söndag 13 april 2014

Som en påse morötter - rallylydnadsdebuten

I går var det dags för min och LusHunds rallylydnadsdebut. En debut som egentligen hade kunnat gå hur som helst faktiskt. Och det gjorde den. Gick hur som helst alltså. Precis hur som helst faktiskt.

Rally är ju inte något som vi egentligen tränat särskilt mycket på. Vi har senaste veckorna gått igenom skyltarna ett par gånger, varit på en banträning (innan vi hade kickat på skyltarna) och larvat runt. Jag har redan från start, vis av Lushundens lusighet varit medveten om att rally med Lus kan gå precis hur som helst. Eftersom hon i sedvanlig ordning har en tendens att glömma bort viktiga saker så som "sitt", "ligg" och till exempel "stå" från en minut till en annan. Oavsett hur mycket det tränats. Den är helt enkelt ganska så senil den där LusHunden.

Att matte aldrig någonsin tävlat med hund gjorde ju inte heller det hela mer nervöst och ångestfyllt. Toknervös, tokskakig och nästan alldeles jätteillamående anlände jag till tävlingsområdet.

Alltså hade jag redan i min nervositet klurat ut ett hundratal saker som skulle kunna gå fel på tävlingen. Alltifrån att hon lite så där käckt och lusigt redan vid startskylten skulle ställa sig och backa upp på mitt ben och stå upp och ned en stund till att hon skulle backa fyra varv runt mig vid varje "sitt". Jag såg även framför mig hur hunden skulle hänga i kopplet som en slokande tulpan och se alldeles genomynklig och lidande ut genom hela banan. Ett par sneda sättanden samt ett ligg istället för ett stå var ju även de självklar förväntade tokigheter. Så nej, jag hade inte några jätte höga förväntningar på spektaklet. Men i sedvanlig ordning har jag återigen glömt att alltid förvänta mig det oväntade.

För visst hade jag glömt att förvänta mig något oväntat. Det enda jag faktiskt inte hade bekymrat mig nämnvärt över var huruvida LusHund skulle ha kontakt med mig eller inte. För kontakt, det är faktiskt något hon är bra på. Jag hade heller inte haft några som helsta orostankar kring huruvida LusHund skulle vilja hålla sig kvar hos sin matte. För det är faktiskt också något hon är bra på. Såpass bra att det faktiskt ställer till problem i agilityn ibland när hon inte vill ta en tunnel utan att matte följer med in i tunneln.

Ack så fel jag hade.

En utav LusHunds allra bästa favoritpersoner, nämligen syster Myggmatten var så gullig att hon följde med för att supporta oss i vår debut. Även syster Mygga samt Snigeldjuret var såklart även de med. Tre utav Lushunds favoritsaker helt enkelt. Som vi otaktiskt nog placerade inom synhåll från planen.

Så fort vi fick ett varsågod att kliva in på planen sa LusHund helt sonika hejdå och hängde sig i kopplet i sin strävan att nå fram till Myggmatte. Huh? Var mattes första reaktion. Hjälp! Var min andra. Och precis där och då började det desperata lockandet och pockandet (och hysteriska fnittret) som genomsyrade hela vårat första Rallyvarv. Fick tillslut in Lus i någolunda fotposition och fick henne högst motvilligt att sätta sig. Den långa ledsna Lussnoken slokade och hon tittade längtansfullt bort mot sin älskade trio. Fortsatte vidare till nästa skylt som slutade i att istället för en snygg sväng i 360 grader tillsammans så snurrade den smått hysteriska matten själv runt den stretande Lushunden, åt fel håll. Fortsatte framåt. Ännu en katastrofal snurr. Framåt igen. Åh där sitter ju domaren! Hon kanske kan hjälpa mig få tag på Myggmatte så jag kan komma härifrån? Ut från plan, över linjen. Disk. Vilket inte hade kunnat komma tidigt nog kände väl jag. Men skam den som ger sig. Genom banan skulle vi. Eller jag åtminstone. För Lushunds del hade jag lika gärna kunnat vara en påse morötter. Eller nej förresten. LusHund gillar morötter. De hade nog fått betydlig mycket mer uppmärksamhet än matte. Faktiskt.

Sen kom vi till en skylt som gjorde att vi vände ryggen åt det lockande sällskapet på sidolinjen och plötsligt fick jag något som skulle kunna liknas vid kontakt med LusHund. Vi genomförde en skylt ganska så skapligt, en till som nog skulle kunna anses vara godkänd. Ännu en som började strålande. Men så mitt i, när LusHund har nosen vänd mot mig blir hon alldeles glädjetokig. Men matte! Är DU här!!?? Varför sa du ingenting? Varpå LusHund glatt hoppar upp på mig. Suck. Det här med att leva med en hund med Alzheimers ja. Traskar vidare och lockar mitt allra gladaste. Sätter Lus ner och går runt henne. Under de tre sekunder det tar för mig att promenera runt henne så har Lus haft hela tre sekunder att spana ut över planen och få syn på Myggmatte. Tjoho! Där är dem! Skynda skynda!

Detta resulterar i att jag får göra ännu en sväng runt min hund istället för med henne. Och resten av banan fortlöper ungefär lika katastrofalt.

Det positiva i det hela är väl att det här med tävling (detta var ju min allra första hundtävling någonsin) blev ganska så snabbt avdramatiserat för min del. För jag skrattade. Och skrattade. Sen skrattade jag lite till. Sen tittade jag på filmen som Myggmatte spelat in och då vek jag mig dubbel i skrattplågor. Och sen insåg jag att jag faktiskt överlevde en tävling. Trotts att det gick så mycket åt pipsvängen det nog är möjligt faktiskt. Men jag lever idag. Jag känner ingen ångest över vår skrattretande debut. Jag kan bara konstatera att skit händer och det är faktiskt helt okej. Sen har jag fått lära mig att det nog inte är en bra idé att placera folk och fä som LusHund känner i närheten av planen. Eller i samma postnummerområde heller för den delen. Och det trodde jag faktiskt inte. Jag trodde inte att hon skulle vara så känslig. Men vem vet? På nästa tävling kanske det inte spelar någon roll om vi är där helt ensamma. Hon kanske bestämmer sig för att kliva av planen i alla fall. Vem vet? Och vem bryr sig egentligen? Det var ju faktiskt inte så farligt att bli diskad. Det gjorde inte ont. Vare sig i självförtroendet eller någon annanstans. Det kändes liksom helt okej. För jag har ju fortfarande världens bästa LusHund. En LusHund som jag vet kan klara en rallybana hur lätt som helst. När hon känner för det. Problemet är väl att vi kanske inte alltid är så synkade på just det där. När hon känner för det och när jag känner för det. Inte alls speciellt samspelta på den fronten faktiskt. Men så får det vara.

Nästa helg är det på't igen. Tävling. Men vet ni vad? Jag känner mig faktiskt inte speciellt nervös. Det är möjligt att vi går in på planen och LusHund gör sitt allra bästa partytrick och ställer sig upp och ned. Det är faktiskt fullt möjligt. Det är även fullt möjligt att hon lämnar planen och går hem. Det är även möjligt att det helt enkelt går toppen bra. Det jag vet är att hur det än går så kommer vi att överleva. Hur det än går så har jag fortfarande världens bästa LusHund. Även om hon är en lite knäpp och tokig och alldeles speciell liten sådan.

5 kommentarer:

  1. Haha, kan inte du och jag åka på Freestyle/HtM-tävlingar tillsammans? ;) (Seriöst.) Min ångest hindrar mig från att ens försöka tävla.

    SvaraRadera
  2. Absolut :D Måste bra lyckas få ihop det där freestyleprogrammet jag och AlzheimersLus kämpat med i över 1 års tid.... Kanske går snabbare att få Snigel tävlingsklar :D

    SvaraRadera
  3. Så härligt att läsa det här - jag håller just nu på att ångesta sönder inför vår tilltänkta rallydebut i juli. Om jag bara kunde ha en såhär hälsosam syn på det hela. För jag är övertygad om att jag kommer dö på momangen om vi blir diskade. >.<
    Finns det någon chans att man kan få se videon från detta spektakel? :D
    Kul att jag hittade din blogg förresten, jag drömmer en hel massa om att skaffa berger som nästa hund.

    SvaraRadera
    Svar
    1. När man väl står där och hunden gör det otänkbara så tror jag att det är lite av en naturlig reaktion att bara skratta åt det hela - så oroa dig inte! Om vi överlevde en disk så kan alla göra det tror jag (perfektionistmatte med enorm prestationsångest speaking!)!

      Självklart kan jag dela med mig av filmen - det har liksom glömts bort. Så nu ligger det ett sprillans nytt inlägg med filmen från vår strålande debut! :D

      Så roligt att du funderar på berger! Världens roligaste (och knäppaste) ras om du frågar mig :D

      Radera
    2. Det har du nog rätt i. Det är ju alltid innan det börjar som det är som värst. Tack för filmen! :D

      Jag tycker de verkar så härliga, och så är de lagom i storlek också. Är ute efter en lite mer träningsintresserad hund än min corgi nästa gång. Frågan är om husse hade orkat med ett bergeryrväder, han tycker vår underhund redan är aktiv så det räcker. >.<

      Radera