söndag 30 november 2014

Pirriga porröron

Jamen dra mig långsamt på en skraltig liten vagn, baklänges, genom en biltvätt. Helst innan jag förlorar förståndet. Tack på förhand.

För förlorar förståndet. Ja, det gör jag nog ganska väldans så mycket snart. Varför då tänker ni då? Är det på grund av Snigels evinnerliga försök att slå ihjäl sig? Nix. Är det på grund av systrarna pest som går bärsärk lite titt som tätt? Nähä. Är det på grund av den allt omfångsökande tjockislusen som aldrig går ner i vikt? Nope. Är det på grund av Räkans förkärlek till att alltid och ytterst konsekvent kissa på köksmattan genast efter att den blivit nytvättad. Nej, inte alls.

Nä. Det är på grund av hormoner. Så ytterst fantastiskt massa skitmycket hormoner. Hormoner som fnittrar ut ur vartenda Snigelpälsstrå och infekterar de andra två djuren så att jag vips har tre lika hormonstinna fullblodsdårar att tas med trots att bara en löper. Jag hatar löp. Nått så in i helsikkes mycket dessutom. Nej, det är inte trasslet med löptrosor som gör mig tjurig. Inte heller löptrosornas förmåga att antingen inte sitta på ordentligt vilket leder till en massa äckelslaffs där man inte vill ha det eller deras förmåga att sitta på alldeles för bra som till exempel klockan sju på morgonen när man går ut och rastar hundar lite sådär sömningt som man gör. Då brukar de däringa svarta trosorna sitta kvar alldeles för väl på den ytterst svarta hunden. Men nej. Jag är inte ens tjurig på det.

Det som får mig att på allvar börja oroa mig för min mentala hälsa är nämligen något annat. Att sitta i min soffa och försöka läsa en bok eller se på en film är i dagsläget en omöjlighet då soffan inom loppet av tre minuter förvandlas till vad som mest liknar en inspelningsplats av en porrfilm. Porrflämtande, snuskflåsande, äckeltungfladder, pirriga porröron för att inte nämna raska rusningar över golvet med krökt svans och rumpsvassande och ihärdigt flirtande. Äckeldjur. På alla nivåer. Det slaffsas och slickas åt alla håll och kanter och detta ackompanjeras av ett tandaklapper som mest kan liknas vid ett crescendo av maracas som när som helst kommer att punktera min trumhinna. Jag är inte nöjd. Inte någonstans. Särskilt inte eftersom jag återigen har varit sjuk större delen av veckan och därmed tillbringat onaturligt mycket tid i min soffa. Onaturligt mycket tid åt att dra en kudde över huvudet i mina försök att stänga ute klappermaracasen och flåsflämtandet. Utan vidare resultat ska erkännas. Varför har de så infernaliskt massa hormoner för?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar