lördag 30 april 2016

Det bidde visst en titel ändå!

Redan i morse när jag stökade runt här hemma och försökte sparka igång dagen med hjälp av onaturliga mängder övernaturligt svart kaffe så kände jag att Snigeldjuret inte var helt sig själv. Hon kändes liksom lite off. Men samtidigt så intalade jag mig själv att jag i ren nervositet över dagens tävlingar, allmän hjärnsnurp från gårdagens systerslagsmål och generell dödströtthet efter en lång vecka antagligen bara münchausade mig lite och letade fel på Snigelprylen för att göra mig själv extra nervös inför dagens två Rally F starter.

Väl på plats så tänkte jag värma upp Snigel en sväng och ber om ett sitt varpå hunden backar tre steg. Huh? Eh sitt? Japp, den backar igen. Snyggt och rakt dessutom. Ber om ett nytt sitt och prylen backar vidare. Hurp! Hjälp! Jag har avinlärt sitt i fotposition till följd av det där jäkla backa tre steg tränandet! Nervositeten ökar ytterligare och Snigeln backar raskt bakåt igen. Tillslut tappar jag lite av mitt sällan sinande tålamod och tar och nejjar henne ett par gånger för att få stop på backandet. Dumt gjort. Mycket dumt gjort på en hund som inte är särskilt bra på att ta nej i träningen. Pausar hunden och flamsar runt innan det är dags för start. Men redan vid uppvärmningen så känns allt bara fel. Inget flärp. Inget tjoho. Bara en ganska trist Snigel i snöret som mest glor på folk, tuggar lite halvhjärtat på lite korv, backar några steg till och känns liksom lite sådär blaha bara. Inte alls som den där tokflärpiga tvärgalna snigeln jag annars har i kopplet 365 dagar om året. Visst, för den som inte känner Snigel så såg hon nog inte onormalt opepp ut. Inte alls. Det var ju inte som att hon försökte hänga sig eller hoppa från en bro. Men för mig så kändes det så tydligt. Och mycket riktigt. Så fort vi kliver över bandet och in på planen checkar hon ut. Mentalt sett är hon i yttre rymden och hon lufsar långsamt och oflärpigt på bakom mig. Stannar och stirrar på saker, går förbi skyltar, tappar allt fokus och vår rallyrunda kändes ungefär lika rolig och actionfylld som det är att stå i kön på apoteket. Plågsamt. Långdraget och helt åt skogen onödigt. Jag fick tjata, gnata och peppa samtidigt som jag nästintill dansade fågeldansen och vrålade "stånga mig!". Men inte ett enda tjoho. Inte ett enda skutt med baktassar i njurhöjd. Den liksom bara lufsade sig fram lite sisådär oengagerat. Ingen som helst bra känsla men hur det nu var så lyckades vi ändå skarpa ihop 83 poäng och därmed vårt sista godkända resultat för titeln RLD F. Så det tackar vi för!

Inför runda nummer två så var jag tvungen att testflärpa hunden på agilityplanen en sväng. Och ser man på. Där var attityden på topp och flärpet och flamset formligen bubblade över. Skithund.

Enda målet för runda nummer två var att få tillbaka flärpet igen. Och medan vi värmde upp så började vanliga snigel glimta fram igen och jag tyckte att vi hade en helt okej känsla innan start. Men återigen, så fort vi klev över bandet så checkade hon ut och resten av rundan blev en ganska så sorglig repris av runda nummer ett. Förutom att vi även klämde till med en felövning där jag klantigt nog bestämde mig för att hjälpa henne lite genom att ge henne ett vänsterkommando i en sväng, vilket jag i princip aldrig gör annars. Snigel hajjar då till i sitt antiflärpkoma och gör glatt en snurr för att sedan tuna ut igen. 78 poäng och kommentaren "härligt följsam hund" bland annat. Vilket känns lite tragikomiskt eftersom hunden med hennes mått mätt var lika följsam som en kaktus med fotboja.

Nåväl. Man ska ha sådana dagar också. Men det känns verkligen lite sorgsamt när flärpet tar semester. Hellre umptiarton minuspoäng för en alldeles för tokglad hund som bakbenstjongar sönder njurar än en zombielik liten skugga som mest släntrar på och verkar opepp. Det är ju liksom tjohoet och flärpet som är det bästa med allt!

En titel blev det ju ändå. Frökens andra för att vara exakt. Så hädanefter kan vi tituelara Snigeldjuret för RLD N RLD F Bielza de la Prizzi Petit Norvégien. Om vi nu skulle vilja krångla till det nån dag menar jag. Annars lystrar hon rätt bra till Snigel.

I övrigt spenderades dagen i alldeles strålande sällskap med bästa Sandra och gänget och vi njöt av sol och nya fräknar på näsan.




Istället för rallyfloppsfilm så bjuder Lus på en liten pausfilmssnutt. Det är sånt här man får göra på tävling när man är tävlingspensionerad. Det ni! 



fredag 29 april 2016

livsnödvändig, intensiv Rallyträning

I eftermiddags tutade vi iväg till klubben för lite livsnödvändig, intensiv Rallyträning med Snigeldjuret inför helgens tävlingar. Vädret hade helt plötsligt gått från artontusen minusgrader, synålssvass isande vind och plaskeblötigt till någon form av förvårlig, solaktig trevlighet. Alldeles ensamma på klubben och tre flärpiga små töser. Ja. Tre flärpiga töser. Till och med Lus flärpte. I massor.

Vi tränade och tränade och flickorna var så himelens duktiga att jag flera gånger snubblade på min haka och tjongade knäskålarna i varann av pur förvåning. Vi sprang och vi fnissade om vartannat och hade sådär magiskt kul liksom. Fiskprylen imponerade allra allra mest och det är bara tur att jag faktiskt filmade en skvätt av härligheten för det är knappt så att jag tror på det själv. Agilitylivräddaste Fisk tog nämligen både balans och A hinder. Självmant. Med extra flärp på och ett ordentligt schwung av glädje i gorillatassarna. Flera gånger. Och jag fattar exakt ingenting. Hur är det ens möjligt? Förutom det så tog hon även små kombinationer med hopp och tunnlar och fnittrade som en tok. Det ni. Från att ha försökt att tillverka en egen nödutgång och fly till bortre Asien så fort någon annan hund bara tasspetade på ett hinder till det här. Vem vet? Det kanske kan bli agilityhund av den här damen den också. Någon gång.

Lushund var på strålande humör, vilket i sig är lite av ett under, och både kampade, lekte, morrade som en tok och skuttade agility som bara den. Vilket liksom inte riktigt händer i vanliga fall. I vanliga fall tar lus kontaktfältshinder. Inget annat. Råkar jag på något vis peka lite menande på ett hinder som för att förmedla att jag liksom vill att hon tar just det hindret så checkar hon ut och lämnar planen och ställer sig och betar gräs i ett hörn. Men inte idag. Idag körde vi riktig agility jag och Lushund.

Snigel tog slalomet så snyggt, säkert och snabbt så många gånger att jag fick en lite tår i ögat av stolthet och var liksom sisådär sedvanligt magisk. Precis som hon brukar.

Vi hade en liten incident också där under vår vårliga trevlighet. En rätt otrevlig och oturlig sådan dessutom. Och ganska så jädra skitklantig om jag ska vara ärlig. Fiskpinnen har ju sin tut som hon älskar och det är ju tack vare tuten hon alls vågar vistas nära agilityhinder. Snigel gillar egentligen inte tutar, men Snigel är en avundsjuk jäkel och har Fisk en tut så vill hon också ha en. Alltså skuttade båda två runt med varsin tut. So far so good. Sen bestämde jag mig för att använda Fisktuten som externbelöning bakom ett par hopphinder åt Fisk. Lägger ut tuten och släpper på Fisk samtidigt som jag vrålar "ta deeeeen". Snigel är vare sig dum eller döv och reagerar liksom instinktivt och tjohoar sig fram i raketfart från sin pausplats, överlycklig över att ha fått en signal för att få lov att sno Fisktuten. I samma veva seglar Fisken över sista hopphindret och landar på Snigel och tuten och slagsmålet är ett faktum. Ett ordentligt slagsmål. Ett sånt där där man liksom bara inte kan få isär dem från varandra och man är övertygad om att de snart slitit varandra i små jämnstora stycken. Tillslut lyckas jag haffa en svans. En Fisksvans och hivar henne därifrån alltjämt morrandes och fräsandes likt en katt i en torktumlare. Släpper ner henne några meter längre bort, naiv som jag är till att tut och Snigelmosande skulle vara överspelat. Pang och så sitter systrarna ihop igen i en spottande, morrande sabletandadpälshög. Lyckas få tag på nästa svans, som visar sig vara en Snigelsvans och får svingat upp henne på ett bord samtidigt som jag vrålar åt båda två att de ska lägga sig ner. Och vips är allt överblåst och jag har tre välartade. Ja ni läste rätt. Välartade pyrreflickor och en oskyldig Lus som skamset ligger plats. Fem minuter senare är allt glömt och tjejerna skuttar glatt iväg bredvid varandra med varsin tut och vi tränade vidare för att bli på bättre humör allesammans. Vilket vi såklart blev allesammans.

Ett tag kände jag mig säker på att kvällen skulle få spenderas på akuten, men efter så noga inspektion jag kan göra utan helkroppsrakning så hittar jag faktiskt inga sår. Men visst, med vår otur så står jag säkert här med två böldhundar på söndagmorgon. Bara för att vi egentligen har bättre saker för oss då.

Nöjda, färdig bråkade och belåtna packade vi sedan in oss i bilen och lagom till att vi svängde runt Brommaplan kom jag på att vi glömde bort det där med att vi skulle träna Rallylydnad inför imorgon och inte alls skulle ha tränat nån agility. Jäkla agilityskit att alltid omkullkasta mina planer. Jäkla agilityhinder att alltid se sådär himmelens inbjudande ut där de står alldeles ensamma i vårsolen. Jäkla agilityskit säger jag bara.


Livsnödvändig bevisfilm av fiskflärp på balanshelsiket och Ahelvetet


onsdag 27 april 2016

En tub i truten

Idag har testat en annan metod än Tutmetoden för att få tyst på Fisktruten. En kanske något mer tidskrävande metod och en ganska så skapligt mycket dyrare metod. Men den fungerade. Väldigt bra till och med.

Fisktruten har nämligen fått en tub i truten istället för en Tut. Båda börjar på T men har faktiskt väldigt olika administrationssätt. Sen sov Fisken. Och när Fisken sover, då är den allra oftast ganska så tyst av sig.

I höstas skadade Fisk en utav sina incisiver alldeles pyttelite i ena hörnet, reparativt dentin bildades snabbt och vi behövde aldrig göra något. Även om jag nog så många gånger tjatade på mina kollegor om min hunds hemska hemska munhälsa och jätte jätte skadade tand som ingen annan ansåg var skadad och samtliga bara suckade och mumlade om Münchausen varje gång jag ylade om Fisken dåliga munstatus. Alltså gjorde vi ingenting och jag fortsatte febrilt att borsta tänder på fröken samtidigt som jag suckade över hennes gingivit och svullna tandkött och såg framför mig hur hunden skulle drabbas av parodontit inom en kvart. Fiskens tänder har jag liksom aldrig, trots idogt borstande och fixande, lyckats få lika fina som de andra två.

Men nu i helgen verkar den där incisiven ha fått sig en liten smäll till och nu verkade hon faktiskt besvärad av den. Hon smackade en hel del varje gång hon hade ätit något och stod ofta och krafsade sig själv över munnen med tassen. Och nu höll faktiskt mina kollegor med om att man kanske borde ta och röntga den däringa tanduslingen och se hur det ser ut.

Så därför har vi idag lekt en avancerad form av tysta leken med Fiskpinnen. Alldeles tyst, nästan hela dagen ska ni veta. Och ganska så lulligt i huvudet där en sväng. Mina kollegor anser fortfarande att jag lider av Münchausens och att Fisken har fina tänder, men visst tusan hade hon en gnutta tandsten lite här och där och faktiskt till och med lite inflammation på sina ställen, för att inte nämna ett par små tandfickor som nästan fick mitt hjärta att stanna. Tandfickor! Parodontit! Hjälp! Nu var de visserligen alldeles yttepyttiga och hunden har inte några tecken på parodontit, men när det kommer till mina hundar och munhälsa är jag faktiskt ytterst petnoga och nästintill alldeles från vettet hysterisk. Det ska erkännas. Fina hundtänder är för mig alldeles alldeles kritvita med fint fint rosa tandkött, precis som Lus och framförallt Snigel har. Så det så. Allt annat är ett tecken på att jag som matte misslyckats med mitt borstande och fixilurande. Och jag ogillar att misslyckas. Väldigt väldigt mycket ogillar jag det.

Fisktanden hade inga tecken på pulpablotta och den slipades till och supersealades och fick sitta kvar där den var. Fisken själv är lite trött, lite klängig och ganska så sur för att hon vare sig fick frukost eller morgontjoho och undrar om vi kan leka tysta leken med en vanlig Tut imorgon istället.

Och mina kära kollegor kommer att fortsätta hävda att jag lider av Münchausens för all evig framtid.




söndag 24 april 2016

4 lopp 4 flopp

Upp som en raket och nej som en tillplattad, soltorkad stackars daggmask. Eller hur är det nu man brukar säga? Oavsett så sammanfattar det nog ganska väl dagens träningstävling och blåbärscup. Daggmask. Platt. Stackars. Ungefär precis så.

Idag släpade vi med oss vårt kära moderskepp, även känd som tösernas mormor som är här på besök, till Väsby för att få premiär titta på två blåbärslopp och två öppenklasslopp. Och redan där, där vid släpande av moderskepp borde jag tänkt om. Men hur kunde jag liksom veta att moderskeppssläpande skulle bli orsak till den tillplattade daggmasken?

Att Lus desperat stretar av planen i vilken hundsport som helst så fort någon hon känner och tycker mycket om står vid sidan av nämnda plan, det är ingen hemlighet. Det är ett bevisat faktum. Men Snigel? Snigeldjuret? Hon som älskar agility så mycket att hon säkerligen skulle sälja mig på blocket bara det innebar att hon fick en start till liksom. Hon! Hon har ju inte sådana här separationsissues från favoritmänniskor. Eller?

Johohorå! Placerade moderskepp och Lushund som publik nära planen och när det började dra ihop sig till första start hämtade jag Snigel och värmde upp. Hon kändes helt okej. Närmade mig planen och vips så försvann hela hunden längst ut i snöret. Galet flåsflämtande, jämfotaskuttande samtidigt som hon jätte jätte tyst vrålgapade MOOOOOMMOOOO!! VART ÄR DUUUU? Och där var det liksom kört. Hunden struntade fullkomligt i matten i snöret utan letade desperat efter den förrymda mormodern. Jag var helt oförberedd på detta. Visst, hon går klistrad längs med moderskeppets vader likt ett envist bensår så fort hon kommer på besök. Det gör hon. Men ändå. Agility liksom. Det borde väl ändå trumfa mommo? Halvt panikslagen försökte jag koma på vad jag skulle göra. Springa bort till mommo och låta henne se vart hon är? Men det är bara nån minut eller två till start. Jag kanske inte får med henne tillbaka? Så istället försökte jag möla truten full med snask och desperat övertyga henne om att mormor fortfarande hade puls och klarade sig själv en minut till. Sen kliver vi in på banan och jag lyckas knappt få henne att stanna kvar, blicken flackar och huvudet flärper runt i desperat jakt efter mormor. Men jag lyckas ändå starta henne, om än skapligt segare än vanligt och hela tiden med en blick som letade efter mommo. Jag sprang med andan i halsen, vis av tidigare erfarenhet med en Lushund som när som helst kunde dra av plan och gömma sig hos första bästa funkis, och hade ganska så precis noll koll på vad jag gjorde och vart jag skulle, och mycket riktigt så diskade vi oss såklart. I omstarten hängde hon med lite bättre efter att ha fått sitta hos mommo en sväng, så det flöt på rätt bra tills jag förutsatte något som jag bevisligen inte borde förutsätta och vi tjongade till med ännu en tjusig disk.

Öppenklassen gick ändå något bättre än vad jag hade tänkt, hon var inte lika desperat i sitt mommoletande, men istället strulade vi med slalomet och sen glömde jag bort både bana och handling och allt blev ganska så pankaksaktigt. Omstarten ska vi inte tala om. Då hade Snigel checkat ut helt och hunden som annars håller på att spritta ihjäl sig av viljan att tjuvstarta hela agilitytjohoet satt med ett huvud som mest liknade något ur exorcisten och jag fick ropa på henne flera gånger innan hon bemödade sig att starta. Sen blev det bara trams. Snurr. Mupperier. Pannkakor i massor och allmänt floppigt på alla sätta. När inte hunden gjorde fel så gjorde jag tokfel och virrade runt likt en glosögd groda som råkat få fel styrka på linserna. Så summan av det hela är att vi idag lyckades med 4 flopp på 4 hopp. Ungefär. Snigel hävdar att det handlar om att prioritera. Jag hävdar att det handlar om att störningsträna. Med Mommo. På en stol. Mitt på planen. Alternativt lägga henne i belöningslådan i slutet av banan.

Matte behöver kanske också träna en liten smula på det där med att inte panika och bli alldeles hönshjärnaflamsig så fort något oförutsett inträffar. Men det pratar vi inte så högt om för jag är ganska så himlans säker på att jag allra mest helst av allt inte vill att pyrretöserna hjälper mig med den träningen. 




lördag 23 april 2016

Slut på längtandet!

Idag var dagen som jag längtat efter sen den 17 juli 2013. Längtat jätte jätte mycket faktiskt. Från början längtade jag jätte jätte mycket tills den 18 januari förra året.  Jätte mycket längtade jag dit. Sen hände ju alla tråkigheter som gjorde att det liksom inte var någon mening med att längta dit. Men nu, Nu äntliigen blev det liksom slut på längtandet!

Så vad har jag längtat efter så infernaliskt länge då? Jomen det är ju såklart Snigelungens officiella agilitydebut! Det ni! Det är faktiskt något man helt legitimt och ytterst förnuftigt faktiskt kan längta jätte massa till. Så det så. 

Officiell debut i hopp och agility på Nacka bk minsann, och redan i bilen skakade mina knäskålar samman likt en betongborr och det kändes som att fjärilarna i magen ägnade sig åt någon form av olovling övningskörning. Pirr pirr pirr i massor! Både av förväntan och av löjligt mycket nervositet. 

Hoppbanan kändes enkel och trevlig under banvandringen så fjärilarna i magen lugnade sig en aning. Snigeldjuret är peppig och flärpig som vanligt och taggad på livet. Som vanligt. Men precis innan vår start så får jag för mig att jag ska göra om starten mot hur jag hade tänkt på banvandringen. Klurar snabbt ut hur jag ska ta hinder 1-4  och sen kör vi igång. Varpå jag efter ett par sekunder befinner mig ståendes öga mot öga med hinder 5. Hinder 5? Vad fan skulle jag göra med det? Och hur hamnade jag här? Och vart är hunden? Räserdisk såklart. Vad annars liksom. Vi flammsade vidare ändå och några sekvenser blev ju helt okej. Men jag tröstar mig med att oavsett om jag hade klantat till det i starten eller ej så hade vi bevisligen fler möjligheter till disk längre fram i banan. Särskilt eftersom frökenlöken glömt hur man allra helst tar sig igenom ett däck. Mitt förslag är just det - igenom däcket. Fröken har andra meningar om det. Men debut hoppklass - check! 


Agilityklass. Såklart dyker det däringa däcket (som jag aldrig innan sett som ett problem, men nu lyckades det nästintill skrämma löständerna ur mig) upp. Och lite sånnadäringa kontaktfältstjofräshinder. Men nu had ejag ju liksom en plan. Vis av min förmiddagliga fadäs och klantarslighet. Plan: Kör banan som jag planerat på banvandingen. När vi diskar oss: ta om däcket minst tre gånger för att få det där krånglet ur systemet. Om meteorkrasch - sök skydd. Plan slut. 
Det jag inte planerade för var en nolla och vad som visade sig räcka till både en pinne och en andraplats. En pinne liksom! I vår allra allra första agilityklassdebut! Tjoho på den liksom. Trots lite trassel och fumlig handling så gick det ju liksom vägen! Allra allra bästaste lilla Snigelpryl. Som jag har längtat efter denna dagen och jag blev inte ett endaste dugg besviken!







                                 





måndag 18 april 2016

Nej nej nej!

Sitt ner! Lugn! Nej nej nej inte rusa ut genom dörren ni måste klä på er först! Stå still! Nej, den är inte din, det är din systers. Kom tillbaka! Jag är inte klar! Hallå? Vart ska du? Stå still! Du också, kom hit så jag får klä på dig. Nej, inte det benet, det andra. Lyft tack. Så. Nu kan vi gå. Nej nej nej inte alla på en gång! Lugn! Jag måste få på mig skorna först. Nej nej nej nu välter ni mig! Stanna! Kasta er inte ut genom dörren nu. Väääänta! Jag sa ju att ni inte skulle kasta er ut! Lugn! Gå ordentligt!

Sluta slicka på lyktstolpen! Låt tuggummit vara! Nej nej nej, slå inte din syster! Låt bli fågeln! Nej! Inte skrämma ankor! Akta bilen! Var du tvungen att hoppa rakt i vattenpölen? Nej! Du får inte äta bananskal! Låt bli! Gå ordentligt! Nej nej nej, vi går på samma sida lyktstolpen allihop. Så,håll ihop nu när vi går över vägen. Nej nej nej! Inte så! Akta cyklisten! Nej, du får inte hälsa på främmande hundar! Gå ordentligt! Men kom igen nu! Vi har inte hela dagen på oss. Sluta söla! Gå ordentligt! Men sluta springa! Håll er här. Nej nej nej låt bli ekorren! Nej du får inte leka i leran just nu. Låt bli! Nej! Inte äta hamburgerpapper! Släpp! Och låt din syster vara ifred! Nej vi ska inte hälsa på pensionärerna! Stjäl inte fåglarnas bröd! Låt bli! Akta barnvagnen! Gå ordentligt! Låt hästbajset vara! Åh nu trampade du i det. Skärpning! Gå ordentligt! Låt bli tulpanerna! Sluta rota i rabatten! Nej nej nej du får inte bada! Upp ur vattnet! Sluta bråka med din syster! Gå! Bara gå! Ordentligt! Nej! spotta ut kolapappret! Kan ni hålla ihop och gå tillsammans? Vi kan inte ta upp hela vägbanan! Skärpning! Nej men vad göööör ni? 

Vi tog en promenad. Likt vilket annat människodagis på utflykt som helst. 






söndag 17 april 2016

Skitskyltar

Jag får nog ta och lägga ner den däringa framtida valpchecklistan faktiskt. Annars får jag ju inget alls gjort så ofta som jag måste revidera den liksom. Jag vet ju att man brukar säga att övning ger färdighet. Jag är högst medveten om det uttrycket. Men att det ska räcka med ett par minuters övning och en natts sömn för att hund liksom bara sådär helt plötsligt faktiskt kan saker den inte har kunnat innan? Det. Det är saker som faktiskt imponerar på mig. Och förvånar. Varenda gång.

I fredags tragglade vi följande skitskylt:

Sen bråkade vi lite med dessa skyltar också: 



Sen svor jag en sväng och suckade lite. Provade igen. Hade lite framgång. Kände mig lite optimistisk. Sen kom jag ihåg att skiten även ska kunna utföras på höger sida och då svor jag lite mer. Trampade på hund. Bad om ursäkt till hund. Trampade på hund igen. Vilket ledde till att hund bad mig fara till varmare breddgrader och vägrade träna nått mer. 

Idag åkte vi till klubben och tränade en sväng och ja. Att sova på saken gör tydligen underverk. I varje fall för hund. Matte kan tydligen inte räkna till tre. Oavsett om hon sovit på saken eller ej. 
Och det enda jag kunde tänka på under träningen var varför vi inte tränade agility istället. 







lördag 16 april 2016

Ett fort med vallgrav och krokodiler

Hormoner. Jag hatar hormoner. Har jag förresten sagt att jag hatar hormoner? Intensivt och innerligt hormonhat.

Återigen befinner jag mig i sällskapet av inte en men två damer som har så mycket hormoner i kroppen att de formligen sprutar ut genom öronen och fyller min lägenhet till ungefär takhöjd. Jag och Lus har byggt ett fort av soffkuddar, köksstolar och ikeakassar där vi bunkrat upp med mat nog för att klara oss ungefär en vecka. Skulle ingen hör något från oss efter utsatt tid så har vi antagligen drunknat. Eller halkat på en hormon och brutit nacken.

The twisted sisters är inte ett enda dugg mindre twisted än sist. Snarare tvärtom. Värre. Oändligt mycket värre och porrsurfandet som de bedriver i både soffa och säng har nog nått nya höjder. Maracasklapprandet är så intensivt att grannarna redan knackat på tre gånger och undrat om jag måste leka med slagborren under precis dygnets alla timmar. Porrflåsandet driver mig fullkomligt från vettet eftersom det, förutom för den högljudda äckelfaktorn, även orsakar ett ytterst otrevligt korsdrag rätt genom lägenheten. När de inte struttar runt med pirriga porröron och undanvikta svansar och spänner sig likt tranor under parningssäsong så juckar de lite trevande mot varandras näsor/bröstkorg/baktass/öra/öga eller sitter på varsin sida om mig och porrflåsar mig i örat.

Därav fort. Till mig och Lushund. Med vallgrav och krokodiler. Och elstängsel. Och vi tänker inte komma ut tills det här är över. Så det så.

fredag 15 april 2016

Framtida valpchecklista - den reviderade versionen

Viktiga saker att lära eventuell framtida hund genast, på en gång, direkt från början:

- Högerhandling
Tydligen så kan hunden redan högerhandling. Därav valpchecklisterevidering

- Backa tre steg i fotposition på både höger och vänster sida. 

Bör läras in innan valpen ens fått ordentliga ben. Ben ställde till det. Särskilt pyrreben. Pyrreben är nämligen inte alls som andra ben och därmed högst okompatibla med att backa tre steg bredvid sin matte. Snigels landningsställ är nämligen lika skruvat som henne själv och hennes baktassar med gorillatår och allt pekar liksom rakt ut åt fel håll och hon är lika bred mellan höger och vänster baktass som Ikeas Ektorp soffa är mellan armstöden. Vilket följaktligen leder till att det är helt omöjligt att utföra någon som helst form av backande ihop med hunden utan att hon lägger krokben för mig och jag trampar på en gorillatass så länge vi befinner oss inom samma postnummerområde. 

Slut på lista.



onsdag 13 april 2016

Framtida valpchecklista

Viktiga saker att lära eventuell framtida hund genast, på en gång, direkt från början:

- Högerhandling

Slut på lista.

GAAAAAAH! Gnööök! Hur i hela självaste fridens namn svårt skall det vara? 

#baratvåveckorkvar #hurfantänktejag #grupptryck



Nej mamma. Jag planerar ingen ny hund. Även om det kanske hade löst problematiken med högerhandling skapligt mycket snabbare än det jag gör just nu. 



tisdag 12 april 2016

Lilla bilen, alla hundprylar och hur får man plats?

Appropå apselut ingenting alls. Eller kanske rättare sagt appropå en kommentar jag fick gällande baksätet i min bil häromdagen; bor du här? Städar du aldrig? 

Ja, jo, egentligen så gör jag nog kanske faktiskt det. Särskilt nu när vi blivit med gelehallontält som såklart även det måste bo i bilen. Man vet ju aldrig när man känner att man vill fälla upp ett schnajsigt partytält liksom. Jag och min fantastiska lilla bil är liksom redo för allt. Extra skor? Jajjamen! Batterier? Apselut! Myggmedel? Självklart! Kattstrypare? Livsviktigt! Tre rullar silvertejp? Såklart! Ett halvt apotek? Vad annars! Kaffebryggare? Micro? Piano? Jamen visst! Vad annars ska man ha i världens bästa lilla bil? 

Men visst insåg jag att det kanske var dags att styra upp lite i baksätet ändå. Det såg faktiskt ut lite som nån hade sprängt Gekås där bak på säter. Måste om inte annat kunna få plats med mer livsnödvändiga onödvändigheter. 

Så numera ser det ut så här i vårt andra hem!

Jajo, det kan vara så att det kanske hade varit smart att köpa en större bil. Alternativt ha färre prylar...







söndag 10 april 2016

Den där rallysvampen igen dårå'

Nu är jag där igen och hojtar om att någon ska dra mig på en ranglig liten vagn.  Någon frivillig?
Rallytävling i Bro-Håbo idag och Snigeldjurets andra och tredje start i fortsättningsklass.

Våran första start gjorde vi i oktober och det var minsann ett spektakel som hette duga. Personligen så tycker jag att man per automatik borde få godkänt när rundan har ett såpass stort underhållningsvärde att halva publiken skrattar lilltårna av sig. Personligen så tycker jag det. Domare tycker tydligen däremot ytterst sällan så. Inte mindre än 18 poängs avdrag för FYS lyckades damen klämma in på de sista säg fem skyltarna. Och inte vilket FYS som helst utan FYS i form av baktassar som i fullkomligt glädjefnatt försökte blåmärksboxa mina njurar via ryggraden. Jajjamen. Baktassar tjongades i full fart in i min rygg. Arton gånger totalt. Vadan detta tänker ni då. ja, eh jo jag råkade säga "duktig" till hunden, kanske en aningens gladare än jag hade tänkt och sen var det liksom kört. Så nej. Det gick liksom inte vägen den gången.

Idag var mitt egentligen enda mål att hund skulle hålla fyra tassar i marken så långt möjligt med visst undantag för det måttliga tassförflyttande som krävs för att föra djuret framåt i lagom civiliserad takt. Planen var också att göra mitt bästa att inte dö av nervositet heller.

Så döm om min förvåning när fröken går in och gör en första runda utan att lämna solsystemet en enda gång. Utan att njurboxa mig. Utan att orsaka ett enda nytt blåmärke någonstans. En runda som till och med jag kände borde ha blivit godkänd. En runda som jag dessutom överlevde. Hoppsan liksom.

Andra rundan utfördes även den på denna planet och inga nya blåmärken tillkom. Detta trots att halva banan skulle utföras springande. Tempoväxlingar är liksom aldrig bra för Sniglar. Aldrig någonsin. Men även efter den här rundan kände jag mig faktiskt nöjd och skapligt optimistisk till att vi nog kanske hade ännu ett godkänt resultat. Några missar kände jag mig rätt säker på att vi hade gjort, jag tycker Snigelstjärten hamnar lite väl snett i "sitt, stå, gå runt" till exempel och lite andra små detaljer. Men godkänt borde det liksom bli ändå.

Så döm om min förvåning när det visar sig att vi inte bara skrapat ihop 99 poäng i första rundan utan dessutom vinner klassen. Pallplats. Högst upp dessutom. Det har liksom aldrig hänt vare sig mig eller Snigel i sådana här tävlingssammanhang. Hoppsan!
Jag var fullt upptagen med att fnittra åt vårt fina fina protokoll och vår fina fina rosett när jag hör någon säga orden 100 poäng och mitt namn. Märkligt. Vi har ju inga 100 poäng. Eller? Jo tydligen. 100 poäng i andra rundan och ännu en klassvinst. Och här nånstans är det dags att låta någon dra iväg mig på den där lilla rangliga vagnen. Min lilla flärpmupp! Min lilla flärpmupp som knappt tränat rallylydnad alls sen i höstas  vilket var mer eller mindre en katastrof och dessutom var lite sådär lagom löploj idag (vilket antagligen var tur. Vem vet vad hon hade kunnat hitta på annars?). Tänk vad hon kan!

Stort tack för en mycket välarrangerad tävling och en fantastiskt trevlig dag! Till och med vädret var ju liksom rätt!

Ännu ett jättetack till världens bästa gudmor som (äntligen) följde med oss på tävling och agerade både PA och hovfotograf!











lördag 9 april 2016

Det där som är fot

Jag och Fiskpinnen tragglar på med det här med fotgåendet och det häringa med att själv söka ingångar. Något som gått väldans mycket bakåt, lite framåt, en hel del åt sidan, skapligt mycket runt i cirklar för att sedan gå framåt igen. Just nu är vi inne i en period där det faktiskt går ganska så väldans mycket framåt. Såpass mycket att jag faktiskt börjat lägga på en liten fotsignal. Något som verkar leda till lite meningsskiljaktigheter.

- Fot!

- Eh mäh vaddå fot?

- Jamen fot, du vet det däringa du gör vid min vänstra sida typ.

- Skäller?

- Nej inte det, det andra. 

- Dra i kopplet?

- Nej, inte det heller. Det där som är fot. Vid min sida liksom.

- Vad ska jag göra med din fot tycker du då? Stå på den? Trampa på den?Och varför sitter din fot på din sida? Det känns väl lite opraktiskt? Behöver du inte den för att kunna gå? Och varför din fot förresten? Min fot är mycket finare. Dessutom luktar den inte illa heller. Min fot är faktiskt bättre. Den kan till exempel vinka! Kolla här ba! Vinketi vink! Sen kan den tasspeta dig i knäskålen. Kolla! Min fot kan även hoppa jämfota i cirklar ihop med min andra fot. Titta!

-  . . . 

- Alltså tycker jag att vi tar min fot. Det blir bäst så. Den är ju multifunktionell till skillnad från din som bara verkar vara ytterst felplacerad och ganska så äcklig.

torsdag 7 april 2016

Den där känslan av maktlöshet

Den där känslan. Den där känslan av maktlöshet. Hopplöshet. Ångest. Desperation. Den där känslan som bara får en att vilja krypa längst in i garderoben, stänga dörren, krypa ihop i fosterställning samtidigt som man nynnar Kumbaya my lord i otakt. Yup. Just precis. Den känslan. Det är med andra ord dags. Igen. Utan återvändo.

Att gå några ynka hundra meter till jobbet kräver numera att jag ställer väckarklockan 2 timmar tidigare än vanligt för att ha en enda rimlig chans att hinna i tid. Under en vanlig kissrunda kring kvarteret hinner jag läsa minst 156 sidor ur valfri deckare. Jag drabbas av lusten att klösa ut mina egna ögon minst fem gånger per dag för att slippa få men för livet och jag lever med en ständig fasa inför det som komma skall.

Yup. Det är dags. Det är dags än en gång. Snigellöp. Pirrigaporrörondags. Igen. Och jag vill helst bara springa och gömma mig i några veckor. För det finns bannemig ingen som kan löpa så som Snigel kan. Mest! Mest av alla. Alltid. Och det, det mina vänner, det är faktiskt inte bra för någon.

Från det att vi lämnar porten är näsan klistrad i backen med samma kraft som två supermagneter. Jag har inte en chans att bända loss henne ens medelst kofot. Och enda gången hon lyfter på snoken är för att intensivt tugga fradga och klappra med tänderna likt maracas. Nämnde jag att hon tuggar fradga? Formligen skummar om munnen och tänderna hoppar nästan ur truten på henne av upphetsning över grässtrå nummer 765b och vad nu för snuskens det kan ha blivit marinerat i. En kvadratmeter tar henne ca 11 minuter att maracasdreggla sig igenom. Även om jag bor nära jobbet så är där ganska så många kvadratmeter oss emellan. Därav extra tidig väckarklocka och pocketbok liksom. Man måste ju göra det bästa av situationen har jag hört.

På hemmaplan har porrvalsandet med Fiskpinnen ännu inte tagit fart. Och det tackar vi allra varmast för. Däremot grips jag alltid av en intensiv lust att klösa ut mina egna ögon när jag ser Snigel slaffsa sig själv i sjärtfjäderområdet för att sedan börja klappra med tänderna och återigen skumma kring truten. Ögon. Klösa ur. Yup. Det känns som en bra idé. För det där. Det där vill man helst bara slippa se.

Så mina kära vänner. Det är dags. Igen. Och värre lär det liksom bara bli.

Bjuder på ett par gamla förnedringsbilder på prylen. Bara för att jag kan. Bara för att jag känner att jag måste ge igen.






onsdag 6 april 2016

Hon är ju precis som hon ska

Den är nog inte helt sådär riktigt klok den där snigeln. Nej, jag tror bestämt inte det. Och visst är väl det en himlans tur!







söndag 3 april 2016

fullkomligt fladdermusexkrement slint på systrarna bäver

Idag har vi varit och tränat Rally med Erica och fina Leah! Ett pass som fick mig att fundera lite sisådär och snabbt snickra ihop en liten teori. Idag var nämligen pyrretöserna helt genomvidriga rakt igenom. förutom under själva träningspassen. 8 minuter efter att vi hade kånkat ut allt detta himlans material man behöver till i princip varenda hundsport. 8 minuter av imponerande, ljuv tystnad. Sen slog det fullkomligt fladdermusexkrement slint på systrarna bäver. De gapade. De vrålade. De skällde. Sen gapade de lite till på varenda stackars människa, hund, cykel, skalbagge, fladdrande löv i bortersta Kongo. Allt skulle det skällas på. Fiskpinnen var såklart värst, men Snigelmuppen var inte så långt bakom. Sällan har jag varit med om att de varit så här vidriga. Särskilt inte i träning. Men idag fanns det ingen som helst hejd på dem. Förutom just under själva träningspassen. För just då var de faktiskt ganska så magiska båda två. Varpå jag raskt snickrade ihop min lilla teori huruvida gapmuppvidrighet i paus är direkt korrelerat till en myria av superlativ i själva träningen? Kan det helt enkelt vara så? Ju pestigare och vidrigare de är i paus desto bättre presterar de i träningen? Hujeda mig säger jag bara! Hujeda mig. Jag som avskyr skällande hundar. Men för att den här teorin ska stämma så måste det innebära i vi i snitt har världskassa träningspass i vanliga fall. Och det tycker jag ju liksom inte att vi har. I varje fall inte Snigelprylen. Men det kan kanske vara så att det finns ett uns av sanning i den när det kommer till Fiskprylen. För jädrar i min lilla låda vad grym hon var idag!

För att absolut definitivt riskera att bli lite långrandig så tänkte jag blixtfort backa bandet till i höstas. Fiskpinnen tränas ju som nämnt tidigare inte i så mycket. Främst jobbar vi på att lära oss att hantera oss själva samt lite grundfärdigheter när damen är på rätt humör. Men så i höstas slog jag i huvudet och fick jag ett infall och funderade på att anmäla Fisk till en rallytävling. Tränade hemma i vårt trygga vardagsrum, utan skyltar, och hunden var ju faktiskt riktigt duktig. Den satt i varje fall när jag bad henne om det. Så åkte vi ut till klubben och satte upp lite skyltar. Och sen skuttade jag raskt in på Sbktävling och plockade bort vår anmälan ur kundkorgen. Fiskpinnen blev nämligen panikslagen bara över att se skyltarna. Att få henne att passera förbi dem på 5 meters avstånd var bara det en pärs värdig medalj. Konerna var det inte ens någon mening med att försöka ge sig på. Så höstens träningar ägnades åt att bara kunna vara i samma postnummerområde som skyltarna. Men längre kom vi inte. Vi har jobbat länge med fotgåendet utan särskilt mycket framsteg. Hon går inte att klossträna eftersom hon efter 1,5 år fortfarande tror att klossen kommer ge henne stryk, och vid minsta minsta stresspåslag så flyter hon iväg en meter eller två och lägger benen på ryggen. Så nej, rallyn får helt enkelt dröja den med. 

Tänkte jag tills i eftermiddag ungefär. För gissa vem som gått 3 fortsättningsbanor och lyckats med ungefär 75% av skyltarna? Gissa vem som klarat av ett hopp över lydnadshinder, som är i princip lika läskigt som gungan eller balansen i agility. Gissa vem som gått fot precis nästan hela tiden? Johoårå! En stycke Fiskpinne minsann! Vilket är varför dessa bilder faktiskt får mig att bli alldeles tårögd. Kolla flärpet! Kolla attityden! 







Snigels rallyrundor var minst sagt exakt lika spännande som det är att försöka rida barbacka på en testosteronstinn noshörning iförd sparkdräkt doppad i kokosolja. Hon går bara och laddar och laddar likt en ballong precis innan man blåst in för mycket luft - en gnutta till och man vet att den kommer att explodera. Exakt så är det att träna rally med Snigel. Helt jäkla galen. Och flärpig. Duktig, absolut. Men man riktigt känner att hon näääär som helst kommer göra en saltomortal av glädje och slå baktassarna i njurarna på mig bara för att jag råkade säga "duktig" lite försiktigt vid en skylt. Och när hon är så uppe i varv så blir jag exakt likadan och det, det är inte bra för någon. Varför jag kände att jag var tvungen att anmäla till två tävlingar med dubbla starter inom närmaste månaden, det vet jag helt ärligt inte. Det kan liksom inte gå annat än åt hälsingland det här. 

Lus var med på ett litet hörn och ville faktiskt träna, håll i hatten! Hon klarade till och med av att göra fel och inte få belöning utan att gå och hänga sig i ett par skosnören. Utomordentligt bra! Mina krav på den här damen har det senaste året minskat till någon form av obefintlighet. Bara hon har någon form av puls får jag egentligen ta och nöja mig. Lus är nöjd så länge hon får mumsa snask och slippa krav. Men likväl är hon mitt ständigt dåliga samvete. 

Bara för att vi inte kände att vi hade gapvrålat av oss tillräckligt för idag så åkte vi ut för ett agilitypass på klubben också. Och ser man på; det gapvrålades exakt lika mycket där skulle jag nästan vilja påstå. Men oj vilket agilitypass Snigel bjöd på. Vilket slalom! Vilka ingångar! Vilka kontaktfält! För att inte tala om tjusiga threadlar och tighta svängar. Magisk som sagt I tell you. Magisk. 

Fiskpinnen seglade igenom alla tunnlar som fanns, korta, långa, krokiga och makaroniga. Tjoflärp sa hon och skuttade iväg. Ser man på. Den upphör aldrig att förvåna. Den gör liksom aldrig det. Lus ändrade på slalomreglerna och hävdar bestämt att det från och med idag är högst godkänt att påbörja ett slalom nånstans i mitten och sen snurra två extra varv kring sista pinnen. Annars vill inte hon vara med. Så det så. Så nu vet ni. 

Stort tack Erica för idag och för att ni stod ut med oss samt ett jättetack för alla fina bilder! 

















lördag 2 april 2016

rosa geléhallon med slagsida


Idag blev vi med tält. Jajamensan. Det kändes som att det liksom var dags nu. Nej nej, inte ett sånt där sjuttioåttamannatält som man har när man är ute i den vilda vildmarken och campelicampar. Nej nej, inte ett sånt. Det hade ju blivit alldeles förskräckligt tokigt faktiskt. Med ett vildmarksjättetält. Jättetokigt! Nej, vi har blivit med utställningstält. Eller agilitytält kanske är mera rätt och riktigt eftersom vi faktiskt tänkt använda det på alla de umptiarton agilitytävlingarna vi (äntligen äntligen) anmält oss till. Föga förvånande har tältet såklart samma färg som allting annat vi har och om det är så att ni av någon anledning skulle vilja hitta oss vid en tävling eller så så är det bara att leta efter det stora geléhallonet med slagsida och fladdrande snören. För att resa tält, det har jag apselut ingen som helst aning om hur man gör. Med lite tur lyckas jag trassla loss mig själv ur kasslersnörningen jag med all säkerhet kommer att fastna i lagom till banvandringen. Med lite tur som sagt. Så ett rosa kapsejsat geléhallon . Där hittar ni oss! Välkomna. Glömt inte att ta av er skorna.


Apropå geléhallon så fick jag förresten äntligen hem byxorna jag vann i Arrak Outoor tävlingen i februari och ser man på; de sitter som en liten smärre smäck faktiskt och visade sig vara fantastiskt sköna. Inte en enda gång saknade jag mina mysbyxor under dagens träningspass faktiskt. INte en enda gång. Bra betyg!



Eftermiddagen tillbringades på klubben och agilityplanen. Snigel var alldeles tokbäst mest hela tiden faktiskt. Vi ägnade oss främst åt överträning av slalom samt en gnutta kontaktfältspet. Olika typer av godis och leksaksstörningar runt slalom, svåra ingångar och en matte som flaxade och fladdrade och kutade åt alla möjliga håll för att lura ut henne ur slalomet. Men hon gick så fint så fint och verkade dessutom ha hittat ännu en slalomsnabbhetsväxel. Vroom vroom liksom. Fantastisk känsla hela passet. Lus mumsade snask och tog de hinder som hon själv ville ta, i den ordning hon själv tyckte att de skulle tas. Nåde mig om jag så mycket som pekade på ett hinder hon inte själv redan funderade på om det var något som hon eventuellt skulle kunna tänka sig att bemöda med ett hopp. Hon vill liksom inte. Det är bara så. Och då får hon helt enkelt göra det hon känner för. 

Fiskpinnen ligger numera bakom en grästuva, läääängst bort på agilityplanen och det enda man ser när man kikar åt det hållet är två pytteöron och en rosa tut som sticker upp bakom gräset.  Men hur otroligt det än låter så är hon faktiskt toknöjd. Hon ligger och duttar och gullipluttar med sin tut och då och då kommer hon farandes och trycker tuten i näven på mig varpå jag oftast lyckas peta in ett mikropass av hopp - tunnel innan hon seglar iväg med tuten i högsta eh trut och intar sin position i vassen igen. Nöjd. Glad. Knäpp. Och alldeles genomkonstig pryl den där Fisken alltså. Men rädslan för agilityplanen är i princip som bortblåst. Så länge jag inte försöker tjata henne på/i/under/genom någon form av hinder som hon inte redan på förhand har godkänt och frivilligt anmält intresse för.



fredag 1 april 2016

tasspekade på den tomma benburken

Nånstans runtom eftermiddagskrokarna i förra veckan sisådär ungefär så viftade Lushunden lite försynt med svansspetsen likt en luddig liten skorpion samtidigt som hon gastasspetade mig i höger öga och menande tasspekade på den tomma benburken med den andra tassen. Tomt. Påfyllning. Genast. Omedelbart bums. Förutsatt att du tänkte ha några möbler kvar när du kommer hem efter att olovligens åkt iväg på ärenden utan oss. Marsch!

Som synes lämnade hon mig med löjligt få val i ärendet. Inga val alls faktiskt om jag nu ska vara helt korrekt i mitt återberättande. Jag är nämligen märkligt förtjust i mina möbler. Lydig och beskedlig (och full av självbevarelsedrift) som jag är så surfade jag genast in på zooplus och beställde ett deciton tuggben och annat snaskaktigt under Lusens övervakande öga.

Idag kom paketet och vid närmare eftertanke kan jag ha råkat beställa två deciton. Vilket kan eller inte kan ha att göra med den vassa gasstassen som Lus raskt kraffsade till mig på överarmen med varje gång jag bara råkade lägga EN styck av något i varukorgen. Pik uppfattad liksom.

Två deciton alltså. Av typ allt. Möjligt och omöjligt i tugg och snaskväg. Så fort paketet kom hem blev jag genast förvisad in i sovrummet medelst tvång och hamnade bakom haspad dörr medan tjejerna glatt packade upp paketet. När jag väl lyckades lirka upp dörren och ta mig ut så var allt uppackat och nogsamt undanstoppat på en säker plats enligt tjejerna. Hur mycket som finns kvar nu? Tja jo, eh alltså. Varför Lushund är tjock? Tja jo eh, alltså. Varför vi alltid har slut på snask? Tja jo eh, alltså.

Nå ja.

Förutom det så kom vår beställning på 20 kg hundmat från foderboxen ikväll. Tjoho! 40 stycken 500 g korvar levererade till dörren. Vilken grej! Tyckte jag i ungefär 8 mikrosekunder tills jag insåg att jag behöver stycka upp skiten innan jag kan stuva in allt i frysen. Och innan jag kan stycka upp det för instuvning behöver det halvtina en sväng. Vilket innebär att jag nu spritt ut frysta foderkorvar över alla plana ytor ovanför golvhöjd i hela mitt hem (skapligt kallt i soffan just nu om ni undrar!).