Ska ärligens erkänna att jag redan från det att jag lämnade morgonens initiala medvetslöshet kände mig skapligt opepp. Tävlingsopepp. Inte alls det där lilla magpirrandet av förväntan jag alltid känt förr inför en tävling. Den här gången kände jag mest mjäpp för hela alltihopet och längtade egentligen mest ut i skogen för att leka jage bland snödrivorna.
Men jag samlade ihop mig och vi åkte iväg. Vilket visade sig vara den sämsta idéen jag haft på hela veckan. Och jag har haft rätt många dåliga idéer just den här veckan. Om jag säger att det gick dåligt så är jag väldigt optimistisk och förskönande i min beskrivning. Vi diskade oss på hinder nummer två och sen hinder nummer tre. På Snigels paradgrej. På två styckna baksida hinder - skutt. Det som i princip är det enda jag med säkerhet alltid vet kommer fungera. Det som hon tar på enbart röstkommando. Det som hon alltid söker i varje eviga lopp (och vilket oftast leder till en disk eftersom hindret då nästan alltid ska tas från andra hållet). I lördags kunde hon inte ”ut” på ett enda hinder. Hon till och med pressade sig mellan mig och hinderstödet för att ta fel sida. Hårslitande. Verkligen. Förutom det så hoppade hon gungan, svängde åt fel håll vid vartannat skick och det kändes som att jag hade råkat få med nån annans hund in på plan. Vi förstod inte varann. Alls. Hon brann inte av eller tappade huvudet så som hon gjort tidigare. Hon var följsam, eller snarare försökte vara, men det var som att vi körde två helt olika banor och vi förstod inte varandra överhuvudtaget. Det enda positiva var väl att hon tog kontaktfälten på balansen och två tjusiga slalom. Men annars vart jag mest gråtfärdig över hela pankakstårtan och omåttligt besviken på oss båda. Och självförtroendet slogs snyggt och prydligt in i ett litet paket med rosa sidensören på och expressbudades till Nordpolen.
Alltså bestämde jag mig för att skippa söndagens tävlingar med risk för ännu fler konflikter, dåligt självförtroende och ännu mer opeppighet på att tävla. Istället ägnade vi dagen åt något vi är betydligt bättre på; nämligen åt att skoga* . Mumrik med matte bistod med sällskap och vi förvirrade oss i skogen och pulsade runt i massa snö i några timmar.
*Att skoga: konsten att förvilsna sig i timtals i skogens mest oländiga terräng. Extra bonuspoäng om man trampar ner i en tjärn, blir jagad av vildsvin eller fastnar i slånbärsris. Minuspoäng om man kommer hem hel och ren.
Herr Mumrik hade agilityläxa att träna på - snabbare starter och stadga. Tjejerna fick hjälpa till och agera både konkurens och störning och jag fick än en gång inse att man verkligen inte kan lära somliga gamla hundar att sitta.
Den där Lushunden säger jag bara. Hon är liksom i en kategori för sig själv. Hunden man aldrig kan ställa krav på. Hunden med kronisk själslig smärta. Hunden som är mest kränkt i norra europa. Hunden som alltid gör exakt som hon vill eftersom hon dels lever efter devisen ”du kan inte tvinga mig” samt ”jag ska skvallra för mommo” och i slutändan vet precis lika väl som jag att hon alltid kommer att komma undan med att göra precis som hon vill eftersom det aldrig aldrig någonsin kommer att vara någon som helst mening med att ta fighten. Hunden som vid 6,5 års ålder, säkert tusentals timmar av träning från 8 veckors ålder, obscena mängder snask av alla sorter, all träningspedagogik jag besitter, kurser, hårslitande och ännu mer snask fortfarande inte har full förståelse för ordet ”sitt”. Eller kommer ihåg något av de sjuttielva tricks hon lärt sig genom året. Så nej. Man kan faktiskt inte lära alla hundar att sitta. Jag vill å det bestämdaste hävda det.
Hon hävdar att hon har integritet och djup. Jag hävdar att hon bara vill se mig bli förskottsgråhårig.
Nåväl. Efter skogandet gick kvällen åt till pysslande och bentugg och helt plötsligt vart klockan återigen mittinatten och jag undrar vart hela helgen tog vägen. Det känns som att det saknas minst 23 timmar på den.
Köpte nya skrivplattor till klinikens tandavdelning och klockan 23:04 fick jag ett akut behov att piffa till dem lite...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar