tisdag 16 augusti 2016

nu springer du för i helveteeeeeeeeee

I sann viärtillbakaochgörprecissomviegentligenbrukargöra-anda så tävlade vi även i söndags. Agility. Vad annars?

Snigel har ju haft tävlingspaus i 5 veckor nu eftersom hon fick ont/blev stel i ländrygg och karpalled efter tävlingen i Fagersta. Frågar man henne så var pausen helt vansinnigt onödig och matte är fullständigt dum i huvudet. Frågar man mig så känner jag mig ganska nöjd eftersom hunden nu verkar vara både stelfri och smärtfri. Lika galen som alltid men det är ju inte ett tillstånd som påverkas det allra minsta oavsett hur ont hunden har ändå. Med andra ord är galenskap en ypperligt dålig barometer i Snigelsammanhang.

Jag hade inga som helsta förväntningar för dagen. I varjefall inga positiva sådana. Men jag hade däremot en hel drös med ytterst spännande potentiellt möjliga scenarion.  Fast som sagt. Det involverade liksom ingenting som egentligen var särskilt framgångslovande på planen om vi säger som så. Snigelprylen har ju fortsatt att flärpa halvt ihjäl sig på träning. Inget bra flärp. Inte bra alls. Har jag sagt höger så har hon bränt av åt vänster. Har jag sagt genom så har hon istället flugit över fyra hopphinder. Kontaktfältsträningen behöver jag väl inte ens nämna. Sumsummarum så har vi haft samma förutsättningar till långlivad symbios som en utsvulten bengalisk tiger och en spädgris.

Så sannolikheten att vi skulle lyckas ta oss igenom en hel bana i rätt ordning, tillsammans, var väl ungefär lika troligt som att lyckas stoppa tillbaka kaviar i en kaviartub. Alltså banvandrade jag och letade diskmöjligheter. På de sekvenser där jag såg klara diskmöjligheter hittade jag på en egen sekvens som vi då skulle köra för att snabbt göra nått rätt, samarbetsaktigt och belöningsbart innan vi brände av planen och gömde oss längst in i tältet. Jag planerade även för hur jag skulle bete mig om hunden drog iväg på ett eget frivarv. Bästa alternativet torde vara att snabbt dyka in i en tunnel och lägga mig i fosterställning och kvida som en skadeskjuten bäver tills hunden behagade återvända till jorden.

Behöver jag säga att jag blev både förvånad och överbevisad. Förvånad över utfallet och överbevisad om att min hund faktiskt är ganska så skitbäst ibland. På 29,31 sekunder lyckades Snigeldjuret köra sitt antagligen bästa hopplopp någonsin. På 29,31 sekunder lyckades mattemojängen springa sitt allra snabbaste agilitylopp någonsin. För att vara en blekfet, kort, astmatiker såklart. Som vi sprang! Och så rätt det blev! Förutom de där evinnerligt vida svängarna som Snigel alltid och oundvikligen ägnar sig åt så fanns det liksom inte så mycket utrymme för förbättring. Känslan när vi gick i mål. Tillsammans. Dessutom rätt mål. Inte målet på andra banan. Den känslan var lite obeskrivlig. För jädrar i min lilla låda vilket sammarbete vi hade. Jag slutade tänka och bara sprang. Vilket visserligen kanske mest berodde på att vår kära agilityfröken stod vid sidan av planen och skrek sig blå och jag därmed inte vågade något annat. Meningen "nu springer du för i helveteeeeeeeeee" kommer för alltid att eka genom mitt huvud varje gång jag bemödar mig med att röra mig snabbare än den amöba jag egentligen är. Uppenbarligen hade den önskad effekt.

Eftersom loppet inte finns på film så kommer jag envist hävda att jag sprang toksnabbt och att loppet var så tokvackert att man fick tårar i ögonen. Finns det inte på film så finns det inte på film liksom. Så ni får helt enkelt lita på min ytterst ödmjuka beskrivning.

Det hela räckte visst till en andraplats samt Snigls tredje pinne i hoppklass 2. Hoppsan. Ibland är hon allt bra magisk.

Sen väntade agilityloppet. Och ja. Vad ska jag säga? Magin gick liksom över. På banvandringen så ägnade jag mest tid åt att gå mellan hinder 1-3. Hinder 3 var balansen. Således fanns det liksom inte egentligen så mycket mening med att trötta ut sig och banvandra resten alls faktiskt. Men mot bättre vetande gjorde jag det ändå och fylldes av en alldeles jättepirrig längtan att få lov att springa hela banan. Alla hinder. I rätt ordning. Med kontaktfält. Men nej, vi vet ju alla hur bra just det där går med flygprylen för närvarande.

Bestämde mig för att vi ändå skulle lyckas sätta det där förbaskade kontaktfältet på balansen, om jag så skulle behöva hockeytackla hunden. Jag ville ju så gärna testa resten av banan. Alltså fick jag för mig att vråla "stannaaaaa" i ren desperation när Snigel närmade sig kontaktfältet. På en mikrosekund så stannade  hunden. Hon plirade lite förvånat på mig där hon lydigt hade stannat en halvmeter norr om kontaktfältet innan hon tog sats med allt bakbensskutt hon kunde uppbringa och seglade elegant över hela jäkla kontaktfältet och landade någonstans strax sydväst om nordpolen. Jahopp. Det var den banan det. Jag kom liksom av mig litegran och glömde helt bort att plocka upp hund och hiva upp henne på balansen igen. Istället sprang jag förvirrat vidare som en yr höna tillräckligt länge för att hon även skulle flyga över A-hindrets kontaktfält. Fan.

Nåja. I den här takten kommer vi att ha 100 pinnar i hoppklass innan vi lyckas sätta ett enda kontaktfält. Skitsport.




ärthjärnsflärpande och belöningssmitande Lus

I lördags var det äntligen dags för agilitytävling igen efter ett alldeles för långt uppehåll. Tävlingsdjuret i fråga var denna gång fröken Lus som hade två starter i agility samt en start i hopp att se fram emot. Eller ja, se mot i varjefall. Huruvuda damen ser fram emot saker är liksom alltid lite av ett frågetecken.

Lus är ju som hon är och man vet ju aldrig riktigt vad man får med henne. Jag är fortfarande lite sådär fjärilspirrigt lycklig över att hon överhuvudtaget ens kan tänka sig att så mycket som snegla på ett hinder. Så förväntningarna på att hon överhuvudtaget ska kunna bemöda sig med att starta på tävling är ännu ganska så skapligt låga. Men det gick ju ganska så bra sist vi tävlade vid midsommar. Det gjorde ju faktiskt det. Men som sagt, bara för att något har funkat med fröken så betyder det inte att det komme funka igen.

Så döm om min förvåning när fröken inte bara kampar med leksak innan start utan dessutom glatt skuttar fram över planen åt rätt håll och efter en liten stund så inser jag att hon även morrar i svängarna. Gladmorrar. Så mycket hon bara kan. Att hon sen inte tog slalom är liksom bara en liten larvig detalj i sammanhanget. Lus tar nämligen nästan aldrig slalom i bana. Och eftersom jag är medveten om det så hade jag redan på förhand planerat att diska oss vid slalom för att få tillfälle att ta om hindret före och träna på just den ingången. Vilket vi alltså gjorde. Sen gladmorrade hon sig igenom resten av banan. Och jag skuttade glatt flämtandes och fnissandes efter av lyckopirrighet.

I andra loppet fanns det inget slalom med. Varpå matte i en mikrosekund fick upp ett litet hopp. Men bevisligen så kan man diska sig ändå. Även fast det inte finns ett slalom med i bilden. Vi missförstod varandra och Lus var kanske liksom lite väl glad och ärthjärnsflärpig och inte sitt sedvanligt uppmärksamma jag och hoppade ett hinder åt fel håll. Men vi var liksom lika lyckliga för det. Särskilt Lus. Lus älskade agility. Hon gjorde faktiskt det.

I sista loppet så trasslade det till sig redan i start. Lus tjuvstartade vilket följdaktligen ledde till att jag inte kund eutröna vem utav oss som var mest förvånad över det. Men förvirringen var total. Jag sprang åt ett håll, Lus åt ett annat, innan vi lyckades mötas vid gungan och bränna av några felfria hinder innan vi snubblade in i slalom och fick traggla om skiten. Efter slalom hade vi 3 hinder kvar till mål. Tre hinder som Lus helt sonika brände förbi för att whippetskutta sig rätt in i belöningslådan. Huh? Lus? Smita på belöningar? Belöningar som inte ens består av mat utan bara en ensam liten leksak? Vad händer med världen egentligen? Men där och då så kunde jag inte annat än att brista ut i ett gapskratt. Hela altihopet var bara så fantastiskt komiskt att jag liksom inte kunde sluta skratta på minst en kvart.

Tre diskar och en glad tjuvstartande, ärthjärnsflärpande och belöningssmitande Lus. Kan det liksom egentligen bli så mycket bättre? För en glad Lus. En riktigt glad Lus. Det är något man egentligen ser alldeles på tok för sällan.



torsdag 4 augusti 2016

alldeles helt slututmattad i huvudet

Att gå en promenad med Snigelprylen de senaste månaderna har varit en alldeles genomvidrig upplevelse nästintill varje gång. Från att ha ägnat större del av sitt liv till att gå fot, hålla ögonkontakt så att man nästan ledsnar på henne, aldrig dra i kopplet och bara vara helt fantastisk på promenaderna så har hon nu förvandlats till något helt annat. Något annat jag liksom inte ens vet vad jag ska göra med. De tappahuvudet tendenser som hon visat på tävlingsplanen har nu även genomsyrat våra promenader. Hon går än hit, än dit. Ena sekunden travar hon fint vid min sida för att i nästa sekund snabbt som ögat slinka bakom mina knäskålar bara för att ställa sig och glo ut i tomma intet på andra sidan om mig, helt obekymrad över de brännsår kopplet just lämnade i mina knäveck. Från att ligga på rätt bra framåt i kopplet kan hon plötsligt börja sacka efter och långsamt släntra bakom mig samtidigt som hon translikt ser sig om. Ena sekunden går hon så fint brevid mig, tigger godis och sköter sig alldeles strålande för att bara en mikrosekund senare kasta sig huvudstupa in i en buske och bli helt okontaktbar. Från ingenstans kan hon bara streta iväg ut i kopplet och ställa sig på en grästuva och liksom bara stå och glo. Hon byter håll och sida under promenaden oftare än vad man behöver byta fil i rondellen runt Triumfbågen och jag blir liksom alldeles helt slututmattad i huvudet över hennes oförmåga att behålla någon form av fokus i mer än trekommasjuttifemsekunder. Hon är glad som tusan, flärper på precis som vanligt och tjohoar sig fram genom dagarna. Men hjärnan verkar helt och fullständigt ha tagit semester och hon har blivit en större fara för sig själv och resten av omgivningen än vad hon någonsin har varit.

Men nu tror jag att jag har kommit på det. Nu tror jag att jag vet vad det är hon egentligen pysslar med. Hundprylen måste ha börjat spela Pokémon Go. Någon annan förklaring kan jag faktiskt inte finna. För baskemig om inte hunden beter sig exakt och precis så som alla andra Pokémon Go spelare verkar göra.

Skjut mig
Mvh uppgiven matte.



onsdag 3 augusti 2016

Vallhundar är inga retrievers och jag behöver semester...

Jag är ganska så säker på att jag har skapat monster. Jajamensan. Tre stycken till och med. Alldeles själv. Bad- och Tut-monster. Alla tre.

Vaddårå kanske ni tänker nu. Vaddå monster? Mer monster än vanligt menar du?

Jo, att Fisk varit badgalen sedan förra året är ju liksom ingen hemlighet. Alldeles sprittsprångande badgalen, Sedan lade vi till det här med Tut. Tutgalen. Tutgalen Badgalen Fiskpinne. Gud hjälpemig.

Och eftersom jag ständigt lever efter devisen att mest helt enkelt är bäst och att man ju inte har så mycket roligare än man gör sig så lyckades jag ju efter mångt om mycket även förvandla Snigeldjuret till en badgalning. Vilket nästintill per automatik ledde till att även hon blev en Tutgalning. Vilket nästintill per automatik innebär att jag är rätt rökt som matte. Faktiskt.

För nu har jag nämligen två halvt om halvt skogstokiga hundar som tappar vettet alldeles mer än vanligt så fort vi närmar oss minsta vattendrag. Tar jag dessutom fram en tut eller två är kalabaliken ett faktum. Båda två håller på att fullkomligt krypa ur sitt skinn av förväntan. Tutförväntan. Sedan kastar de sig hals över huvud rätt ut i det blå så fort tutarna lämnat min hand. Väl uppe på land igen drar de en obligatorisk segerrunda innan de sjöblöta kastar sig över mina arma blåslagna lår och trycker tuten i min hand inför nästa kast. Och jag kastar. Gång på gång på gång. Tills jag råkar kasta tutarna väldans nära varandra och tills Snigel råkar simma alldeles så litet för mycket åt vänster och bara råkar ta Fiskens Tut istället för sin egen. Då uppstår problematik. Fisken simmar fram till den ensamt guppande tuten, tar den i munnen. Tutar en gång med den varpå hon oundvikligen spottar ut Tut och simmar förnärmad ensam in mot land. Fel Tut serni. Att tutarna är i princip identiska är inte relevant i sammanhanget. Att det enda som egentligen skiljer dem åt är det faktum att Fisktuten är solblekt och Snigeltuten inte är det. Det är ungefär likasamma som en smärre världskris. Och tuten lämnas ensamt guppande åt sitt öde. Snigel är ju fullt upptagen med att ränna runt med Fisktuten i truten så där finns ingen hjälp att hämta. Och inget lockande i hela världen kan få Fisk att plocka upp fusktuten. Visst, jag får henne glatt att simma dit ut men varje vända ger samma resultat. Ett tutpip sen släpper hon den snabbare än en het potatis. Det här leder alltid oundvikligen till att jag själv får bada. Om jag vill ha med tuten hem igen. Och det vill jag ju såklart eftersom tutar faktiskt numera räknas som hårdvaluta i vårt hem. Alltså får jag ge mig ut i plasket oavsett om jag betänkligt eller obetänkligt glömt eller inte glömt att packa badkläder.

Väl i land börjar hela proceduren om igen. Kasta tut? Japp, jag kastar tut. Gång på gång. Stundvis kommer dock tjejerna skuttandes mot mig utan Tut i truten samtidigt som de uppmanar mig till att Kasta Tut. Men du har ju ingen tut jag kan kasta påpekar jag då. Men kasta Tut! Mäh, du har ju ingen Tut. Men kastadårå vrålar töserna i kör. Jag försöker desperat förklara omöjligheten i deras begäran. Utan vidare framgång bör tilläggas. Efter en stunds argumenterande och oändligt trassliga förklaringar över vilka förutsättningar som krävs för att jag med framgång ska kunna genomföra tutkastaruppdraget lyckas jag tillslut få dem att skutta iväg för att leta rätt på sina tutar.

Och det är här det tredje tutmonstret kommer in i bilden. Tutmonstret som egentigen inte alls gillar tutar. Eller vatten för den delen heller. Medan pyrretjejerna försökt övertyga mig att man absolut visst kan kasta icke existerande tutar långt ut i det blå så har Lus istället lämnat sin plats i solen och raskt letat upp tjejernas tutar. En i taget har hon sedan smugit iväg med dem in i skogen där hon lämnat dem åt sitt öde. Jag vet inte riktigt vad hon försöker förmedla med detta men jag har ju mina aningar skulle man väl kunna påstå. Jag har ju det. Bevisligen är det inte bara jag som drabbas av bergertokarnas tut och badfixering. Bevisligen inte. Den arma Lusen är numera nästintill lika Tutbesatt som systrarna, bara på ett lite annorlunda vis. Minst sagt. Och ni kan ju bara föreställa er vad som händer när flickorna inser att tutarna adressändrat. Och ni kan ju bara föreställa er hur många timmar jag numera ägnar per vecka åt Tuteftersök i både skog och vatten...

Vallhundar är inga retrievers och jag behöver semester...