onsdag 22 mars 2017

Som att ha en tam vithaj

Ni vet det där ljudet som är mer effektivt än alla väckarklockor och snoozeknappar tillsammans? Det där ljudet som får en att flyga ur sängen oavsett om man alldeles nyssens sov djupare än den djupaste vintebjörnssömn. Det där ljudet som med lätthet kan väcka en död? En död hundägare för att vara mer exakt. Det ljudet. Det ljudet är nu ansvarig för att jag troligtvis dislokerat höftleden och nästan fastnade med löständerna i sängbordet i mitt superblixtsnabba försök att hiva ner den akutkräkande hunden från sängen och ner på mer torkvänligare golvyta klockan aptidigt mitt i nattmorgonen.

Tyvärr var jag inte så superblixtsnabb trots tappert försök (och god träning) och Snigeldjuret hann småkräkas längs med sängramen under färden ner på golvet. Hejdå sovmorgon. Hejdå.

Haltar ut i köket och hämtar städattrialjer och påbörjar det påtvingade sanneringsuppdraget. Tacksamt nog så kräktes hon bara väldigt lite och nästan bara galla och vad jag trodde var päls. Ända tills jag försökte torka upp det. Inte päls. Däremot något som inte helt orealistiskt skulle kunna användas till päls. Nämligen en hårklämma. En sån där lite mindre plastklämma med tänder på båda sidor ni vet. En sån där som även används för att kroka ihop och staga upp orkidéer till exempel. En sån där orkidéeklämma som jag eventuellt plockade ur mina orkidéekrukor häromdagens och använde som akutnödlösning för att hålla undan mitt hår på agilityträningen. En sån där orkidéeklämma som även hade fyra kompisar som allihop hamnade i fickan på min träningsväst. En ficka jag sedan fyllde med godis. Godis jag sedan matade Snigel med på träningen igår. Samma träning där jag flertalet gånger raskt fiskade upp en Snigelbelöning bara för att fnissandes inse att det visst var en hårklämma, som jag raskt stoppade tillbaka i fickan och lika raskt halade fram en ny godbit att leverera till Snigeldjuret som aldrig någonsin ifrågasätter någonting jag ger henne att äta. Aldrig någonsin.

Således har jag alltså glad i hågen halat fram ännu en hårklämma ur fickan och glatt levererat den till den belöningsväntande Snigelprylen som inte ser någon som helst anledning till att vare sig ifrågasätta eller ens tugga belöningen utan helt sonika sväljer den hel innan hon glatt flärper vidare till nästa övning.

Det är ju som att ha en tam (okej, halvtam) vithaj här hemma. Jag ganska så säker på att man skulle kunna plocka ut både bildäck, taggtråd, hockeyhjälmar och en och annan betongsugga ur magen på henne. Samtliga föremål helt oskadda eftersom det verkar vara överskattat att ens tugga sin mat numera. Samtliga föremål inhalerade eftersom matten gjorde något så dumt som att råka ge en belöningssignal och samtidigt peka åt prylhållet.

Ingen av hundarna är några sakätare, de är matätare och snaskätare ut i klospetsarna men de äter aldrig dumheter på eget bevåg. Däremot har de en ruskigt välbefäst belöningssignal och går uppenbarligen i det läget att belöna med exakt vad som helst. Nästa gång testar vi något mindre livsfarligt tror jag bestämt. 



tisdag 14 mars 2017

Bakar hundgodis i massor

För ett tag sen fick jag hem något supermegajätteviktigt som jag inte hade någon som helst aning om att jag verkligen behövde hur megamycket som helst. Nu vet jag. Nu vet jag exakt hur oumbärlig denna pryl faktiskt är och min enda stilla undran är hur jag nånsin lyckats klara mig utan den.

Den supermegaviktiga prylen är en "pyramid pan", har hört ryktas att normalt folk använder den för nån form av fettfri matlagning. Vad nu matlagning är för något. Läskigt låter det i varjefall. Och läskigheter ägnar vi oss inte åt här.

Nä, istället vänder vi den utomordentligtsuperhäftiga mojängen upp och ned och bakar hundgodis i massor! Närmare bestämt 400 godbitar i perfekt storlek på under 15 minuter! 

Hittills har vi gjort följande hundsnask:

Kycklinglever eller kycklingfärs, ägg, rismjöl & sojamjöl - hutta i en mixer och bred sen hela härligeten över mattan (som jag penslar lätt med olivolja första omgången) och in i ugnen i ca 10 min, 200 grader. 

Gastro intestinal low fat, rismjöl, sojamjöl och vatten tills lagomt enkel bredbar konsistens. (1 burk blir en bra bit över 2000 godbitar) 

Godbitarna blir mjuka, okladdiga och håller ihop fint tack vare mjölet. Har däremot låtit dem torka på en kall plåt över dagen för att slippa förvara bitarna i frysen. 

Snabbt, lätt, ytterst okladdigt och ostökigt, lagom små bitar och möjlighet att förändra smaken är ju oändlig och de passar dessutom i treat & train. 

Hur jag klarar mig utan denna mojäng så länge är lite av en gåta! 












måndag 13 mars 2017

När dårskapen kommer missildykandes

Att ha två kullsystrar är en ganska så spännande grej egentligen. Spännande och intressant. Spännande i det att man alltid måste hålla sig lite extra mycket på tå eftersom man aldrig riktigt vet från vilket håll galenskapen kommer flygandes ifrån just denna gång. Därmed måste man också bli lite sådär extra snabb och supersmidig på att kasta sig raklång när dårskapen kommer missildykandes för att slippa få den rätt i nacken. Extra viktigt när man ligger raklång där på golvet är också att komma ihåg att det faktiskt finns två av dem så att man inte reser sig för tidigt och därmed får hälsofara nummer två rätt över näsbenet. Sånt kan faktiskt hända nämligen. Flera gånger om dagen. Det är liksom så mycket fnitter, flams, kärlek och tokmuppighet i dessa småbergerkroppar att de liksom har lite svårt att göra saker sådär halvsansat och lugnt som de flesta mer normala hundar gör. Särskilt den ena av de två systrarna Särskilt den ena av de två systrarna är liksom lite sådär extra mer av allt. Som den där plusmenyn som diskuterades när hon inte var så mycket mer än mjölkpaketsstor. Vilket leder till det där med hur intressant det faktiskt är att ha två kullsyskon. Så oerhört lika men ändå ljusårsvis ifrån varandra på likhetsskalan. Dag och natt. Svart och vitt. Men ändå så lika. Och olika. Väldigt olika. 

Något systrarna illustrerade väldigt väl häromdagen när jag bad dem plocka upp och lämna tillbaka en tappad vante...

Så här plockar man upp en vante om man är Fisk:


Och så här plockar man upp en vante om man är Snigel:


söndag 12 mars 2017

Löss kan sa Lus och kunde!

Idag ska Lus få ett alldeles eget inlägg. Japp! Ett alldeles eget skrytigt och ytterst otypiskt lagomt inlägg serrni!

För även om bloggen står lika still som en bottenfrusen göl så gör vare sig Lus, jag, de däringa andra två eller våra myror i brallan det. Nix. Inte still alls faktiskt. I Helgen har till exempel hela loppcirkusen inklusive terrieravdelning rullat en 80 mil i runda slängar för att spendera sammanlagt 8 minuter på en agilityplan i Söråker. 10 mils körning per minut. Lätt värt liksom. Absolut. Särskilt om man bara diskar sig i typ hälften av loppen. Särskilt då.

Lus har ju liksom varit lite sisådär när det kommer till Agility. 4 lopp in i debuten i 2014 så drabbades hon utav den stora agilityhärdsmältan. En härdsmälta som ledde till över ett år utan agility. Nix. Nope. Inte en chans var det enda man hörde henne muttra samtidigt som hon raskt lommade av planen och gömde sig under någons stol. Det här ämnet har redan behandlats ett flertal gånger här på bloggen men väldigt kortfattat så bröt Lus ihop under uppvärmningen till sitt femte lopp någonsin, hon blev inte skadad eller något sådant men hon fick sådär akut ont i själen som bara Löss kan få och efter det så var det helt kört på agilityfronten. Hon vägrade. Och vägrande Löss går inte alls att resonera med. Det är faktiskt lättare att lära en struts att flyga.

Så vi lade helt enkelt hela agilitytjohoet på hyllan för Lusens del tills hon plötsligt började visa lite intresse igen. I somras fick hon debutera på nytt igen och tog faktiskt en pinne i hopp. Men sen var det det där med slalom. Löss tar inte slalom på tävling. Typ nästan aldrig. Det är nästintill en fysisk omöjlighet. På träning går det såklart hur bra som helst. Men träning är inte tävling och på tävling har man helt enkelt inte tid att ägna just tid åt just slalom. Alltså diskar vi oss alltid på slalom. Förutom den där gången då hon tog en pinne eftersom hon just den gången faktiskt hade ork och tid till att ta ett helt slalom. Och för att hon blev lovad en prinsesstårta om hon tog slalom.

Nu var det ganska länge sedan vi tävlade och Lus tränas inte särskilt mycket dels eftersom det finns en övre begränsning på just hur mycket snask den redan tjocka hunden bör äta dels eftersom hon inte alltid känner för att träna just agility. Och sånt kan man ju liksom inte riktigt argumentera mot.

Men i helgen har Lus kört 4 lopp och faktiskt inte diskat sig i ett enda lopp! Tre hela slalom hade hon i kroppen! På lördagen drog vi på oss en snöplig femma på muren som var sista hindret, tydligen är det inte alls okej att använda muren som avstamp innan man skuttar iväg mot det hägrande snasket i mål. Men det blev ändå en tredje plats trots femman och en mycket tjusig rosett. I andra loppet satte hon inte en enda tass på muren och seglade igenom slalom och tog sig runt med noll fel och en tid som räckte till en andraplats med pinne. Jajamen. Lus tog en pinne. I agilityklass den här gången.

Idag körde vi två hoppklasser och i första loppet så var det faktiskt ganska så dåligt påfyllt med slalom i den där kroppen. På femte försöket lyckades hon väl trassla sig igenom det, detta efter att ha både skällt, hoppat på och bitit sin matte. Och fått en hel hög med femmor för kontakt. Jag skrattade så att jag fick magknip och blev alldeles pirrig av hennes galenskap. Tänk! Hunden som förr såg ut som att hon hade fått stryk medelst hoppbom så fort hon närmade sig en agilityplan morrskäller och tokfnittrar numera på plan. Det ni! Den känslan kan inga fulländade slalom i världen slå!

I sista loppet tog hon ett jättefint slalom och susade genom banan så tjusigt så tjusigt tills matte felbedömde hennes susande och hamnade på efterkälken. En femma för kontakt (och mera fnitter) innan hon seglade i mål.

Fyra lopp. Noll disk. Glad Lus. Tre slalom i kroppen. Kontaktfemmor. Tokfnitter. Vilken helg!