måndag 26 september 2016

Kan man inte samla på pinnar...

Nå hur går det för oss på diskfronten? Jorå. Tackar som frågar! Sen sist har vi tippexat bort inte mindre än fem pinnar. Bra va? Det börjar verkligen kännas som att det hela är på väg åt rätt håll. Rätt som i pinnfritt. Och det måste ju egentlige vara en bra sak. För vem vill egentligen ha en massa pinnar på sitt samvete? Låter ju ungefär lika otrevligt som att ha käppar i hjulet liksom.


Förra helgen körde vi totalt 5 lopp och faktum är att vi på något magiskt vis inte ens diskade oss i alla fem. Nä. Faktum är också att vi inte heller nollade ett enda lopp heller. Ännu ett faktum är det faktum att Snigel inte missade vartenda kontaktfält. Faktum är att hon istället satte fler än vad hon missade. Däremot så roade hon sig kungligt med att slarva bort sig i lite slalompinnar. Matte roade sig minst lika kungligt med att slarva bort ett par byten och slarva iväg hela Snigel in i fel tunnelöppning ett par gånger. Men som sagt. Vi diskade oss inte i alla lopp och med tanke på hur sanslöst dåliga vi är på att få ihop saker och ting just nu så får jag faktiskt känna mig ganska så nöjd med att lyckas ta oss i mål med futtiga fem fel. Särskilt eftersom jag vid målgång var helt övertygad om att hunden hade satt vartenda kontaktfält och att vi därmed hade nollat loppet. Tyvärr hade vi ju inte gjort det men det är liksom känslan som räknas. Och känslan var riktigt bra i just det där loppet jämfört med allt flams vi ägnat oss åt. Dessutom var jag även påklädd när vi skuttade ut från planen och det är baskemig en bedrift.


I övrigt så kantades våra lopp utav ganska så färgglatt språk från min sida. Det är nämligen så att varje gång Snigel missar i slalom så vrålar jag "helvete". Inte för att vi får fem fel. Nej nej. Inte för att jag blir besviken. Nej nej. Helvetesvrålet grundar sig helt och hållet i en bävan för den smärta som oundvikligen komma skall. Snigelprylen blir nämligen något så sanslöst frustrerad över att behöva ta om ett hinder. Särskilt ett slalom. Så pass frustrerad att hon alltid måste ta ut frustrationen på mig i form av minst ett känguruskutt och ett välriktat tugg i den extremitet hon kommer åt. Och trots att hon inte är så mycket större än ett par staplade mjölkpaket så är det faktiskt ganska så imponerande med vilken lätthet hon alltid lyckas placera slalomblåmärkena i axelhöjd. Alltid. Och det gör så ont. Så infernaliskt tokont att jag helt enkelt inte kan låta bli att svära en sväng så fort jag vet att det onundvikliga är ett faktum. Förutom blåmärken så samlade vi även på oss ett gäng femmor för kontakt. På grund av blåmärkena. Vad annars liksom. Kan man inte samla på pinnar så kan man ju samla på blåmärken och efter denna helg så skulle jag kunna påstå att vi faktiskt tagit oss mer än halvvägs till SM. Blåmärkes SM. Jajamen.


Igår tyckte vi att det var dags för lite mer förnedring  tävling. En arla morgonstund som bjöd på två diskar så raska att jag inte ens hann svälja morgonkaffet innan det var klart och dags att åka hem. Första loppet skiljde sig enbart från katastrofen i Frövi på det att jag faktiskt råkade få komma i mål påklädd, men det berodde nog på mer tur än skicklighet. Snigel kom inte ens i mål. Hon började med en rivning på första hindret på grund av alldeles för sent uppdraget landningsställ (hon skyller på dålig service och bristande underhåll, jag skyller på allvarligt maskinellt fel) och sedan fortsatte det i samma anda. Inte ett hinder i rätt ordning. Hon frivarvade värre än på länge och passade på att bränna igenom 19 hinder som en liten bonus samtidigt som hon gapskällde mig i ansiktet och siktade in sig på mitt gäddhäng varje gång hon skuttade förbi. Glad var den. Väldigt glad. Matte var trött. Innerligt trött och skaplig fundersam till varför hon ens släpat sig ur sängen för att medverka i denna galna flyguppvisning istället för att ta en välbehövlig sovmorgon.


Lopp nummer två var skapligt mycket bättre. Skapligt som i att hon bara tog ett extra hinder istället för 19 men ja, återigen hade vi vare sig flyt eller samarbete och det känns som att det skulle vara lättare att dra med sig en bisonoxe med tandvärk in på plan och få till något som skulle kunna likna ett flytigt samarbete. Det enda som blev bra var att jag fick tillfälle att tokbelöna balansens kontaktfält och att jag än en gång kom i mål påklädd.


Vi fortsätter med andra ord på samma tema som vi nu harvat oss igenom sen början av sommaren. Galenskap. Hysteriskt mycket galenskap. En hund som tycker att agility är roligare än livet självt och att allt helt enkelt blir oerhört mycket roligare om inte matte står i vägen och viftar och guppar sig genom plan. Jag verkar knappt kunna reda ut att handla henne rätt över två hinder på en raksträcka i dagsläget och jag börjar faktiskt bli lite ledsen i ögat. Vi som haft ett så fint samarbete. Vi som haft så himlans galet tokroligt tillsammans. Nu är det som att hela hunden checkar ut på egna äventyr så fort hon hör ordet "kör" på tävling och jag mest ägnar mig åt att komma undan huggtänderna och hålla i underkläderna. Lite sorgligt hela alltihopet eftersom meningen liksom är att vi ska ha kul. Tillsammans. Som ett litet miniteam liksom. Oavsett hur det går resultatmässigt. Men jag vet faktiskt inte riktigt hur vi ska lyckas hitta tillbaka.


På träning så kan det ömsom gå lika illa som på tävling, ömsom gå helt fantastiskt. Som exempel så tränade vi på blindbyten och tyskar häromdagen. Något vi i princip aldrig tränat innan. Och visst sjutton gick det vägen. Visst sjutton kunde vi samarbeta. Visst sjutton var vi ett team. Visst sjutton kunde jag tråckla henne över fler än två hinder.




fredag 16 september 2016

så ses vi bakom bajamajorna för lite pinnåterlämningsförnedring

Egentligen borde jag sluta kalla det för tävlingsrapportering. Jag borde verkligen sluta göra det. För att få lov att kalla det för tävlingsrapportering så krävs det liksom att man har tävlat. Och för att få lov att säga att man tävlat så krävs det liksom att man typ har eh ja, gjort det. Tävlat. Presterat. Gjort något som man kanske skulle åtminstone kunna få att se ut som om man gjort det förr.


Det vi gjorde i helgen i Gävle kan knappast kallas för tävling. Totalt 11 lopp. 6 stycken Snigellopp och 5 stycken Luslopp. Inget av det särskilt tävlingsmässigt. Nope. Inget av det ens särskilt agilitylikt faktiskt. På det stora hela så var vi en skuttande katastrof från början till slut och lyckades verkligen inte få ihop många rätt. Jo. Ett par rätt. Snigelprylen satte nämligen magiskt nog ett flertal kontaktfält under helgens 3 agilitylopp. Faktiskt. Antagligen mest av misstag. Men sen var det inte så mycket mer än det.


Lus hade inte ett endaste slalom i kroppen under hela helgen. I varje fall inte inne på tävlingsplan. Inte ett endaste ynkligt litet slalom lyckades hon genomföra på första försöket. Hon skuttade antingen tankspritt förbi eller så ledsnade hon efter två portar och flärpte vidare. Hon har helt enkelt inte tid och ser alltid lika förvånad ut varje gång de där blompinnarna dyker upp mitt på plan. På uppvärmningen så är det inga problem. Då älskar hon slalom. Men så fort hon äntrar plan försvinner liksom hela slalomkonceptet ut ur hennes söta lilla huvud. Ingångarna på helgens slalom var allihop så himlans trevliga och inbjudande att det enda som saknades var att rulla ut en röd matta samt presentera hunden med en guldgraverad inbjudan. Men nej. Istället hamnade jag i en intensiv diskussion med Lus varje gång vi hamnade vid ett slalom.


- Slalom!
- Eh nej.
- Men eh jo! Slalom!
- Nej.
- Men ta slalom.
- Du kan faktiskt inte tvinga mig. Jag är en kännande individ och du har inte rätt att ställa krav på mig.
-Eh alltså jo. Slalom ingår i agility. Du gillar agility. Du gillar slalom. Man måste ta slalom om man ska köra agility.
- Eh nej. Nu känner jag mig faktiskt lite kränkt här så jag tror att jag skuttar iväg och hoppar ett annat hinder faktiskt så kan du ta slalom själv.
- Lättkränkta Emounge.


Så nej. Det gick inge vidare för mig och Lus.


Det gick definitivt inte någe vidare för mig och flärpmuppen Snigel heller för den delen. Hunden ägnade återigen helgen åt att vara spritt språngande galen på plan och flänga runt som en tornado med tandvärk. Jag gormar "ut" och viftar mot närmaste hinder. Hunden nickar glatt i samförstånd, gör en U-sväng och bränner av mot en tunnel på andra sidan planen. I varje lopp. Jahopp.  Som bäst lyckades vi väl få till en sisådär tre hinder på raken i rätt ordning. Som bäst. Resten var rent ut sagt en katastrof och jag började liksom fundera på om det inte snart börjar bli dags att tvingas att börja lämna tillbaka pinnar.


Efter ett visst antal lopp som mest ser ut som att man aldrig någonsin tränat agility så kanske man blir återbetalningsskyldig? Pinnretur liksom. Kanske i samband med prisutdelningen efter att man delat ut pinnar till dem som förtjänat dem så listar man upp de som är inne på sitt sexhundrafemtielfte frivarvsgrundadedisklopp och därmed måste lämna tillbaka en pinne. Ta med er tippex och tävlingsbok så ses vi bakom bajamajorna för lite pinnåterlämningsförnedring liksom. Det skulle i varje fall förklara varför man inte kan lägga ner den här skitsporten. Hamnar man på ett minusantal med pinnar så måste man strafftävla tills man samlat ihop tillräckligt många pinnar för att hamna på plus minus noll innan man kan lägga ner och byta sport. Det börjar liksom bli dags nu för så som vi håller på så reder vi helt ärligt inte ens ut en blåbärsbana och jag vet verkligen inte varför det har blivit så här.


Den 18 juni drog hon sitt första frivarv. Sen dess har det liksom rullat på och jag lyckas verkligen inte samla ihop det hela. Sen hjälps det väl inte att jag istället har börjat bebishandla henne på ett sätt jag aldrig gjort tidigare eftersom jag aldrig hunnit med henne. Nu är hon ännu snabbare och hur jag tror att jag ska hinna ligga framför henne och framförbyta henne genom en hel bana bara för att minska möjligheten till att fatta egna beslut går lite över mitt förstånd. Det funkade liksom inte förr, varför skulle det fungera nu? Men eftersom henne hjärna brinner av redan efter hinder nummer tre och hon har tappat bort den lilla hoppteknik hon faktiskt hade lärt sig bemästra så innebär det följaktligen att hunden landar 6 meter efter varje hinder hon tar och därmed är hon ute och paddlar i spenaten så långt från mig hon kan komma. Därmed hittar hon på en hel ocean av nya spännande vägar att ta alldeles själv. På alldeles eget initiativ. Med lite tur springer hon på mig någonstans i mitten av banan, smockar in ett par gorillatassar i min rygg, och flärper sen vidare likt en missil med slagsida på eget uppdrag och jag trillar i mål med nitton nya blåmärken och elva tjusiga bitmärken (se bild nedan tillexempel, där kan man faktiskt börja räkna blåmärkena)) . Suck




Duktiga Marie Andersson lyckades för övrigt fånga cirkusen på bild. Stort tack för det!

















fredag 9 september 2016

hyra ut henne till ett vildmarkssafari

Måste väl ändå komma i kapp mig med katastrof tävlingsrapporteringen innan det liksom fylls på med mer fiaskomaterial här på bloggen (ja, i helgen är det ju dags igen! Håll i hatten. Eller Bhn.).


Förra helgen tävlade vi i Märsta och ja. Det var ju spännande. Minst sagt. För alla som tittade på i varje fall. Visserligen även för mig eftersom våra två lopp mest kändes som ett desperat försök att fly undan en flock med vilda vargar. Herregud.


Galen. Galen. Så förbenat jäkla tokgalen. Galen på den nivån att inte ens jag tycker att det är roligt längre. Och då är det baskemig illa.


Startade dagen med ett agilitylopp. Kontaktfältshinder. Tjoho. Not. Men döm om min förvåning när flygsnigel faktiskt går in och sätter samtliga kontaktfält. SAMTLIGA. KONTAKTFÄLT. Förstår ni vad jag säger? Den flög inte ett enda kontaktfält. Däremot så diskade den sig på hinder nummer fyra, tog nittisex frivarv, tuggade mig halvt fördärvad och brände ihjäl minst elftiarton stackars små hjärnceller. Både mina och hennes egna. Hon var lika lätt att manövrera över planen som det är att vända en atlantångare i en barnpool. Men hon tog kontaktfälten. Jäkla skitsport till att få en att få upp hoppet igen. 


Inför hopploppet så tänkte jag, strategiskt nog, värma upp henne så pass mycket att hon liksom kanske skulle vara för trött för att överljudsflärpa ur jordens omloppsbana. Hon kändes riktigt bra inför starten. Sansad. Samlad. Lagom taggad. Vilket aldrig aldrig någonsin är goda tecken. Någonsin. Aldrig.


Och mycket riktigt. Hon satt fint i starten och såg så lugn ut. Men så fort jag sa "kör" så slog blicken över i ren pur galenskap. Ögonen formligen lyser och medan hon rusar mot mig känner jag instinktivt hur det här måste vara exakt så som rådjur framför bilstrålkastare känner sig. Skräcken liksom kryper ner genom ryggraden. Galenskapen hon utstrålar är liksom obeskrivlig. Och man vet med sig att det här kommer göra ont. Så ont. Så fruktansvärt ont. Och det gör det. Ont. Både rent fysiskt när hon kolliderar med en eller hänger sig i gäddhänget eller sparkar en i njurarna med gorillatassarna bara för att hon är så jäkla lycklig på planen. Men det gör även ont i själen. Vad har liksom hänt med min agilityhund? Hunden som led av en alldeles utomordentligt bra, sansad och balanserad agilitygalenskap? Vad hände med den? It is no more kan vi väl i varje fall enas om.  Disk på hinder nummer tre. Jajamen. Och vi kan inte ens skylla på att starten var svår. Men man kan självfallet diska sig på en raksträcka. Såklart att man kan. Sen slog det än en gång slint och hunden brände av så många hinder hon kunde på så lite tid som möjligt samtidigt som hon han sätta ett par fina tuggmärken i min ena skinka och ge mig tre hjärnblödningar innan jag hann mota den vilda bebin av plan. Skjut mig. Igen.


Men jag kom åtminstone i mål påklädd.


Stod sedan i valet och kvalet om vad jag skulle göra. En del av mig övervägde att anmäla henne till en kurs i jaktapportering och låta henne agera apport, alternativt hyra ut henne till ett vildmarkssafari långtbortistan. En annan del av mig övervägde att åka och straffträna lite mer agility.


Ni kan väl gissa vilken del av mig det var som vann.


#hataagility #varförgermanbarainteupp

torsdag 8 september 2016

Du är en sån. Bara så att du vet.

Jag är högst medveten om att den här bloggen ofta tenderar att fokusera på Snigelprylens bravader. Inte för att de andra inte tar upp oceaner av plats i min vardag, de gör faktiskt det. Inte för att de inte utmärker sig, för de gör faktiskt det. Inte för att de inte är världsgulliga, übersöta och alldeles genombäst och tokälskade, för de är faktiskt det och mycket mer.


Så nu har jag försökt att rannsaka mig själv till varför Snigelprylen liksom alltid är mitt i smeten och jag har inte riktigt lyckats komma fram till något annat än att hon helt enkelt är Mest. Mest i vägen. Mest galen. Mest knäpp. Mest i mitten. Mest pestig. Snigel är helt enkelt mest av allt. Alltid. Hon är den ständiga vageln i ögat. Den ständiga flugan i soppan. Hon är överallt precis hela tiden och det liksom går inte att inte upptäcka henne. Det är en hund som man antingen älskar eller blir galen på. De flesta som träffar henne faller, av någon högst outgrundlig anledning, in i kategori nummer två. Snigel är helt enkelt väldigt mycket. Mest. Mest glad. Mest kärleksfull. Mest benägen att krypa under skinnet på dig eller fastna i en råbandsknop med tungan kring dina tonsiller av pur glädje över att äntligen ha fått återförenas med dig efter hela två minuters separation. Hon är en hund som syns. En hund som hörs. En hund som ja. Helt enkelt är mest. Igen. De flesta normalt funtade människor börjar desperat slita sitt hår efter tre minuters umgänge med prylen. Hur kan något vara så jäkla lyckligt. Hela tiden? Det är onaturligt!


Jag själv går däremot alltid runt i ett lite rosaluddigt kärleksmoln till denna hund. Hon är min själsfrände och vi är så innerligt lika. Jag är nämligen precis lika mycket mest som henne och folk verkar raskt klassificera mig i en av samma två kategorier som Snigel hamnar i.


Så när Snigel glatt hoppar upp i sängen för att hälsa på mitt moderskepp en tidig morgon på landet och formligen anfaller henne med hela kroppen. Trampar på Lus. Sätter sig på moderskeppets arma huvud. Petar ut minst ett öga med en gorillatassklo för att sedan göra en saltomortal och landa på hennes mage så att luften formligen går ur henne innan hon tvånglar upp henne efter bästa förmåga.


Då suckar moderskeppet, skakar på huvudet och konstaterar "Du vet de där föräldrarna vars vidriga småbarn ränner upp och ner i flygplanskorridoren samtidigt som de vrålar ända från tårna? Du vet de där föräldrarna som sitter kvar på sin plats, knäpper händerna och bara ler åt hur fantastiskt kreativa och försigkomna barn de har som på egen hand ställt till med hela havet stormar och vält tre serveringsvagnar högt uppe i luften. Du vet dem? Du är en sån. Bara så att du vet.".


Kommer då på mig själv med att sitta och skratta. Och le, lite sådär fånigt åt Snigels framfart. Med händerna knäppta i knät. Jahopp. Jag är alltså en sån ja. Bara så att ni vet.



Foto: Patrik Hjelm


Foto: Emma Hammar

Du får en cheeseburgare om du tar det!

Och den Lilla Lusen då? Den lilla Lusen var såklart även hon i Frövi och fortsatte att glömma bort hur man tar slalom. Hela helgen. Hela jäkla helgen faktiskt. Inte ett enda slalom hade fröken i kroppen. Inte ett enda.

Hon var glad. Hon var snabb. Hon morrade i svängarna. Hon frivarvade till och med i ett lopp och tappade huvudet helt och hållet. Hon gjorde ett fantastiskt upplopp och formligen flög fram mot mål likt en elchockad iller. Hon gjorde många bra saker. Att ta slalom var inte en av dem.

I det sista loppet var jag så desperat att få henne att ta slalom att jag vrålar "du får en cheeseburgare om du tar det!". Needless to say. Det blev ingen cheeseburgare för Lus. Däremot så tröståt matte fyra stycken i bilen på väg mot  landet. Det gjorde jag faktiskt. Lus fick inte smaka.



Förutom slalomvägran så är även Lus numera tjockare än någonsin. Och det mina vänner, det, det vill inte säga lite. För Lus har liksom varit tjock sen hon kastrerade för 3,5 år sedan. Nu är hon ännu tjockare. Att ägna dagarna på dagis ute hos bästa gudfamiljen har visat sig medföra vissa nackdelar. Eller fördelar beroende på vem ni frågar. Hos gudfamiljen finns det nämligen körsbär. Mycket körsbär. Lus gillar körsbär. Lus gillar visserligen exakt precis allt som man kan eller egentligen inte kan äta. Så egentligen är det av den anledningen helt irrelevant att nämna att det är just körsbär. Men jag gör det ändå. Att plocka upp Luspoop har de senaste två månaderna mest kunnat liknas vid hur det skulle kunna vara att plocka upp efter en kulspruta. Poopet innehåller enbart körsbärskärnor. Inget annat. Allt förutom kärnorna verkar ha lagt sig som två mjuka kuddar som likt fendrar sträcker sig längs med hennes bröstkorg. I snitt verkar hon äta närmare 75 körsbär per dag. Ja. Jag har gjort en överslagsräkning i samband med pooplockandet. Och ja. Jag är högst medveten om att körsbär inte är nyttigt alls att peta i sig om man är en Lus. Jag är högst medveten om detta. Men det är liksom inte så himlans enkelt att få henne att låta bli. Tro mig. Vi har försökt. Senaste upptäckten av ett jordgetingbo vid körsbärsträden tog raskt hand om de övriga fem hudnarnas eventuella körsbärsintresse. Jordgetingboet hade ingen närmare effekt på Lus. Likt ett vikingatåg så kastade hon sig in under trädet, fyllde munnen med så mycket körsbär hon kunde, rusade därifrån och tuggade glatt i sig sitt byte för att snabbt ställa sig på jordgetingspan i väntan på nästa tillf'älle att anfalla. Inte ens regn höll henne borta. Regn håller annars Lus borta från livet själv. Men nej. Körsbär segrar över allt.



Jag övervägde möjligheten att sätta munnkorg på hunden men insåg snabbt att den ynkliga lusen genast skulle lägga sig ner och självdö. Och det kändes faktiskt ganska så onödigt. Jag övervägde att sätta en krage på henne men förstod genast att den om möjligt bara skulle öka på hennes körsbärsmummseri. För med en krage på är man både skyddad mot jordgetingar och har möjlighet att ställa sig under trädet och bara vänta på att fylla upp sin alldeles egna körsbärsgodisskål precis inom snokavstånd. Matsäck liksom. Så nej. Istället åkte vi på en körsbärsfri semester till landet. Där mumsades det bara skaldjur, kantareller, nypon samt en och annan servett ur källsorteringslådan. Och möjligens ett halvt kilo skinka, några paket leverpastej och en och annan herrgårdsost. Till mitt försvar var inget av detta sanktionerat utav mig. Mormor tar nämligen egna initiativ när djuren är uppe och härjar i köket. Nämligen.



Så nu står jag här med en Lus som är så tjock att det ska mycket till för att lyckas pressa henne genom en dörröppning. En Lus som allt oftare går under namnet Lus af Tjockholm. Varje promenad ägnar hon åt att blänga anklagande på mig och nu senaste idag, efter att ha blivit medtvingad på en löprunda. så försökte hon omplacera sig själv till grannen. Hon hävdar att hon svälter. Hon hävdar att hon lider. Hon hävdar att matte borde skjutas. Jag hävdar att hon är tjock.












onsdag 7 september 2016

Konsten att komma i mål påklädd

Det blev lite semester ändå för vår del. Semester och fullständig datorfrihet vilket visade sig vara ganska välbehövligt. Därför har den oerört spännande tävlingsrapporteringen från vår helg i Frövi fått vänta. Länge. Men jag kan faktiskt nästan lova er att den rapporteringen är väl värd sin väntan. Den är faktiskt det. För den helgen var en riktig katastrof, På så offantligt väldans många kreativa vis.

Snigel gjorde sedvanlig succée. Jajamen. Jag tror hon på egen tass bidrog med minst 40 % av helgens underhållning. Resterande 60 % föll på min lott att bistå med. Igen.

Inför Snigels första agilitylopp hade jag bara bestämt mig för att få stopp på henne på balansen. Skit sak samma hur bara hon stannar. Vi måste liksom få ett bryt på de häringa galna flygfasonerna. Således placerade jag mig vid balansens slut inför starten. Placerar strategiskt en fot vid balansens slut och liksom böjer mitt knä över kontaktfältet samt sträcker ut mina armar i ett försök att, if all else fails, bodyblocka dårmuppen. Samtidigt som hon kommer ångandes över balansen så vrålar jag "ligg" i ett desperat försök att liksom överraska henne till den grad att hon stannar upp en sekund. Snigel ger mig ett överraskat ögonplir samtidigt som hon tar sats och skuttar upp i luften, genom mina utsträckta armar, över mitt utsträckta ben och landar tjusigt en halv kilometer från kontaktfältet samtidigt som jag chockat vrålar "jävla skithund!".  Sen drog hon igenom två tunnlar och passade på att ta A hindret och flyga över det kontaktfältet två gånger innan jag lyckades få henne av planen. Jahopp.

Hopploppet var inte det ett endaste dugg bättre. Visserligen innehöll det inte kontaktfältshinder alls men det betyder inte att det ändå inte går ypperligt bra att fullständigt tappa huvudet och diska sig fortare än kvickt ändå. Och det var ungefär precis det vi gjorde . Att släppa lös henne på planen kändes som att släppa lös en hormonstinn babian i en godisaffär. Helt utom kontroll och alldeles sjövild.

På söndagen hade jag snickrat ihop ännu en plan för att få  stopp på kamikazepiloten från helvetet. Den här gången planerade jag att kräla längs med balansen i samma hastighet som en myra tar sig över den klistriga sidan av silvertejp. Jag planerade även in en kaffepaus vid sidan av kontaktfältet för att ge henne tillfälle att fundera över sina synder.

Sagt och gjort. Jag släppte lös den svarta faran och lyckades på något magiskt vis få henne att ta de första fem hindrena i rätt ordning innan balansen. Väl vid balansen så lade jag i handbromsen och ser man på! Den tog kontaktfältet. I amöbahastighet. Visst. Den såg ytterst chockad ut. Visst, det gjorde jag också. Visst, ingen av oss såg riktigt klok ut. MEN HON TOG KONTAKTFÄLTET! Jag säger bara det.

 Sen brann det i bergerhjärnan. Fullkomlig eldsvåda. På samtliga plan.

Efter balansen så slog det fullkomligt slint. Frustrationen av att inte få flyga över kontaktfältet likt en missil radiostyrd av fulla, finniga tonåringar orsakade en smärre gräsbrand inne i den lilla lilla bergerhjärnan. Hon brändes raskt av de nästkommande fyra hindren, jag viftar och hojtar "slalom" lite sådär halvdesperat, Snigel slänger en blick på mig samtidigt som hon vrålar "apselut! jag ska bara ta det här andra hindret långtbortistan först!". Jahopp. Disk. Sen seglde hon tillbaka, tog slalom, lade krokben framför mina fötter och brände av åt vänster fastän jag tokpekade åt höger, bara för att smita in i fel tunnel. Då började det så smått brista för den annars tålmodiga matten. Jag bad henne lägga sig ner samt beordrade henne att koppla på hjärnan. Hon nickade lite förnuftigt att hon var med på min plan sen satte hon av igen och jag fick först stopp på henne på gungan. Där hon långsamt traskar över bara för att ställa sig med klospetsarna precis ovanför kontaktfältet och sedan ta ett jämfota skutt rätt upp i luften, efter landningen fortsäter det vilda skuttandet och hon liknar just nu mest en överförfriskad tasmansk djävul. Där och då brinner det även av i mattehjärnan. Kastar mig övervilddjuret och hivar upp henne i famnen. Nånstans får det liksom räcka. Det vilda djuret sprattlar och ålar sig likte det ehh vilda djur hon är och lyckas raskt få in båda sina gorillatassar innanför min tröja. Innanför min BH. Som hon raskt drar ner. Både BH och tröja. Och där står jag mitt på en agilityplan i Frövi, toppless, med endast ett sprattlande litet odjur som skydd. Och det sprattlande odjuret är liksom påväg att åla sig ur mitt grepp. Således kan jag alltså inte släppa taget med ena handen för att raskt fiska in behagen. Nix. Mitt enda alternativ är att springa in i mål och snabbt som ögat vända framdelen in mot en tältvägg, släppa hunden och hiva upp mina kläder samt avsluta det hela med ett Taaadaaaaaaa och buga mig inför publiken. Suck.

Skjut mig. Bara gör det. Varför måste jag alltid vara en vandrande cirkus vart jag än är? Jag får ju inte ens betalt för att göra mig till åtlöje liksom.

En censurerad film från topplessloppet. Bästa Monica slutade schysst nog att filma när själva topplessincidenten begav sig. Ytterst finkänsligt och kompisaktigt av henne måste jag säga. Jag tror det var ett misstag.



Sista i sista loppet fick jag väl i varjefall behålla kläderna på men det var väl också allt. Tre sekunder efter start så slutade bergern återigen att lyssna och seglade glatt över starthindret trots mitt desperata HÄÄÄR-vrålande. Disk. Igen. Sen fläpte hon sig i varjefall igenom resten av banan. Visserligen med en hoppteknik som mest liknade Agda 87s försök till poppig jitterbugg. Men ändå.

Efter denna incident har jag helt reviderat min definition av ett lyckat lopp. Fram tills denna helg innebar ett lyckat lopp såklart en nolla. Efter denna helg så innebär ett lyckat lopp att komma i mål påklädd.


Foto: Patrik Hjelm


Foto: Leona Örtenberg