tisdag 12 juni 2018

Postfuskyngelcomeback och tältpremiär

Nå. Den värsta bitterheten över uteblivna snigelyngel är nu överkommen. Om man får lov att ljuga. Vilket man såklart i vanligheten inte alls får men i ovanligheten precis just här till exempel så får man ljuga precis hur mycket man vill när det kommer till bitterhet. Jag har alltså slutat vara ledsen över att det inte blir små Lyckobebisar och glatt skuttat vidare i värmen *ljug*. 

Nåja. Skuttat vidare har vi gjort. Vi har ju inte så mycket val när det kommer till saker man inte kan förändra. Och för att vara både ledsen och bitter så har vi faktiskt lyckats ha fenomenalt roligt de senaste veckorna ändå. Vi är rätt bra på det där. Att ha roligt. 

Ganska omgående anmälde vi oss till ännu en omgång Out n’ out endurance - fysträning med hund. Vi har alla tre ganska många kilon att göra oss av med. Att vara skendräktig gör visst ingenting för figuren hos nån i det här hushållet. Alltså skuttar vi återigen runt och svettas i skogen och lipar över träningsvärk i hela kroppen mest för jämnan. Tokroligt! Extra trevligt när varje pass numera kan avslutas med ett dopp i sjön! 

Förutom det så hade vi postfuskyngelcomeback på agilityfronten samt tältpremiär i Bollnäs i helgen! 

Jag har nog tältat ungefär två gånger i mitt liv. En gång vaknade jag av kor som gick genom tältet. Andra gången vaknade jag till hälften dyngsur, till hälften ångkokt halvvägs påväg ut genom innertältet. Ingen av upplevelserna fick mig att investera i ett eget tält om man säger som så. 

Men tiden läker alla sår eller gör en bara mer eller mindre dement. Varpå det här med tält numera känns som en alldeles lysande plan. 

Dement eller inte. Men en så dålig idé var det inte. Inga kor. Inte dyngsur. Inte ångkokt. Således måste tälpremiären per automatik få anses lyckad! 



Snigeldjuret tältade like a pro! När det gick upp för henne att vi faktiskt skulle sova i tältet brast hon ut i ett sånt där pyrrefnitter som får bergertårna att krulla sig, tungflärpet att slå dubbelknut runt halsen och ögonen nästintill ploppa iväg likt pingpongbollar av allt glittrigt ögonbus. Himmel och pannkaka så kul hon tyckte det var. När lyckan lagt sig något (i dubbel bemärkelse) så sov hon lugnt och nöjt på rygg i min armhåla precis hela natten. Helt obrydd av det högljudda studentfirandet och bilburnandet som pågick ett stenkast utanför vår dragkedjeförsedda farstu. Like a pro. Och like a sjukt dålig larmhund med för den delen. 

Lusungen var inte lika imponerad. Hon ställde sig resolut vid utgången och undrade när vi skulle sluta töntfnittra och gå och lägga oss inomhus istället. Med stor betoning på just ”hus”. Efter nästan en timmes plågat suckande resignerade hon och tog sin tillflykt in under täcket där hon kränkt rullade ihop sin stukade själ, fnös åt dårskapen och somnade tätt intill. 

Matten gick det lite sämre för. Jag har sedan typ hundra år problem med min rygg. Eller ja, jag har en ryggsjukdom som jag de senaste åren håller i schack med motion, spikmatta och smartare val. Luftmadrass var inte ett smartare val. Alltså sparkade den bakut och nattsömnen blev skapligt kortvarig. Till nästa gång får jag tantanpassa sovandet ett uns bättre helt enkelt. 

Men i övrigt så var det tokmysigt att tälta med tjejerna och jag ser fram emot nästa äventyr med vår lilla tillplattade Mums-mums till tält.



Tävlingen då? Jodå! Jag var alldeles för trött och ledbruten för att vara nervös vilket har visat sig vara en bra sak. Utebliven nervositet alltså. 

Vi diskade oss glatt i de första två loppen tack vare korta raka tunnlar. Avskum till hinderpåfund! Att skicka in Snigel i en sån är som att avfyra en ubåtsmissil i blindo. Ingen kontroll. Ingen hejd. Ingen som vet vart den kommer att slå ner. Det ends man vet är att det mest sannolikt kommer att bli dåligt. Och det blev det. Men hon gjorde mycket annat fint i båda loppen och tog samtliga kontaktfält. Så det så. 

I andra hopploppet fick vi flyt och tog oss runt. Förvånandsvärt nog höll vi en första plats fram tills ungefär halva klassen hade kört. Sen halkade vi ner till en fjärde plats som inte bara räckte till en SM-pinne utan även ett CERT! Kors i tältduken liksom! 
Sista agilityloppet nollade vi men med alldeles för dålig fart - en 8 plats utan pinne. Men oj så stolt jag är över Snigeldjuret! Hon är fortfarande påverkad av sin hittepådräktighet, vaggar ännu mest fram och dras fortfarande med åtminstonne 0,6 kgs övervikt. I princip ingen träning på 2 månader och väldigt mycket hormonellt ludd i den lilla hjärnan. Och ändå så kändes som att vi faktiskt var på samma planet i alla lopp. Minus tunnelmissilen då. Minus den. 






Så trots bitterhet och ledsenhet är vi ganska glada och tokigt taggade på sommarens äventyr och hittepå’n! 










onsdag 23 maj 2018

Ingenting

Ingenting. Tomt. Zip. Nada. Exakt det som dagens ultraljud av Snigelmage visade. Inte ett endaste litet tecken på något valpigt. Inte ett enda. Inte heller några tecken på pyometra eller annat obehagligt och det får man ju liksom vara glad för. Så nej. Det blir inga Snigelbebisar den här gången heller.




Jag har varit rent ut sagt skitledsen sen första ultraljudet men senaste dagarna har jag liksom accepterat att mitt golv inte kommer bli sönderpinkat av små valprumpor. Min soffa kommer att förbli otuggad och jag behöver inte möblera om och bygga valprum av mitt pysselrum.  Jag försöker likom hitta det positiva så att säga. 

Därför plockade jag fram tävlingskalendern och planerade raskt in varenda möjlig tävling i sommar samtidigt som jag insåg att samtliga ligger så långt bort att övernattning är nödvändigt. Därmed beslutade jag raskt att jag och tjejerna ska testa på att tälta på sommarens tävlingar. Oundvikligen klickade jag raskt hem ett tält, liggunderlag och lite annat nödvändigt. Plötsligt kände jag mig sommarpeppad trots valpbrist och ser nu väldigt mycket fram emot att testa på nya äventyr med mina tjejjer! 

Vi hoppas och håller ändå tummarna för att vi blir med valp i år även om den då inte blir hemkläckt. Och det känns faktiskt lika ruskigt spännande som att vänta på egna valpyngel. 

Snigelprylen är satt på omedelbar bantning och eventuell tidigare beviljad dispens från fysiska aktiviteter är indragen med omedelbar verkan. 








söndag 20 maj 2018

Atlantångare med slagsida

Jahopp. Snigeldjuret fortsätter att tro att hon är mest dräktig av alla. Så trött så trött. Lika energisk och alert som en dement sengångare. På promenaderna kan hon i början ösa på och springa runt men efter en liten stund är det som att hittepådräktighetsinsikten slår till med full kraft och hon återgår till att vagga fram likt en atlantångare med slagsida bakom mina knäveck.
Förra året så tävlade hon nästan 30 dagar in i sin förmodade dräktighet. Visst, utanför planen var hon flummigare än vanligt, men hon höll ihop, öste på och tog till och med ett gäng pinnar. Den här gången finns det inte en chans att hon hade varit tävlingsbar. Med lite tur hade hon kanske hållt ihop de första tre hindren. Om ens det. Skillnaden är enorm på henne och besvikelsen likaså. 

 Hon går fortsatt upp i vikt trots att maten inte ökats på, + 0,7 kg i torsdags. Men hon har ingen synlig mage, ingen vidare storlek eller färgförändringar på bröstvårtorna och nog känns hon tom i buken när hon väl är så avslappnad att man kan komma åt att känna. Det hade varit betydligt trevligare för alla inblandade om hennes huvud och kropp hade kunnat vara överens gällande det här med dräktighet eller icke dräcktighet. Faktiskt. Men det är väl lite så den här damen fungerar - alltid mest märklig. Aldrig helt som hon ska. Aldrig förutsägbar. 






måndag 14 maj 2018

And the Oscar goes to...

...Snigeldjuret! 

Vi lekte med ett ultraljud idag. Vilket var en väldigt dålig idé. Dålig idé eftersom det ibland faktiskt är trevligare och mindre hjärtsmärtigt att få leva på hoppet ett tag till. Idag syntes ingenting som ens gav minsta misstanke om valpar. Alls. Tomt tomt tomt. Förvisso är vi bara på dag 23 idag (eller 19 om vi räknar från sista parning) och jag vet att man faktiskt kan missa valpar så här toktidigt. Jag vet ju det. Men ändå. Inte minsta tecken. Veterinären var väldigt säker på det just idag.  Det känns liksom så definitivt. Jag vill ju så gärna ha den här kullen, jag vill så gärna ha en liten egen snigelbebistik. Det är liksom det som är poängen med hela alltihopet. Så gärna att det faktiskt gör ont. Normalt funtade människor fattar kanske inte sånt här. Fattar inte hur viktiga mina hundar är för mig men för mig är de hela min värld. Jag klurade så länge så länge på om jag skulle ta en kull på Snigel. Först ville jag veta att hon var frisk, sen ville jag vara säker på att det här verkligen var något jag både vågade och ville. Det jag glömde klura på var exakt hur jobbigt det skulle vara att gång på gång få veta att hon är tom. För jäklar i min lilla sönderskavda låda vad jobbigt det är. Jag kan inte låta bli att bryta ihop en sväng och gråta mig hes av ledsenhet och uppgivenhet. Än en gång. Den här gången igen. Det verkar inte bli någon liten Snigelbebistik till mig....eller någon annan. 

Vi ultraljudar såklart i nästa vecka igen. Såtillvida hennes superdräktighetssymptom inte har klingat av tills dess. För nog uppför hon sig dräktig allt. Nog gör hon det min lilla skådespelerska. 




söndag 13 maj 2018

Knappt påvisbar puls

Idag tog vi oss en riktig slappardag ute på en klippa i Mälaren. I sju timmar satt jag och grillades i solen och gjorde exakt inget som helst vettigt förutom att kämna mig sådär sommarpirrig och solvarmsvettig. En känsla som raskt lär försvinna om ett par dagar när ösregn och futtiga 5 plus tar över tänker jag. 

Hundarna gjorde inte heller något som helst vettigt om jag ska vara ärlig. Efter en kort stunds runtskrotande så däckade de så smått av. Lus mitt i solen, som vanligt, och Snigeldjuret under en tall, i skuggan. Lus gjorde stundvis små utflykter och påvisade puls. Snigeldjuret gjorde knappt det. Inte ens när folk brötade fram ur buskagen och nästan traskade igenom min solfilt eller när ett gäng hundar glatt badade från klipporna lite längre bort. Som mest presterade hon ett pyrrevaktlarmskall i liggande ställning. Hon orkade alltså inte ens resa på sig för att pyrrevaktlarma ordentligt och springa fram och gapskälla folk i ögat innan hon ger dem en puss på näsan (något hon förvisso gör väldigt sällan men just idag var det befogat eftersom min solfilts integritet hotades och i sådana lägen brukar hon ta i från tårna liksom och hon har som bekant ganska många tår att ta i från så ni kan ju bara föreställa er). Om ni nånsin sett en pyrre pyrrevaktlarma i liggande ställning så vet ni precis hur utomordentligt fånigt och harmlöst det ser ut. Med andra ord fortsatte folktrasket och hundbandandet - fullständigt obrydda och oimponerade av snigelvaktlarmet. 

Det är faktiskt helt galet hur trött hon är. Alltså orimligt trött. Må så vara att det är en halv miljon grader ute men Snigel brukar sällan vara störd av värmen. Hon brukar liksom inte ha tid att tänka på sådana trivialiteter om vi säger som så. Inte heller har vi ägnat oss åt någon form av extrema fysiska aktiviteter heller. Men trött är den. Tokigt trött. 

Så antingen genomför hon just nu sitt livs skådespel eller så bakar hon små minisniglar där inne. Det ena eller det andra. Vi lär ju hur som helst troligtvis få veta hur det ligger till innan veckan är slut. 














lördag 12 maj 2018

Snigel malt?

Den 21 april bestämde vi oss för att det var dags att dra igång projekt olidlig väntan. Igen. Även känt som projekt låt oss försöka befolka världen med ett par Snigelyngel igen. Med andra ord - höglöp och försök till ny parning med snygge C’est Whisky Petit Norvègien - Whisky. 

Tycke uppstod redan när vi svängde in på parkeringen. Snigel vråltjöt och försökte bryta sig ur både bur och bil. Väl ute blev det ett glatt och eh tja hormonellt återseende och det tog väl inte många minuter innan parning var ett faktum. Men precis när Whisky vänder sig om och vi bara väntar på en hängning så glider han ur. Gång på gång under de nästkommande dagarna. Ett flertal parningar men inte en enda ordentlig hängning. Whisky gjorde det han skulle, Lycka stod som ett (mycket villigt) ljus men där det borde ha blivit häng när han vände sig så blev det istället en mycket förvirrad Whisky (och en smått förvånad Snigel) som slank ur och stod med hela alltihopet hängandes i det fria. Gång på gång. 

Jahopp kände väl mest de båda mattarna och kunde väl inte riktigt bestämma oss för om vi skulle skratta eller gråta åt det här. Något vi fortfarande inte riktigt bestämt oss för om vi ska vara ärliga. 

Innan vi ens satte oss i bilen så progesterontestades Snigeldjuret flertalet gånger. Denna gång hade hon dessutom vad som nästan måste räknas som ett normalt löp, förutom att hon inte blöder (som mest några ljusrosa droppar enstaka ggr), men hon svullnade upp, blev succesivt mer hormonell och vi hittade både ett för och ett höglöp på cytologin. Tidigare har hon nästan skenat in i ett galet höglöp utan att passera gå. Nu hade jag liksom ca 12 dagars betänketid på mig innan progesteronproverna visade att det var dags.

Vi träffade Wisky en gång om dagen i 4 dagar i hopp om att de skulle få till en hängning. Sån tur hade vi inte men under dessa dagar fick de till ett flertal riktiga parningar förutom själva hängningen då. Efter sista dagens parning uppförde sig båda två som att de var klara med varann och intresset minskade. Så vi åkte hem för att påbörja den nervpinande vidriga väntan. 

Väl hemkomna blev Snigel snabbt tröttare. Myyyycket tröttare. Och det håller fortfarande i sig nu när hon gått tre veckor. Väldigt trött, väldigt oflärpig, lite flummig, lite mer allvarlig. Hon breddade även på sig över nedre revben och midja väldigt snabbt. För snabbt. För tidigt. Men hon ser ut som en betongsugga. En vaggande betongsugga eftersom hon nu uteslutande tar sig fram medelst passgång. Men hon är faktiskt inte tjock. Alls. Viktuppgången och betongsuggebreddningen utgörs inte av något direkt fett som man kan känna på henne. Märkligt nog. Hon är bara bred. Och trött. Och hungrig. Extremt hungrig (men har faktiskt valt bort både knäckebröd och morot i veckan - något hon annars äter lika glatt som allt annat). Hon är trött på promenad, flärper inte outtröttligt som hon brukar. Hon är även extremt klängig och gosig. Vill vara nära nära mest hela tiden. Hon blev även snabbt reaktiv på sin omgivning, något hon annars inte är. Nu har hon både vaktat bilen för folk och puffat upp sig i hundmöten på långt håll.  Midjemåttet har ökat ett par centimeter och likaså vikten (350 g). Häromdagen såg jag även en pytte liten droppe nästan genomskinlig slemflytning. Många Hundar vi möter är nog även de intresserade av både hennes bakdel och kiss i större utsträckning än innan. 

Kort och gott - mycket tyder på att hon är dräktig. Men, och det är ett stort men - jag tycker att alla tecken och symptom är alldeles för tidiga - mycket av det hon redan visar börjar man så vitt jag vet se senare än vad jag gjort på henne. Bra mycket senare. Och när det gäller den där Snigeln så är ingenting som det ska - någonsin så hon kan lika gärna vara tokigt skendräktig. Faktum är att jag är helt inställd på att hon är just det - fusklurigt skendräktig och att hon just nu roar sig med sitt livs skådespel. För det känns väldigt typiskt henne faktiskt. Tidigare gånger har hon också blivit tröttare (dock inte som nu - då har hon kunnat tävla och presterat bra. Något som inte skulle gå något vidare just nu med fröken flumhjärna) samt ökat i vikt men jag vill minnas att hon då kändes betydligt tjockare än nu och att det mesta lade sig som ett rejält späcklager över revbenen. I nuläget känner man fortfarande hennes revben lätt och tydligt. Men midjan är helt borta och hon är liksom tydligt breddad över sista revbenen. Anorlunda helt enkelt. Men hon har väl lärt sig hur hon verkligen ska gå all in med skendräktigheten - övning ger ju som bekant färdighet. 

Men om det mot förmodan inte luras så väntar vi små Snigel Malts* lagom till midsommar.

*Snigel + Whiskey = Snigel Malt     









tisdag 3 april 2018

Traska traska liten kust

Mina fina två och jag gjorde förutom att tävla något som vi är ganska bra på - vilsetut i naturen. Fast den här gången lyckades vi sämre än vanligt. Vi promenadtutade ett gäng mil längs med gotlandskusten i olika omgångar under dagarna. Offantligt vackert. Hundigt perfekt. Men vi misslyckades fatalt med det vi gör bäst - nämligen vilsetutet. Det visade sig nämligen vara nästintill omöjligt att gå vilse när man följer en strandkant. Även för oss som annars har ett lokalsinne som en bäver i en centrifug. Besvikelse! Men vackert var det och vi hade som vanligt fantastiskt kul tillsammans när vi traskade över stränder, lullade på skogsstigar, balanserade på stenar i vattenbrynet,  klättrade på smala stenstigar för att titta på utsikten, hoppade över bäckar, fikade i solen, lekte jage längs med grusvägar och tittade på snäckor i vattenbrynet. 
 


Tjejerna har blivit helt fantastiska på sånt här, visserligen verkade vi vara nästintill ensamma i hela världen, men vid de få möten vi hade (vilket för en berger gör det ännu konstigare - de blir ju lätt lappsjuka om de inte ser folk på en kvart)  så skvallrade de så fint så fint och kom in för att bli kopplade oavsett om vi mötte folk, hundar eller en liten ponny. Värt varenda köttbulle den där hårdträningen vi har roat oss med i vinter. Varenda en. Och jag är så innerligt stolt över alla fina saker och smarta beslut mina flickor fattar. De är liksom så enkla och okomplicerade i så mycket samtidigt som de är totalknäppa och alldeles genomtokiga i annat. En förträfflig kombination vill jag lova! 


































En prestation av enhörningskaraktär

Upp som en sol och ned som en pannkaka. Fast egentligen precis exakt tvärtom faktiskt. I varjefall när det gäller agility. Framförallt Gotlandsagility. Synnerligen gårdagens Gotlandsagility. 

Jag har haft en agilityopeppsvacka ganska så länge nu. Även om jag älskar vår suveräna coachgrupp varje vecka och vår egna träningsgrupp varannan vecka så är det också den enda träningen som blir av och den enda som (oftast) känns rolig. Tävling känns inte alls lika kul som förr. Och även träningar bjuder stundvis på ledsenhetskänslor. Jag är less på den frustration och irritation agilitytävlingar alltsom oftast ger mig. Less på att bli besviken och framförallt less på mig själv för att misslyckanden gör mig irriterad på mina hundar. Något jag skäms något så sanslöst över. Det tar ju bort hela poängen för oss med agilityn - tanken är ju att vi ska ha kul tillsammans, inte vältra och panera matten i besvikelser, frustration och självömkan likt en stackars slemmig torskfilé. Inte gå runt och känna mig irriterad på att hundarna gör precis det jag faktiskt oftast ber dem om. Det är inte schysst. Och det är inte den hundägare jag vill vara. Jag har världsgrymma hundar på alla plan och vi har så tokigt kul i allt annat vi gör. Men i agilityn har vi liksom halkat snett, rakt ner i en elak lesshetsravin. 

En stor tårtbit i den här misslyckandekakan är min inställning inför varje lopp. Jag är så galet nervös när jag ska starta med Snigel. Varje vareviga gång nuförtiden måste jag kämpa för att inte knäskålsdarrandes rusa och kräkas i belöningslådan i målfållan. När hunden ovanpå det gafflar sitt bästa förväntanspyrregaffel, och verkar ha checkat ut och lämnat planeten sans och balans, vill jag bara springa och gömma mig i en tunnel. Men märkligt nog är jag samtidigt alltid alltid inställd på att vi kommer att sätta den där banan. Vi kommer att nolla. Oavsett hur svår den är. Oavsett hur orealistiskt det målet är. Vilket ökar min nervositet och knäskålsdarr exponentiellt. Kombinationen toknervös och överdriven prestationsförväntan gör liksom bara äggröra av allt och inget blir liksom hackat eller malet. Två sekunder efter att jag darrviskat ”kör” så har jag tappat kontrollen över det vrålande svarta ångloket som oundvikligen spårar ur lagom till hinder nummer tre och min besvikelse är återigen ett faktum. 

Efter lite pepp och skäll från grymmaste coachen Heidi kom vi fram till att jag behöver tänka om. Jag måste göra nått annat inför starten. Jag gör nämligen precis samma sak på träning - går in med högt själförtroende kombinerat med mycket nervositet. En kombination jag inte kan hantera. 

Så jag har klurat lite. Jag är nämligen inte alls nervös eller prestationsinriktad när jag tävlar med Lus. Aldrig. Där har vi istället andra saker jag måste jobba med. Men jag har generellt en mycket bättre och mer sund inställning när jag tävlar med henne även om det finns förbättringspotential. Där är jag bara glad om hon tar första hindret. 

Således laddade jag mer mentalt inför gårdagens tävlingar än nått annat. Eller laddade ur kanske jag ska säga. Jag beslutade mig nämligen för att försöka tänka så lite som möjligt som omväxling. Inga tankar på att nolla. Inga tankar på att egentligen prestera. Jag valde ut en sekvens på banan jag upplevde som klurig eller utmanande för oss och fokuserade på att sätta den. Inget annat. Dessutom lade jag in lite mentala ”tjoho!”, ”wooow!”, och ”tjoflärpsåduktigduärdinlillatoka” på utvalda ställen när jag banvandrade som jag faktiskt fick med mig åtminstonne i bakhuvudet under loppen. Och jag bestämde mig för att komma skrattande in i mål. 

Och se på fan. Ja. Fan. Nödvändigt utryck i det här sammanhanget! Men det funkade! Jag var inte nervös. Alls! Vi hade skitkul. I varje lopp. Verkligen. Och vi skrattade oss i mål. Jag kämpade som en liten dåre, det gjorde jag, för att hålla ihop det samtidigt som jag vara kort och tydlig men mitt fokus låg faktiskt bara på klursekvensen och mina små mentala hejaropsplatser på banan. Och det gav resultat. Tokigt bra resultat. Snigel nollade 3 av 4 lopp, i sista lagloppet fick vi 5 fel. Hon satte samtliga kontaktfält. 

Förutom det, som för oss är en prestation av enhörningskaraktär så vann vi båda individuella klasserna. En förstaplats i agility med vårt allra första Cert samt SM-pinne och en förstaplats i hopp med Cert samt vår fjärde SM-pinne i hopp och därmed nog för sm-kval på hoppfronten. 

Jo, det var väldigt små startfält på Gotland. Väldigt. Men man behöver fortfarande nolla och vinna även om startfältet är litet, som någon klokt en gång sagt, så jag tänker vara löjligt sprickstolt över min svarta lilla pärla oavsett vad.  Och ännu mer löjligt sprickstolt över att vi där och då, i fyra hela lopp, äntligen verkade ha knäckt koden och hittat varandra på planen.  Över att vi äntligen kunde få tokfnittra oss i mål med en sån där lyckopirrkänsla i hela kroppen. Fyra gånger. 

Wow på det liksom. Wow. 








torsdag 29 mars 2018

Gotland

Japp! I påsk hänger vi på Gotland! Lite av ett favoritställe att hänga på i tid och otid. Särskilt när det vankas agilitytävling. Särskilt då men även annars! Västkustmänniska med ö-igt ursprung så drabbas jag liksom titt som tätt av ö (och sten!) abstinens! Så de närmaste dagarna ska vi springa på Gotländska stränder, vandra i lågbuskig terräng, glo på sten, äta osunda mängder mat och dricka vin. Alltihopet i utmärkt sällskap. Vi har hyrt ett förträffligt mysigt litet hus ett stenkast från stranden och jag längtar redan efter första sovmorgonen på alldeles för länge. 










onsdag 28 mars 2018

Pyssel i tröttdimman

Hur går det på pysselfronten då? Jodå bara bra! Tackar som frågar!

När vi inte äter obscena mängder våfflor, går vilse i skogen, aktar oss för vithajar på simskolan, diskar oss i agility eller jobbar (jo, vi jobbar faktiskt heltid) så pysslas det för fullt. Att sova har jag rationaliserat bort. Sånt skräp har visat sig ha en menlig inverkan på min fritid. Alltså pysslas det allt som oftast långt in på nätterna för tillfället. Det blir lätt så när man har ett pågående projekt. Svårt att ta en paus då man så gärna vill se slutresultatet. Många av projekten är liksom ganska tidskrävande - detaljerade tryck som jag ska designa från scratch kan liksom ta uppemot en 10 timmar av petande innan jag är såpass nöjd att jag kan börja skära ut vinylen - och det är då det roliga verkligen börjar och man äntligen får se hur det faktiskt ser ut. 

Klockan är då i princip alltid mitt i natten, linserna har torkat fast nånstans i bakhuvudet och ryggen har för längesedan låst sig i fällknivsläge. Hundarna har däckat i varsin vinylhög. Men bli klar måste jag! Och det är nånstans här jag alltid klantar till det - skär ut fel färg, pressar åt fel håll, rensar bort halva vinylen. Ingenting blir nånsin bättre i tröttdimma, men jag verkar aldrig kunna lära mig det ändå. Så tills dess skaffar jag ögondroppar, knaprar nsaid för ryggen och skaffar en starkare pannlampa! 

Under de senaste veckornas sömnlösa nätter har jag bland annat pysslat fram detta: