Jag är okej. Det är det som är så märkligt. Att jag är okej. Trots det hemska hemska hemska. Trots det värsta av det värsta. Så är jag ändå okej. Vilket känns helt jäkla vedervärdigt vidrigt. Egentligen. Men jag vet att det nog inte är det. Innerst inne så vet jag det.
Innerst inne så vet jag att jag inte hade kunnat fatta något annat beslut. Innerst inne, allra längst inne så vet jag på ett sätt att jag länge vetat att jag en dag skulle hamna här. Eller i närheten av här. Att tro att saker bara magiskt löser sig, att saker blir precis som de ska och att världen är rosaskimrig och fluffig är bara naivt. För när saker började gå åt fel håll med Fixa. Åt riktigt fel håll, så tror jag att jag mentalt började förbereda mig för det här. Jag tror faktiskt det. Förbereda mig för att hon kanske inte skulle bo med oss resten av livet. Jag önskade så innerligt att hon skulle kunna få det fantastiska liv hon förtjänade, om inte hos mig, så hos någon annan. Jag gjorde verkligen det. Och för Fixas del så fanns det inget bättre hem på jorden än hos gudfamiljen. Mina käraste vänner som hon älskat mer än mig sedan dag ett om jag ska vara helt ärlig. Hade hon själv fått välja vart i hela vida världen hon ville bo så skulle hon välja dem. Alla dagar i veckan. Men inte ens där kunde hon få ro, ja, många av de tecken på dåligt mående hon visat hos mig, minskade eller försvann hos dem. Men mycket har tyvärr funnits kvar, och några nya visade sig även ha tillkommit. Så även om hon var glad, oerhört älskad, och på ett lugnare ställe så mådde hon faktiskt fortfarande inte bra. Hon såg lika ämlig ut som när jag lämnade henne, trots nästintill fri tillgång på mat och oändligt mycket omsorg så var hon lika mager som när hon åkte, så tunn så tunn, så omusklad trots mängder med motion. Dålig, tunn flottig päls. På det stora hela så såg hon väldigt sorglig ut. Och det har hon gjort länge. Riktigt länge. Och inget man gjorde verkade spela någon roll. Så innerst inne så vet jag att jag inte hade kunnat fatta något annat beslut.
Fixa har ju inte bott hemma på nästan två månader. Vilket innebär att jag har haft ganska lång tid på mig att vänja mig vid att inte ha henne kring fötterna, att inte ha henne i min armhåla på natten och inte ha henne kramandes min midja när jag kommer hem. Vilket gör att jag faktiskt kan låtsas att hon fortfarande ränner runt ute hos Gudfamiljen och leker med sina leksaker, pussar sin nya familj på näsan varje kväll och gräver upp rabatterna i jakten på det bästa Tut-gömstället. För även om jag är okej. Så är jag ännu inte såpass okej att jag faktiskt kan acceptera eller förstå att hon inte finns mer. Det är en plats i mitt medvetande jag inte vill besöka ännu. Och jag lider så med bästa familjen för att de just nu upplever den tomhet som jag på ett sätt egentligen slipper.
Alltså hanterar vi det här på det enda sätt jag egentligen kan. Jag kör på. Ända in i kaklet liksom. och det är en sån väldans tur att mina vänner känner mig så väl. Att de vet precis vad jag behöver.
Redan på fredag eftermiddag kom en högt älskad kollega hem till mig bara för att lämna av en hel kasse med tröstgodis. Samma älskade kollega som var den som fick göra det allra allra svåraste och ge Fixa ro. Jag vet hur fruktansvärt tufft det var och jag är henne evigt tacksam. Tack älskade vän. Tack.
På kvällen, när jag satt knädjupt i snorpapper och hulkade mig ihålig så blev jag upphämtad och iväg tvingad till agilityträning med bästa träningsgänget. Otänkbart tänkte jag först. Men det visade sig vara det bästa jag hade kunnat göra. Först kändes det otänkbart att få göra något kul mitt i allt det hemska, men tydligen är de faktiskt helt okej. Och det kändes bra. Bra att få tänka på något annat ihop med Önska & Lycka som faktiskt vet precis vad deras matte behöver. Det kändes som att jag kunde andas igen helt enkelt.
Igår fortsatte vi hålla hög fart. Mumrik med familj följde med oss på en lång lång vilsetur i en okänd skog. Vilket var precis vad jag behövde. Hålla igång. Precis som Fixa så känner jag bara ångest och myrkryp av att vara stilla och göra ingenting. Särskilt när jag är ledsen. Vilket gör att jag vet att hon inte skulle vilja att vi satt hemma och grät. Alltså håller vi igång. Igår kväll tog jag äntligen tag i att sy några sovpuffar jag länge tänkt sy för att sälja men känt exakt noll inspiration till att ta tag i det. Igår kväll kände jag mig plötsligt inspirerad. Idag hängde Mumrik med matte återigen med oss på en långtur i ännu en okänd skog i många många timmar och vi avslutade med ett tvåtimmars agilityträningspass. För nu plötsligt har jag fått tillbaka lusten att träna. Så märkligt alltihop. Men jag tror att det här långa jobbiga med Fixas dåliga mående, hennes stress, frustrationen av att inget jag gör hjälper och vetskapen att jag måste fatta ett beslut om vad jag ska göra har långsamt ätit upp mig inifrån. Jag har tappat ork. Jag har tappat motivation. Jag har varit lättretlig och på ett ganska så dåligt humör väldigt längre. Jag har känt mig genomusel och värdelös. Utan att kanske riktigt förstå vad det beror på.
Så just nu är jag okej. Och det kommer att bli bättre. Det kommer alltid att saknas en liten fiskformad pusselbit i mitt hjärta och jag kommer nog aldrig på riktigt att acceptera att hon inte längre finns på riktigt. Men jag vet att jag fattat det enda beslut jag hade kunnat fatta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar