torsdag 28 juli 2016

krånglat in skiten i micron och kört den på full effekt

Den där magiska kontaktfältsbågen ni vet? Den där magiska bågen som fick Snigel att sätta tårframkallande fina kontaktfält häromdagen? Ni vet just den va?

Just den kan eller inte kan möjligens eventuellt råka att alldeles strax hamna på tippen. Alternativt så kan eller inte kan matten återfinnas i ett dike ute i obygden med nämnda båge hårt virad kring halsen. Eller möjligens bli åtalad för försök till mordbrand efter att ha krånglat in skiten i micron och kört den på full effekt en vända bara för att jag vill slippa se båghelvetet igen och inte hittar något bättre ställe att göra av med den på. Just saying.

Den magiska kontaktfältsbågen visade sig visserligen ha magiska egenskaper. Så pass magiska att Snigelprylen lyckades hoppa nästintill vartenda kontaktfält utan att vare sig hoppa över själva bågen eller lätta mer än elva centimeter från marken. Så pass magisk visade den sig vara. Istället för att höjdhoppa sig över fälten lärde hon sig snabbt att länga ut hela sig själv likt en välsvarvad pil och genom att skjuta ifrån med tårna och fladdra ett extra varv med tungan så tog hon sig graciöst över hela jäkla fältet i ett swish.  Den visar sig fortfarande ha tårframkallande kvalitéer och sånt där. Bara av en helt annan karaktär än vad jag hade hoppats på. Vredestårar. Tårar av djup frustrtaion och jag börjar sakta men säkert inse att vi aldrig någonsin igen kommer att ta oss igenom en agilitybana.

Därför surfade jag raskt in på nätet och anmälde mig till Knyppling för nybörjare samt  5 HP Kastrullpolering, distansutbildning.  Får nån jäkla hobby måste jag ju ha.

tisdag 26 juli 2016

operation kontaktfältshelveten

Även om Snigelprylen egentligen är satt på lite agilityvila så är det ju ändå i princip nästan alldeles nödvändigt att ändå försöka lösa lite världsproblem. Agilityrelaterade världsproblem. Närmare bestämt ännu ett desperat försök till att få frökens flygcert indraget på permanent basis. För även om det var oväntat kul att diska sig gång på gång på senaste tävlingen på den däringa förkastliga balansbommen så ser jag ju hur jag om inte alldeles för lång tid kommer att bli lite trött på att aldrig någonsin få lov att springa klart en enda bana. Om inte annat så kommer snigelprylen spinna ut i yttre rymden propellerad av sin egna frustration över bristen på tjoho på tävling. Såldes har vi inlett operation kontaktfältshelveten. Igen. 

Hittills har ju vårt problem bestått i att hunden alltid alltid sätter fina fält på träning. Men numera aldrig aldrig på tävling. Vilket har gett träningens känsla lite bergochdalbanefeeling. Men så sist vi var och tränade så lyckades jag få henne att misslyckas. Tjoho tänkte jag. Nu jädrar har vi nått att jobba med. Och jobba, det fick jag. Efter första missen så satte hon inte ett enda. Istället hoppade hon högre och högre och högre. Jag började efetr en stund fundera på om någon hade placerat en externbelöning någonstans högt uppe bland molnen för det där skutten är liksom bara orimliga. Där fick jag liksom. Nu sitter de där förbaskade fälten vare sig på träning eller tävling. Jag och terrierMonica började klura. Särskilt eftersom hennes Samson på samma pass också började hoppa fält på exakt samma sätt som Snigel. Vi klurade och klurade. Skyddsnät? Silvertejp? Elstängsel? Dra en tunnel och tejpa fast den längs med hela balansen så att de helt enkelt inte kan hoppa? Magneter? 

Man kan lära hundar nästintill vad som helst. Allt från att hitta cancer till att sätta på kaffekokaren. Hur förbaskat svårt ska det egentligen behöva vara att få en hund att springa nedför en lång planka  utan att hoppa. Bara liksom springa nedför. Utan hopp. Hur svårt? Mycket. Särskilt om man har med Snigeldjur att göra. Snigeldjur som ägnat hela sitt liv åt att hoppa runt så högt hon kan på sina små gorillatassar. Jag har nog bättre odds att få henne vald till Usas nästa president än att få henne att låta bli att hoppa. 

Nåväl. Skam den som ger sig och agility är verkligen dårarnas sport. Efter en lång diskussion av en rad etiska och oetiska möjliga sätt att få skuttmupparna att sluta göra just det. Skutta. Så landade vi i att ingen av oss har det tålamod som krävs för att träna äkta runnig contacts. Nope. Nix. Lat. Check. Ingen av våra hundar har heller det tålamod och den hjärnkapacitet som krävs för att reda ut ett ordentligt två på två av. Alltså letade vi efter genvägar. Och kom fram till kontaktfältsbåge. Det kändes liksom som något som kanske kunde passa oss. Lite som en blandning mellan att göra luftrummet ovanför kontaktfältet så pass strömförande att hundarna inte törs hoppa och att tejpa fast en tunnel över hela jädra hindret för att inte ge den några möjligheter till utsvävningar. 

Kontaktfältsbåge fick det bli. Och igår gjorde vi premiärpasset. Ganska så lämplig träning eftersom Snigel egentligen agilityvilar och inte ska hoppa och så. Därmed jättelämpligt att träna på att inte hoppa. Eller hur?

Och ser man på. Vilken alldeles utomordentligt magisk pryl den däringa kontaktfältsbågen visade sig vara. Hundarna fattade genast att man skulle springa igenom den. De fattade även genast att man inte alls skulle hoppa över den utan satte så fina kontaktfältsträffar att båda mattarna grät varje gång. De fattade också att när bågen inte stod på plats så gick det alldeles utomordentligt bra att hoppa högt upp i luften igen. Då grät mattarna lite igen. Magisk som sagt. 

Nu ska jag bara se till så att jag får startnummer ett på alla tävlingar så att jag raskt kan smyga dit min lilla båge innan start och tjoffa rätt över balansen utan flygtur och glatt flärpa oss igenom en hel bana. Jajamen. Så tänkte jag att vi skulle göra. 

Det gäller att ha en plan. 











måndag 25 juli 2016

en riktig sommarfloppsdag

Igår var en sån dag. En sån dag där man egentligen bara borde ha dragit täcket över huvudet istället för att glatt och hurtfriskt skutta ur sängen strax efter åttasnåret. Men sådant kan man ju liksom inte veta på förhand. Att det är en dratäcketöverhuvudetdag. Nä. Särskilt inte när jag redan på förhand hade bestämt att vi skulle ha en alldeles strålande kalasbästdag.

Jag har nämligen ingen semester i sommar. Vilket somliga stunder gör ganska så ont i själen. Särskilt när solen gassar och himlen strålar och allting är sådär underbart somrigt. Just då så svider det faktiskt ganska så ordentligt. Alltså vill jag såklart göra det bästa av den lediga stund jag har. Det allra mest sommarbästa som går liksom utan att vara sommarledig på riktigt. Och vad är liksom mer somrigt eller mer bäst än att få sola och bada?

Till detta bör tilläggas att jag är västkustbo i själen. Nästintill varenda sommar i mitt liv har tillbringats på en ö i västkustens vackra saltiga hav. En ö med rosa granitklippor. Kristallklart himmelsblått vatten, ljust sandiga bottnar och mjuka vackra klippor. Det är sommar för mig.

Numera bor jag i Stockholm. Och missförstå mig rätt här. Jag gillar Stockholm. Jag gör verkligen det.  Jag älskar den vackra naturen varenda vareviga dag. Men för att vara en stad som består av en infernaliskt massa öar i en skärgård så är det baske mig förbenat svårt att komma åt vattnet. Kustlinjen är mestadels att likna med en överväxt trädgård och man behöver egentligen en machete alternativt en mindre skogsröj för att så mycket som kunna komma åt att doppa tårna på andra platser än större offentliga stränder. Om man sen mot förmodan ändå lyckas komma åt det där blöta är vattnet oftast av samma färg som en riktigt vällagrad whiskey och man står med dy och eller alger upp till knäveckan. Så nej. Med mina mått mätt så är just det här med badmöjligheter kanske inte Stockholms allra bästaste egenskap.

Men tydligen så ska det ju liksom finnas en ordentlig skärgård här runtomkring. Med riktigt vatten. Saltaktigt vatten. Klippor. Mindre whiskeyfeeling helt enkelt. Jag har i varjefall hört ryktas att så är fallet. Alltså hade jag bestämt mig för att denna dag skulle ägnas åt att hänga just där. Vid skärgården. Med fötterna i det blöta. Helst på en klippa. Men först behövde vi hitta nämnda klippa i nämnda skärgård. Något jag egentligen inte trodde var så svårt. Det borde rimligtvis räcka med att styra fordonet österut ungefär så långt man kan komma. Eller tills fötterna blir blöta.

Trodde jag. Oj så fel jag hade. Herreminge så fel jag hade. Tre timmar. Ja tre timmar ägnade jag åt att puttra runt med flickorna bak i bagaget i ett desperat försök att hitta vatten. Skärgårdsvatten. Saltaktigt vackert sådant. Gärna med en klippa att sitta på. Men inte alls nödvändigt. Vad som inte heller var nödvändigt efter första timmen var salthalten. Den började bli av underordna betydelse. Efter ännu en halvtimme så behövde jag inte ens en klippa. Efter två timmar så behövde det inte ens vara skärgårdsvatten bara det var vatten. Efter två och en halv timme så övervägde jag faktikst att ta en simtur i det grönmurkiga träsket ute i hästhagen vi vid detta laget hade passerat tre gånger. Tillslut bröt jag ihop. Svor ve och förbannelse över havs och kustbrist på ön jag befann mig på och styrde snopet bilen hemmåt igen. 28 grader varmt. Gassande sol. Och min tidiga morgon var inte längre lika tidig och jag var argare än nånsin.

Styrde bilen ut mot Ekerö, där vi alltid hamnar, och trasslade oss genom skogen till det enda skapligt dugliga badställe jag känner till där man slipper machete och grässtrån och pissemyror mellan skinkorna. Som tur var så var just den platsen ledig. Tur. Tur för de som annars hade råkat sitta där menar jag. För helt ärligt var jag så förblindad av havs och skärgårdsbrist att jag nog inte alls var vid mina sinnens fulla bruk. Alls.

Släppte lös flickorna som överlyckligt flängde ner mot vattnet. Fisken simmade iväg, Snigel hängde som vanligt vid vattenkanten och plaskade eftersom hon inte simmar. Lus åt upp en pinne. Själv kände jag hur ilskan började rinna av mig och jag bestämde mig ganska så snabbt för att jag kanske inte behöver flytta till andra sidan landet precis än. För det var ju faktiskt ganska så fint här. Och hundarna var väldigt glada. Så pass glada att Snigelprylen helt hux flux bara sådär kastade sig i vattnet efter en tut och simmade. Frivilligt. Jahop. Efter nästan tre år av simmskolor, pedagogiska och opedagogiska simövningar och lockande och pockande in absurdum så valde den just denna dag att börja simma. Vilken tur. Och simma. Det gjorde den. Visserligen med samma teknik och finess som om en stelopererad steoridstinnhockeyspelare skulle framföra ett stycke ur svansjön. Men simma. Det gjorde den. Och matte var glad. Löjligt glad. Så glad att jag till och med började älska världen igen, tänk att det fortfarande fanns flera flera timmar kvar av dagen att göra precis just detta.

Slog mig ner i solen och åt min mycket försenade frukost och såg fram emot resten av dagen med mina tjejer. Mycket bad skulle det bli! Åtta minuter senare ser jag hur något suspekt flyter förbi. Det suspekta blir allt fler och jag inser att det inte helt omöjligens rör sig om algblomning. Jomen tack då. Tack. Slutbadat helt enkelt. Nåväl. Solen skiner ju ändå.

I åtta minuter till. Sen börjar det mullra över vattnet och jag ser hur mörka moln dykt upp från ingenstans och i rask takt rör sig mot oss. Mina numera skotträdda pyrreflickor trivs helt plötsligt inte alls på vårt fina badställe och jag får helt enkelt bittert inse att det helt enkelt inte var meningen att vi skulle ha en härlig semesterdag just denna dag. Tydligen inte.

Fyra meter från bilen så kastar sig alla tre tjejer huvudstupa fram i gräset, i ögonvrån ser jag något som inte alls påminner om ett skosnöre utan mer som en redig cykelslang. Den svarta cykelslangen ringlar iväg samtidigt som jag skriker i högan sky varpå tjejerna chockat hoppar iväg från den gigantiska ormen och undrar om jag helt tappat vettet. Jo nästan. Nästan att jag tappade hela vettet. Huggormsbett är min största vår och sommarfasa. Största vinterfasan är att bli ihjältrampad av älgar men det behöver vi inte gå in på idag.

Förutom det så inträffade den största katastrofen av dem alla. Fisken tappade bort sin favorit-Tut. Japp. Den liksom bara försvann. Och katastrofen är därmed ett faktum. Jag har nu ett lager på 8 stycken identiska tutar. Men nix. Nope. Inge av dem duger. Enligt Fiskens egen utsago är de helt enkelt inte äkta. Och jag ger upp.

Summan av det hela är att jag bedömer gårdagens sommardag till en riktig sommarfloppsdag. Dagens enda positiva var snigelsimning, att ingen blev ormbiten och att jag överlevde resten av dagen utan att bryta nacken.






onsdag 20 juli 2016

En välfärdsdiskussion

Under den mörka medeltiden var det visst inte helt ovanligt att barnamördare och annat otrevligt folk bands fast till armar och ben i fyra hästar som fick galloppera iväg åt olika håll som straff för sina hemska illdåd. Hur otrevligt det här artade sig för den dömde behöver jag knappast redogöra för i detalj. Något säger mig att ni liksom fattar galloppen. Eller poängen. Vattentortyr? Är det något som får en klocka att ringa hos någon? Vatten som sakta droppar ner på en utvald punkt på den fastspände förövaren. Smärtsamt och fullkomligt sinnesberövande för den som upplever det.

Varför dessa blodiga medeltidsreferenser tänker ni då? Jo. Det ska jag berätta för er. Dessa medeltidsreferenser är i dagsläget inte så mycket referenser som de är en realitet för den arma matten i hushållet. Visst, jag begår regelbundet folkmord på den arma dammråttebefolkningen som titt som tätt olovligens invaderar mitt hem. Visst, en och annan krukväxt vanvårdas väl lite då och då till den grad att återupplivning inte är ett realistiskt alternativ. Ja, ibland orkar jag helt enkelt inte källsortera varenda pinal och jag har i ärlighetens namn både gått och kört mot rött ljus vid ett par enstaka tillfällen.

Men personligen kan jag ändå inte se det rimliga i att bestraffa mina förhållandevis lindriga tillkortakommanden och fadäser med både tortyr och potentiellt dödsstraff. Jag ser helt enkelt inte det rimliga i detta och jag tycker att det snart borde vara dags för en lite större utredning utav de hem- och utomhemförhållanden jag tvingas att leva i. För jag är ganska så säker på att man skulle kunna påvisa ett visst lidande hos den arma matten och därmed vidta åtgärder för att minska nämnda lidande. Faktiskt.

Det är helt enkelt inte rimligt att varje varenda vareviga kisspromenad inleds med att tre hundar hysteriskt och desperat, vilt kastar sig så långt ut de kan i varsitt koppel. Varje kast får det att kännas som att mina armar bokstavligen strax kommer att slitas från min kropp och jag ser framför mig hur mina sladdriga överarmar släpar efter tre sjövilda hulliganer som glatt galopperar iväg genom kvarteret. Varje ryck får min ryggrad att slå knut på sig själv i pur skräck och förvåning över vad som komma skall. Och jag drar en lättnadens suck varje gång jag kommer hem och lyckas räkna in rätt antal fastsittande kroppsdelar. Orimligt skulle jag vilja påstå. Fullständigt orimligt. För att inte nämna det ohyggligt löjjeväckande i hela spektaklet. Efter snart två år med tre hundar har vi liksom fortfarande inte lyckats få den däringa morgonkissrundan att se ens det allra minstaste gnutta civilicerad ut till mina grannars stora nöje. Underhållningsvärdet på vår lilla familj har nog inte minskat genom åren och grannarna ser precis lika förtjusta ut varje morgon där de står på sina balkonger med frukostsmoothien i högsta hugg. Orimligt.

Något annat som faktiskt även det är ganska så orimligt är något som egentligen i själva verket inte alls är menat att vara vare sig orimligt eller otrevligt. Egentligen. Men Som vanligt när det kommer till Snigelprylen så upplever omgivningen ytterst sällan saker på samma vis så som hon själv tycker att allt borde upplevas. Med ett flärp och ett rungande tjoho. Omgivningen i det här fallet är självfallet den arma matten och orimligheten och otrevligheten inträffar huvudsakligen nattetid. När man sover som allra allra bäst. Precis exakt just då passar djuret alltid på. Hon kryper tätt tätt intill och lägger sig på rygg i armhålan. Mysigt värre eller hur? Absolut. Det som därmot gör det hela en skaplig portion mer obehagligt är tungflärpet. Tungflärpet som med 3,5 sekunders intervaller slaskar till mig på exakt precis samma bara hudfläck. Gång på gång. Eftersom jag dessutom ligger fastkilad likt en larv i en kokong under de två andra djuren så har jag ju inte en chans att undkomma slaffset. Snigel fortsätter halvsömningt slaskandet likt en padda som lurpassar på insekter med sin långa långa tunga. Och hur kärleksfullt hon än menar att hela alltihopet ska vara så balanserar jag på vansinnets rand varenda vareviga natt och stundvis överväger jag möjligheten att helt enkelt knyta fast hennes  arton meter långa slasktunga i sängstolpen och bara knyta loss henne lagom till frukost. Nej, mitt humör är vare sig hallon, rosor eller tårtkalas när jag blir väckt mitt i natten.

Så snälla snälla flickor. Kan vi bara en gång för alla prata om det här och enas om någon form av kompromiss? Snälla. Matte är så trött så trött i orken och har stundvis sån fruktansvärd kramp i tålamodet. Skulle vi kunna ta en välfärdsdiskussion? Snälla?






måndag 18 juli 2016

En bedrift av kalasnödvändiga proprtioner

Enligt bergerrön finns det en magisk gräns nånstans där kring 3 års ålder, den ålder där poletterna ska börja trilla ner, förnufttet hitta hem, sans hamna i balans och allt sånt där bra som händer betydligt tidigare hos många andra raser. Något man i folkmun visst kallar mognad.

Den magiska gränsen passerade inte mindre än två bergersystrar igår. Jajamensan. Hela tre år fyllde flärpmupparna igår. Och jag går fortfarande här och väntar på den däringa magiska förändringen. Väntar. Likt någon som väntar på den där bussen som aldrig någonsin dyker upp när man står kissnödig i obekväma skor mitt i ett skyfall utan regnjacka vid en busshållplats så långt från civilisationen att det rimligtvis inte ens borde gå bussar därifrån någonsin. Väntar som sagt.

Något säger mig att jag kommer att få vänta länge. Länge länge på den däringa utlovade mognaden. För helt ärligt så tror jag inte att den uppdateringen någonsin kommer att vara kompatibel med en bergers operativsystem. Inte heller den däringa polett-appen eller sansochbalans.exe. För jag tror faktiskt att det hela helt enkelt handlar om en ickekompatibilitet på evolutionär nivå. En berger ska inte vara sansad. Den ska inte vara i balans. Den ska definitivt inte påvisa någon som helst form av mognad eller förnuft. Aldrig någonsin. En berger ska liksom bara vara berger. Hela livet.

Och om jag ska vara helt ärlig så väntar jag inte heller så mycket på det däringa magiska. Nej. jag gör faktiskt inte det. För i smyg, eller nästan faktiskt inte alls i smyg. Så är jag alldeles utomordentligt nöjd med att ha hundar, som likt mig själv, aldrig någonsin någonsin vill bliva stur. Eller stor. Eller vuxen. Eller mogen. Ingen av oss. Vi har det helt enkelt alldeles för roligt så som vi har det nu. Så det så. Och jag brukar inte heller stå och vänta på bussar långt ut i obyggden heller för den sakens skull.

Alltså passerade flickornas treårsdag utan några som helsta tecken på någon som helst form av personlighetsutveckling. Och tur är väl egentligen det.

Födelsedagen firades hemma hos bonusfamiljen med tårtkalas för alla involverade hundar. Lus hävdade högljutt att det som egentligen firades inte alls var hennes ohängda systrars födelsedag. Nej, vi firade Lusens överlevnadsdag. För att ha överlevt att leva ihop med bergers i snart tre år. Det. Ja det. Det anser hon vara en bedrift av kalasnödvändiga proprtioner. Och jag är faktiskt böjd att hålla med.

Så hipp hipp hura älskade, tokiga knasfior. Tänk vilken tur jag har som i snart tre år varit drabbad av världsomvälvande bergerlycka. Tänk vilken tur!






måndag 11 juli 2016

som att köra en porsche med punkterat framdäck

Nejmen vad sägs om ännu en tävlingsuppdatering? Det låter väl ruskans spännande!
Helgen tillbringades nämligen i Fagersta i strålande Keep It Easy sällskap. Agilitytävling i dagarna två för fladderhjärnsnigeln och övrigt tävlingshäng och plaskiga skogsaktiviteter för resterande töser.

Lördagen bjöd på tre agilitylopp. Med andra ord bjöd dagen även på tre diskar. Jajamen. Men denna dag var faktiskt diskarna både planerade och frivilliga från min sida. Jag har nämligen efter Gotlandskatastrofen fått inse att vi behöver börja om lite med det här med både kontaktfält och frivarvsmuppande och bristande samarbete. Alltså hade jag på förhand planerat att diska byxorna av oss båda i princip hela helgen och istället få till lite vettig tävlingsträning och kanske åka från Fagersta med lite mera vett i skallen på oss båda.

Första loppet bjöd på två hopphinder och en balans på raksträcka. Snigel bjöd på en flygtur redan där varpå jag plockade upp en förvånad Snigel i famnen och skuttade tillbaka till balansen, tog om den och belönade ett tokfint kontaktfält samtidigt som vi tjoade oss av planen med en mycket nöjd matte. I lopp nummer två tog fröken hönshjärna ett hopphinder, en tunnel och ett slalom i bra fart och rätt ordning varpå hon sen bestämde sig för att ta ett eget litet frivarv och bränna av 3 tunnlar och arton hopphinder på egen tass. Jag kallade in henne, lyfte upp henne och satte ner henne vid A hindret där hon sen tog ett mycket tjusigt kontaktfält varpå vi tjoade oss av planen och tokbelönade det fina kontaktfältet. Lopp nummer tre började precis som lopp nummer 1 med två hopphinder och en balans på en raka. Självklart misslyckades prylen med att ta det livsfarliga kontaktfältet varpå jag återigen plockade upp henne och tog om balansen för att sedan lämna planen under massa tjo och tjim och jackpottbelöning. Ingen som helst inlärning skedd. Vilket jag visserligen inte hade förväntat mig, istället har jag räknat med att diska oss på de närmaste 457 agilityloppen med glatt humör. Men sen fick jag se filmen som Sandra hade tagit, och jag ser då att hon inte alls hoppar av kontaktfältet i tredje loppet som hon gjorde i det första. Jag vet att hon inte tog det eftersom jag sprang brevid och tydligt såg missen, men det jag däremot inte såg är att hunden faktiskt inte alls gör ett mega skutt upp i luften som hon brukar. På filmen ser det nästan faktiskt till och med ut som att hon tar det. Vilket hon ju inte gjorde, istället så tror jag att hon helt enkelt springer av vid sidan eftersom hon är så upptagen med att glo på sin flåsiga matte. Så det blev faktiskt inget egentligt flygcert i detta fall och jag skulle nästan vilja påstå att någon yttepytteliten gnutta av inlärning kanske skedde. Inte rätt. Nej nej, men ja, så länge hon inte skuttar två meter upp i luften och fastnar i ett rotorblad så får jag i dagsläget känna mig rätt nöjd med det.







Hur som haver så kände jag mig märkligt nöjd och tillfreds med lördagens diskar. Riktigt så där pirr i magen nöjd till och med. Vilket ju egentligen är ganska så tokmärkligt. Men jo. Det kan faktiskt vara kul att diska sig. I varjefall när man planerat att göra det. I varjefall när man får till det precis så som man tänkt. I varjefall när man liksom inte blir sådär paffigt överraskad och alldeles tokvilse när disken plötsligt inträffar därute på plan. I varjefall när man ser till att ha tokroligt i allafall.

På söndagen laddade vi om för hopplopp. Inga flygkontaktfältshinder. Men fortfarande sjuhundra möjliga och omöjliga hinderkombinationer för en frivarvande flärpmupp. Alltså planerade jag för diskar och annat fix och trix för att öka samarbetet. Snigel tar alltid leksaksbelöning på träning men aldrig aldrig på tävling. Självklart mitt fel eftersom jag glatt står och petar köttbullar i hunden innan varje start, dels för att lugna ner galenpannan, dels för att lugna ner stressmatte. Alltså var dagens första mål att förändra hela vår startrutin för att öka chanserna till någon form av agilitymässigt samarbete. Alltså toklekte vi en bra stund innan start, långt från startområdet. När vi hade lekt klart och det bara var några få startet kvar så lämnade jag över hunden till Sandra och smet iväg utom synhåll. Precis innan vår start kom Sandra med mattelängtande Snigelleverans och vi gick nästan genast in på banan och körde igång. Och se på katten i randiga långkalsonger! Inte ett enda frivarv. Visst, hon var tillbaka på ruta ett när det gällde hopp och svängteknik och jag letade febrilt efter håv och metspö inför varje sväng för att hala in henne igen. Det närmaste frivarv vi kom var att hon smet bakom ryggen på mig efter slalom i första loppet och tog fel tunnelingång. Men jag tycker knappt att det gills som frivarvsförsök. Skit händer i den här sporten. Ofta. Mycket. Det är bara att gilla läget och tjohoa lite extra över sånt som gick bra.

I lopp nummer två körde vi på samma startrutin och jajamensan! Inga frivarv! Visserligen en disk, men denna gång var den 100% matte medierad. Tydligen räcker det inte med att man bara tänker på vilket hinder hunden ska ta. Man måste tydligen även peka rätt. Märkligt. Good dog. Shame about the handler. Tur att hunden är förlåtande.

I lopp nummer tre frivarvades det inte heller och hon var inte fult så utom kontroll i svängarna (även om vi hade lite strul här och där). Noll fel och en andra plats med pinne blev resultatet och avslutet på en fantastisk agilityhelg.



Det jag är mest glad över från helgen är faktiskt inte vår pinne. Nej, det är faktiskt våra diskar. Lördagens bra diskar, söndagens förbättring av samarbete i alla tre loppen. Det är jag mest glad för. För nu ska vi hitta tillbaka till den däringa fina glansiga rosaprickiga bubblan vi haft fram tills alldeles nyssens. Den bubblan ska vi hitta tillbaka till båda två. Att köra agility med Snigel för närvarande är liksom lite som att köra en porsche med punkterat framdäck - vilt, galet, nervkittlande livsfarligt och man har liksom ingen som helst aning om hur det kommer att sluta.

Så nu jäklar ska vi diska vidare under hösten tills vi får lika fina lopp på tävling som vi faktiskt allt som oftast får på träning. Dessutom ska vi ha kul. Skitkul till och med. Så det så.



söndag 10 juli 2016

äggsjuk huvudlös höna på amfetamin

Nytt jobb. Nya rutiner. Mental härdsmälta. Fläng hit. Fläng dit. Alltihopet utmärkta ursäkter till varför det blivit klent med uppdateringar. Igen. Jajamensan.

Förra helgen sadlade vi om och tävlade rallylydnad i dagarna två alla fyra. Eller alla tre kanske jag snarare borde säga. Alla tre tävlade rallylydnad. Vad den fjärde gjorde har jag faktiskt ingen som helst aning om. Att Snigelprylen fortsatt befinner sig i ett annat solsystem är då ett som är helt säkert i varje fall.

Flickorna Lus och Fisk skulle debutera i fortsättningsklass och Snigelmuppen i mästarklass. Lushund förvånade stort på lördagen, som inleddes med hällregn, genom att inte stå och sloka och smälta bort likt spunnet socker i det plaskiga vädret. Inte ett enda smält faktiskt, istället viftade hon på allt hon hade och var så glad så glad. En tredjeplats, 95 poäng där hon fick hjärtevärmande avdrag för att hon var en sån glad skit att hon till och med hoppade glatt på mig. Tjoho på det liksom.
Fiskpinnen hade svårt att hålla helt ihop i miljön, och vi har liksom aldrig typ nästan någonsin tränat utan koppel nära någon som helst form av civilisation någonsin. Så även matte var skapligt nervkittlig och knäskålsskakig. En eller två felövningar, lite nosande och andra små missar, men 73 poäng och därmed ett godkänt resultat lyckades den lilla prylen samla ihop.

Snigel vet jag faktiskt inte alls vad hon pysslade med. Inte alls faktiskt. Alltihopet var liksom bara så ytterst märkelkonstigt att det till och med vad märkligt för att vara henne. Så fort vi klev över bandet blev hon som en äggsjuk huvudlös höna på amfetamin. Hon kunde inte ett enda moment. Inte ett enda. Visst. Hon försökte. Det gjorde hon faktiskt. Men när man ber om sitt och istället får backa sexton steg och gör en tjusig balettpiruett innan du hoppar fyra steg fram och sen ger vacker tass. Då blir man lite matt. Och trött. Så innerligt hjäntrött faktiskt. Jag vet inte exakt var någonstans i den äggsjuka katastrofen vi lyckades med att diska oss. Men diska oss det gjorde vi. Flera gånger. På samma runda. Och jag raglade av planen fullkomligt kortslutad i hjärnan. Mupphund.

Söndagen ägnades även den åt rallylydnad. Både Lus och Fisk skötte sig så fint så fint. Trots att det bara en stund innan det var den skotträdda Fiskens tur att äntra plan smällde av en jädrans massa skott på avstånd och Fiskpinnen höll på att fullkomligt krypa ur sin panering av skräck och panik. Men hon samlade ihop sig och gick en fin runda på 87 poäng eller något åt det hållet. Lusen var så glad så glad hela rundan men vid varje skylt där hon skulle sätta sig så fick vi lite kommunikationsproblem. "Sitt" sa jag lite glatt åt hund. "Jajajmen, jag sitter" svarade Lus lika glatt. "Öh eh nä. Du står. Sitt är du snäll". "Jajjamen, jag sitter" svarade Lusen muntert. "Öh, äh nä, det gör du faktiskt inte". Vid varenda sittskylt. Vid varenda en hade vi samma diskussion innan vi enades om att hon kanske faktiskt inte alls satt och kanske borde försöka göra det. 92 poäng blev det ändå, och båda töserna avslutade helgen med 2 godkända resultat var.

Snigelprylen? Vart ska jag börja? Eller sluta? Ja, sluta är nog en bra idé, för vare sig början eller mitten eller det som hände nästintill slutet var något vidare värst att ha. Samma huvudlösa höna som igår. Dock kunde hon denna dag faktiskt ta sig förbi ett par enstaka skyltar utan att helt stressa till sig eller matten en hjärnblödning  (och hon lyckades märkligt nog behålla 53 poäng hur nu det gick till). Men nog var det nära. Jag har helt ärligt ingen som helst aning om vad hunden pysslar med och vi har i dagsläget inget som helst fungerande samarbete. Från att ha haft en gemensam bubbla av stål har vi i dagsläget lika mycket fungerande samarbete som två motpoliga magneter i en tsunami. Men det vänder väl det också. Lite mindre hormoner. Lite mindre Arlas mjölkfabrik på den skendräktiga damen och kanske lite mer aktiv träning och en himelens massa tjoho så löser vi nog det här också.

Goa Emma  var så gullig att hon fotade oss under söndagen.






















fredag 1 juli 2016

Dagisfröken rapporterar

Idag har hundarna fått vara hemma när jag jobbar. Snälla gudmor/fru/dagisfröken    var och rastade dem under dagen. Självklart ingår statusrapportering i tjänsten. Känns alltid lika tryggt!

Kissmission completed x 3. Bajsmission failed x 2. Snigel går fot med tungan så långt ute att hon snubblar på den och med ögon så stora som hos ekorren i Iceage. Lus går i sömnen. Fisk måste ha tappat hjärnan under skutt-episoden i onsdags. Jag ska försöka hitta den när jag städar, men eftersom den är såpass liten finns det risk att den sugs upp av dammsugaren! Skulle därför tro att det är lättare att lägga en ny beställning på ebay alternativt reklamera den som defekt 😂😜