lördag 27 maj 2017

Timrå dag 2 & 3

Statusrapport från Timrå:

Sämst
Slalomhelvete
Kontaktfältsfanskap
Sjukt mycket sämst
Sa jag slalomhelvete?
Mest sämst
Nämnde jag kontaktfältsskit?
Nolla, fjärdeplats, 3 pinnar i klassen.
Just ja. Sämst.

Tänkte börja knyppla istället. Garnet kommer på tisdag. Men jag lär ju vara sämst även på det eftersom jag inte ens vet vad knyppling är för något. 

Over and out. 

fredag 26 maj 2017

Timrå dag 1

Vad kan vara bättre än att ägna fyra lediga dagar åt fyra dagars agilitytjoho? Inget. Förutom möjligens några miljoner på kontot så man kan ägna 365 dagar åt agilitytjoho istället. 

Timrå med bästa terriergänget. 36 möjligheter till disk! 

Gårdagen bestod av ömsom vin ömsom vatten skulle man väl kunna påstå. Lus startade med ett kalasfint hopplopp men i sedvanlig ordning hade hon inget slalom i kroppen utan skuttade glatt förbi första porten. Fem fel och en hund som var tokrolig att köra. Snabb och följsam.

Snigelprylen började med ett agilitylopp där hon satte vartenda kontaktfält, missade varenda tunnelfälla men tack vare den långsamma matten så tog hon fjärde sista hindret åt fel håll. Men det kändes ruskigt bra att vi inte diskade oss på övriga fem ställen där diskmöjligheterna var lika höga som Everest.

Lus tappade hela huvudet i agilityloppet och sprang runt i cirklar och skällde. Hon hade tokkul. Matte fick kramp i tålamodet. Inget slalom i kroppen denna gången heller.

Snigel lyckades nolla hopploppet trots att matte var så sen i ett framförbyte att det rådde stora oklarheter huruvida jag skulle hinna bli klar med bytet innan jul. Hunden misstog också kommandot "fram" för att istället vara "snurra runt och bit efter mate, ta för gudsskull inte hindret framför dig". Men tiden räckte ändå till en andraplats och hoppinne nummer eh åtta. 

På det stora hela en mycket bra dag och nu laddar vi för kommande tre! 

Vad gäller eventuella Snax-valpar verkar det bli ett senare projekt. Veckans ultraljud visade på exakt ingenting. Möjligens något tidigt (ca dag 23) men  så tomt som det var i Snigelmagen är odsen mycket mycket nära noll att det skulle visa sig finnas nån liten galenpanna gömd därinne. Odsen var väl ganska dåliga till att börja med med tanke på att de aldrig fick till nån vettig parning. Nåja, sånt som händer och nått ska jag väl pyssla med i vinter tänker jag! 


söndag 21 maj 2017

Diskengagemanget var det inget som helst fel på

Nu tänkte jag att jag skulle försöka komma i kapp mig. Eller ja, inte i kapp mig själv, för det vore ju ett ganska så märkligt scenario, i kapp mig själv borde jag ju liksom vara eftersom det liksom bara finns en jag. Jag springer inte heller särskilt fort så det är faktiskt ganska så larvigt plättlätt att komma i kapp mig. Ungefär lika utmanande som att jaga ikapp en vinbärssnäcka. Nä, jag tänkte komma i kapp mig själv med bloggandet. Vi har ju hunnit riva av två agilityhelger och dryga 120 mil sedan den strålande Värmlandshelgen. Och detta måste ju såklart relateras till på en lite mer global nivå.

Förra helgen var inte så himlans strålande. Härnösand med terriergänget och umptiarton möjligheter till disk. Nå ja, 8 för vår del. Och vi nådde faktiskt nästan det målet. Diskmålet. Om det inte hade varit för två misslyckade diskar vill säga. Inte för att vi inte försökte diska oss i samtliga loppen. För det gjorde vi verkligen. Skulle man i varje fall kunna tro. För diskengagemanget var det inget som helst fel på vill jag lova. Vi var synnerligen målinriktade.

Efter värmlandshelgen så satt jag och suckade lite förnöjt över hur trevligt det är att köra agility med Snigel när det kommer till slalom. Hon tar liksom alltid slalom. Hela slalom. Till skillnad från Lusprylen som tar slalom lika ofta som jag får tillbaka pengar på skatten (sällan med andra ord. Mycket sällan.). Och i sann agilityanda innebär det här självklart att hunden definitivt inte kommer att ta slalom på nästkommande tävling. Faktum var att vi hade slalomstrul i 3 av 4 lopp serni. Japp! Visserligen var vi redan diskade i ett av loppen. Men ändå. Slalomstrul. I sista loppet hade vi däckstrul. Snigel som glatt hoppar allt som man ställer framför (eller inom samma komun också för den delen) fick en vägran på hinder nummer 1. Däcket. Hon fäster på hindret, startar och precis när hon ska segla igenom det gör hon en skarp 90 graders sväng och kommer flärapandes med landningstället utfällt och planterar sina vassa tassar rätt i mitt lår. Därefter fick vi 15 fel för kontakt när Snigelprylen vrålgapade och tokskuttade efter mig i sina försök att sätta tänderna i mina dallrande valkar. Sen satte hon hela banan. Inklusive däck. Och när jag tittade på filmen så ser jag ju att hunden gör exakt det jag ber henne om. Precis när hon ska till att hoppa däcket blindbyter jag och stoppar ut en vifthand som Snigel genast söker sig till. Japp.

Lushunden hade ett stycke slalom i kroppen den helgen men i princip inget annat. Hon var sprittsprångande galen och rände runt som en liten dåre och försökte ta i princip alla hinder. Samtidigt. Visst, jag blir fortfarande alldeles lyckobubblig i kroppen när hon blir sådär tokigt glad av agility. Det har liksom inte varit en självklarhet innan. Men nånstans så tror jag att vi snart behöver ha ett samtal gällande min roll i loppet, agilityregler och hur få köttbullar man får när man bara yr runt som en trollslända på uppåttjack.

Däremot så briljerade terrierfarbrorn och tog sin sista SM-pinne i absolut sista SM-kvalchansloppet för året. Galet fint lopp. Galet duktiga. Galet stolt över min kära vän och världens bästa farbror! Miniterrierfröken skrällde även hon till med en pinne. Det är tur att någon i det här sällskapet kan prestera!

Igår slirade vi iväg till Fagersta för 3 x Ag2 lopp. Av någon anledning var jag så galet nervös hela tävlingen att jag mest ville krypa in i en tunnel och lägga mig i fosterställning. Snigelprylen var avsevärt mycket mindre nervös även om även hon verkade ha fått ett överdrivet intresse för tunnelingångar. Fel tunnelingångar. Vis av förra helgens slalomkatastrof så valde jag att meshandla henne för att inte strula till det i slalom igen, ett slalom som nu flöt på precis lika fint som det brukar. Men på grund av min meshandling så satt ju den lilla prylen så utomordentligt tjusigt i fel tunnelingång efter slalom innan jag hade hunnit säga kirskål. I andra loppet var det slutmesat. Nu jädrar skulle jag köra som vi gör på träning. Utomordentlig idé ända fram tills Snigel bestämde sig för att göra sånt vi aldrig någonsin gör på träning. Hon formligen gled ur handen på mig och drog rätt över mina fötter så att jag blev tvungen att bokstavligen hoppa över henne för att inte ha ihjäl henne och in i fel tunnelingång. Igen. Resten flöt såklart på så fint så fint. Inför sista loppet var jag tokfokuserad. Målinriktad. Ingen mer bäbishandling. Inget mesande. Inga felaktiga tunnelingångar.

Jag var så fokuserad att jag vid tredje hindret, en rak tunnel, fokuserat och målmedvetet vrålar "slalom slalom" åt hunden som glatt skiter i att tunnel inte heter slalom och tar tunneln. Så mycket för den ordförståelsen liksom. Men där och då kom jag av mig såpass mycket att jag hamnar helt tokigt inför nästa hinder, smäller handleden i hinderstödet innan jag springer vidare framför hunden. På väg tillbaka mot samma hinder upptäcker jag att bommen ligger på marken. Börjar då fundera på varför den gör det, var det jag som rev? Måste jag börja träna på rivningar? Vad är klockan i Långtbortistan? Vad åt jag till middag förra tisdagen? Är jorden fortfarande rund? Och vips har jag glömt bort vad jag håller på med och att jag har en hund att styra som glatt dragit bakom ryggen på mig och är i färd med att göra ett tjusigt RC med sväng på balansen. Som hon inte skulle ta. Jahopp. Så var det med det loppet. Och ja, det var jag som rev hindret. Inte hunden. Skönt att slippa lägga den träningen på listan över saker som hund behöver lära sig menar jag. Synd bara att listan över skit som matte måste bli mindre sämst på bara blir längre och längre.

Undrar hur man ska få bukt med mattens agilityrelaterade problem? Har hört att belöningar är bra skit till exempel. Så till nästa tävling så överväger jag att ha med mig ett glas vin in på planen och belöna mig själv längs med banan allteftersom jag undviker att klanta till det. Alternativt lägga en Bag in Box i målfållan. Eller ta med mig en marabou chokladkaka in på planen...

- Matte har valt att ha med sig ett glas vin in på planen och väljer därmed att diska sig. 

Nå ja. Ny dag idag. Agilityklass 1 x 2 för Lushunden i Haninge i strålande sommrigt härlig vårvärme med bästa sällskapet. I första loppet missförstod vi varandra vid en tunnel och därefter gick det käpprätt utför. Lushjärnan brann och hon rände glatt runt som en huvudlös höna. Men hon tog slalom. På första försöket. Haleluja!

I andra loppet höll jag på att tappa in henne i en tunnel precis i starten. Lus är nämligen inte helt övertygad om att agility är en samarbetessport. Med fokus på samarbete mellan hund och förare. I varje fall inte med hennes förare. Med tanke på hur oimponerad hon är utav mitt skapligt usla lokalsinne i vardagen så känner hon sig inte helt bekväm med att skutta åt de håll jag pekar på en agilityplan heller. Vem vet, jag kanske handlar ner henne i en pirayafylld vallgrav allternativt en grop med glödande kol. Nåväl, efter hot om utebliven middag fick jag kontakt med fröken och vi lyckades skutta oss igenom banan, inklusive ett slalom (haleluja) och komma i mål med noll fel. Tiden räckte till en andraplats och agilitypinne nummer 2. Hund fick köttbullar. Och middag.




För att snabbt hoppa in på något annat gällande den däringa Snigelprylens eventuella dräktighet så har jag inte så mycket att rapportera. Hon har gått 3 veckor nu. Jag tycker att hon är  något tröttare än annars (vilket inte säger särkilt mycket). Hon är precis lika tokig och taggad som vanligt när det vankas roligheter men när det är dåligt med händ så känns det som att hon passar på att vila mer än vanligt. Hon är även mer verbal än vad hon brukar vara och verkar ha lika mycket kottar i öronen som hon hade när hon var en tonårsfjärt. Med andra ord är hon för närvarande ganska så pestig att umgås med förutom att hon är, om möjligt, ännu gosigare. Känner mig dock väldigt tveksam till om det finns några små Snaxar därinne.

Vi passade på att ultraljuda henne i veckan, även om det egentligen är för tidigt. Det enda som kunde konstateras är att dräktighet inte går att utesluta. Veterinären såg något men det kan lika gärna vara valpar som det kan vara poop eller gas.

Så med lite (o)tur så väntar vi en fis på tvären lagom till början av juli.

Nu laddar vi om inför en långhelg med oändliga diskmöjligheter i Timrå!


tisdag 16 maj 2017

6 maj - en superrödnationalhelgdagsdag

Jag skyller på att jag nu är inne på tredjeveckan utav mansförkylningen från helvetet och därmed helt enkelt inte har orkat med något annat än det allra nödvändigaste. Nödvändigaste saker såsom jobb och agilitytävlande har typ nästan orkats med. Att uppdatera om nödvändigt agilitytävlande har bortprioriterats. Istället har jag prioriterat att snyta ut imponerande mängder snor, hosta upp en lunga och gnälla mer över min förkylning än vad folk gnäller över melodifestivalsresultat.

Tävlat och snorat har vi i allafall gjort. Och det med bravur måste jag få säga. Förra helgen är en helg som borde gå till historien. Lördagen den 6e maj borde bli någon form utav superrödnationalhelgdagsdag hädanefter. Det mest otroliga av det otroliga hände nämligen den dagen.

På fredagkväll packade vi och terrierligan in oss i bilen och styrde snokarna mot Värmland. Tävling för alla tävlingsbehöriga hela helgen. På lördagen tävlade vi i Torsby, solen sken och det var nästintill shortsväder redan klockan 9 på morgonen.

Snigel började med ett hopplopp och redan på banvandringen var jag övertygad om att jag skulle trilla ihop i en liten pöl redan vid hinder nummer två. 8 minuters runttraskande med viftande armar var liksom mer motion än ad jag fått på en vecka. Bra känsla. Men hur det nu var så hände det något helt magiskt: vi nollade. Och vann klassen. Första nollan sen oktober serni och första förstaplatsen i klass 2. Äntligen fick vi ihop det! Att vi sen innan redan hade 5 hoppinnar kändes av väldigt mycket mindre betydelse. Äntligen var vi på samma planet!



Nästa start var skäraavmighandledenochropaeftermamma  agilityklass. Hujedamig. Agilityklassen har liksom varit lite av vår akilleshäl sen den 18 juni. Vi har inte nollat ett enda agilitylopp och tagit ungefär lika många kontaktfält. Nåväl, min snorfyllda hjärna orkade inte ens fundera så mycket på den potentiella ångesten en agilitystart brukar innebära och vips så hade vi nollat loppet, fått en andraplats och tagit en pinne.  Vår allra första agility 2 pinne. Inklusive kontaktfält. Därav önskan om att göra den 6e maj till någon form av nationalhögtid. Faktiskt. Jag hade för länge sedan gett upp hoppet om att det någonsin skulle hända. Hjärnförtvinande förkylningar är helt enkelt bra skit. Och nu dröjer det väl 8 månader till nästa agility pinne, men vad gör väl det? Nu vet jag ju att vi kan.




Dagen kunde liksom inte bli så mycket bättre. Och det blev den inte heller. Lus glömde i sedvanlig ordning hur man tar slalom i bana och vart så toklycklig över hela alltihopet att hon bara sprang runt och skällde och hoppade lite valfria hinder. Vilket i sig fick mig att vilja vika mig dubbel av skratt (vilket visade sig vara en sjukt dålig idé när man är ifärd med att hosta upp sin andra lunga).

På söndagen bjöd Sunne på lika dåligt väder som Torsby hade bjudit på fint väder. Regn och opererautenmjälteutannarkos-kyla. Fy fan. Återigen ble man påmind om att vi agilitymänniskor inte kan vara riktigt kloka på en enda fläck.

Tävlingsmässigt började ju dagen helt strålande. Bästa Monica och terrierfarbrorn slog till med en klassvinst, sin sista SM-pinne i agility, Cert och Agility championat. Tjoho! Nästan så att vi had ekunnat åka hem efter det alltså. Så grymma!

Men vi härdade ut i kylan och började med en tjusig disk i Ag 2. Visserligen inte på kontaktfält så det måste ändå anses vara okej. Snigelprylen råkade bara skutta över lite för många hinder i en sväng. Sånt händer. Särskilt när man heter Snigel. I hopp fick i återigen ihop det (även om det inglade till lite här och där) och i vann klassen och fick vår 7e hopp 2 pinne. Undrar om man kan få växla in överskottet mot agilitypinnar tro? För vi skulle behöva några till sådana.



Lus glömde såklart återigen bort hur man tar slalom i agilityklassen, vilket egentligen var tur eftersom jag råkade starta henne innan domaren hade blåst. Hoppsan. Skapligt modfäld över dessa ständiga slalomproblem på en hund som har tokfint slalom i träning och tar svårigheter hur fint som helst då. Men väl på tävling så spelar det ingen roll om slalom så har en röd matta och blinkande lampor vid första porten. Hon skuttar bara glatt förbi. Gång på gång.

Tills hopploppet. Innan start ägnade hon några intensiva minuter åt att försöka stjäla chips ur påsen. Jag lovade henne att hon kunde få allihop bara hon tog slalom i sista loppet. Och ja. Det gjorde hon. Med råge! Både slalom och alla andra hinder i rätt ordning. En andraplats med pinne. Och en stor påse chips. Jo. Jag vet. Hunden är tjock. Hon behöver chips lika lite som jag men helt ärligt; har man lovat så har man. Alltså fick lus äta chips. I massor. Och nej, hon kom inte ihåg hur man tog slalom nästa tävling ändå.





Så en ganska så skaplig helg! Snigel tog pinne i 3 av 4 lopp, Lus fick ihop ett slalom, Terrierfarbrorn blev champion och Myrsloken tog även hon pinne!




tisdag 2 maj 2017

Snaxar i Juli?

Jag lovade en uppdatering om spännandeheter härom alldeles sisten. Visst gjorde jag det.

Därför kommer härmed en kort spännandehetsuppdatering. Kort eftersom jag just är hemkommen från långtbortistan och har drabbats av jordens antagligen värsta och mest allvarliga mancold. Feber, snor, så oändligt mycket snor, hosta, slem. Ja, ni förstår. Därav kort spännandehetsuppdatering innan jag går och hostar ur mig en lunga och bäddar ner mig innan jag avlider.

Så vad har vi hittat på långtbortistan då? Joserni, Snigelprylen har varit på date. Med en livslevande übertjusig pojkhund ser ni.

Ett längre inlägg om vadans och vemsans och varför och hursans och så vidare får komma när jag ser färre rosa elefanter, men sen ganska lång tid tillbaka så har jag och übetjusighanhundsmatte diskuterat, funderat och ponerat om inte dessa två skulle kunna vara en alldeles strålande kombination för att få just den typ utav valpar vi båda vill ha. Vi har vänt och vridit på det hela och tillslut nån gång i höstas så bestämde vi oss för att boka  in en dejt till nästa löp.

Bara det där med nästa löp är en alldeles egen historia helt för sig själv men i vanlig Snigelanda så var inte ens det enkelt och okomplicerat. Nej nej. Så det hela slutade med en panikresa ner till nästandanmark nästan mitt i fredagsnatten (trots noggrann tidigare planering som Snigel helt sonika bestämde sig för att göra rakt tvärtemot om).

Hanen heter Paxton (Jomgarden's Qino) och är en tjusig, totaltokig, genomgalen, fartig och alldeles ljuvlig bergerpojke på 4,5 år. Snigel höll genast med och blev hals över huvud betuttad i killen så snart hon klivit in på tomten. Det flirtadades hejvilt från båda hållen och halvtaffliga försök gjordes innan vi tog natten.

Vi stannade kvar i nästandanmark tills i morse med hopp om att få till åtminstone en ordentlig parning. De två ungdomarna hade dock lite andra planer. Intresset för varandra var stort och det gjordes ihärdiga försök, gång på gång, men de fick aldrig till någon hängning, bara ultrakorta parningar på under minuten. Och i morse så var intresset som bortblåst. Nu var det bara socialt umgänge och bus som gällde. Alltså stuvade vi in den febriga ultraförkylda matten i förarsätet, satte på cruisecontrolen och bad till gudarna att jag skulle orka hålla i ratten hela vägen hem.

Nåväl, valpar har blivit till på betydligt kortare parningar än så här och hoppet är ju det sista som överger en. Eller hur? Således så håller vi tummar, tår, baksporrar och vad annars vi kan hitta för att det ändå dimper ner ett par genomtokiga Snaxar* i början av juli.

Hur det än blir så kan vi åtminstone konstatera att de är galet fina tillsammans de här två. Närmare presentation kommer när hjärnan består av mindre snor.

Tack till Paxtonmatte för en trevlig (men snörvlig) helg! Strålande service på det däringa hotellet alltså!



*Sn(igel)+ (P)ax(ton)= Snax(ar) såklart!