tisdag 3 april 2018

Traska traska liten kust

Mina fina två och jag gjorde förutom att tävla något som vi är ganska bra på - vilsetut i naturen. Fast den här gången lyckades vi sämre än vanligt. Vi promenadtutade ett gäng mil längs med gotlandskusten i olika omgångar under dagarna. Offantligt vackert. Hundigt perfekt. Men vi misslyckades fatalt med det vi gör bäst - nämligen vilsetutet. Det visade sig nämligen vara nästintill omöjligt att gå vilse när man följer en strandkant. Även för oss som annars har ett lokalsinne som en bäver i en centrifug. Besvikelse! Men vackert var det och vi hade som vanligt fantastiskt kul tillsammans när vi traskade över stränder, lullade på skogsstigar, balanserade på stenar i vattenbrynet,  klättrade på smala stenstigar för att titta på utsikten, hoppade över bäckar, fikade i solen, lekte jage längs med grusvägar och tittade på snäckor i vattenbrynet. 
 


Tjejerna har blivit helt fantastiska på sånt här, visserligen verkade vi vara nästintill ensamma i hela världen, men vid de få möten vi hade (vilket för en berger gör det ännu konstigare - de blir ju lätt lappsjuka om de inte ser folk på en kvart)  så skvallrade de så fint så fint och kom in för att bli kopplade oavsett om vi mötte folk, hundar eller en liten ponny. Värt varenda köttbulle den där hårdträningen vi har roat oss med i vinter. Varenda en. Och jag är så innerligt stolt över alla fina saker och smarta beslut mina flickor fattar. De är liksom så enkla och okomplicerade i så mycket samtidigt som de är totalknäppa och alldeles genomtokiga i annat. En förträfflig kombination vill jag lova! 


































En prestation av enhörningskaraktär

Upp som en sol och ned som en pannkaka. Fast egentligen precis exakt tvärtom faktiskt. I varjefall när det gäller agility. Framförallt Gotlandsagility. Synnerligen gårdagens Gotlandsagility. 

Jag har haft en agilityopeppsvacka ganska så länge nu. Även om jag älskar vår suveräna coachgrupp varje vecka och vår egna träningsgrupp varannan vecka så är det också den enda träningen som blir av och den enda som (oftast) känns rolig. Tävling känns inte alls lika kul som förr. Och även träningar bjuder stundvis på ledsenhetskänslor. Jag är less på den frustration och irritation agilitytävlingar alltsom oftast ger mig. Less på att bli besviken och framförallt less på mig själv för att misslyckanden gör mig irriterad på mina hundar. Något jag skäms något så sanslöst över. Det tar ju bort hela poängen för oss med agilityn - tanken är ju att vi ska ha kul tillsammans, inte vältra och panera matten i besvikelser, frustration och självömkan likt en stackars slemmig torskfilé. Inte gå runt och känna mig irriterad på att hundarna gör precis det jag faktiskt oftast ber dem om. Det är inte schysst. Och det är inte den hundägare jag vill vara. Jag har världsgrymma hundar på alla plan och vi har så tokigt kul i allt annat vi gör. Men i agilityn har vi liksom halkat snett, rakt ner i en elak lesshetsravin. 

En stor tårtbit i den här misslyckandekakan är min inställning inför varje lopp. Jag är så galet nervös när jag ska starta med Snigel. Varje vareviga gång nuförtiden måste jag kämpa för att inte knäskålsdarrandes rusa och kräkas i belöningslådan i målfållan. När hunden ovanpå det gafflar sitt bästa förväntanspyrregaffel, och verkar ha checkat ut och lämnat planeten sans och balans, vill jag bara springa och gömma mig i en tunnel. Men märkligt nog är jag samtidigt alltid alltid inställd på att vi kommer att sätta den där banan. Vi kommer att nolla. Oavsett hur svår den är. Oavsett hur orealistiskt det målet är. Vilket ökar min nervositet och knäskålsdarr exponentiellt. Kombinationen toknervös och överdriven prestationsförväntan gör liksom bara äggröra av allt och inget blir liksom hackat eller malet. Två sekunder efter att jag darrviskat ”kör” så har jag tappat kontrollen över det vrålande svarta ångloket som oundvikligen spårar ur lagom till hinder nummer tre och min besvikelse är återigen ett faktum. 

Efter lite pepp och skäll från grymmaste coachen Heidi kom vi fram till att jag behöver tänka om. Jag måste göra nått annat inför starten. Jag gör nämligen precis samma sak på träning - går in med högt själförtroende kombinerat med mycket nervositet. En kombination jag inte kan hantera. 

Så jag har klurat lite. Jag är nämligen inte alls nervös eller prestationsinriktad när jag tävlar med Lus. Aldrig. Där har vi istället andra saker jag måste jobba med. Men jag har generellt en mycket bättre och mer sund inställning när jag tävlar med henne även om det finns förbättringspotential. Där är jag bara glad om hon tar första hindret. 

Således laddade jag mer mentalt inför gårdagens tävlingar än nått annat. Eller laddade ur kanske jag ska säga. Jag beslutade mig nämligen för att försöka tänka så lite som möjligt som omväxling. Inga tankar på att nolla. Inga tankar på att egentligen prestera. Jag valde ut en sekvens på banan jag upplevde som klurig eller utmanande för oss och fokuserade på att sätta den. Inget annat. Dessutom lade jag in lite mentala ”tjoho!”, ”wooow!”, och ”tjoflärpsåduktigduärdinlillatoka” på utvalda ställen när jag banvandrade som jag faktiskt fick med mig åtminstonne i bakhuvudet under loppen. Och jag bestämde mig för att komma skrattande in i mål. 

Och se på fan. Ja. Fan. Nödvändigt utryck i det här sammanhanget! Men det funkade! Jag var inte nervös. Alls! Vi hade skitkul. I varje lopp. Verkligen. Och vi skrattade oss i mål. Jag kämpade som en liten dåre, det gjorde jag, för att hålla ihop det samtidigt som jag vara kort och tydlig men mitt fokus låg faktiskt bara på klursekvensen och mina små mentala hejaropsplatser på banan. Och det gav resultat. Tokigt bra resultat. Snigel nollade 3 av 4 lopp, i sista lagloppet fick vi 5 fel. Hon satte samtliga kontaktfält. 

Förutom det, som för oss är en prestation av enhörningskaraktär så vann vi båda individuella klasserna. En förstaplats i agility med vårt allra första Cert samt SM-pinne och en förstaplats i hopp med Cert samt vår fjärde SM-pinne i hopp och därmed nog för sm-kval på hoppfronten. 

Jo, det var väldigt små startfält på Gotland. Väldigt. Men man behöver fortfarande nolla och vinna även om startfältet är litet, som någon klokt en gång sagt, så jag tänker vara löjligt sprickstolt över min svarta lilla pärla oavsett vad.  Och ännu mer löjligt sprickstolt över att vi där och då, i fyra hela lopp, äntligen verkade ha knäckt koden och hittat varandra på planen.  Över att vi äntligen kunde få tokfnittra oss i mål med en sån där lyckopirrkänsla i hela kroppen. Fyra gånger. 

Wow på det liksom. Wow.