onsdag 6 december 2017

Ett ömmande sår

Idag är en jobbig dag. En riktigt jobbig dag. Redan när jag vaknade i morse så kände jag en tyngd över hela bröstet och en ångestkänsla som fick kroppen att vilja vända ut och in på sig själv. Idag ångrar jag mig. Jag ångrar mig så mycket att jag bara vill ställa mig på hustaket och skrika. Idag känns mitt beslut inte bara som mitt allra tuffaste men även som mitt allra sämsta. Någonsin. Och jag saknar henne så mycket att det svider ända ut i huden. Det trots att jag hittils mentalt undviker att tänka färdigt tanken på att hon aldrig mer kommer tillbaka. Det trots att jag fortfarande inför mig själv fortsätter låtsas att hon bor med sin nya familj. Ett ömmande sår jag inte riktigt vågar komma nära eftersom jag kan föreställa mig hur smärtsamt det skulle vara. Det gör så ont och jag är så fruktansvärt ledsen. 

Agilityträningen ikväll med båda tjejerna, som jag egentligen hade tänkt skippa, var lika lindrande som en påse frysta ärtor på ett blåslaget knä. Vi hade roligt, jag sprang till mig blodsmak i munnen, jag skrattade. Vi hade roligt. Men nu, ett par timmar senare, är känslorna tillbaka. Sorgen slår sina knytnävar i min mage och jag kan bara hoppas att imorgon är en bättre dag. 

2 kommentarer:

  1. Jag är så ledsen för din skull Sara. Önskar jag kunde säga något som gav tröst. Stor kram från mig och illrarna, och en extra liten puss från Larven. <3

    SvaraRadera
  2. Jag kan inte föreställa mig hur det känns, inte alls. Men jag tvivlar inte på att du gjorde allt för henne, och tog rätt beslut i slutändan. Kan bara skicka kramar från min del av landet, och en puss från en liten vit fluffis (samojed)! <3

    SvaraRadera