fredag 1 december 2017

Älskade lilla hund. Förlåt.

Det här gick inte alls så som det skulle gå. Det blev inte alls så som det skulle bli. Jag har gråtit så många tårar idag att jag känner mig fullkomligt tom inombords, men ändå så slutar inte tårarna att rinna. Hjärtat värker så att det pulserar i hela kroppen och jag vill egentligen bara ställa mig och skrika, sparka och slå sönder saker. Men det förändrar ingenting. Ingenting alls.

För idag har jag både fattat och genomfört mitt livs hittills svåraste beslut. Och jag mår så illa över det. Även om jag vet att det var rätt beslut så känner jag mig fysiskt sjuk. Och jag kan inte sluta gråta.

Fixa. Världens finaste, vackraste Fixa finns inte mer. På grund av mig.

Men det gick ju så bra i nya hemmet? Jo, det gjorde det. Till viss del. Eftersom nya hemmet, (Älskade Gudfamiljen som ni kanske redan listat ut) har tålamod som änglar och verkligen har ansträngt sig på sitt allra yttersta för att detta skulle fungera. Och för att nya familjen har oerhört mycket erfarenhet av knepiga hundar med särskilda behov. Men igår gick Fixa över gränsen. Igår dödade hon nästan en av katterna. Det som tidigare varit ett vall- och kontrollerande beteende (som vi jobbat med sen den dag hon kom) övergick i jakt och höll på att sluta riktigt illa. Förklarligt nog så kan hon inte bo kvar där.

Varpå jag återigen ställdes inför frågan - "men vart kan hon bo?". Och idag landade mitt svar på "ingenstans". Hon har så oändligt mycket i bagaget, så många saker som hon kämpar med och som gör henne till en väldigt väldigt svår hund att leva ihop med. Och framförallt så gör det att hon själv har oerhört svårt att må riktigt bra någon som helst stans. Även i nya hemmet har hon påvisat en del stressbeteenden, även om det varit mycket mindre påtagligt än hos mig. Jag har skrivit listor efter listor över hur ett nytt hem bör vara för att ha en chans att fungera och inser varje gång att något sådant hem existerar inte. Och mitt upp i allt detta tok i hennes lilla lilla kropp så gömmer sig världens kramgoaste, mysigaste lilla tjej som bara vill krypa in under skinnet på en. Och jag önskar så att jag hade kunnat göra det bra för henne. Jag önskar så att jag hade kunnat ge henne ett långt och lyckligt liv. Jag önskar det av hela mitt hjärta.

Men jag lyckades inte. Istället fattade jag idag ett, till stor del, egoistiskt beslut. Den här hunden har fyllt varje vaken minut av mitt liv de senaste dryga tre åren, jag har gjort allt i min makt för att hon ska bli bra, må bra och bara vara en glad, lycklig skit. Vi har kommit långt, men jag lyckades inte hjälpa henne med det viktigaste. Och det håller ärligt talat på att knäcka mig. Jag orkar helt enkelt inte längre. Jag orkar inte längre oroa mig för hur hon mår, hur det går för henne och jag orkar inte längre känna den maktlöshet jag känner när inget jag gör hjälper. När inget någon annan gör hjälper. Jag orkar inte heller längre oroa mig för att hon faktiskt ska skada någon. Inte av illvilja, aldrig av illvilja, men på grund av bristande självkontroll och alldeles för starka instinkter.

Alltså fick den vackraste av dem alla somna in på jobbet idag. Hon åt upp en hel påse av sitt favoritgodis samtidigt som hon glädjestrålande bjöd på alla två tricks som hon kan. Om och om igen. "Tass" och "Hands-up". Tårarna bara rann samtidigt som jag inte kunde låta bli att skratta åt tokfian. Tänk om. Bara tänk om. Så många om. Så otroligt många om med den hunden. Om jag bara hade fått ha henne sen valp. Om jag bara hade. Om hon bara. Om.

Nu blev det inte så. Tillslut blev hon trött och somnade sedan lugnt i min famn. Ihop med sin Tut. Inte utan sin Tut. Någonsin.

Åh älskade älskade lilla hund. Varför var det tvunget att bli så här? Det var aldrig meningen. Aldrig någonsin. Jag skulle ju rädda dig. Och göra allting bra. Ge dig världens bästa liv. Det var verkligen det jag hade bestämt.  Men det blev så svårt. Så omöjligt svårt. Och jag är så ledsen. Så innerligt ledsen. Förlåt.

Älskade älskade lilla hund. Förlåt. Förlåt att jag inte kunde hålla det jag hade lovat. Jag saknar dig redan så att luften tar slut i mina lungor och jag önskar så att jag hade kunnat göra något annorlunda.
.
Lek med din Tut nu. För alltid.



3 kommentarer:

  1. Huff nu gråter jag igen men jag tycker att du räddade henne Sara. Du gav henne allt den tiden ni hade och du såg till att ge henne det yttersta idag. Du är sjukt stark och Fixa sitter nu med sin tut i ena näven och en whiskey i andra och har ro i kroppen som hon inte kunde ha här nere. ❤️

    SvaraRadera