Ingenting

Ingenting. Tomt. Zip. Nada. Exakt det som dagens ultraljud av Snigelmage visade. Inte ett endaste litet tecken på något valpigt. Inte ett enda. Inte heller några tecken på pyometra eller annat obehagligt och det får man ju liksom vara glad för. Så nej. Det blir inga Snigelbebisar den här gången heller.

Jag har varit rent ut sagt skitledsen sen första ultraljudet men senaste dagarna har jag liksom accepterat att mitt golv inte kommer bli sönderpinkat av små valprumpor. Min soffa kommer att förbli otuggad och jag behöver inte möblera om och bygga valprum av mitt pysselrum.  Jag försöker likom hitta det positiva så att säga. 

Därför plockade jag fram tävlingskalendern och planerade raskt in varenda möjlig tävling i sommar samtidigt som jag insåg att samtliga ligger så långt bort att övernattning är nödvändigt. Därmed beslutade jag raskt att jag och tjejerna ska testa på att tälta på sommarens tävlingar. Oundvikligen klickade jag raskt hem ett tält, liggunderlag och lite annat nödvändigt. Plötsligt kände jag mig sommarpeppad trots valpbrist och ser nu väldigt mycket fram emot att testa på nya äventyr med mina tjejjer! 

Vi hoppas och håller ändå tummarna för att vi blir med valp i år även om den då inte blir hemkläckt. Och det känns faktiskt lika ruskigt spännande som att vänta på egna valpyngel. 

Snigelprylen är satt på omedelbar bantning och eventuell tidigare beviljad dispens från fysiska aktiviteter är indragen med omedelbar verkan. 

Atlantångare med slagsida

Jahopp. Snigeldjuret fortsätter att tro att hon är mest dräktig av alla. Så trött så trött. Lika energisk och alert som en dement sengångare. På promenaderna kan hon i början ösa på och springa runt men efter en liten stund är det som att hittepådräktighetsinsikten slår till med full kraft och hon återgår till att vagga fram likt en atlantångare med slagsida bakom mina knäveck.

Förra året så tävlade hon nästan 30 dagar in i sin förmodade dräktighet. Visst, utanför planen var hon flummigare än vanligt, men hon höll ihop, öste på och tog till och med ett gäng pinnar. Den här gången finns det inte en chans att hon hade varit tävlingsbar. Med lite tur hade hon kanske hållt ihop de första tre hindren. Om ens det. Skillnaden är enorm på henne och besvikelsen likaså. 

 Hon går fortsatt upp i vikt trots att maten inte ökats på, + 0,7 kg i torsdags. Men hon har ingen synlig mage, ingen vidare storlek eller färgförändringar på bröstvårtorna och nog känns hon tom i buken när hon väl är så avslappnad att man kan komma åt att känna. Det hade varit betydligt trevligare för alla inblandade om hennes huvud och kropp hade kunnat vara överens gällande det här med dräktighet eller icke dräcktighet. Faktiskt. Men det är väl lite så den här damen fungerar - alltid mest märklig. Aldrig helt som hon ska. Aldrig förutsägbar. 

And the Oscar goes to...

...Snigeldjuret! 

Vi lekte med ett ultraljud idag. Vilket var en väldigt dålig idé. Dålig idé eftersom det ibland faktiskt är trevligare och mindre hjärtsmärtigt att få leva på hoppet ett tag till. Idag syntes ingenting som ens gav minsta misstanke om valpar. Alls. Tomt tomt tomt. Förvisso är vi bara på dag 23 idag (eller 19 om vi räknar från sista parning) och jag vet att man faktiskt kan missa valpar så här toktidigt. Jag vet ju det. Men ändå. Inte minsta tecken. Veterinären var väldigt säker på det just idag.  Det känns liksom så definitivt. Jag vill ju så gärna ha den här kullen, jag vill så gärna ha en liten egen snigelbebistik. Det är liksom det som är poängen med hela alltihopet. Så gärna att det faktiskt gör ont. Normalt funtade människor fattar kanske inte sånt här. Fattar inte hur viktiga mina hundar är för mig men för mig är de hela min värld. Jag klurade så länge så länge på om jag skulle ta en kull på Snigel. Först ville jag veta att hon var frisk, sen ville jag vara säker på att det här verkligen var något jag både vågade och ville. Det jag glömde klura på var exakt hur jobbigt det skulle vara att gång på gång få veta att hon är tom. För jäklar i min lilla sönderskavda låda vad jobbigt det är. Jag kan inte låta bli att bryta ihop en sväng och gråta mig hes av ledsenhet och uppgivenhet. Än en gång. Den här gången igen. Det verkar inte bli någon liten Snigelbebistik till mig....eller någon annan. 

Vi ultraljudar såklart i nästa vecka igen. Såtillvida hennes superdräktighetssymptom inte har klingat av tills dess. För nog uppför hon sig dräktig allt. Nog gör hon det min lilla skådespelerska. 

Knappt påvisbar puls

Idag tog vi oss en riktig slappardag ute på en klippa i Mälaren. I sju timmar satt jag och grillades i solen och gjorde exakt inget som helst vettigt förutom att kämna mig sådär sommarpirrig och solvarmsvettig. En känsla som raskt lär försvinna om ett par dagar när ösregn och futtiga 5 plus tar över tänker jag. 

Hundarna gjorde inte heller något som helst vettigt om jag ska vara ärlig. Efter en kort stunds runtskrotande så däckade de så smått av. Lus mitt i solen, som vanligt, och Snigeldjuret under en tall, i skuggan. Lus gjorde stundvis små utflykter och påvisade puls. Snigeldjuret gjorde knappt det. Inte ens när folk brötade fram ur buskagen och nästan traskade igenom min solfilt eller när ett gäng hundar glatt badade från klipporna lite längre bort. Som mest presterade hon ett pyrrevaktlarmskall i liggande ställning. Hon orkade alltså inte ens resa på sig för att pyrrevaktlarma ordentligt och springa fram och gapskälla folk i ögat innan hon ger dem en puss på näsan (något hon förvisso gör väldigt sällan men just idag var det befogat eftersom min solfilts integritet hotades och i sådana lägen brukar hon ta i från tårna liksom och hon har som bekant ganska många tår att ta i från så ni kan ju bara föreställa er). Om ni nånsin sett en pyrre pyrrevaktlarma i liggande ställning så vet ni precis hur utomordentligt fånigt och harmlöst det ser ut. Med andra ord fortsatte folktrasket och hundbandandet - fullständigt obrydda och oimponerade av snigelvaktlarmet. 

Det är faktiskt helt galet hur trött hon är. Alltså orimligt trött. Må så vara att det är en halv miljon grader ute men Snigel brukar sällan vara störd av värmen. Hon brukar liksom inte ha tid att tänka på sådana trivialiteter om vi säger som så. Inte heller har vi ägnat oss åt någon form av extrema fysiska aktiviteter heller. Men trött är den. Tokigt trött. 

Så antingen genomför hon just nu sitt livs skådespel eller så bakar hon små minisniglar där inne. Det ena eller det andra. Vi lär ju hur som helst troligtvis få veta hur det ligger till innan veckan är slut. 

Snigel malt?

Den 21 april bestämde vi oss för att det var dags att dra igång projekt olidlig väntan. Igen. Även känt som projekt låt oss försöka befolka världen med ett par Snigelyngel igen. Med andra ord - höglöp och försök till ny parning med snygge C’est Whisky Petit Norvègien - Whisky. 

Tycke uppstod redan när vi svängde in på parkeringen. Snigel vråltjöt och försökte bryta sig ur både bur och bil. Väl ute blev det ett glatt och eh tja hormonellt återseende och det tog väl inte många minuter innan parning var ett faktum. Men precis när Whisky vänder sig om och vi bara väntar på en hängning så glider han ur. Gång på gång under de nästkommande dagarna. Ett flertal parningar men inte en enda ordentlig hängning. Whisky gjorde det han skulle, Lycka stod som ett (mycket villigt) ljus men där det borde ha blivit häng när han vände sig så blev det istället en mycket förvirrad Whisky (och en smått förvånad Snigel) som slank ur och stod med hela alltihopet hängandes i det fria. Gång på gång. 

Jahopp kände väl mest de båda mattarna och kunde väl inte riktigt bestämma oss för om vi skulle skratta eller gråta åt det här. Något vi fortfarande inte riktigt bestämt oss för om vi ska vara ärliga. 

Innan vi ens satte oss i bilen så progesterontestades Snigeldjuret flertalet gånger. Denna gång hade hon dessutom vad som nästan måste räknas som ett normalt löp, förutom att hon inte blöder (som mest några ljusrosa droppar enstaka ggr), men hon svullnade upp, blev succesivt mer hormonell och vi hittade både ett för och ett höglöp på cytologin. Tidigare har hon nästan skenat in i ett galet höglöp utan att passera gå. Nu hade jag liksom ca 12 dagars betänketid på mig innan progesteronproverna visade att det var dags.

Vi träffade Wisky en gång om dagen i 4 dagar i hopp om att de skulle få till en hängning. Sån tur hade vi inte men under dessa dagar fick de till ett flertal riktiga parningar förutom själva hängningen då. Efter sista dagens parning uppförde sig båda två som att de var klara med varann och intresset minskade. Så vi åkte hem för att påbörja den nervpinande vidriga väntan. 

Väl hemkomna blev Snigel snabbt tröttare. Myyyycket tröttare. Och det håller fortfarande i sig nu när hon gått tre veckor. Väldigt trött, väldigt oflärpig, lite flummig, lite mer allvarlig. Hon breddade även på sig över nedre revben och midja väldigt snabbt. För snabbt. För tidigt. Men hon ser ut som en betongsugga. En vaggande betongsugga eftersom hon nu uteslutande tar sig fram medelst passgång. Men hon är faktiskt inte tjock. Alls. Viktuppgången och betongsuggebreddningen utgörs inte av något direkt fett som man kan känna på henne. Märkligt nog. Hon är bara bred. Och trött. Och hungrig. Extremt hungrig (men har faktiskt valt bort både knäckebröd och morot i veckan - något hon annars äter lika glatt som allt annat). Hon är trött på promenad, flärper inte outtröttligt som hon brukar. Hon är även extremt klängig och gosig. Vill vara nära nära mest hela tiden. Hon blev även snabbt reaktiv på sin omgivning, något hon annars inte är. Nu har hon både vaktat bilen för folk och puffat upp sig i hundmöten på långt håll.  Midjemåttet har ökat ett par centimeter och likaså vikten (350 g). Häromdagen såg jag även en pytte liten droppe nästan genomskinlig slemflytning. Många Hundar vi möter är nog även de intresserade av både hennes bakdel och kiss i större utsträckning än innan. 

Kort och gott - mycket tyder på att hon är dräktig. Men, och det är ett stort men - jag tycker att alla tecken och symptom är alldeles för tidiga - mycket av det hon redan visar börjar man så vitt jag vet se senare än vad jag gjort på henne. Bra mycket senare. Och när det gäller den där Snigeln så är ingenting som det ska - någonsin så hon kan lika gärna vara tokigt skendräktig. Faktum är att jag är helt inställd på att hon är just det - fusklurigt skendräktig och att hon just nu roar sig med sitt livs skådespel. För det känns väldigt typiskt henne faktiskt. Tidigare gånger har hon också blivit tröttare (dock inte som nu - då har hon kunnat tävla och presterat bra. Något som inte skulle gå något vidare just nu med fröken flumhjärna) samt ökat i vikt men jag vill minnas att hon då kändes betydligt tjockare än nu och att det mesta lade sig som ett rejält späcklager över revbenen. I nuläget känner man fortfarande hennes revben lätt och tydligt. Men midjan är helt borta och hon är liksom tydligt breddad över sista revbenen. Anorlunda helt enkelt. Men hon har väl lärt sig hur hon verkligen ska gå all in med skendräktigheten - övning ger ju som bekant färdighet. 

Men om det mot förmodan inte luras så väntar vi små Snigel Malts* lagom till midsommar.

*Snigel + Whiskey = Snigel Malt