måndag 28 september 2015

En äkta Finsk Pinne

Jajamensan. Fiskpinnen lekte finsk pinne i helgen och begav sig till Åland. Ja, matte fick också följa med och så även Bästa Tant Tova samt supermammuten Divo. Destinationen var såklart Viking Line Dog Show, färdmedlet finlandsfärja av bästa sort och sällskapet var ju självfallet det allra allra bästa.
Underbara Selmamatte med familj inkvarterade oss på allra bästa vis och tog så bra hand om oss. Tack bästa ni!

Utställningsdagen började ganska så många timmar innan det var dags att trava in i ringen. Fisken var pigg och glad, och efter en stund i den nya miljön ville hon till och med leka med mig. Alltså glad och bekväm Fisk helt enkelt. Sen rullar en burvagn förbi 20 meter bort. Burvagn nummer nittitre i ordningen ungefär. Nittitvå har passerat obemärkta. Men nummer nittitre? Inte då. Fisken fick närmast panik och kröp raskt in i sitt skal. Ett skal hon likt en fastvuxen eremitkräfta i princip vägrade lämna så länge vi var i hallen. Stundvis, när vi lämnade utställningshallen för rastning samt tog en skogstur, så kröp hon snabbt ut och var sitt glada flärpiga jag. Men väl inne i hallen drog den sig raskt in igen och smällde igen eremitskalsdörren med ett tjong. Inget godis, lock, pock eller mutor i form av en hel skock egna får på balkongen kunde få henne därifrån. Och klockan tickade raskt framåt och strax var det dags att baxa in eremitkräftan i ringen. Själv hade jag faktiskt gett upp för länge sedan. Jag vet ju hur hon blir när hon blir just eremitkräfta. AWOL. Tills hon ångrat sig. Alternativt tills hon fått vila upp sig i sitt skyddsrum (under sängen) ett par timmar. Fröken har svårigheter med att avreagera när hon väl blivit rädd för något. Stora svårigheter.

Således förberedde jag mig på att springa in i ringen, släpandes efter en Fisk i jakt på en nödutgång, lite tjusigt göra en drottningvikning till domaren samtidigt som vi seglar rakt förbi likt en tornado mot närmaste utgång i motsatt ände av hallen. Tar sats och skuttar in i ringen och sneglar ner på Fisk som lätt seglar fram mot domaren med en svans som inte längre ligger klistrad under magen utan snarare vajar likt en båtflagg i styv kuling, rätt fram till domaren som hon hälsar på för att sedan elegant trava ett varv runt ringen med mig flämtande bakom. Tillbaka till domaren och upp på bordet. Huh? Ja jo ni läste rätt. Jag fick upp henne på bordet, där hon står. Utan att tömma vare sig analsäckar eller hela sitt franska svordomsvokabulär. Hon stod helt enkelt. Ner igen, mer tjusigt trav för att sedan ställa upp sig framför domaren. Nej, hon var inte sitt fnittriga jag där hon stod. Nej, hon vägrade ta godis. Men vet ni vad? Jag tror inte någon som inte är väl bekant med hur en obekväm berger beter sig märkte något alls. Domaren såg dessutom väldans nöjd ut och gav oss ett Excellent med Ck. Alltså vidare till konkurrens där Fisken travade hem Cert, Cacib, BIR och därmed även ett Finskt Championat. Ytterst stolt matte. Främst stolt över att hon faktiskt reder upp saker fastän hon egentligen inte är i mental toppform vid tillfället. Stolt över att hon släppte läskigheten så fort hon tassade utanför hallen. Och stolt över att hon redan blivit dubbelchampion 5 månader efter sin utställningsdebut. BästFisk helt enkelt!

Någon annan som helt enkelt också är bäst är Supermammuten Divo! Stort grattis till Cert, Cacib, BIR och Finskt Championat bästaste och snyggaste ni!

Hemfärden lämnade väl något annat att önska för både mig och Fisk. Kombinationen Ålandsfärja, karatefylla och folk som antagligen inte kan knyta skorna ens när de är nyktra gör sällan något för mitt humör. Mitt humör hjälps inte heller när jag har en hund som är stressad och folk gör sitt allra bästa för att göra det hela värre. Då är jag ytterst nära att gå fladdermusexkrement på dem och systematiskt kölhala involverade parter. Men efter någon timme lyckades jag faktiskt knäcka Fiskstressen och få henne att gå från att sitta och hässja och skaka såpass att hon med egen kraft skulle kunna driva färjan framåt till att lägga sig ner och stänga ute all olåt och slappna av såpass att hon kunde halvsova. Lösningen var helt enkelt cirkelmassage i armhålorna på henne (hade vi det laget testat alla andra ställen som kan verka stressdämpande som jag kunde komma på). Det gav effekt efter knappt 10 sekunder och det var så uppenbart att det var det som hjälpte att det blev lite läskigt. Tilläggas bör att resan till Åland gick hur bra som helst. Fiskpinnen gjorde godissök på däck och kampade med leksak och tyckte att livet var ganska så helt okej. Men folk som supit sig tillbaka till grottstadiet mitt på blanka dagen och sedan bränner 6457 kronor i taxfreen på åttiotre flaskor körsbärslikör bara för att "fwaschkan såg schå hääftigh ut" -  det står aldrig högt i kurs. Någonsin.















Allra första Snigeltiteln

Förra veckan tog jag och Lus en lite dryg veckas semestertripp till Frankrike där vi solade på stranden, mumsade brieost (Lus åt mest), umgicks med mitt kära moderskepp och bara hade det semestrigt. Såpass smestrigt att den kära Lusen gick upp hela 800 gram på dessa få dagar och med nöd och näppe fick plats i flygväskan på vägen hem. Snigel och Fisk, eller the Twisted Sisters som de numera heter enligt somliga, semestrade och förpestade hemma hos bonusfamiljen.

Sent lördag kväll ramlade jag och hundarna in i lägenheten. Tidigt tidigt söndag morgon stuvade vi in oss i bilen igen för att åka på en dubbel rallylydnadstävling. Smart! Tyckte jag, när jag anmälde både Lus och Snigel ett par veckor innan. Väldigt väldigt omsmartigt, tyckte jag däremot på söndag morgon. Snigel har bott på landet hela veckan, inte tränat någon rallylydnad utan bara haft det toppen och varit allmänt överjävlig. Lus har som sagt blivit tjock. Ultra tjock. Och när Lus blir sådär ultra tjock så vill den ingenting förutom att ligga hemma på divanen och mumsa brieost och skölja ner kalaset med lite vaniljglass. Således ytterst osmart av mig att tycka att dubbla tävlingar skulle vara en bra idé.

Hur det nu var så var det inte så mycket mer än att bara göra't. Och det gjorde vi. Katastrofalt dåligt. Samtliga fyra rundor kändes rejält usliga. Speciellt Lus. Ytterst Luschligt skulle man kunna säga. För Lus blev verkligen Lus och gjorde nästintill en repris av rallyfiaskot vi genomled för 1,5 år sedan. Hon försökte på andra rundan lämna planen, hon formligen smög fram bakom mig, svansen slokade, hunden slokade samtidigt som hon försökte få ögonkontakt med domaren för att på ett diskret vis förmedla att hennes matte slår henne. Ofta och regelbundet. Minsann.

Snigel å sin sida var istället gladast. Av alla. Och mest. Av alla. Och ägnade sig främst åt att försöka nudda så lite mark som möjligt medelst absurda glädjeskutt och en stor portion oreda. Glad så glad. Flärpigast av alla. Såpass glad och flärpig att hjärnan inte lyckades koppla fram mer hälften av mina signaler under rundans gång och det kändes mest som att jag försökte få med mig en bångstyrig heliumballong in genom ett par svängdörrar. Men glad. Ja, det var hon.

Med andra ord var jag tämligen säker på att vi hade lyckats att (o)prestera fyra icke godkända rundor. Men hoppsan så fel jag hade. Det visade sig att vi istället hade lyckats få till 3 godkända rundor. Visserligen med ganska mycket nöd och ännu mera näppe. Men ändå. Undrar vad som hade hänt om vi hade tränat en skvätt, inte varit fullt så tjocka, ledsna eller skvattgalna. Tänkt.

Lushhunds första runda gav 77 poäng och därmed godkänt. Andra rundan not so much godkänd med 53 poäng och en önskan från hunden att hoppa från en bro.

Snigeldjuret skuttade till sig 73 poäng samt 80 poäng på sina rundor och kan därmed titulera sig
RLD N. Ser man på. Snigels allra första titel på totalt 3 rallyrundor och två veckor inom första tävlingsstart någonsin. Hon är faktiskt ganska så häftig den där lilla dåren. Faktiskt.




måndag 7 september 2015

Rallylydnadssvampar

I lördags så gjorde vi det. Vi tävlade. För första gången. Jag och Snigel liksom. Äntligen karensfri. Äntligen tävlingslovlig! Så vad tävlade vi i? Jo rallylydnad, efter nån knapp veckas träning.

Förutom Snigeldebut så fick Lus även hon göra rallydebut. Ja, jo, jag vet att hon redan har debuterat en gång för en sisådär 18 månader sedan, men vi är båda två rörande överens om att en debut som innebär att planen lämnas redan efter första skylten liksom inte gills som en riktig debut. Så det så.

Således åkte jag och alla tre hundprylarna iväg sisådär omänskligt tidigt, alldeles ensamma, för att skämma ut oss offentligt tillsammans.

Knäskålarna skallrade i takt med att hastighetsmätaren steg på motorvägen och hjärtat slog snabbare än vad en kollibris vingar i motvind gör. Nervöst? Oh ja. Varför vet jag egentligen inte. Jag hade liksom inga direkta förväntningar alls. Mina enda förhoppningar var att Lus denna gång skulle lyckas hålla sig innanför plastbanden kring banan samt att Snigel skulle ha the time of her life och tycka att det här med tävling är toppen och inte hångla upp domaren alldeles för mycket (hur mycket det nu är är vi något oense om). Träna, ja, det gjorde vi väl några gånger veckan innan. Vi hann till och med träna på en hel bana, utan belöningar, minst en gång. Det ni. Jag är själv utomordentligt imponerad över mitt eminenta träningsengagemang och lämpliga förberedelser inför detta. Jajamen.

Men ja, det gick ju faktiskt ganska så strålande det här! Jag svimmade till exempel inte lagom till banvandringen. Inte heller behövde jag sitta och djupandas i en papperspåse. Något jag hade räknat med. Snigel älskade såklart hela världen, men på behörigt avstånd den här gången, och Lus höll sig på oväntat gott humör och inte en enda gång vrålade hon "misshandel"eller lämnade plan.

Snigel, gladast av de glada, traskade glatt in på banan och gjorde faktiskt en förvånansvärt bra runda. Saker som jag hade räknat med skulle hända, hände såklart. Glädjeskutt en meter rakt upp i luften bara för att matte plötsligt lät lite väl glad någonstans runtikrokarna kring skylt 8, resulterade i att jag tappade kopplet. För att vara något jag hade räknat med bör sägas att jag nog vart lite väl dålig på att hålla fast i det där snöret alltså. Glädjeskuttet drog inte av några poäng, men mattes koppelfummel gjorde såklart det istället. Något som Snigelprylen aldrig kommer låta mig glömma. Annars vart det bara några avdrag för mikrosekundsnosande samt att jag tydligen råkade trampa på en skylt på väg ut.
88 poäng och en 5 e plats. Vilket innebär att debuten resulterade i en godkänd runda!

Lus, näst gladast av de glada, traskade glatt in på bana med svansen i topp och höll sig innanför plastbanden heeeeela banan. Bara det är liksom värt att firas ska ni veta. Hon gick bra drygt halva banan, (minus ett par nosanden) sedan kände jag hur hon började sjunka, så där på sitt lilla lusiga vis. Ett vis som liksom mest påminner om ett sjunkande skepp. Först går det lite långsamt, sen går det lite mindre långsamt och plums så ligger skeppet 7000 meter under ytan och plaskar. Ungefär så blir det lätt med Lus. Den blir låg, lägre, lägst sen dör den och flyr området. Men den här gången hittade jag bannemig öskaret innan det var försent. Ett onödigt litet pet på en skylt hann hon med innan jag lyckades ösa ut ynkligheten och få tillbaka henne igen. Det hela slutade med 76 poäng, en 7 plats och även här ett godkänt resultat.

Milda tider säger jag bara. Ibland kan vi ju faktiskt. Tänk egentligen vad vi skulle kunna göra om vi bara fick lite mer struktur och ordning på vår träning? Och om träning hände lite oftare till exempel. Och om mina knäskålar ville sluta skaka någon gång. Det hade säkerligen också underlättat. Det blir så svårt att höra vad jag säger vit skyltarna om knäskålarna liksom låter värre än maracas. Det blir faktiskt det.

söndag 6 september 2015

En diagnos fattigare....

Jamen de här blir ju bara tokigare och tokigare alltså. På riktigt.

Alldeles nyssens hade jag en toksjuk liten hund liksom. En hund som varit såpass sjuk (i varjefall enligt alla prover) att veterinären har nämnt avlivning som ett alternativ flera gånger om vi inte orkar kämpa vidare. I april började jag själv inse att jag var tvungen att börja överväga det då hon gick från sjuk men pigg och glad snigel till bara sjuk och orkeslös snigel. Sen tog vi ju bort mediciner och piggheten kom tillbaka och vi tog nya tag. Sen kom enterotoxinnyheterna, behandlingen av dessa och vad jag nu hoppas är en Snigel med goda förutsättningar att bli en alldeles magfrisk Snigel. Hon beter sig fortfarande piggare och galnare än vad hon någonsin har gjort och mår alldeles förträffligt.

Under hela den här magvåren har jag liksom skjutit det här med hennes ryggproblematik åt sidan. Jag har ju tidigare berättat att hon efter besök hos en fantastiskt duktig ortoped visade sig ha inte 7 men 8 ländryggskotor och det skulle då förklara varför hon hade så ont. Eftersom detta inte var något man kunde göra något åt och det inte var hennes huvudsakliga problem eller något som verkade orsaka något större lidande så har jag som sagt skjutit det åt sidan och fokuserat på magen. Jag tänkte ju som så att den dagen ryggen verkligen blir ett problem så kommer magsjukdomen antagligen redan ha tagit kål på henne. Så det kändes liksom inte riktigt som ett prioriterat problem helt enkelt.

Uppfödaren skickade bilderna för en second opinion till en annan ortoped som gav ett helt annat svar. Något jag faktiskt inte kunde acceptera då. Eftersom både jag, andra veterinärer och ortopeden såg 8 ländryggskotor på de röntgenbilder som togs i januari. Gång på gång satt jag och räknade men fick hela tiden samma svar. Så jag förlitade mig helt enkelt på det. Försäkringsbolaget har även de granskat röntgenbilderna och kommit fram till samma sak. 8 ländryggskotor. Punkt. Alltså en för mycket.

Men så nu, efter att vi satt ut kortisonet (som ju även kan ha haft en antiinflammatorisk effekt på ryggen) så började jag liksom förvänta mig att ryggen skulle börja krångla mer. Och nu med positiva magproblem och oväntade möjligheter till ett långt och friskt Snigelliv har jag återigen tagit tag i det här med ryggen och börjat med ordentlig fysträning och förebyggande åtgärder för ryggen. Men det som slagit mig nu är hon inte alls verkar ha ont i ryggen längre. Bara liksom sådär så har det onda försvunnit. Och då började jag fundera igen, så som jag gör lite då och då. Är det verkligen fel på hennes rygg? Rotade fram mailsvaret som kommit från ortopeden som agerat second opinion och läste igenom det igen, noga. Frågade mina veterinärkollegor hur de tolkade detta och började sedan rota fram hennes gamla röntgenbilder igen.

Det som denna ortoped hade konstaterat var att Lycka inte alls har 8 L-kotor, utan att hon istället har revben som är så pass små och underutvecklade att de är oerhört svåra att se på röntgen, därav att man felaktigt har räknat en bröstkota som en ländryggskota. Alltså började vi leta pytterevben. Vi letade och letade och letade men kunde inte med säkerhet hitta dessa minirevben nånstans. Jag grävde fram gamla röntgenbilder från när hon var 4 månader och kikade på dem samtidigt som veterinären satt och glodde på de senaste plåtarna, och vips kommer hon ångandes och utbrister "jag har hittat dem!!", och i samma sekund utbrister jag detsamma då jag just klickat upp en bild på valpsnigel där de faktiskt syns alldeles utmärkt.

Och bara sådär gick min lilla snigelpryl från att vara ytterst defekt till att vara inte sådär värst särskilt defekt alls. Att de har revben som är mindre (i hennes fall verkar de bara vara något smalare) än normalt är tydligen inte något ovanligt eller allvarligt och ingenting som ska kunna orsaka problem. Så ja. Ibland är det inte ens lite lätt att räkna till 7 alltså. Jag säger bara det.

Så varför hade hon ont? Ja, säg det. Det hela började i januari 2013 när hon blev akut blockhalt i ett bakben, i samband med det upptäckte vi vad vi då tolkade som en muskelknuta i ländryggen som ömmade lite. Och det är denna ömmet som sen dess i princip har varit kronisk. "knutan" försvann, men ömheten vid palpation höll sig kvar. Hon fick ju först diagnosen L7/S1 i brist på annat, men sen kom ju diagnosen om övertaliga kotor istället. Vi rehabbade under hela hösten, men hon gick ju hela tiden och slog sönder nått nytt, en tå, ett ligament, ont i ett framben osv osv. Halt och mer halt om vartannat. Ingen riktig vila iom rehabben, I och med magen kunde hon aldrig få något antiinflammatoriskt heller. Sen kom ryggdiagnosen och även kortisoninsättning och vi slutade med rehabben. Snigel blev lugnare och mindre tjohoig, flängde inte runt som ett jehu och gick mest fot. Vilket på ett vis kan ha varit som vila för hennes rygg. Kortisonet verkar ju antiinflammatoriskt och kan ju även det haft en inverkan på ryggen. När den sen sattes ut så blev hon successivt piggare och det blev som en omedveten långsam ingångsättning. Kanske är det här så enkelt att det bara rört sig om en ordentlig muskelsträckning som inte fått ordentlig chans att läka? Ett annat alternativ är att det kan vara orsakat av magproblemen. Hundar som har ordentliga magproblem kan många gånger få ryggont till följd av magsmärtan och att de går runt och spänner sig. Och ont i magen, det är jag ganska övertygad om att Snigel haft, länge. Men tanke på hur hon är nu. Som en helt ny hund. Så som jag aldrig någonsin sett henne tidigare.

Så ja. Från dödsdomar och  multipla allvarliga läskiga diagnoser till kanske i princip frisk? Nej, magen är ju inte helt 100 bra bara sådär, hon har ju fortfarande kvar sin ärrbildning i både magsäck och tjocktarm, men nu känner jag en förhoppning om att man genom att man blivit av med enterotoxinerna borde man även ha upphävt orsaken till hennes kroniska inflammation och därmed gett möjligheten för magen att kunna läka ihop så mycket som möjligt.

Känner jag mig skapligt förvirrad? Jajjamen! Känner jag mig ganska less på denna två år långa berg och dalbana? Absolut!

Det är ju nästan så att jag skulle kunna förstå om folk började misstänka att jag led av värsta sortens münchausens eller om ja var en Snigelhypokondriker av värsta sort. Men jag kan bedyra att så inte är fallet. Jag har tonvis med provsvar och veterinärutlåtanden som faktiskt bekräftar att hon har varit sjuk det lilla krypet. Och jag hade alla dagar i veckan bytt bort varje sekund av Snigelsjuka mot att istället få ägna oss åt tjohigare aktiviteter än veterinärbesök på veterinärbesök. Att förapoopdagböcker samt ägna varje promenad åt utförliga poopanalyser är inte heller en fritidssysselsättning jag vare sig uppskattar eller rekommenderar. Det finns helt klart häftigare saker att ägna sig åt.

För den som är lagd åt det nördigare hållet bifogar jag lite röntgenbilder.

Röntgenbild från januari, jag tror att det huvudsakligen är den här bilden som legat tillgrund för diagnosen:


Röntgenbilder jag helt förträngt, men nu hittat och ja, redan där ser man ju fjantrevbenen (de togs på grund av annan orsak när Lycka var ca 4 månader).