Gotland

Japp! I påsk hänger vi på Gotland! Lite av ett favoritställe att hänga på i tid och otid. Särskilt när det vankas agilitytävling. Särskilt då men även annars! Västkustmänniska med ö-igt ursprung så drabbas jag liksom titt som tätt av ö (och sten!) abstinens! Så de närmaste dagarna ska vi springa på Gotländska stränder, vandra i lågbuskig terräng, glo på sten, äta osunda mängder mat och dricka vin. Alltihopet i utmärkt sällskap. Vi har hyrt ett förträffligt mysigt litet hus ett stenkast från stranden och jag längtar redan efter första sovmorgonen på alldeles för länge. 

Pyssel i tröttdimman

Hur går det på pysselfronten då? Jodå bara bra! Tackar som frågar!

När vi inte äter obscena mängder våfflor, går vilse i skogen, aktar oss för vithajar på simskolan, diskar oss i agility eller jobbar (jo, vi jobbar faktiskt heltid) så pysslas det för fullt. Att sova har jag rationaliserat bort. Sånt skräp har visat sig ha en menlig inverkan på min fritid. Alltså pysslas det allt som oftast långt in på nätterna för tillfället. Det blir lätt så när man har ett pågående projekt. Svårt att ta en paus då man så gärna vill se slutresultatet. Många av projekten är liksom ganska tidskrävande - detaljerade tryck som jag ska designa från scratch kan liksom ta uppemot en 10 timmar av petande innan jag är såpass nöjd att jag kan börja skära ut vinylen - och det är då det roliga verkligen börjar och man äntligen får se hur det faktiskt ser ut. 

Klockan är då i princip alltid mitt i natten, linserna har torkat fast nånstans i bakhuvudet och ryggen har för längesedan låst sig i fällknivsläge. Hundarna har däckat i varsin vinylhög. Men bli klar måste jag! Och det är nånstans här jag alltid klantar till det - skär ut fel färg, pressar åt fel håll, rensar bort halva vinylen. Ingenting blir nånsin bättre i tröttdimma, men jag verkar aldrig kunna lära mig det ändå. Så tills dess skaffar jag ögondroppar, knaprar nsaid för ryggen och skaffar en starkare pannlampa! 

Under de senaste veckornas sömnlösa nätter har jag bland annat pysslat fram detta:

Våffeldagsafton

Speaking off komma i form och slippa hänga i vassen och sånt där i sommar...

...vi får nog ta och tänka om där. Både jag och Lus. Nämligen. I lördags firades nämligen våffeldagsafton i Haknäs. Egentligen behöver jag väl inte säga så mycket mer för alla vet ju självklart vad det innebär. Men bara för sakensskull och för att jag gillar att hålla låda så ska jag förtydliga. 

Våffeldagsafton eller våffeldagen - lite beroende på när man väljer att påbörja firandet är antagligen årets absolut viktigaste högtid (tätt följd av kladdkakansdag såklart). I varjefall när man är i Haknäs*. I Haknäs firas våffeldagen ordentligt. Med våfflor och bubbel. Såklart. Men tro nu inte att det firas med sånna där lagomvåfflor med grädde och sylt på. Nehepp nej. I Haknäs äter man våfflor enligt Fem Myror är Fler än Fyra Elefanter principen - allt som är gott går att ha på en våffla. I vilken kombination man än önskar. Således försattes vi alla i våffelkoma och gick raskt upp två byxstorlekar i helgen. Våffelkomat var så intensivt att vi faktiskt fick ställa in firandet av annandagvåffla pga våffelmättnad. Men snart laddar vi för ett episkt firande av trettondagvåffla! 

...och för att hänga i vassen i sommar. Det laddar vi nog både mest och bäst inför! 

*i Haknäs finns allt som är världsbra. Bland annat Lussystrarna Myggan och Goa, Mygg och Gomatte, 1,5 kelpies som lite beroende på dagsform är olika bra om man frågar Lus, fyra blådårar och blådårsmatte som även är ordförande (och antagligen enda medlem) i Snigels fanclub. Dessutom finns där fåglar (huh!), axolotlar, fiskar och ett aldrig sinande förråd av bubbel och ostkrokar. Mycket bubbel. Ännu mer ostkrokar. Framförallt till Lus som även har fått en egen ostkrokshink. Dessutom finns inga som helsta hundregler som små sniglar eller löss behöver följa. Inga alls faktiskt. 

Som en dränkt bisamråtta

Åh nej. Strax april. Strax sommar. Strax bikinisäsong och den enda som möjligens är i sämre kondition än somliga Lusar är matten själv. Trots att vi hållt oss aktiva under vintern med långa skogstutar involverande snöspring, omvänd vildsvinsjakt, ishalkssafari och vildmarksvilsenhet i timtal så har detta inte haft någon vidare effekt på den berömda Lusvalken. Antagligen eftersom vi dels ägnat varje tut åt inkallningsträning involverande obscena mängder gosnask samt att varje kväll avslutats med att matte drabbas av pysseltrans och därmed måste döva sitt dåliga samvete genom att ösa tuggben och aktiveringsleksaker fullmatade med snask över de stackars stackars hundarna. Sånt har en menlig inverkan på Lusens form. Lusens form blir snabbt spolformad. Skapligt lik en fender faktiskt. Snigel å andra sidan är alltid i form förutom den kvarten hon är skendräktig och oundvikligen går upp 7 hekto. Annars är hon alltid smal och fin men lite mer muskler är ju aldrig en nackdel. Om man inte är matten som håller amöbor som förebild såklart. 

Nåväl. I tisdags tog vi tag i det här med simträning. Vi har aldrig simtränat inomhus innan. Simma har vi gjort ute under sommaren. Snigel älskar att simma efter Tut. Lus avskyr att simma men gör det om hon måste och är dessutom den med bäst simteknik. Hon liknar en dränkt bisamråtta som likt en missil målmedvetet söker sitt mål - land. Sen blänghatar hon matte i fem dagar. Men det gör hon rätt ofta ändå. 

Vi styrde snokarna mot Färingsö Hund & Djurcenter. De intet ont anande fröknarna var spända av förväntan och tjoade in i hallen bara för att raskt inse att det här inte var en agilityhall. Besvikelsen var total. Men båda två skötte sig bra och simmade på fint. Även om somliga simmade mer för livet än andra. Lus hade åsikter om den mängd vatten som visade sig vara involverad samt påpekade det osunda med det eftersom där det finns vatten även finns vithaj eller åtminstone sjöodjur. Hon pekade menande på den halvdränkta Snigeln som stod och flinade vildsint för att bevisa sin poäng. Och hon har väl egentligen inte fel. Den där Snigeln besitter både haj och sjöodjursaktiga egenskaper. Det måste jag faktiskt medge. 

Simskola it is! Vare sig de vill eller inte liksom. Det ser liksom inte ut att bli baddäsong än på ett decenium eller två och det verkar ju inte räcka med att springa runt i skogen för att hålla Lusen i form. Odsen att jag lyckas sluta dåligtsamvetesmata hunden är inte särskilt höga, särskilt när Snigel alltid behöver lite extra för att hålla sig fin i hullet och särskilt eftersom jag är rätt övertygad om att Lus skulle kunna ha ihjäl mig i sömnen som hämnd för att hon inte fick kaka. Den risken törs jag helt enkelt inte ta. 

Var därmed tvungen att pyssla ihop en simväska till töserna till alla badrockar, schampon och tutar som måste med. Lus är inte imponerad. Inte alls faktiskt. 

Självförtroendet expressbudades till nordpolen

I lördags var det dags för första agilitytävlingen på fyra månader för Snigeldjurets del. 2 x kontaktfältshelvetesklass på lördagen och 2 x hurmångahopphinderhinnermantaiettendasprångklasser på söndagen. 

Ska ärligens erkänna att jag redan från det att jag lämnade morgonens initiala medvetslöshet kände mig skapligt opepp. Tävlingsopepp. Inte alls det där lilla magpirrandet av förväntan jag alltid känt förr inför en tävling. Den här gången kände jag mest mjäpp för hela alltihopet och längtade egentligen mest ut i skogen för att leka jage bland snödrivorna. 

Men jag samlade ihop mig och vi åkte iväg. Vilket visade sig vara den sämsta idéen jag haft på hela veckan. Och jag har haft rätt många dåliga idéer just den här veckan. Om jag säger att det gick dåligt så är jag väldigt optimistisk och förskönande i min beskrivning. Vi diskade oss på hinder nummer två och sen hinder nummer tre. På Snigels paradgrej. På två styckna baksida hinder - skutt. Det som i princip är det enda jag med säkerhet alltid vet kommer fungera. Det som hon tar på enbart röstkommando. Det som hon alltid söker i varje eviga lopp (och vilket oftast leder till en disk eftersom hindret då nästan alltid ska tas från andra hållet). I lördags kunde hon inte ”ut” på ett enda hinder. Hon till och med pressade sig mellan mig och hinderstödet för att ta fel sida. Hårslitande. Verkligen. Förutom det så hoppade hon gungan, svängde åt fel håll vid vartannat skick och det kändes som att jag hade råkat få med nån annans hund in på plan. Vi förstod inte varann. Alls. Hon brann inte av eller tappade huvudet så som hon gjort tidigare. Hon var följsam, eller snarare försökte vara, men det var som att vi körde två helt olika banor och vi förstod inte varandra överhuvudtaget. Det enda positiva var väl att hon tog kontaktfälten på balansen och två tjusiga slalom. Men annars vart jag mest gråtfärdig över hela pankakstårtan och omåttligt besviken på oss båda. Och självförtroendet slogs snyggt och prydligt in i ett litet paket med rosa sidensören på och expressbudades till Nordpolen. 

Alltså bestämde jag mig för att skippa söndagens tävlingar med risk för ännu fler konflikter, dåligt självförtroende och ännu mer opeppighet på att tävla. Istället ägnade vi dagen åt något vi är betydligt bättre på; nämligen åt att skoga* . Mumrik med matte bistod med sällskap och vi förvirrade oss i skogen och pulsade runt i massa snö i några timmar. 

*Att skoga: konsten att förvilsna sig i timtals i skogens mest oländiga terräng. Extra bonuspoäng om man trampar ner i en tjärn, blir jagad av vildsvin eller fastnar i slånbärsris. Minuspoäng om man kommer hem hel och ren. 

Herr Mumrik hade agilityläxa att träna på - snabbare starter och stadga. Tjejerna fick hjälpa till och agera både konkurens och störning och jag fick än en gång inse att man verkligen inte kan lära somliga gamla hundar att sitta. 

Den där Lushunden säger jag bara. Hon är liksom i en kategori för sig själv. Hunden man aldrig kan ställa krav på. Hunden med kronisk själslig smärta. Hunden som är mest kränkt i norra europa. Hunden som alltid gör exakt som hon vill eftersom hon dels lever efter devisen ”du kan inte tvinga mig” samt ”jag ska skvallra för mommo” och i slutändan vet precis lika väl som jag att hon alltid kommer att komma undan med att göra precis som hon vill eftersom det aldrig aldrig någonsin kommer att vara någon som helst mening med att ta fighten. Hunden som vid 6,5 års ålder, säkert tusentals timmar av träning från 8 veckors ålder, obscena mängder snask av alla sorter, all träningspedagogik jag besitter, kurser, hårslitande och ännu mer snask fortfarande inte har full förståelse för ordet ”sitt”. Eller kommer ihåg något av de sjuttielva tricks hon lärt sig genom året. Så nej. Man kan faktiskt inte lära alla hundar att sitta. Jag vill å det bestämdaste hävda det. 

Hon hävdar att hon har integritet och djup. Jag hävdar att hon bara vill se mig bli förskottsgråhårig. 

Nåväl. Efter skogandet gick kvällen åt till pysslande och bentugg och helt plötsligt vart klockan återigen mittinatten och jag undrar vart hela helgen tog vägen. Det känns som att det saknas minst 23 timmar på den. 

Köpte nya skrivplattor till klinikens tandavdelning och klockan 23:04 fick jag ett akut behov att piffa till dem lite... 

Pysselnödighet

Jag lovade att nästa inlägg på bloggen skulle vara något roligt. Något som fick mig att le när jag skrev det. Något som inte innehöll sorgligheter. Så jag gör ett försök! 

Jag började nämligen det här året i en alldeles nödvändig pysseldimma. Pysselnödighetens nödighet. Jag har alltid varit pysslig av mig och stundvis så kryper det i kroppen om jag inte kan få utlopp för alla mina tokiga, pyssliga idéer. Jag älskar att skapa saker, hitta på egna, unika hittepån. Allra helst djursaker. På den gamla illertiden så sydde jag sovpuffar i alla möjliga modeller, många produkter var och är fortfarande helt unika. Mina kreationer som fortfarande får mig att skratta högt när jag ser dem. Nån dag får jag leta rätt på lite bilder och lägga in här, men kamikazekaniner, sprängda bävrar och flugfångande grodor var bara några av mina hittepåbäddar. 

Sen illertiden gick i graven har det varit dåligt med pysslande. Jag har sytt enstaka hundbäddar men inte så mycket mer. Men i julas blev jag med en alldeles egen plottermaskin och sen dess går varje vaken minut som inte ägnas åt jobb eller hundar åt att pyssla. Och hjälp vad kul det är! Att få designa sina alldeles egna tryck nästintill utan begränsningar. Att kunna kombinera det med att både sy, måla, rita och ett onaturligt galet hundintresse är ju för en certifierad pysseldåre något helt magiskt. Och så fantastiskt kul. 

Efter Fisksorgligheterna, även om jag bevisligen är alldeles tokledsen fortfarande, så har det ändå varit en stor hjälp. Det har inte blivit många sekunder av sitta i soffan och vara ledsen. Istället har jag bosatt mig i min föredetta matsal som sen årsskiftet blev en pysselverkstad istället. Förvisso hade det kanske varit bättre att tillåta mig att vara ledsen en sväng, men jag tror ändå att pysslandet på sitt vis har varit nyttigt. Och jag har ju så tokigt många hittepåidéer! Jisses! Jag kommer ju aldrig hinna göra allt jag vill göra!

Hur som haver - pysslandet har i alla fall gjort mig lite glad. Det finns få saker som är så tillfredställande som att bli klar med ett eget projekt och känna sig riktigt nöjd. 

Nåväl nog tramspratat. Här är lite sånt som jag pysslat med senaste tiden!