tisdag 6 juni 2017

En successrate på en sisådär 50%

Den kan när den vill den där Lusen. Den kan när den vill. Enligt hennes mening så kan hon såklart alltid eftersom hon alltid har rätt. Enligt min mening så har hennes kunnande en successrate på en sisådär 50 %. På en ruskigt bra dag. Oftast ligger det nog närmare 25%. I varjefall när det kommer till agility. 

Idag tävlade vi klass 1 med lusen i Bro-håbo. Lus seglade in som första startande och gjorde ett tokfint hopplopp där allt blev precis så som jag hade tänkt. Bara det är värt nån form av firande på nationell nivå. Ingen whippetautopilot. Inget slalomtrassel. Seglandet räckte till en klassvinst, pinne och en riktigt bra tid. Hoppinne nummer 4. 

I agilityloppet hamnade vi på fel sida 50% strecket. En ful tjuvstart och wippetautopiloten slogs på efter hinder nummer 2. Hon sprang förbi A-et, förbi gungan, hoppade hinder och tog tunnlar i cirklar samtidigt som hon gastade för full hals och var helt utom kontroll. Igen. 

Även om det är en fantastisk känsla att se henne så tokigt glad tillskillnad från det slokiga ynklet som vägrade agility i över ett år så börjar mitt tålamod faktiskt få lite kramp. Den där sista agilitypinnen lär vi få vänta på. Inte för att hunden hoppar kontaktfält Snigelstyle. Nä. För att kunna hoppa kontaktfält så krävs det att man först och främst tar själva kontaktfältshindret. Och det verkar hon ju inte ha några planer på att göra. 

Hunden som älskar samtliga balanshinder mest av allt springer nämligen numera även glatt förbi dem även på träning. Hon har helt enkelt inte tid. 


lördag 3 juni 2017

Whippethjärna på autopilot

Nä! Nu var det ju faktiskt hela fem dagar sen vi tävlade agility senast! Galet! Oacceptabelt! Inte för att det gick särskilt bra sist. Nä. För det gjorde det verkligen inte. Med betoning på verkligen. Och inte. Det gick faktiskt supermegapannkaksdåligt. Men det är väl lite så det är med den här sporten. Det går aldrig tillräckligt dåligt för att man ska lyckas ta sitt förnuft till fånga och lägga av. Nä. Man hittar alltid nått litet litet positivt hur katastrofdåligt det egentligen gick.

- Men hon satt i alla fall (nästan) kvar i starten.
- Hon tog i alla fall målhindret åt rätt håll.
- Hon tog i varjefall ett kontaktfält efter disken! (Även om det var en hoppbana vi sprang)
- Hon tog ju rätt ingång på (den helt raka) tunneln! 
-Hon tog ju i alla fall slalomingången (även om hon missade resterande 10 pinnar). 
- Hon var i varjefall glad.
- Vi hade i varjefall tur med vädret...

Beroendeframkallande skitsport.

Nåväl. 4 klass 1 lopp för Lus i Häverö. Blandad framgång. 

Lus har ju gått från att "promenera agility" i myrtempo men samtidigt vara väldigt säker på det hon gör till att totalvägra allt som ens påminner om agility (och fly upp i famnen på närmaste funkis) till att nu ha blivit helt jäla tokig. Agilitytokig. Vinthundstokig.

Hon är galen! I 50% av loppen kopplar hon ur hjärnan och sätter på whippetautopiloten och bara springer. Tokfort. Tokfel. Tokgalen. Hon skäller, gnisslar och morrar. Och springer. I cirklar. Hoppar valfria hinder och är bortom all kontroll. Men hon är glad. Skitglad. Och hon är snabb. Skitsnabb. Och älskar agility. Bara inte riktigt på rätt sätt. 

Idag slog whippethjärnan ordentligt slint i båda agilityloppen. Totalslint. Inte många rätt ( men hon tog ett av två slalom och satte tokfina kontaktfäl - således inte dags att lägga av än!). Galet många fel. Men hon var nöjd. Sjukt nöjd. Matten var väl inte sådär våldsamt imponerad. 

Första hopploppet flöt på fint till och med tredje sista hindret. På banvandringen kunde jag inte bestämma mig om jag skulle framförbyta eller blindbyta. Mycket eftersom jag är så ovan att köra Lus med både fart och fnatt att jag inte vet vad jag kan förvänta mig eller hur jag ska hantera henne. Således gjorde jag det enda jag kom på när vi kom till den sekvensen. Nämligen ingenting. Jag frös. Jag såg hunden glatt segla förbi både mig och hinder medan jag stod kvar och kliade mig i huvudet. Vägran. Lusen var väl inte sådär våldsamt imponerad. 

I sista hopploppet höll vi båda ihop det och flåsade i mål med noll fel och en tid som räckte till vår första 1:a plats och Lusens tredje hoppinne. Hon gick så fint så fint! Bortsett från ett dåligt framförbyte (vågade inte blindbyta med risk för whippethärdsmälta) är jag faktiskt tokigt nöjd med loppet. Dessutom satt hon kvar i starten. Länge. Det har typ aldrig hänt!  #lösskan







fredag 2 juni 2017

Toktomt

Tomt, väldigt väldigt tomt. Toktomt i Snigelmagen. Ja, jo, förutom lite viktigheter så som olika livsnödvändiga organ och sånt såklart då. Men tomt på eventuella Snax-valpingar. Inte en enda gömmer sig därinne. Vi har letat. Noga. 

Nåja, odsen var väl inte riktigt på vår sida ens från början så det var väl lite väl mycket att hoppas på att jag skulle få ägna sommaren åt att torka sjöar med valppink, bli söndertuggad och ägna dagarna åt att slita mitt hår över galenskapen. 

Istället får vi ägna sommaren åt ännu mer agilitytjoho samt lite ordentlig semester. Inte helt tokigt det heller om jag ska vara ärlig. 

Sen får vi helt enkelt se hur det blir vid nästa löp. Snax-valpingar känns liksom som en ganska nödvändig grej. Tänk bara hur tokiga de skulle bli! Fantastiskt tokiga dessutom. Tänk! Oerhört nödvändiga små tokstollar.