måndag 18 juli 2016

En bedrift av kalasnödvändiga proprtioner

Enligt bergerrön finns det en magisk gräns nånstans där kring 3 års ålder, den ålder där poletterna ska börja trilla ner, förnufttet hitta hem, sans hamna i balans och allt sånt där bra som händer betydligt tidigare hos många andra raser. Något man i folkmun visst kallar mognad.

Den magiska gränsen passerade inte mindre än två bergersystrar igår. Jajamensan. Hela tre år fyllde flärpmupparna igår. Och jag går fortfarande här och väntar på den däringa magiska förändringen. Väntar. Likt någon som väntar på den där bussen som aldrig någonsin dyker upp när man står kissnödig i obekväma skor mitt i ett skyfall utan regnjacka vid en busshållplats så långt från civilisationen att det rimligtvis inte ens borde gå bussar därifrån någonsin. Väntar som sagt.

Något säger mig att jag kommer att få vänta länge. Länge länge på den däringa utlovade mognaden. För helt ärligt så tror jag inte att den uppdateringen någonsin kommer att vara kompatibel med en bergers operativsystem. Inte heller den däringa polett-appen eller sansochbalans.exe. För jag tror faktiskt att det hela helt enkelt handlar om en ickekompatibilitet på evolutionär nivå. En berger ska inte vara sansad. Den ska inte vara i balans. Den ska definitivt inte påvisa någon som helst form av mognad eller förnuft. Aldrig någonsin. En berger ska liksom bara vara berger. Hela livet.

Och om jag ska vara helt ärlig så väntar jag inte heller så mycket på det däringa magiska. Nej. jag gör faktiskt inte det. För i smyg, eller nästan faktiskt inte alls i smyg. Så är jag alldeles utomordentligt nöjd med att ha hundar, som likt mig själv, aldrig någonsin någonsin vill bliva stur. Eller stor. Eller vuxen. Eller mogen. Ingen av oss. Vi har det helt enkelt alldeles för roligt så som vi har det nu. Så det så. Och jag brukar inte heller stå och vänta på bussar långt ut i obyggden heller för den sakens skull.

Alltså passerade flickornas treårsdag utan några som helsta tecken på någon som helst form av personlighetsutveckling. Och tur är väl egentligen det.

Födelsedagen firades hemma hos bonusfamiljen med tårtkalas för alla involverade hundar. Lus hävdade högljutt att det som egentligen firades inte alls var hennes ohängda systrars födelsedag. Nej, vi firade Lusens överlevnadsdag. För att ha överlevt att leva ihop med bergers i snart tre år. Det. Ja det. Det anser hon vara en bedrift av kalasnödvändiga proprtioner. Och jag är faktiskt böjd att hålla med.

Så hipp hipp hura älskade, tokiga knasfior. Tänk vilken tur jag har som i snart tre år varit drabbad av världsomvälvande bergerlycka. Tänk vilken tur!






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar