tisdag 16 augusti 2016

ärthjärnsflärpande och belöningssmitande Lus

I lördags var det äntligen dags för agilitytävling igen efter ett alldeles för långt uppehåll. Tävlingsdjuret i fråga var denna gång fröken Lus som hade två starter i agility samt en start i hopp att se fram emot. Eller ja, se mot i varjefall. Huruvuda damen ser fram emot saker är liksom alltid lite av ett frågetecken.

Lus är ju som hon är och man vet ju aldrig riktigt vad man får med henne. Jag är fortfarande lite sådär fjärilspirrigt lycklig över att hon överhuvudtaget ens kan tänka sig att så mycket som snegla på ett hinder. Så förväntningarna på att hon överhuvudtaget ska kunna bemöda sig med att starta på tävling är ännu ganska så skapligt låga. Men det gick ju ganska så bra sist vi tävlade vid midsommar. Det gjorde ju faktiskt det. Men som sagt, bara för att något har funkat med fröken så betyder det inte att det komme funka igen.

Så döm om min förvåning när fröken inte bara kampar med leksak innan start utan dessutom glatt skuttar fram över planen åt rätt håll och efter en liten stund så inser jag att hon även morrar i svängarna. Gladmorrar. Så mycket hon bara kan. Att hon sen inte tog slalom är liksom bara en liten larvig detalj i sammanhanget. Lus tar nämligen nästan aldrig slalom i bana. Och eftersom jag är medveten om det så hade jag redan på förhand planerat att diska oss vid slalom för att få tillfälle att ta om hindret före och träna på just den ingången. Vilket vi alltså gjorde. Sen gladmorrade hon sig igenom resten av banan. Och jag skuttade glatt flämtandes och fnissandes efter av lyckopirrighet.

I andra loppet fanns det inget slalom med. Varpå matte i en mikrosekund fick upp ett litet hopp. Men bevisligen så kan man diska sig ändå. Även fast det inte finns ett slalom med i bilden. Vi missförstod varandra och Lus var kanske liksom lite väl glad och ärthjärnsflärpig och inte sitt sedvanligt uppmärksamma jag och hoppade ett hinder åt fel håll. Men vi var liksom lika lyckliga för det. Särskilt Lus. Lus älskade agility. Hon gjorde faktiskt det.

I sista loppet så trasslade det till sig redan i start. Lus tjuvstartade vilket följdaktligen ledde till att jag inte kund eutröna vem utav oss som var mest förvånad över det. Men förvirringen var total. Jag sprang åt ett håll, Lus åt ett annat, innan vi lyckades mötas vid gungan och bränna av några felfria hinder innan vi snubblade in i slalom och fick traggla om skiten. Efter slalom hade vi 3 hinder kvar till mål. Tre hinder som Lus helt sonika brände förbi för att whippetskutta sig rätt in i belöningslådan. Huh? Lus? Smita på belöningar? Belöningar som inte ens består av mat utan bara en ensam liten leksak? Vad händer med världen egentligen? Men där och då så kunde jag inte annat än att brista ut i ett gapskratt. Hela altihopet var bara så fantastiskt komiskt att jag liksom inte kunde sluta skratta på minst en kvart.

Tre diskar och en glad tjuvstartande, ärthjärnsflärpande och belöningssmitande Lus. Kan det liksom egentligen bli så mycket bättre? För en glad Lus. En riktigt glad Lus. Det är något man egentligen ser alldeles på tok för sällan.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar