torsdag 30 november 2017

Någon form av gröttillstånd...

I måndagsmorse när jag sov som allra allraste bäst så ringde självfallet väckarklockan och förstörde hela alltihopet. Släpade mig halvgråtandes ur sängen och lyckades både duscha och klä på mig kläder åt inte bakochfram hållet och fick på rätt sko på rätt fot (tro mig, det här med att reda ut höger och vänster är för mig en bedrift oavsett hur vaken eller inte vaken jag är - fråga min stackars linsoptiker) och ta mig till jobbet. Bara för att raskt bli varse att jag och en kollega tagit fel på dag och därmed var jag hela fyra timmar för tidig. Tjoho.

Gå hem och lägga sig igen eller bege sig ut i skogen? Faktum var att jag faktiskt tog hela 36 sekunders betänketid innan jag beslutade mig för skogstur och måndagsintervaller. Skogen var alldeles nyregnad och såpass plaskblöt på sina ställen att jag ångrade att jag inte hade utrustat mig själv med simfötter istället för löparpjuks. Men vad gör liksom det?

Började med denna veckas #outnoutendurance löpintervaller. 3 x 6 minuter tempo och en minuts promenix mellan varje. Jag vet inte vad det är men min kropp formligen avskyr intervaller. Att springa längre sträckor är vanligtvis inga problem, men så fort något ska begränsas i tid eller avstånd och sen upprepas så går min kropp in i någon form av gröttillstånd. Segt, stelt och helt omöjlig att göra något vettigt med. Det enda jag tänker på under en intervall är samma sak jag tänkte på när jag som femåring stuvades in i barnstolen i volvons baksäte: "Är vi framme snaaaart? Hur långt är det kvaaaar? Jag måste kissa....."  Helt värdelöst. Ge mig en femma istället och jag springer på utan större problem liksom. Men intervaller. Puh. Alltså är det decemberprojektet; lära mig älska intervaller! Detta är sista veckan av outnoutendurance och nästa omgång börjar först i januari igen. Alltså har jag en hel månad på mig att återvinna alla intervallpass och spöa skiten hur dem helt enkelt.

Efter grötintervallerna så letade jag upp den minst dyngsura mossfläcken i skogen, laddade buskar och mossiga stenrösen med godisgömmor. Satte timern och samtidigt som hundarna kastade sig iväg på sin skattjakt så kastade jag mig över första övningen i veckans styrkepass. Kissande hunden. Lämpligt. 30 minuter senare efter att ha lekt både hund, stålmannen, skalbagge och krälande larv ingick jag i nån form av symbios med mossan jag bokstavligen stupat i med näsan först efter sista tabatavarvet. Där låg jag i en svettig, dyngsur och halvförfrusen liten hög i sällskap av två toklyckliga skogshundar som krälade över mig i rent lyckofnatt över att jag verkade ha överlevt strapatsen.

Fantastisk, om än något blöt, start på veckan helt enkelt!






onsdag 29 november 2017

Såg mitt liv passera i revy...

För att fortsätta vår livskvalitéeiga ledighetshelg i söndags så skyndade vi oss självklart ut i skogen så fort jag hade hunnit sätta morgonkaffet i rätt strupe efter att ha satt det i vrångstrupen i ren skogsivrig brådska. Någon gång under dagen hade vi en mycket viktig svampjakt inbokad med The Munkhammers så innan dess var vi liksom tvungna att sprätta av oss det värsta av benspringet och skogsivret, hur annars skulle vi kunna klara av att koncentrera oss på smygig trattkantarellsjakt liksom?

Väl i vår springskog så insåg jag ganska så snabbt att vi inte alls var så ensamma som vi brukar vara. Förutom söndagspromenixande pensionärer, svampletande barnfamiljer och en och annan ponny så fullkomligt myllrade skogen av orienterare. Orienterare som inte använder stigarna så som normala skogspromenerare gör. Nej. Orienterare förflyttar sig ungefär på samma sätt som vi gör i skogen. Upp och ner, under och över, klättra hit och klättra dig. Med enda skillnaden att de sällan ser särskilt vilse ut. Det gör nämligen vi. Mestadels. Nästan alltid. Nåväl, detta visade ju sig kunna bli ett utomordentligt bra tillfälle att träna bergern på skitduidetsåleverdinmattesarmahjärtalitelängre. Hon är ju en fena på att tokstrunta i folk vi möter i skogen på en vanlig skogsskuttar dag. Hon är ju faktiskt det. Jag kände mig däremot lite mindre säker på huruvida hon skulle klara av att ge katten i orienterandeskogsmullar som liksom bara ploppar upp ur mossan lika oväntat som snö på julafton söder om Gävle. Alltså laddade jag fickorna med snask och förberedde mig på att godisregna så fort det brötade till i skogen. Sen gav vi oss av för ett kombinerat intervall- och skitiorienteraren-pass.

Jag insåg ganska så snabbt att den enda som egentligen behövde ett godisregn eller någon annan typ av positiv förstärkning för att kunna motbetinga överraskningsupploppande orienterare var jag själv. Redan vid första barrträdsbrötet vrålade jag "älg!!" och tog snabbt betäckning under en gran samtidigt som jag såg mitt liv passera i revy. Kvar stod två hundar, inklusive en berger, och plirade lite ointresserat på den blåklädde orienteraren som raskt stövlade fram genom granriset. Sedan tasspetade de mig i varsitt hopknipet öga och undrade om jag tänkte ligga kvar och trycka under granen länge till och om de i så fall skulle hämta upp mig när de hade intervallat klart. Jahopp. Efter det höll vi oss till de lite större stigarna.

Intervallpasset avklarades sedan utan vidare drama och avslutades med ett styrkepass för mig och kottletarjakt för hundarna. Sedan letade vi rätt på bilen och styrde cirkusen mot The Munkhammers och stundande svampjakt.

En svampjakt som visade sig vara mycket lyckad. Jag hittade till och med svamp. Det ni. Om ni bara visste hur många svampjakter jag kommit hem helt tomhänt ifrån. 

Cirkusen och Munkhammarmuppen Mumrik flängde runt i skogen och såg till så att ingen endaste liten trattkantarell förblev otrampad på. Dryga två timmars jakt och flera påsar med svamp senare begav vi oss hemåt och när jag insåg att man dessutom behöver hantera svampen på något vis så ångrade jag genast alltihopet och insåg hur utomordentligt trevligt det egentligen är att misslyckas med svampjakter i största allmänhet.





tisdag 28 november 2017

Gotland

Minst en tävling på Gotland per år. Sådana är reglerna. Faktiskt. Och eftersom det inte blev nått i somras så tyckte vi att två dagar i slutet på oktober måste vara helt perfekt att tillbringa i ett kallt ridhus. Helt perfekt.

I sedvanlig ordning så älskar vi Gotland. Japp japp. Vi gör verkligen det. Vackrare ställe får man liksom leta efter. Jag säger bara stränder. Långa, folktomma (tjoho!) stränder där hundarna kan ränna runt som de galningar de faktiskt är utan att folk flyr i panik. Fantastiskt. Vad mer kan man säga liksom?

Rent agilitymässigt var det inte heller en fullständig flopp. Snarare tvärtom för en gångs skull. Snigelprylen tävlade två hoppklass 3 lopp på lördagen där vi kom så nära vi nog någonsin kommer att komma till att ta ett cert. Tredjeplats med SM-pinne, hade det bara varit en startande till (eller om vi bara hade varit lite lite snabbare) så hade vi fått Certet (förutsatt att den extra startande inte hade varit snabbare än oss för då hade vi varit rökta hur som liksom men så brukar man ju inte tänka i agility. Detta ständiga "Tänk om" - tänk. Love it.)

På söndagen tävlade Lus fyra klass 2 lopp. Hon nollade och vann första hopploppet men därefter så började lushjärnan få slut på ström och det blev bara tokigare och tokigare. Sista loppet så sprag hon i princip bara i cirklar och vrålade av överslagslycka. Inte ett hinder togs i rätt ordning.

Snigelprylen nollade och vann första agilityloppet och vi tog äntligen äntligen äntligen. Sa jag äntligen? Vår sista sketna agilitypinne i klass 2. I andra agilityloppet diskade jag oss på grund av kontaktfältsslarv.

Nå ja. Två första platser, tre pinnar. Trevligt sällskap. Makalös natur. Helgen hade helt klart kunnat vara sämre.

Snigel - Hopp 3


Snigel - Agility 2




Lus - Hopp 2





















måndag 27 november 2017

#outnoutendurance

Den 20 augusti slutade jag röka. Tjoff poff slut. Bara sådär liksom. Det var inte ens särskilt svårt om jag ska vara helt ärlig. Märkligt nog. Däremot blev jag i rask takt (o)lycklig ägare till en sisådär sextiarton extrakilon som jag inte helt hade budgeterat för när jag shoppade höstgarderob. I slutet på oktober så var det mest välsittande plagget i min garderob ett stycke duntäcke samt yttertältet till mitt utställningstält. Fruktansvärt opraktiskt liksom. Både genomskinligt och korsdragigt och fasligt otympligt att tävla agility i. För att inte tala om hur överjävligt tidskrävande det är att trassla sig ur myggnätet när man måste panikkissa. Bara så att ni vet.

Så för att dels avhjälpa mitt nyfunna tältstadie, dels få nått annat hittepå än att vara ledsen och stressad över Fisk och jakten på ett nytt hem åt henne så anmälde jag mig till Out-n-out endurance - fysträning med hund. Varje söndag ploppar tre nya veckopass upp i onlineklassrummet. Både kondition och styrkepass som man kan anpassa utefter hur nära döden man vill känna sig mot slutet av slutet liksom. Pass som funkar suveränt att slänga in på hundpromenixen och rastrundan. Och herreminje så kul det är! Verkligen! Visst, vi brukar skutta runt en hel del i skogen och det händer faktiskt lite då och då att jag tar mig en löprunda. Men på senhöst och vintern så blir det aldrig någon annan fysträning än långa promenader. Och det närmaste styrkepass jag vanligtvis kommer är att försöka ta mig ur sängen på morgonen samt att knyta skorna. Alltså har dessa veckor varit super! Jag har sprungit i solsken, i storm, i ösregn och i snöstorm och tjoho så himlans kul vi har haft! Jag har krälat i lera, på hala stockar och rulliga stenar för att kämpa mig i genom fyspass som får mig att se ut som en äggsjukhöna med gikt i flera dagar efteråt. Och allt med ett löjligt litet leende och ett ganska flärpigt tjoho på mina läppar. Galet nog.

Och hundarna då? Jorå, de hänger på och tycker att det här är världens bästa grej. Om jag nu ska hitta något positivt i det att Fisken inte längre bor hos oss så är det det faktum att Lus och Snigel numera kan få skutta lösa på alla våra skogspromenader. Något de nästan aldrig nånsin gjort de senaste åren. Fisken har ju som kanske bekant en infernaliskt stark jaktlust, dessutom har hon haft en tendens att bli ganska så typiskt bergervaktig när hon eller någon annan är lös i just skogsmiljö. Vilket innebär att hon i möte med människor på skumma ställen (läs skog) skällande springer emot dem och låter sitt allra värsta samtidigt som hon springer i cirklar runt dem. Högst otrevligt. Faktiskt. Och man behöver inte vara hundrädd för att tycka att toklarmande pyrrar är rätt obehagligt. Och jag säger pyrrar här eftersom det Fisken gör, gör Snigel också. Oundvikligen. Snigel har i alla år punktmarkerat Fixa i allt hon gör. Där Fisken är är Snigel, och inte på det där jagälskardigkärasysterskaviblisiamesiskatvillingar - sättet. Nej, Snigels Fiskbesatthet har inte varit helt hälsosam för någon faktiskt. De har aldrig lekt eller lattjat ihop de där två. Att de sedan dessutom verkade dela på en hjärncell när de bodde ihop gjorde exakt inget bättre i sådana här sammanhang. Två toklarmande galenpyrrar + en hjärncell + en stackars joggare i skogen = Sjukt dålig stämning. Just sayin.

Hur som haver, Snigel har inte riktigt den där instinkten när hon är systerfri. Då håller hon sig alltid inom ett par meter från mig och bryr sig inte det allra minstaste om folk vi möter i skogen utan skuttar nonchalant förbi. Vilket innebär att damerna fått betydligt mer frihet. Så medan jag flåsar mig igenom mina intervaller och tror att jag ska dö så flänger fröknarna glatt runt i cirklar kring mig och  tycker att livet är ganska så allmänt tokfantastiskt och fattar inte alls varför matte skriker efter mamma var och varannan minut.

Så hejja mig! Senaste månaden har jag lyckats peta in 3-4 jogg eller intervallpass i veckan plus ett par styrkepass. Jag har till och med tagit mig i kragen och passat på att springa en 5 km runda på lunch och middagsrasterna på jobbet och jag känner hur det kryper i kroppen de dagar vi inte kommer ut och flåsflämtar oss till en smärre hjärtinfarkt i skogen.

Förra veckan sprang jag uppför en backjävel 54 gånger. Med flit.  Jag kunde inte gå på två dagar.  Sjukt stolt!

Så för er som funderat på om ni ska haka på den här onlinekursen - tveka no more. Just do it. Jag vill inte dö ensam ute i skogen! Nu när det dessutom inte blir några valpar i vinter och jag därmed fått ställa in mina ätapralinerivalphage-planer så har jag inga ursäkter för att inte köra på!







söndag 26 november 2017

Vildsvinsbrist i höstvinterkrispet

Livskvalité! Jappelijapp, livskvalité. Det är något vi haft gott om i helgen. Nu när tävlingssäsongen tagit slut för vår del så har vi helt plötsligt oceaner av ledig helgfritid som vi måste göra någonting med. Att hasa runt hemma i förd rosa mysbyxor och bara göra exakt ingenting är faktiskt något vi är fenomenalt obra på. Alla tre. Obra. Särskilt Lus. Hon klär nämligen inte alls i rosa mysbyxor. Inte alls. Vi är alla tre på gränsen till världssämst på att göra ingenting faktiskt. Alltså. Oceaner av helgfritid att slösa bort på något livskvalitéigt konstruktivt vis.

Således styrde vi snokarna mot skogen, fast beslutna att traska runt på barriga stigar och akta oss för vildsvin hela mittpådageninnanmörkretkommer. Och akta oss för vildsvin, det gjorde vi. Väldigt mycket. Vi var till och med bäst på det skulle jag våga påstå eftersom vi inte såg ett endaste. Nåväl. Vi traskade glatt på i den krispiga lördagsförmiddagskylan men bara efter ett par kilometer så började det spritta lite i mina springfötter. Så pass mycket spritt att jag faktiskt helt enkelt blev tvungen att lägga in lite 500 till 1000 meters intervaller lite sisådär då och då. Bara för att vi kunde liksom. Här och där, men förvånansvärt oofta så stötte vi på enstaka cyklister, promenixare och hundfolk och hundarna brydde sig inte ett smack utan skuttade glatt och lydigt vidare. Japp. Ni läste rätt. Lydigt. Galet. 

Den där Snigelprylen vill helst hålla sig så nära sin matte som möjligt vilket innebär att jag vid vartannat löpsteg tjongar till hunden mitt i melonen med hälen såpass att jag hör hur den där lilla silverkulan flyger runt där inne i flipperspelet hon har bakom pannbenet. Vartannat löpsteg. Varje intervall. Varje löprunda. Nej. Den är inte särskilt lättlärd. Nej, jag har ingen som helst aning om hur den har överlevt så här länge. Nej, den verkar inte bli ett dugg smartare med åldern.

Lusen håller sig på sina stadiga åtta meter framför mig. Vare sig mer eller mindre. Till mitt stora förtret. Hur svårt ska det vara att hålla sig såpass nära att jag blixtsnabbt kan haffa tag i henne och rädda henne från att bli överkörd av en cykel/ångvält/ubåt/kanot/skenande dromedarer? Inte speciellt kan man tycka. Men det verkar vara en omöjlig nöt att knäcka. Åtta meter. Alltid. Visst. Hon stannar så fort jag ber henne. Det gör hon. Visst. Det tackar jag för. Det hon däremot är avsevärt mycket sämre på är att komma tillbaka till mig. Varenda gång jag bett henne stanna och därefter kallar in henne så hamnar vi i den här konstruktiva dialogen:

Jag: Kom hit!
Lus: Du kan komma hit.
Jag: Nä, kom hit!
Lus: Du kan komma hit.
Jag: Nä, kom hit NU!
Lus: Du kan komma hit.
Jag: Nu kommer du hit! Bums! 
Lus: Du kan komma hit. 
Jag: OM du inte kommer hit NU så ska jag....!!!
Lus: Du kan komma hit.

Needless to say. Jag är grym på att komma på inkallning.

Nåväl. Vi intervallsprangjoggpromenixade vidare i höstvinterkrispet. Vi passade på att balansera på lite stockar och stenar och jag tog mig ett styrkepass nånstans på mitten av rundan. 3,5 timmar och 2 mil senare var vi ganska så nöjda, särskilt över vildsvinsbristen, och kvällen avslutades i soffan med hundmagar och tassar i vädret.

Livskvalité. Jag säger bara det.













Befolka landet med Snigelyngel?

Ännu något potentiellt superstort och (för oss) världsomvälvande som vi hittat på i höst är att återigen försöka befolka landet med lite Snigelyngel. Hade ursprungligen tänkt mig att vänta till våren men efter lite klurande beslutade jag mig ändå för att para henne på höstlöpet.

Den här gången blev det med en annan hane. Efter en himlans massa flängande, blodprovande och mer flängande lyckades vi tillslut få till två parningar med korta hängningar samma dag. Mer fanns det helt enkelt inte tid till. Det blev inte optimalt men var ändå värt en chansning liksom. Men nej, fröken Snigel är tom. Det ser inte ut som att hon gömmer på ett endaste litet yngel därinne. Även om hon hållt skenet uppe bra länge (vi såg t.ex fosterblåsor på UL i vecka 3) och jag såg därefter framför mig hur jag skulle äta julpraliner i valplådan. Jag ska därmed ärligt erkänna att jag är både lite ledsen och besviken. Även om det kanske inte blev enligt skolboken så blev det i alla fall riktiga parningar till skillnad från förra försöket. Nej, det ska verkligen inte vara enkelt det här inser jag. Men envis -eller dum - som jag är så kommer vi att göra ett nytt försök till våren. Förhoppningsvis har jag vid det här laget börjat förstå mig på hennes tysta löp och kan klura ut logistiken något bättre. Tredje gången gillt?

Så vem är då hanen? Jo det ska jag faktiskt berätta.Jag har liksom längtat efter att berätta hela tiden men kände mig plötsligt lite vidskeplig. Men ja, ni ser ju hur bra det gick med det.

Hanen heter C'est Whisky Petit Norvégien och är en alldeles underbar herre. Redan när han var en ung lite spoling så lekte jag och hans matte med tanken på en framtida kull mellan just dessa två beroende på utveckling och hälsa. Nu har Whisky vuxit på sig och blivit en riktigt ståtlig hane med utmärkt struktur och ett utomordentligt temperament. Social, orädd, miljöstark, skottfast, aktiv och sådär härligt bergertokig. Friröntgad på höfter och armbågar (så även hans syskon), sparsamt utställd men har fått excellent för rasspecialister på franska rasspecialen. Superlativen är många och det var nära att jag snodde med mig grabben hem vill jag lova.

Nå ja. Jag ser i alla fall fram emot sommaren med spänning, nervositet samt en hel hoper otåliga fjärilsrvi magen och hoppas innerligt att det kan bli några små yngel av det här. För jag tror faktiskt att det här kan bli riktigt bra. Ska bara få Snigelprylen att hålla med mig...







lördag 25 november 2017

Ömsom vin, allra mest slaskigt avslaget murket brunnsvatten

Som ännu ett led i allt som hänt så får jag väl komma med en lite agilityuppdatering!

Ömsom vin, allra mest slaskigt avslaget murket brunnsvatten. Faktiskt.

Men för att lyfta fram årgångsvinet så kan jag i alla fall meddela att Lushund numera är klass 2 hund på heltid. I klass 2 har hon förutom de sedvanliga springaruntochmorrskällaochvägraslalom-diskarna tagit en första plats med pinne i hopp och en första plats med pinne i agility. När whippethjärnan håller ihop är hon faktiskt rätt oslagbar den lilla Lusen. Snabb som vinden liksom.

Snigel då? Tja. Väldigt mycket disk. Självklart liksom. Men hon debuterade i Hoppklass 3 i augusti och har faktiskt på ett fåtal tävlingar tagit 3 SM pinnar i hopp.
Vi. Nä. Inte Vi. Jag. Faktiskt bara Jag. För Snigelprylen verkar ha helt andra prioriteringar här. JAG har kämpat som en gnu med magomvridning för att lyckas ta de där sista pinnarna i agilityklass 2. Pinne nummer två trillade in i Österåker i september och den sista agilitypinnen knep vi på Gotland i oktober. Därmed debuterade vi som klass 3 ekipage på heltid på Novemberrusket i Vårgårda där vi självfallet gjorde bort oss så som bara vi kan. Och inte en enda kontaktfält nuddades. Hepp.





fredag 24 november 2017

Och så var vi bara tre

Nu var vi här igen. Här, eller där, där jag konstaterar att det hänt tokigt mycket, i sedvanlig ordning. Och bloggen försummas. I sedvanlig ordning. Ungefär. Som vanligt. Men faktum är att det har hänt saker. En hel del saker. Saker som egentligen är väldigt väldigt tråkiga men som i slutändan egentligen har blivit väldigt bra.

För att börja med det allra allra största och viktigaste: Fiskpinnen bor inte längre med oss. Ett konstaterande som gör alldeles jättefruktansvärt ont ända in i hjärteroten. Verkligen. Tills jag tänker på hur bra hon har det nu, och då känns det faktiskt inte alls så fruktansvärt längre. Men varför har hon flyttat?

För att ni inte ska gå miste om hur man gör en lång historia ännu längre. Här kommer den. 

Sen Fisken kom så har jag kämpat med hennes stress och övriga "problem" som hon haft i sitt enorma bagage. Vi har kommit oerhört långt, oerhört långt från den förskrämda lilla prylen som hastigt och lustigt landade hemma hos mig en septemberdag för tre år sedan. Fisken har blivit en fantastisk hund på så många vis, social, infernaliskt gosig, otroligt mycket mer miljösäker, träningsbar och en ganska så lycklig hund på det stora hela. Alla sådana här fantatsiskheter finns att läsa om i bloggen. OM ni har tråkigt nån dag liksom. Så vad är då problemet tänker ni då? 

Jo, trots framsteg på så oändligt många plan så har jag aldrig riktigt kunnat råda bot på hennes stress. En stress som hon oftast vänder inåt, och alltså inte ens uppmärksammas av folk i största allmänhet. En stress som bara påverkar henne. Och mig eftersom jag känner henne så väl och genast vet hur hon mår. Men den påverkar sällan omgivningen. Ända sedan hon kom så har hon i omgångar stått på Adaptil, Zylkène, Thundershirt, Calmex och till och med clomicalm för att hjälpa henne att stressa ner, hantera sin ångest och framför allt lära sig att avreagera vilket i grund och botten är hennes allra största problem. Fram tills i somras så har detta fungerat bra, även om hon stressar upp sig ibland så var hon mestadels en ganska så harmonisk och välmående hund. Men successivt har detta förändrats. Det började med att hon blev allt mer reaktiv och uppstressad i tävlings och träningsmiljöer (miljöer hon tidigare varit en fena på att hantera), sen började detta spilla över i vardagen, både på jobbet, hemma och i alla aktiviteter vi ägnade oss åt. Hon började dricka litervis med vatten, blev helt förstörd om vattnet tog slut och jag inte fyllde på direkt, kissade självfallet oceaner, började kissa grönt, tappade i vikt oavsett vad jag matade henne med, kliade sig konstant, kunde aldrig få ro i kroppen att somna utan att ligga och gnaga på tassar och bita på klorna en god stund och kunde sedan vakna för minsta lilla ljud och ägna större delen av nätterna åt att vanka av och ann i sovrummet, orolig. Hemma har vi grannar som för vedervärdigt med oväsen dygnet runt (vem fan möblerar om klockan tre, varje natt? Va?), vilket inneburit att Fixa inte ens kan slappna av hemma längre. På jobbet bygger vi om och de har pysslat med vägarbete utanför kliniken i månader vilket ha lett till ännu en stressmiljö i hennes tillvaro. Hon har inte ens velat gå till jobbet som hon tidigare älskat. Tillslut kunde vi inte ens gå en lugn promenad i en tyst skog utan att hon skulle stressa upp sig eller bli orolig. Det gick inte ens att gå ett varv runt kvarteret utan att hon gick på bakbenen och näsintill ströp sig själv i sin desperation att stressa framåt och komma undan allt. 

Självklart utgick jag från att det måste vara något fysiskt fel på henne. Således utredde vi henne på jobbet; blodprover, urinprov, baktodling, röntgen, you name it. Allt normalt förutom ett urin PH på 9 samt en nybildning i ett juver. Vi opererade bort nybildningen och analysen visade på en helt godartad förändring. Vi satte henne på en metacam behandling för att utesluta annan smärta men ingen skillnad. Och jag fick bara mer och mer ont i själen av att se henne så här. Hennes stress höll inte bara på att knäcka henne men även mig. Vilket resulterade i att jag istället mest var arg. Arg för att jag inte kunde få henne att må bra längre. Arg för att jag trots att jag kämpat allt jag kunnat för henne ändå inte kunnat laga henne. Ändå inte kunnat ge henne det välmående hon förtjänar. Vilket istället resulterade att jag blev arg på henne. Arg, frustrerad och ledsen. Och fruktansvärt orättvis mot en helt underbar hund som bara haft sån tokig otur och nu även drabbats av ett rixpucko till lättirriterad matte.  

Tillslut kom gudfamiljen till vår räddning och erbjöd sig att passa Fisken ett par veckor, bara för att se om hon kunde må bättre i en annan miljö. En miljö på landet, utan stök, utan krav, utan en massa miljöombyten hela dagarna, utan stress. Bara en miljö fylld av kärlek, tjoho, möjlighet att få springa lös hela dagarna och kompisar hon känner. Och visst. Visst funkade det. Redan efter en dag var hon som en helt ny hund. Glad. Lugnare. Slutade hetsdricka vatten och ganska kort efter minskade kliandet, tasstuggandet och hon började snabbt lägga på sig i vikt och äntligen sätta päls. Galet. Helt jäkla tokgalet hur mycket fel miljö kan påverka. Och Fisk? Lyckligare har jag aldrig sett henne. Varje gång jag hälsade på så fick jag tårar i hjärtat över hur lycklig och glad hon var. Och över hur lite hon brydde sig när jag gick. Hon skuttade glatt in i huset med de andra hundarna utan att blinka när jag och Snigel och Lus traskade mot bilen.

Problemet var alltså inte så mycket hunden som mig och miljön. Det liv vi lever. Den livsstil vi har. Den fungerar inte för Fisk. Och även om det svider nått så oerhört att erkänna att jag inte är bäst på att vara matte till Fisk så kändes det ändå så oerhört bra. För det innebar att Fisk faktiskt kan få må bra hos någon. Hos någon med de rätta förutsättningarna. Och det. Det är värt exakt precis vad som helst. Även om jag såklart helst skulle ha henne vid min fotända varje natt så är det absolut viktigaste för mig att hon får må bra och vara den tokiga, flärpiga, knäppa lilla fantastiska hund hon faktiskt är.

Alltså började jag leta efter ett nytt hem åt henne. Många hörde av sig. Många erbjöd hem som verkade väldigt Fiskvänliga. Men oj så ont i hjärtat det gjorde ändå. Men tillslut visade det sig att det bara finns ett enda hem i världen som är det rätta för Fisk. Och där är hon nu. Och ingen kunde vara gladare än Fisk. Förutom matten. Faktiskt. För nu har svidet i hjärtat börjat att bytas ut mot ett sånt där pulserande varmt litet ludd kring hjärteroten. För Fisken har det så fantastiskt bra. 

Vart Fisken är tänker jag däremot inte avslöja precis just nu. Hennes nya familj måste ju först och främst få chansen att själva berätta. 

Så nu är vi bara tre. Och det känns så himla märkligt konstigt alltihopet faktiskt. Ovant, konstigt och bakvänt liksom. Som två vänsterfötter. Men vi vänjer oss nog. Och jag tänker fortsätta pussa på Fisknosen ofta i alla fall. Så det så.