söndag 21 maj 2017

Diskengagemanget var det inget som helst fel på

Nu tänkte jag att jag skulle försöka komma i kapp mig. Eller ja, inte i kapp mig själv, för det vore ju ett ganska så märkligt scenario, i kapp mig själv borde jag ju liksom vara eftersom det liksom bara finns en jag. Jag springer inte heller särskilt fort så det är faktiskt ganska så larvigt plättlätt att komma i kapp mig. Ungefär lika utmanande som att jaga ikapp en vinbärssnäcka. Nä, jag tänkte komma i kapp mig själv med bloggandet. Vi har ju hunnit riva av två agilityhelger och dryga 120 mil sedan den strålande Värmlandshelgen. Och detta måste ju såklart relateras till på en lite mer global nivå.

Förra helgen var inte så himlans strålande. Härnösand med terriergänget och umptiarton möjligheter till disk. Nå ja, 8 för vår del. Och vi nådde faktiskt nästan det målet. Diskmålet. Om det inte hade varit för två misslyckade diskar vill säga. Inte för att vi inte försökte diska oss i samtliga loppen. För det gjorde vi verkligen. Skulle man i varje fall kunna tro. För diskengagemanget var det inget som helst fel på vill jag lova. Vi var synnerligen målinriktade.

Efter värmlandshelgen så satt jag och suckade lite förnöjt över hur trevligt det är att köra agility med Snigel när det kommer till slalom. Hon tar liksom alltid slalom. Hela slalom. Till skillnad från Lusprylen som tar slalom lika ofta som jag får tillbaka pengar på skatten (sällan med andra ord. Mycket sällan.). Och i sann agilityanda innebär det här självklart att hunden definitivt inte kommer att ta slalom på nästkommande tävling. Faktum var att vi hade slalomstrul i 3 av 4 lopp serni. Japp! Visserligen var vi redan diskade i ett av loppen. Men ändå. Slalomstrul. I sista loppet hade vi däckstrul. Snigel som glatt hoppar allt som man ställer framför (eller inom samma komun också för den delen) fick en vägran på hinder nummer 1. Däcket. Hon fäster på hindret, startar och precis när hon ska segla igenom det gör hon en skarp 90 graders sväng och kommer flärapandes med landningstället utfällt och planterar sina vassa tassar rätt i mitt lår. Därefter fick vi 15 fel för kontakt när Snigelprylen vrålgapade och tokskuttade efter mig i sina försök att sätta tänderna i mina dallrande valkar. Sen satte hon hela banan. Inklusive däck. Och när jag tittade på filmen så ser jag ju att hunden gör exakt det jag ber henne om. Precis när hon ska till att hoppa däcket blindbyter jag och stoppar ut en vifthand som Snigel genast söker sig till. Japp.

Lushunden hade ett stycke slalom i kroppen den helgen men i princip inget annat. Hon var sprittsprångande galen och rände runt som en liten dåre och försökte ta i princip alla hinder. Samtidigt. Visst, jag blir fortfarande alldeles lyckobubblig i kroppen när hon blir sådär tokigt glad av agility. Det har liksom inte varit en självklarhet innan. Men nånstans så tror jag att vi snart behöver ha ett samtal gällande min roll i loppet, agilityregler och hur få köttbullar man får när man bara yr runt som en trollslända på uppåttjack.

Däremot så briljerade terrierfarbrorn och tog sin sista SM-pinne i absolut sista SM-kvalchansloppet för året. Galet fint lopp. Galet duktiga. Galet stolt över min kära vän och världens bästa farbror! Miniterrierfröken skrällde även hon till med en pinne. Det är tur att någon i det här sällskapet kan prestera!

Igår slirade vi iväg till Fagersta för 3 x Ag2 lopp. Av någon anledning var jag så galet nervös hela tävlingen att jag mest ville krypa in i en tunnel och lägga mig i fosterställning. Snigelprylen var avsevärt mycket mindre nervös även om även hon verkade ha fått ett överdrivet intresse för tunnelingångar. Fel tunnelingångar. Vis av förra helgens slalomkatastrof så valde jag att meshandla henne för att inte strula till det i slalom igen, ett slalom som nu flöt på precis lika fint som det brukar. Men på grund av min meshandling så satt ju den lilla prylen så utomordentligt tjusigt i fel tunnelingång efter slalom innan jag hade hunnit säga kirskål. I andra loppet var det slutmesat. Nu jädrar skulle jag köra som vi gör på träning. Utomordentlig idé ända fram tills Snigel bestämde sig för att göra sånt vi aldrig någonsin gör på träning. Hon formligen gled ur handen på mig och drog rätt över mina fötter så att jag blev tvungen att bokstavligen hoppa över henne för att inte ha ihjäl henne och in i fel tunnelingång. Igen. Resten flöt såklart på så fint så fint. Inför sista loppet var jag tokfokuserad. Målinriktad. Ingen mer bäbishandling. Inget mesande. Inga felaktiga tunnelingångar.

Jag var så fokuserad att jag vid tredje hindret, en rak tunnel, fokuserat och målmedvetet vrålar "slalom slalom" åt hunden som glatt skiter i att tunnel inte heter slalom och tar tunneln. Så mycket för den ordförståelsen liksom. Men där och då kom jag av mig såpass mycket att jag hamnar helt tokigt inför nästa hinder, smäller handleden i hinderstödet innan jag springer vidare framför hunden. På väg tillbaka mot samma hinder upptäcker jag att bommen ligger på marken. Börjar då fundera på varför den gör det, var det jag som rev? Måste jag börja träna på rivningar? Vad är klockan i Långtbortistan? Vad åt jag till middag förra tisdagen? Är jorden fortfarande rund? Och vips har jag glömt bort vad jag håller på med och att jag har en hund att styra som glatt dragit bakom ryggen på mig och är i färd med att göra ett tjusigt RC med sväng på balansen. Som hon inte skulle ta. Jahopp. Så var det med det loppet. Och ja, det var jag som rev hindret. Inte hunden. Skönt att slippa lägga den träningen på listan över saker som hund behöver lära sig menar jag. Synd bara att listan över skit som matte måste bli mindre sämst på bara blir längre och längre.

Undrar hur man ska få bukt med mattens agilityrelaterade problem? Har hört att belöningar är bra skit till exempel. Så till nästa tävling så överväger jag att ha med mig ett glas vin in på planen och belöna mig själv längs med banan allteftersom jag undviker att klanta till det. Alternativt lägga en Bag in Box i målfållan. Eller ta med mig en marabou chokladkaka in på planen...

- Matte har valt att ha med sig ett glas vin in på planen och väljer därmed att diska sig. 

Nå ja. Ny dag idag. Agilityklass 1 x 2 för Lushunden i Haninge i strålande sommrigt härlig vårvärme med bästa sällskapet. I första loppet missförstod vi varandra vid en tunnel och därefter gick det käpprätt utför. Lushjärnan brann och hon rände glatt runt som en huvudlös höna. Men hon tog slalom. På första försöket. Haleluja!

I andra loppet höll jag på att tappa in henne i en tunnel precis i starten. Lus är nämligen inte helt övertygad om att agility är en samarbetessport. Med fokus på samarbete mellan hund och förare. I varje fall inte med hennes förare. Med tanke på hur oimponerad hon är utav mitt skapligt usla lokalsinne i vardagen så känner hon sig inte helt bekväm med att skutta åt de håll jag pekar på en agilityplan heller. Vem vet, jag kanske handlar ner henne i en pirayafylld vallgrav allternativt en grop med glödande kol. Nåväl, efter hot om utebliven middag fick jag kontakt med fröken och vi lyckades skutta oss igenom banan, inklusive ett slalom (haleluja) och komma i mål med noll fel. Tiden räckte till en andraplats och agilitypinne nummer 2. Hund fick köttbullar. Och middag.




För att snabbt hoppa in på något annat gällande den däringa Snigelprylens eventuella dräktighet så har jag inte så mycket att rapportera. Hon har gått 3 veckor nu. Jag tycker att hon är  något tröttare än annars (vilket inte säger särkilt mycket). Hon är precis lika tokig och taggad som vanligt när det vankas roligheter men när det är dåligt med händ så känns det som att hon passar på att vila mer än vanligt. Hon är även mer verbal än vad hon brukar vara och verkar ha lika mycket kottar i öronen som hon hade när hon var en tonårsfjärt. Med andra ord är hon för närvarande ganska så pestig att umgås med förutom att hon är, om möjligt, ännu gosigare. Känner mig dock väldigt tveksam till om det finns några små Snaxar därinne.

Vi passade på att ultraljuda henne i veckan, även om det egentligen är för tidigt. Det enda som kunde konstateras är att dräktighet inte går att utesluta. Veterinären såg något men det kan lika gärna vara valpar som det kan vara poop eller gas.

Så med lite (o)tur så väntar vi en fis på tvären lagom till början av juli.

Nu laddar vi om inför en långhelg med oändliga diskmöjligheter i Timrå!


tisdag 16 maj 2017

6 maj - en superrödnationalhelgdagsdag

Jag skyller på att jag nu är inne på tredjeveckan utav mansförkylningen från helvetet och därmed helt enkelt inte har orkat med något annat än det allra nödvändigaste. Nödvändigaste saker såsom jobb och agilitytävlande har typ nästan orkats med. Att uppdatera om nödvändigt agilitytävlande har bortprioriterats. Istället har jag prioriterat att snyta ut imponerande mängder snor, hosta upp en lunga och gnälla mer över min förkylning än vad folk gnäller över melodifestivalsresultat.

Tävlat och snorat har vi i allafall gjort. Och det med bravur måste jag få säga. Förra helgen är en helg som borde gå till historien. Lördagen den 6e maj borde bli någon form utav superrödnationalhelgdagsdag hädanefter. Det mest otroliga av det otroliga hände nämligen den dagen.

På fredagkväll packade vi och terrierligan in oss i bilen och styrde snokarna mot Värmland. Tävling för alla tävlingsbehöriga hela helgen. På lördagen tävlade vi i Torsby, solen sken och det var nästintill shortsväder redan klockan 9 på morgonen.

Snigel började med ett hopplopp och redan på banvandringen var jag övertygad om att jag skulle trilla ihop i en liten pöl redan vid hinder nummer två. 8 minuters runttraskande med viftande armar var liksom mer motion än ad jag fått på en vecka. Bra känsla. Men hur det nu var så hände det något helt magiskt: vi nollade. Och vann klassen. Första nollan sen oktober serni och första förstaplatsen i klass 2. Äntligen fick vi ihop det! Att vi sen innan redan hade 5 hoppinnar kändes av väldigt mycket mindre betydelse. Äntligen var vi på samma planet!



Nästa start var skäraavmighandledenochropaeftermamma  agilityklass. Hujedamig. Agilityklassen har liksom varit lite av vår akilleshäl sen den 18 juni. Vi har inte nollat ett enda agilitylopp och tagit ungefär lika många kontaktfält. Nåväl, min snorfyllda hjärna orkade inte ens fundera så mycket på den potentiella ångesten en agilitystart brukar innebära och vips så hade vi nollat loppet, fått en andraplats och tagit en pinne.  Vår allra första agility 2 pinne. Inklusive kontaktfält. Därav önskan om att göra den 6e maj till någon form av nationalhögtid. Faktiskt. Jag hade för länge sedan gett upp hoppet om att det någonsin skulle hända. Hjärnförtvinande förkylningar är helt enkelt bra skit. Och nu dröjer det väl 8 månader till nästa agility pinne, men vad gör väl det? Nu vet jag ju att vi kan.




Dagen kunde liksom inte bli så mycket bättre. Och det blev den inte heller. Lus glömde i sedvanlig ordning hur man tar slalom i bana och vart så toklycklig över hela alltihopet att hon bara sprang runt och skällde och hoppade lite valfria hinder. Vilket i sig fick mig att vilja vika mig dubbel av skratt (vilket visade sig vara en sjukt dålig idé när man är ifärd med att hosta upp sin andra lunga).

På söndagen bjöd Sunne på lika dåligt väder som Torsby hade bjudit på fint väder. Regn och opererautenmjälteutannarkos-kyla. Fy fan. Återigen ble man påmind om att vi agilitymänniskor inte kan vara riktigt kloka på en enda fläck.

Tävlingsmässigt började ju dagen helt strålande. Bästa Monica och terrierfarbrorn slog till med en klassvinst, sin sista SM-pinne i agility, Cert och Agility championat. Tjoho! Nästan så att vi had ekunnat åka hem efter det alltså. Så grymma!

Men vi härdade ut i kylan och började med en tjusig disk i Ag 2. Visserligen inte på kontaktfält så det måste ändå anses vara okej. Snigelprylen råkade bara skutta över lite för många hinder i en sväng. Sånt händer. Särskilt när man heter Snigel. I hopp fick i återigen ihop det (även om det inglade till lite här och där) och i vann klassen och fick vår 7e hopp 2 pinne. Undrar om man kan få växla in överskottet mot agilitypinnar tro? För vi skulle behöva några till sådana.



Lus glömde såklart återigen bort hur man tar slalom i agilityklassen, vilket egentligen var tur eftersom jag råkade starta henne innan domaren hade blåst. Hoppsan. Skapligt modfäld över dessa ständiga slalomproblem på en hund som har tokfint slalom i träning och tar svårigheter hur fint som helst då. Men väl på tävling så spelar det ingen roll om slalom så har en röd matta och blinkande lampor vid första porten. Hon skuttar bara glatt förbi. Gång på gång.

Tills hopploppet. Innan start ägnade hon några intensiva minuter åt att försöka stjäla chips ur påsen. Jag lovade henne att hon kunde få allihop bara hon tog slalom i sista loppet. Och ja. Det gjorde hon. Med råge! Både slalom och alla andra hinder i rätt ordning. En andraplats med pinne. Och en stor påse chips. Jo. Jag vet. Hunden är tjock. Hon behöver chips lika lite som jag men helt ärligt; har man lovat så har man. Alltså fick lus äta chips. I massor. Och nej, hon kom inte ihåg hur man tog slalom nästa tävling ändå.





Så en ganska så skaplig helg! Snigel tog pinne i 3 av 4 lopp, Lus fick ihop ett slalom, Terrierfarbrorn blev champion och Myrsloken tog även hon pinne!




tisdag 2 maj 2017

Snaxar i Juli?

Jag lovade en uppdatering om spännandeheter härom alldeles sisten. Visst gjorde jag det.

Därför kommer härmed en kort spännandehetsuppdatering. Kort eftersom jag just är hemkommen från långtbortistan och har drabbats av jordens antagligen värsta och mest allvarliga mancold. Feber, snor, så oändligt mycket snor, hosta, slem. Ja, ni förstår. Därav kort spännandehetsuppdatering innan jag går och hostar ur mig en lunga och bäddar ner mig innan jag avlider.

Så vad har vi hittat på långtbortistan då? Joserni, Snigelprylen har varit på date. Med en livslevande übertjusig pojkhund ser ni.

Ett längre inlägg om vadans och vemsans och varför och hursans och så vidare får komma när jag ser färre rosa elefanter, men sen ganska lång tid tillbaka så har jag och übetjusighanhundsmatte diskuterat, funderat och ponerat om inte dessa två skulle kunna vara en alldeles strålande kombination för att få just den typ utav valpar vi båda vill ha. Vi har vänt och vridit på det hela och tillslut nån gång i höstas så bestämde vi oss för att boka  in en dejt till nästa löp.

Bara det där med nästa löp är en alldeles egen historia helt för sig själv men i vanlig Snigelanda så var inte ens det enkelt och okomplicerat. Nej nej. Så det hela slutade med en panikresa ner till nästandanmark nästan mitt i fredagsnatten (trots noggrann tidigare planering som Snigel helt sonika bestämde sig för att göra rakt tvärtemot om).

Hanen heter Paxton (Jomgarden's Qino) och är en tjusig, totaltokig, genomgalen, fartig och alldeles ljuvlig bergerpojke på 4,5 år. Snigel höll genast med och blev hals över huvud betuttad i killen så snart hon klivit in på tomten. Det flirtadades hejvilt från båda hållen och halvtaffliga försök gjordes innan vi tog natten.

Vi stannade kvar i nästandanmark tills i morse med hopp om att få till åtminstone en ordentlig parning. De två ungdomarna hade dock lite andra planer. Intresset för varandra var stort och det gjordes ihärdiga försök, gång på gång, men de fick aldrig till någon hängning, bara ultrakorta parningar på under minuten. Och i morse så var intresset som bortblåst. Nu var det bara socialt umgänge och bus som gällde. Alltså stuvade vi in den febriga ultraförkylda matten i förarsätet, satte på cruisecontrolen och bad till gudarna att jag skulle orka hålla i ratten hela vägen hem.

Nåväl, valpar har blivit till på betydligt kortare parningar än så här och hoppet är ju det sista som överger en. Eller hur? Således så håller vi tummar, tår, baksporrar och vad annars vi kan hitta för att det ändå dimper ner ett par genomtokiga Snaxar* i början av juli.

Hur det än blir så kan vi åtminstone konstatera att de är galet fina tillsammans de här två. Närmare presentation kommer när hjärnan består av mindre snor.

Tack till Paxtonmatte för en trevlig (men snörvlig) helg! Strålande service på det däringa hotellet alltså!



*Sn(igel)+ (P)ax(ton)= Snax(ar) såklart!

























torsdag 27 april 2017

Fullt funktionella Snigelögon

Mycket viktigheter som glöms bort! Väldigt mycket viktigheter. Viktigheter såsom bloggen och viktighetsuppdateringar till exempel.

I slutet på mars var Snigelmojängen på Albano för ögonlysning. Inte för stt hon på något vid har några som helsta ögonproblem, förutom det där med att hon omöjligtvis verkar kunna se kontaktfält, men jag tvivlar starkt på att veterinären kan hjälpa oss med just den biten. Tyvärr. Nej, Snigel skulle ögonlysas eftersom det liksom kan vara en bra grej att ha gjort liksom. En bra grej att ha koll på. Snigelögon och deras funktionalitet liksom. Särskilt när man planerar för spännandeheter framöver. Särskilt då är fullt funktionella Snigelögon ytterst braiga saker.

Och funktionella var de! Förutom kontaktfältsfunktionen. Den verkar vara permanent avinstallerad. Men förutom den så var Snigelögonen helt utan anmärkning. Tjoflärp! Vi gillar saker utan anmärkning. Väldigt mycket gillar vi det till och med.

Slut på akut viktighetsuppdatering! Men jag lovar en uppdatering om annalkande spännandeheter alldeles om ett ganska så litet strax!




onsdag 22 mars 2017

Som att ha en tam vithaj

Ni vet det där ljudet som är mer effektivt än alla väckarklockor och snoozeknappar tillsammans? Det där ljudet som får en att flyga ur sängen oavsett om man alldeles nyssens sov djupare än den djupaste vintebjörnssömn. Det där ljudet som med lätthet kan väcka en död? En död hundägare för att vara mer exakt. Det ljudet. Det ljudet är nu ansvarig för att jag troligtvis dislokerat höftleden och nästan fastnade med löständerna i sängbordet i mitt superblixtsnabba försök att hiva ner den akutkräkande hunden från sängen och ner på mer torkvänligare golvyta klockan aptidigt mitt i nattmorgonen.

Tyvärr var jag inte så superblixtsnabb trots tappert försök (och god träning) och Snigeldjuret hann småkräkas längs med sängramen under färden ner på golvet. Hejdå sovmorgon. Hejdå.

Haltar ut i köket och hämtar städattrialjer och påbörjar det påtvingade sanneringsuppdraget. Tacksamt nog så kräktes hon bara väldigt lite och nästan bara galla och vad jag trodde var päls. Ända tills jag försökte torka upp det. Inte päls. Däremot något som inte helt orealistiskt skulle kunna användas till päls. Nämligen en hårklämma. En sån där lite mindre plastklämma med tänder på båda sidor ni vet. En sån där som även används för att kroka ihop och staga upp orkidéer till exempel. En sån där orkidéeklämma som jag eventuellt plockade ur mina orkidéekrukor häromdagens och använde som akutnödlösning för att hålla undan mitt hår på agilityträningen. En sån där orkidéeklämma som även hade fyra kompisar som allihop hamnade i fickan på min träningsväst. En ficka jag sedan fyllde med godis. Godis jag sedan matade Snigel med på träningen igår. Samma träning där jag flertalet gånger raskt fiskade upp en Snigelbelöning bara för att fnissandes inse att det visst var en hårklämma, som jag raskt stoppade tillbaka i fickan och lika raskt halade fram en ny godbit att leverera till Snigeldjuret som aldrig någonsin ifrågasätter någonting jag ger henne att äta. Aldrig någonsin.

Således har jag alltså glad i hågen halat fram ännu en hårklämma ur fickan och glatt levererat den till den belöningsväntande Snigelprylen som inte ser någon som helst anledning till att vare sig ifrågasätta eller ens tugga belöningen utan helt sonika sväljer den hel innan hon glatt flärper vidare till nästa övning.

Det är ju som att ha en tam (okej, halvtam) vithaj här hemma. Jag ganska så säker på att man skulle kunna plocka ut både bildäck, taggtråd, hockeyhjälmar och en och annan betongsugga ur magen på henne. Samtliga föremål helt oskadda eftersom det verkar vara överskattat att ens tugga sin mat numera. Samtliga föremål inhalerade eftersom matten gjorde något så dumt som att råka ge en belöningssignal och samtidigt peka åt prylhållet.

Ingen av hundarna är några sakätare, de är matätare och snaskätare ut i klospetsarna men de äter aldrig dumheter på eget bevåg. Däremot har de en ruskigt välbefäst belöningssignal och går uppenbarligen i det läget att belöna med exakt vad som helst. Nästa gång testar vi något mindre livsfarligt tror jag bestämt. 



tisdag 14 mars 2017

Bakar hundgodis i massor

För ett tag sen fick jag hem något supermegajätteviktigt som jag inte hade någon som helst aning om att jag verkligen behövde hur megamycket som helst. Nu vet jag. Nu vet jag exakt hur oumbärlig denna pryl faktiskt är och min enda stilla undran är hur jag nånsin lyckats klara mig utan den.

Den supermegaviktiga prylen är en "pyramid pan", har hört ryktas att normalt folk använder den för nån form av fettfri matlagning. Vad nu matlagning är för något. Läskigt låter det i varjefall. Och läskigheter ägnar vi oss inte åt här.

Nä, istället vänder vi den utomordentligtsuperhäftiga mojängen upp och ned och bakar hundgodis i massor! Närmare bestämt 400 godbitar i perfekt storlek på under 15 minuter! 

Hittills har vi gjort följande hundsnask:

Kycklinglever eller kycklingfärs, ägg, rismjöl & sojamjöl - hutta i en mixer och bred sen hela härligeten över mattan (som jag penslar lätt med olivolja första omgången) och in i ugnen i ca 10 min, 200 grader. 

Gastro intestinal low fat, rismjöl, sojamjöl och vatten tills lagomt enkel bredbar konsistens. (1 burk blir en bra bit över 2000 godbitar) 

Godbitarna blir mjuka, okladdiga och håller ihop fint tack vare mjölet. Har däremot låtit dem torka på en kall plåt över dagen för att slippa förvara bitarna i frysen. 

Snabbt, lätt, ytterst okladdigt och ostökigt, lagom små bitar och möjlighet att förändra smaken är ju oändlig och de passar dessutom i treat & train. 

Hur jag klarar mig utan denna mojäng så länge är lite av en gåta! 












måndag 13 mars 2017

När dårskapen kommer missildykandes

Att ha två kullsystrar är en ganska så spännande grej egentligen. Spännande och intressant. Spännande i det att man alltid måste hålla sig lite extra mycket på tå eftersom man aldrig riktigt vet från vilket håll galenskapen kommer flygandes ifrån just denna gång. Därmed måste man också bli lite sådär extra snabb och supersmidig på att kasta sig raklång när dårskapen kommer missildykandes för att slippa få den rätt i nacken. Extra viktigt när man ligger raklång där på golvet är också att komma ihåg att det faktiskt finns två av dem så att man inte reser sig för tidigt och därmed får hälsofara nummer två rätt över näsbenet. Sånt kan faktiskt hända nämligen. Flera gånger om dagen. Det är liksom så mycket fnitter, flams, kärlek och tokmuppighet i dessa småbergerkroppar att de liksom har lite svårt att göra saker sådär halvsansat och lugnt som de flesta mer normala hundar gör. Särskilt den ena av de två systrarna Särskilt den ena av de två systrarna är liksom lite sådär extra mer av allt. Som den där plusmenyn som diskuterades när hon inte var så mycket mer än mjölkpaketsstor. Vilket leder till det där med hur intressant det faktiskt är att ha två kullsyskon. Så oerhört lika men ändå ljusårsvis ifrån varandra på likhetsskalan. Dag och natt. Svart och vitt. Men ändå så lika. Och olika. Väldigt olika. 

Något systrarna illustrerade väldigt väl häromdagen när jag bad dem plocka upp och lämna tillbaka en tappad vante...

Så här plockar man upp en vante om man är Fisk:


Och så här plockar man upp en vante om man är Snigel:


söndag 12 mars 2017

Löss kan sa Lus och kunde!

Idag ska Lus få ett alldeles eget inlägg. Japp! Ett alldeles eget skrytigt och ytterst otypiskt lagomt inlägg serrni!

För även om bloggen står lika still som en bottenfrusen göl så gör vare sig Lus, jag, de däringa andra två eller våra myror i brallan det. Nix. Inte still alls faktiskt. I Helgen har till exempel hela loppcirkusen inklusive terrieravdelning rullat en 80 mil i runda slängar för att spendera sammanlagt 8 minuter på en agilityplan i Söråker. 10 mils körning per minut. Lätt värt liksom. Absolut. Särskilt om man bara diskar sig i typ hälften av loppen. Särskilt då.

Lus har ju liksom varit lite sisådär när det kommer till Agility. 4 lopp in i debuten i 2014 så drabbades hon utav den stora agilityhärdsmältan. En härdsmälta som ledde till över ett år utan agility. Nix. Nope. Inte en chans var det enda man hörde henne muttra samtidigt som hon raskt lommade av planen och gömde sig under någons stol. Det här ämnet har redan behandlats ett flertal gånger här på bloggen men väldigt kortfattat så bröt Lus ihop under uppvärmningen till sitt femte lopp någonsin, hon blev inte skadad eller något sådant men hon fick sådär akut ont i själen som bara Löss kan få och efter det så var det helt kört på agilityfronten. Hon vägrade. Och vägrande Löss går inte alls att resonera med. Det är faktiskt lättare att lära en struts att flyga.

Så vi lade helt enkelt hela agilitytjohoet på hyllan för Lusens del tills hon plötsligt började visa lite intresse igen. I somras fick hon debutera på nytt igen och tog faktiskt en pinne i hopp. Men sen var det det där med slalom. Löss tar inte slalom på tävling. Typ nästan aldrig. Det är nästintill en fysisk omöjlighet. På träning går det såklart hur bra som helst. Men träning är inte tävling och på tävling har man helt enkelt inte tid att ägna just tid åt just slalom. Alltså diskar vi oss alltid på slalom. Förutom den där gången då hon tog en pinne eftersom hon just den gången faktiskt hade ork och tid till att ta ett helt slalom. Och för att hon blev lovad en prinsesstårta om hon tog slalom.

Nu var det ganska länge sedan vi tävlade och Lus tränas inte särskilt mycket dels eftersom det finns en övre begränsning på just hur mycket snask den redan tjocka hunden bör äta dels eftersom hon inte alltid känner för att träna just agility. Och sånt kan man ju liksom inte riktigt argumentera mot.

Men i helgen har Lus kört 4 lopp och faktiskt inte diskat sig i ett enda lopp! Tre hela slalom hade hon i kroppen! På lördagen drog vi på oss en snöplig femma på muren som var sista hindret, tydligen är det inte alls okej att använda muren som avstamp innan man skuttar iväg mot det hägrande snasket i mål. Men det blev ändå en tredje plats trots femman och en mycket tjusig rosett. I andra loppet satte hon inte en enda tass på muren och seglade igenom slalom och tog sig runt med noll fel och en tid som räckte till en andraplats med pinne. Jajamen. Lus tog en pinne. I agilityklass den här gången.

Idag körde vi två hoppklasser och i första loppet så var det faktiskt ganska så dåligt påfyllt med slalom i den där kroppen. På femte försöket lyckades hon väl trassla sig igenom det, detta efter att ha både skällt, hoppat på och bitit sin matte. Och fått en hel hög med femmor för kontakt. Jag skrattade så att jag fick magknip och blev alldeles pirrig av hennes galenskap. Tänk! Hunden som förr såg ut som att hon hade fått stryk medelst hoppbom så fort hon närmade sig en agilityplan morrskäller och tokfnittrar numera på plan. Det ni! Den känslan kan inga fulländade slalom i världen slå!

I sista loppet tog hon ett jättefint slalom och susade genom banan så tjusigt så tjusigt tills matte felbedömde hennes susande och hamnade på efterkälken. En femma för kontakt (och mera fnitter) innan hon seglade i mål.

Fyra lopp. Noll disk. Glad Lus. Tre slalom i kroppen. Kontaktfemmor. Tokfnitter. Vilken helg!








torsdag 2 februari 2017

Rymningsmanövrar som uteblev

Tror inte ens vi behöver älta det där med blogguppehåll. Evighetsuppehåll. Igen.

Istället tänker jag berätta något ganska så galet. Världsomvälvande galet. Världsomvälvande för exakt precis ingen förutom oss. Japp. 

Som många av er vet så har jag jobbat väldigt mycket med Fisk sen hon kom till mig för 2,5 år sedan som 1-åring. Väldigt mycket. Först var det hennes rädsla för människor (inklusive för mig) som vi fick jobba med men det löste sig liksom ganska så snabbt och Fisken lärde sig att folk faktiskt är ganska så bra skit helt enkelt. Utöver det så kämpar vi med hennes lätthet att gå upp i väldigt hög stress, hennes många miljö och föremålsrädslor samt inkompatibilitet med mycket saker här i världen rent generellt. Miíssförstå inget här. Fisk är en väldigt trevlig hund. Hon är faktiskt det, Pålitlig med både barn och vuxna (hon brukar stå som monterhund på Stora Stockholm t.ex). Men hon har en hel del knepiga rädslor helt enkelt och oerhört stora problem med att avreagera. Initialt så kunde det ta upp till 6 timmar för henne att släppa något som skrämt henne. Den tiden halverade vi ganska så snabbt och numera så kan hon avreagera från det mesta inom ett mer rimligt tidsspann. Vi bor i stan. Hon har inga problem med att knata runt här. Hon har inte heller några problem med att hänga på utställningar eller utomhustävlingar. Hon går inte i spinn av att komma till nya miljöer heller. Men hon har fortfarande en del knepiga små rädslor och fnatterier för sig. Den allra största är inomhushallar och agilityhinder. Agilityhinder på håll på tävling går bra numera. Agilityhinder på klubben som hon inte behöver vara nära går bra. Enstaka tunnlar och hopphinder, enbart på klubben, där hon själv får välja om hon vill interagera med dem går ganska så bra. Men efter varje hinder så måste hon rusa iväg och ställa sig och ångestflåsa i ett par minuter innan hon eventuellt vågar prova igen. Att få henne att runda ett hinderstöd har varit lika omöjligt som att lära Snigel att ta kontaktfält.

Alltså har Fixa noll agilityvana. Noll träningsvana i inomhushall. Och det är inte för att jag inte försökt. Vi tränar i hall nästintill varje vecka, och varje gång är hunden precis lika rädd så fort hon kommer fram till ytterdörren. Vi har kommit såpass långt att hon inte sitter och skriker i panik och försöker fly genom väggarna. Det har vi. Absolut. Hon har inte heller dött. På riktigt. Även om hon påstår att jag ljuger om just den biten. Men det är väl ungefär de framsteg vi gjort. Jo, enstaka gånger har hon kunnat ta godbitar, men inte för att hon är bekväm utan mer som en form av stressdämpande påtvingad aktivitet. Men det har inte förändrat hennes känsla det allra minsta. Fisken är inte en hund som går att motbetinga särskilt bra. Hon behöver själv komma på att hon kan komma över saker och överleva, helst med så lite synlig hjälp från mig som möjligt. Jag har för länge sedan gett upp möjligheten att någonsin kunna träna med henne i en hall, däremot har jag envisats med att hon ska vara med. 

Nån gång i mitten av januari så bestämde jag mig för att kastrera henne. Faktiskt ingenting som jag funderat på särskilt mycket tidigare men nånstans så kände jag att det faktiskt kunde vara värt ett försök. Hypotetiskt sätt så borde hennes rädslor och stress inte kunna bli värre. Så sagt och gjort. Fisk kastrerades. Fisk var precis som vilken berger som helst, pigg som en spigg och slängde sig glatt i första bästa snödriva och rullade runt på rygg 1,5 timme efter operationen. Suck. Dagen efter så föreslog hon långpromenad med Tutjakt i skogen. Jag föreslog vilodag. Till exempel. Vi var oense. Fisken mådde alltså alldeles prima. 

I fredags var det dags för träning med agilitygruppen, självfallet i den hallen Fixa tycker är allra värst. Så vi traskade in i hallen och träffade gänget, jag höll ett extra tag om kopplet för att förhindra eventuella rymningsmanövrrar från Fiskpinnen. Rymningsmanövrar som uteblev. När vi skulle bygga bana så fick jag ett infall och tog med henne in på plan. Något som alltid och oundvikligen leder till att hon omgående börjar leta flyktvägar ut från plan. Tar in henne. Kopplar lös. Kastar en Tut och känner mig lite löjligt eftersom jag vet att jag själv kommer få gå och hämta den och sedan försöka förhindra Fiskpinnen från att göra eh ja Fiskpinnar av sig själv i sina försök att klämma sig ut genom stängslet. Men icke. Istället ser jag Fisken susa över planen och efter tuten. Hon tar ett segervarv innan hon slirar till framför mig och undrar varför jag inte redan kastat tut igen. Och igen. och igen. Vi börjar plocka fram hinder (något som absolut skickar in Fiskprylen i sin allra mest ångestfyllda vrå) och Fisken flärper glatt vidare öve rplanen. Plötsligt susar hon igenom tunneln jag är i färd med att lägga på plats. En gång till. Och en gång till. Sen tar hon ett hopphinder. Jag pekar lite försiktigt på ett annat hinder och viskar lite frågande "eh hopp?". Jappelijapp tjoar Fisk och susar över. Hon flärper runt och trycker Tuten i näven på alla som är på planen och ber dem att kasta Tuten så långt de bara kan. Jahopp. Det här har liksom aldrig hänt. 

När de andra pausade tog jag ut henne igen och förberedde mig på att hon skulle komma till insikt om vart hon var. Men inte. Istället bjöd hon på alla tricks hon kunde och både lekte och tränade lös utanför planen. Detta fortsatte hela kvällen. Det enda ställe hon försökte fly till var ut på planen. Gång på gång. Och hon var skitlycklig. I precis hela kroppen. Och jag ägnade större delen av kvällen åt att fångråtskratta åt hela alltihopet för det hela var så himmelens galet att jag faktiskt inte kunde tro det var sant. Ingen annan heller verkade det som. Fiskpinnen som varit tvungen att springa iväg och ställa sig i ett hörn och ångestflåsa i 8 minuter de gånger hon vågat ta en tunnel på klubben ångestflåsade inte en enda gång. 

Men som med det mesta med Fisk så betyder inte ett framsteg att hon på något vis har kommit över något. Hon kan lika gärna backa tillbaka nittonsteg två timmar senare och smälla igen dörren till sitt eremitskal och vägra världen. Igen. Så jag hade ju liksom inga direkta illusioner. Men bara dessa tre timmar var så fantastiska att jag kan leva på dem i flera år. Faktiskt. 

Idag åkte vi och tränade igen. Denna gång i en annan hall. En annan hall där vi var och tränade så sent som nån vecka efter kastreringen. Då stod Fisk med sin Tut i truten och ångesttryckte inne i en tunnel och lekte eremitkräfta i två timmar. Idag kastade hon sig ur bilen. Drog in i hallen, frivarvade runt hela planen med Tuten i högsta hugg. Skuttade över hinder, traskade genom tunnlar. Alltihop med ett flärp och ett jätteflin. Hon tog mängder med hinder i följd. Hon kutade efter sin tut och kom genast tillbaka utan att passera ångestflåshörnan. Visst, några gånger under dessa två timmar checkade hon ut när vinden fick det att smälla i väggarna eller när hon hörde skall från parkeringen. Men hon avreagerade. Hon kom tillbaka. Och hon var glad. Så innåttahälsinglandsskitglad. 

Den enda förändringen som har hänt är just kastreringen. Allt annat är som vanligt. Så ja, det här var för Fiskens del ett alldeles fenomenalt beslut. För mitt med. Det känns som att vi äntligen kanske kommer att få de sista pusselbitarna på plats.





måndag 16 januari 2017

Heffaklumpsinsamling!

Vi lever. Jag lovar. I allra högsta grad dessutom. Vi har bara varit sedvanligt osedvanligt världssämst på det här med att blogga. Igen.

Nytt år och nya mål. Eller nä. Samma mål om jag ska vara helt ärlig. Särskilt vad gäller agilitytelaterade mål. Inget har liksom förändrats på den fronten. Alls. Snigelprylen samlar fortfarande på flygcert och matten sliter sitt arma hår. Så för att Snigelprylen inte ska driva sin arma matte ännu mer från vettet än vad hon redan gör så har vi kompromissat. Om hon lär sig att ta kontaktfält så får hon precis vad hon än vill i hela världen. Vad som helst. Och känner jag Snigel rätt så kommer det att bli dyrt. Och stort. Därför tänkte matten ta till lite drastiska åtgärder för att inte gå alldeles bankrutt och har därmed gjort en djupdykning i hundgarderoben och rensat ute lite av ditten och datten ihop om att få råd med det där dyra som Snigel redan är i full färd med att klicka hem från nätet. För Snigel har nämligen lovat att det är slut på flygturer. 

Så kom och köp och hjälp mig få råd att köpa det som sist jag hörde Snigel mumla om. Det lät som en lilarosaprickigheffaklump med inbygd jetmotor. Vad hon nu ska med den till. Och var det nu ska bo. Och vem den ska äta. Nåja. Tar hon bara kontaktfält så kan den få min säng samt äta upp mina lilltår. 

Allt går att skicka mot fraktkostnad. Frågor, funderingar, en miljon i ovikta tjugor tas emot per pm, mail sara.edsler(a)gmail.com, brevduva eller röksignaler. 


Arrak outdoor Acadiaväst strl XS i princip oanvänd (stor i storlek, se arraks hemsida för storlekstabell) - 450kr


Hurtta belöningsväska sparsamt använd - 100 kr




Hurtta ultimate warmer strl 35 cm. Hål på 2 ställen, inget som repar upp sig (goretex material) och går lätt att sy ihop. Välanvänd men ren och fullt funktionell - 100kr


Hurtta polarväst strl S - sparsamt använd -150 kr


Sele från Ratia, mäter 25 cm i halsen mätt på ena sidan, enormt ställbar kring midjan, mäter 50 cm när den är ställd "i mitten". Väldigt mjuk och behaglig sele. Knappt använd. 120 kr



Tugg-enough kampkoppel - 100 kr Reserverad


Nomesele "kennel" strl S - halsen mäter ca 18 cm på ena sidan, ca 58 cm mätt från hals till fäste i ryggslut, oanvänd. - 100 kr RESERVERAD


Lila Björkis nomesele - 18 cm på ena sidan av halsen, ca 50 lång. 120 kr
SÅLD


Gustaf & Evita sele, knappt använd, mäter ca 17 cm på ena sidan av halsen, ca11 cm i ryggen, mkt ställbar runt om. 100 kr


Redog täcke, knappt använt storlek M (48 cm).  - 250 kr RESERVERAD



Obtracktäcke strl 5, 46 cm i ryggen. Välanvänt men helt och funktionellt. 150 kr. SÅLT


Vgw-sele XS - 130 kr



Pirathalsband m reflex. Ca 28 i stängt läge, 36 cm i öppet. Oanvänt. 40 kr
SÅLD





Focus selar från Morrhåret Hundsport - Funkar precis som och ser ut som en VGW sele med skillnaden att den är fodrad i mjukt skinn och sitter mer ergonomiskt. Har funkat strålande, men numera sköter sig muppungarna ganska bra i kopplet så de blir inte använda längre. Storlek 1 (har suttit som en smäck på Lus som haft XS på vgw), Storlek 2 - (passar finfint på Snigel som haft S i vgw), Modifierad storlek 3 - (Tog mig friheten att korta av bandet då Fiskpinnen hamnar precis mellan strl S och M på VGW. Nu är den som minst 60 cm och som störst 64 cm). Reglerbara även fram, precis som VGW

Tyvärr är storlekstabellen på hemsidan något missvisande. Jag beställde strolek 1 till Fixa baserat på den.... vi kan väl säga som så att det såg ut som om någon försökt peta ner en julgris i en knästrumpa. Så mät era hundar (bakom frambenen) och maila mig om ni är intresserade så mäter jag om och mäter rätt och så vidare. 

Hur som haver, tokbra selar! För att inte nämna snygga som tusan!

150 kr styck


Hjälp Snigel få sin heffaklump och bidra till en ökad mental välfärd hos matten på nästa agilitytävling!