Förra helgen tävlade vi i Märsta och ja. Det var ju spännande. Minst sagt. För alla som tittade på i varje fall. Visserligen även för mig eftersom våra två lopp mest kändes som ett desperat försök att fly undan en flock med vilda vargar. Herregud.
Galen. Galen. Så förbenat jäkla tokgalen. Galen på den nivån att inte ens jag tycker att det är roligt längre. Och då är det baskemig illa.
Startade dagen med ett agilitylopp. Kontaktfältshinder. Tjoho. Not. Men döm om min förvåning när flygsnigel faktiskt går in och sätter samtliga kontaktfält. SAMTLIGA. KONTAKTFÄLT. Förstår ni vad jag säger? Den flög inte ett enda kontaktfält. Däremot så diskade den sig på hinder nummer fyra, tog nittisex frivarv, tuggade mig halvt fördärvad och brände ihjäl minst elftiarton stackars små hjärnceller. Både mina och hennes egna. Hon var lika lätt att manövrera över planen som det är att vända en atlantångare i en barnpool. Men hon tog kontaktfälten. Jäkla skitsport till att få en att få upp hoppet igen.
Inför hopploppet så tänkte jag, strategiskt nog, värma upp henne så pass mycket att hon liksom kanske skulle vara för trött för att överljudsflärpa ur jordens omloppsbana. Hon kändes riktigt bra inför starten. Sansad. Samlad. Lagom taggad. Vilket aldrig aldrig någonsin är goda tecken. Någonsin. Aldrig.
Och mycket riktigt. Hon satt fint i starten och såg så lugn ut. Men så fort jag sa "kör" så slog blicken över i ren pur galenskap. Ögonen formligen lyser och medan hon rusar mot mig känner jag instinktivt hur det här måste vara exakt så som rådjur framför bilstrålkastare känner sig. Skräcken liksom kryper ner genom ryggraden. Galenskapen hon utstrålar är liksom obeskrivlig. Och man vet med sig att det här kommer göra ont. Så ont. Så fruktansvärt ont. Och det gör det. Ont. Både rent fysiskt när hon kolliderar med en eller hänger sig i gäddhänget eller sparkar en i njurarna med gorillatassarna bara för att hon är så jäkla lycklig på planen. Men det gör även ont i själen. Vad har liksom hänt med min agilityhund? Hunden som led av en alldeles utomordentligt bra, sansad och balanserad agilitygalenskap? Vad hände med den? It is no more kan vi väl i varje fall enas om. Disk på hinder nummer tre. Jajamen. Och vi kan inte ens skylla på att starten var svår. Men man kan självfallet diska sig på en raksträcka. Såklart att man kan. Sen slog det än en gång slint och hunden brände av så många hinder hon kunde på så lite tid som möjligt samtidigt som hon han sätta ett par fina tuggmärken i min ena skinka och ge mig tre hjärnblödningar innan jag hann mota den vilda bebin av plan. Skjut mig. Igen.
Men jag kom åtminstone i mål påklädd.
Stod sedan i valet och kvalet om vad jag skulle göra. En del av mig övervägde att anmäla henne till en kurs i jaktapportering och låta henne agera apport, alternativt hyra ut henne till ett vildmarkssafari långtbortistan. En annan del av mig övervägde att åka och straffträna lite mer agility.
Ni kan väl gissa vilken del av mig det var som vann.
#hataagility #varförgermanbarainteupp
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar