onsdag 6 december 2017

Ett ömmande sår

Idag är en jobbig dag. En riktigt jobbig dag. Redan när jag vaknade i morse så kände jag en tyngd över hela bröstet och en ångestkänsla som fick kroppen att vilja vända ut och in på sig själv. Idag ångrar jag mig. Jag ångrar mig så mycket att jag bara vill ställa mig på hustaket och skrika. Idag känns mitt beslut inte bara som mitt allra tuffaste men även som mitt allra sämsta. Någonsin. Och jag saknar henne så mycket att det svider ända ut i huden. Det trots att jag hittils mentalt undviker att tänka färdigt tanken på att hon aldrig mer kommer tillbaka. Det trots att jag fortfarande inför mig själv fortsätter låtsas att hon bor med sin nya familj. Ett ömmande sår jag inte riktigt vågar komma nära eftersom jag kan föreställa mig hur smärtsamt det skulle vara. Det gör så ont och jag är så fruktansvärt ledsen. 

Agilityträningen ikväll med båda tjejerna, som jag egentligen hade tänkt skippa, var lika lindrande som en påse frysta ärtor på ett blåslaget knä. Vi hade roligt, jag sprang till mig blodsmak i munnen, jag skrattade. Vi hade roligt. Men nu, ett par timmar senare, är känslorna tillbaka. Sorgen slår sina knytnävar i min mage och jag kan bara hoppas att imorgon är en bättre dag. 

söndag 3 december 2017

En fiskformad pusselbit i mitt hjärta

Jag är okej. Det är det som är så märkligt. Att jag är okej. Trots det hemska hemska hemska. Trots det värsta av det värsta. Så är jag ändå okej. Vilket känns helt jäkla vedervärdigt vidrigt. Egentligen. Men jag vet att det nog inte är det. Innerst inne så vet jag det.

Innerst inne så vet jag att jag inte hade kunnat fatta något annat beslut. Innerst inne, allra längst inne så vet jag på ett sätt att jag länge vetat att jag en dag skulle hamna här. Eller i närheten av här. Att tro att saker bara magiskt löser sig, att saker blir precis som de ska och att världen är rosaskimrig och fluffig är bara naivt. För när saker började gå åt fel håll med Fixa. Åt riktigt fel håll, så tror jag att jag mentalt började förbereda mig för det här. Jag tror faktiskt det. Förbereda mig för att hon kanske inte skulle bo med oss resten av livet. Jag önskade så innerligt att hon skulle kunna få det fantastiska liv hon förtjänade, om inte hos mig, så hos någon annan. Jag gjorde verkligen det. Och för Fixas del så fanns det inget bättre hem på jorden än hos gudfamiljen. Mina käraste vänner som hon älskat mer än mig sedan dag ett om jag ska vara helt ärlig. Hade hon själv fått välja vart i hela vida världen hon ville bo så skulle hon välja dem. Alla dagar i veckan. Men inte ens där kunde hon få ro, ja, många av de tecken på dåligt mående hon visat hos mig, minskade eller försvann hos dem. Men mycket har tyvärr funnits kvar, och några nya visade sig även ha tillkommit. Så även om hon var glad, oerhört älskad, och på ett lugnare ställe så mådde hon faktiskt fortfarande inte bra. Hon såg lika ämlig ut som när jag lämnade henne, trots nästintill fri tillgång på mat och oändligt mycket omsorg så var hon lika mager som när hon åkte, så tunn så tunn, så omusklad trots mängder med motion. Dålig, tunn flottig päls. På det stora hela så såg hon väldigt sorglig ut. Och det har hon gjort länge. Riktigt länge. Och inget man gjorde verkade spela någon roll. Så innerst inne så vet jag att jag inte hade kunnat fatta något annat beslut.

Fixa har ju inte bott hemma på nästan två månader. Vilket innebär att jag har haft ganska lång tid på mig att vänja mig vid att inte ha henne kring fötterna, att inte ha henne i min armhåla på natten och inte ha henne kramandes min midja när jag kommer hem. Vilket gör att jag faktiskt kan låtsas att hon fortfarande ränner runt ute hos Gudfamiljen och leker med sina leksaker, pussar sin nya familj på näsan varje kväll och gräver upp rabatterna i jakten på det bästa Tut-gömstället. För även om jag är okej. Så är jag ännu inte såpass okej att jag faktiskt kan acceptera eller förstå att hon inte finns mer. Det är en plats i mitt medvetande jag inte vill besöka ännu. Och jag lider så med bästa familjen för att de just nu upplever den tomhet som jag på ett sätt egentligen slipper.

Alltså hanterar vi det här på det enda sätt jag egentligen kan. Jag kör på. Ända in i kaklet liksom. och det är en sån väldans tur att mina vänner känner mig så väl. Att de vet precis vad jag behöver.

Redan på fredag eftermiddag kom en högt älskad kollega hem till mig bara för att lämna av en hel kasse med tröstgodis. Samma älskade kollega som var den som fick göra det allra allra svåraste och  ge Fixa ro. Jag vet hur fruktansvärt tufft det var och jag är henne evigt tacksam. Tack älskade vän. Tack.
På kvällen, när jag satt knädjupt i snorpapper och hulkade mig ihålig så blev jag upphämtad och iväg tvingad till agilityträning med bästa träningsgänget. Otänkbart tänkte jag först. Men det visade sig vara det bästa jag hade kunnat göra. Först kändes det otänkbart att få göra något kul mitt i allt det hemska, men tydligen är de faktiskt helt okej. Och det kändes bra. Bra att få tänka på något annat ihop med Önska & Lycka som faktiskt vet precis vad deras matte behöver. Det kändes som att jag kunde andas igen helt enkelt.

Igår fortsatte vi hålla hög fart. Mumrik med familj följde med oss på en lång lång vilsetur i en okänd skog. Vilket var precis vad jag behövde. Hålla igång. Precis som Fixa så känner jag bara ångest och myrkryp av att vara stilla och göra ingenting. Särskilt när jag är ledsen. Vilket gör att jag vet att hon inte skulle vilja att vi satt hemma och grät. Alltså håller vi igång. Igår kväll tog jag äntligen tag i att sy några sovpuffar jag länge tänkt sy för att sälja men känt exakt noll inspiration till att ta tag i det.  Igår kväll kände jag mig plötsligt inspirerad. Idag hängde Mumrik med matte återigen med oss på en långtur i ännu en okänd skog i många många timmar och vi avslutade med ett tvåtimmars agilityträningspass. För nu plötsligt har jag fått tillbaka lusten att träna. Så märkligt alltihop. Men jag tror att det här långa jobbiga med Fixas dåliga mående, hennes stress, frustrationen av att inget jag gör hjälper och vetskapen att jag måste fatta ett beslut om vad jag ska göra har långsamt ätit upp mig inifrån. Jag har tappat ork. Jag har tappat motivation. Jag har varit lättretlig och på ett ganska så dåligt humör väldigt längre. Jag har känt mig genomusel och värdelös. Utan att kanske riktigt förstå vad det beror på.

Så just nu är jag okej. Och det kommer att bli bättre. Det kommer alltid att saknas en liten fiskformad pusselbit i mitt hjärta och jag kommer nog aldrig på riktigt att acceptera att hon inte längre finns på riktigt. Men jag vet att jag fattat det enda beslut jag hade kunnat fatta.


fredag 1 december 2017

Älskade lilla hund. Förlåt.

Det här gick inte alls så som det skulle gå. Det blev inte alls så som det skulle bli. Jag har gråtit så många tårar idag att jag känner mig fullkomligt tom inombords, men ändå så slutar inte tårarna att rinna. Hjärtat värker så att det pulserar i hela kroppen och jag vill egentligen bara ställa mig och skrika, sparka och slå sönder saker. Men det förändrar ingenting. Ingenting alls.

För idag har jag både fattat och genomfört mitt livs hittills svåraste beslut. Och jag mår så illa över det. Även om jag vet att det var rätt beslut så känner jag mig fysiskt sjuk. Och jag kan inte sluta gråta.

Fixa. Världens finaste, vackraste Fixa finns inte mer. På grund av mig.

Men det gick ju så bra i nya hemmet? Jo, det gjorde det. Till viss del. Eftersom nya hemmet, (Älskade Gudfamiljen som ni kanske redan listat ut) har tålamod som änglar och verkligen har ansträngt sig på sitt allra yttersta för att detta skulle fungera. Och för att nya familjen har oerhört mycket erfarenhet av knepiga hundar med särskilda behov. Men igår gick Fixa över gränsen. Igår dödade hon nästan en av katterna. Det som tidigare varit ett vall- och kontrollerande beteende (som vi jobbat med sen den dag hon kom) övergick i jakt och höll på att sluta riktigt illa. Förklarligt nog så kan hon inte bo kvar där.

Varpå jag återigen ställdes inför frågan - "men vart kan hon bo?". Och idag landade mitt svar på "ingenstans". Hon har så oändligt mycket i bagaget, så många saker som hon kämpar med och som gör henne till en väldigt väldigt svår hund att leva ihop med. Och framförallt så gör det att hon själv har oerhört svårt att må riktigt bra någon som helst stans. Även i nya hemmet har hon påvisat en del stressbeteenden, även om det varit mycket mindre påtagligt än hos mig. Jag har skrivit listor efter listor över hur ett nytt hem bör vara för att ha en chans att fungera och inser varje gång att något sådant hem existerar inte. Och mitt upp i allt detta tok i hennes lilla lilla kropp så gömmer sig världens kramgoaste, mysigaste lilla tjej som bara vill krypa in under skinnet på en. Och jag önskar så att jag hade kunnat göra det bra för henne. Jag önskar så att jag hade kunnat ge henne ett långt och lyckligt liv. Jag önskar det av hela mitt hjärta.

Men jag lyckades inte. Istället fattade jag idag ett, till stor del, egoistiskt beslut. Den här hunden har fyllt varje vaken minut av mitt liv de senaste dryga tre åren, jag har gjort allt i min makt för att hon ska bli bra, må bra och bara vara en glad, lycklig skit. Vi har kommit långt, men jag lyckades inte hjälpa henne med det viktigaste. Och det håller ärligt talat på att knäcka mig. Jag orkar helt enkelt inte längre. Jag orkar inte längre oroa mig för hur hon mår, hur det går för henne och jag orkar inte längre känna den maktlöshet jag känner när inget jag gör hjälper. När inget någon annan gör hjälper. Jag orkar inte heller längre oroa mig för att hon faktiskt ska skada någon. Inte av illvilja, aldrig av illvilja, men på grund av bristande självkontroll och alldeles för starka instinkter.

Alltså fick den vackraste av dem alla somna in på jobbet idag. Hon åt upp en hel påse av sitt favoritgodis samtidigt som hon glädjestrålande bjöd på alla två tricks som hon kan. Om och om igen. "Tass" och "Hands-up". Tårarna bara rann samtidigt som jag inte kunde låta bli att skratta åt tokfian. Tänk om. Bara tänk om. Så många om. Så otroligt många om med den hunden. Om jag bara hade fått ha henne sen valp. Om jag bara hade. Om hon bara. Om.

Nu blev det inte så. Tillslut blev hon trött och somnade sedan lugnt i min famn. Ihop med sin Tut. Inte utan sin Tut. Någonsin.

Åh älskade älskade lilla hund. Varför var det tvunget att bli så här? Det var aldrig meningen. Aldrig någonsin. Jag skulle ju rädda dig. Och göra allting bra. Ge dig världens bästa liv. Det var verkligen det jag hade bestämt.  Men det blev så svårt. Så omöjligt svårt. Och jag är så ledsen. Så innerligt ledsen. Förlåt.

Älskade älskade lilla hund. Förlåt. Förlåt att jag inte kunde hålla det jag hade lovat. Jag saknar dig redan så att luften tar slut i mina lungor och jag önskar så att jag hade kunnat göra något annorlunda.
.
Lek med din Tut nu. För alltid.



nått som liknar agilitypaus...

Ännu mera hurtbullsflås! Jag måste ju sysselsätta mig på något vis när det liksom inte är nån vidare agilitytävlingssäsong för närvarande. Och helt ärligt så känner jag mig inte så ledsen över agilitybristen som jag brukar. Just nu känns det ganska så skönt med nått som liknar agilitypaus (blir fortfarande nån träning per vecka förvisso). Senaste tävlingen var så katastrofalt katastrofal att jag egentligen övervägde att lägga ner hela alltihopet på riktigt liksom. Men mer om det i ett annat inlägg. 

I onsdags klämde jag in ett och ett halvt Coopertest på lunchen. Sist jag gjorde ett sådant test var på gymnasiet, närmare hundra år sedan när jag var en rökare med obehandlad astma. Vill minnas att jag intog samma konsistens och rörlighet som ett ostron efter 700 meter och lyckades knappt dödsrycka mig i mål. Nu kom jag 2350 meter på 12 minuter. Inte bäst på något vis men en skaplig förbättring från mitt astmatiska amöbatillstånd. Ska bli kul att se hur det ser ut om några veckor! 

Igår morse hade jag planerat för en hemmapromenad innan jobbet men efter att ha kikat ut och insett att urkvädret som varat hela veckan fortfarande hängde kvar så kändes en regnslaskig, avgaslerig stadspromenad fruktansvärt deprimerande. Nä. Skog. Vi måste ha skog. Helst varje dag. Och när vi ändå är i skogen så kan vi ju liksom passa på att springa en sisådär 6 km. 

Snigeldjuret hade nån form av totalfnatt. Eller rabies. Från att bruka springa så nära mig att jag bakfotstjongar henne mitt i kokosnöten vartannat steg så flärpte hon iväg ut i skogen fortare än jag hinner tappa bort min bilnyckel. Hon sprang som ett jehu parallellt med mig fast inne i urskogen och var femte meter så kastade hon sig över diket, med ett lyckovrål, ut på min springstig för att fem meter senare kasta sig tillbaka över diket och in i urskogen. Om och om igen. Då och då lyckades hon ramma den intet ont anande Lus med ett vrålfnitter innan hon dök tillbaka in i spenaten för att sen ploppa upp som gubben i lådan några sekunder senare. Fnatt. Totalt fnatt. Jag bara tokälskar hur galet intesomhonska den här hunden är. Jag gör verkligen det. Men ibland undrar man liksom.

Skogsflåset avslutades med 20 minuters styrkepass, trattkantarellsjakt och bilsök. Inser att det är oerhört tveksamt huruvida jag tar mig ur sängen imorgon. Styrkepassen tvingar mig liksom att använda mängder med muskler jag inte hade en aning om att jag faktiskt hade. Och dagarna efteråt så önskar jag faktiskt att jag inte hade någon av de musklerna alls faktiskt. Men samtidigt så är det en sån skön känsla! 

Den enda jag faktiskt tävlar mot är mig själv. Har ingen jag jämför mig med förutom mig själv (och ärligt talat - rökaramöbaastmatikern är inte direkt något hot) och den enda som drabbas om jag inte ger mig ut och springer är jag själv. Och det ger mig nån form av jävlaranamma och varje genomfört pass ger mig ett litet lyckorus. Men allra bäst av allt är nog det faktum att det inte finns vare sig kontaktfältshelveten eller någon risk för att man diskar sig på hinder nummer ett. Och ute i skogen, där ingen ser, är vi aldrig sämst! Vilket jag faktiskt inser är en känsla jag behöver känna lite oftare. Att vi faktiskt är bra på något.