lördag 4 juni 2016

Det som händer i Gävle...


...stannar inte i Gävle. Det är då ett som är säkert!

Tidigt tidigt i morse styrde vi snokarna mot Gävle tillsammans med Sandra, phalénemupp & bcvalpis. Temat för dagen var rallylydnad från morgon till kväll. Ungefär.  Två starter var för samtliga tävlingsmyndiga hundar. Vilket i vårt fall innebar två starter i avancerad för Snigel samt totalt 4 nybörjarrundor med Fisk och Lus. Jajamän, ni läste rätt. Lus. Lus har tävlat idag. Japp! Och som en liten sneak peek kan jag meddela att den inte dog. Särskilt mycket. Alls.

Väl på plats så tog vi personbästa i tältuppfällning. Fem minuter blankt inklusive bur och haguppställning och ingen involverad förolyckades ens det allra minstaste. Övning ger bevisligen färdighet och med vår utmärkta färdighet i morse skulle man nästan kunna tro att vi stått och övat på tältuppfällning hela veckan. Något vi självklart inte har gjort. Inte alls. För hur skulle vi hinna med det när vi istället ägnat hela veckan åt att inte träna rallylydnad.

Lus var först ut, och i sann Lusanda så höll hon på att dö en sväng precis innan starten, men samlade ihop sig lagom tills vi klev över det berömda bandet och traskade ganska så himla glatt sig igenom hela rundan utan några större intermezzon, förutom det däringa momentet när matte försökte mosa det arma djuret mellan knäskålarna i ett försök att styra skutan 270 grader höger. Hela 94 poäng och en femteplats lyckades den lilla Lusen få ihop. Milda makaroner.

Näste man till slakt var fiskpinnen som under uppvärmningen var flärpigare, coolare och lyckligare än nånsin. Så himla häftig! Så galet glad! Så galet trygg i miljön att jag knappt kunde tro det var sant. Lagom till vår start traskade vi in på gräsmattan och styr nosen mot startskylten varpå Fisken säger hurp och nästan kastar sig iväg i kopplet åt motsatt rikting. Först förstår jag inte vad som händer. Vart tog flärpet vägen? Sen ser jag och sen förstår jag precis. Några meter från startskylten står nämligen en gräsövervuxen bruksstege. Bevisligen inte tillräckligt övervuxen för att Fiskpinnen ska förstå att det knappast kan bli tal om att den ska användas i något som helst rallymoment. Nix. Bruksstega kan du vara själv säger Fisk och rycker lite i kopplet som för att informera om sina planer att fly kommunen. För ja. Fiskpinnen är ju såklart vettskrämd för agilitygungor. Vilket är exakt precis samma sak som bruksstegar. Klätterställningar. Vandrandepinnar. Ja you name it. Just i det här fallet så är hon fenomenal på att generalisera. Jahopp tänkte jag lite halvsvettigt. Hur gör vi nu? Men så  länge behövde jag inte fundera. Helt plötsligt var vi välkomna in på plan och utan att tänka efter särskilt mycket så lockade jag på Fisk och lyckades faktiskt få med henne in på plan och förbi startskylten. Vid det här laget så vette rumpan mot bruskhindret så hon slapp se det. Men självfallet bestod första skylten av ett framför moment och vips blev hon påmind om hindret och var på väg att checka ut, ville inte bråka med henne alls i det läget utan lät henne slippa krångla med att ta rätt ingång och sen sätta sig så vi traskade helt enkelt vidare, väl medvetna om felövningen. När vi väl hade vänt rumporna åt hindret så kom Fisken ganska så snabbt i någolunda form igen. Inget vidare flärp men hon hakade glatt på under resterande runda. Och förutom den förskräckliga brukshinderorsakade felövningen så fick vi faktiskt ynka 4 poängs avdrag på resten. 86 poäng och sitt tredje godkända resultat. Och det här är hunden som tidigare vart i princip helt oförmögen till att avreagera på mindre tid än tre timmar. Det här är hunden som i full panik försökt slita sig ur sele och koppel bara vi närmat oss något som ens liknar en klätterställning. Det här är hunden som inte har kunnat vistas på en brukshundsklubb utan att få ångest och drabbas av panik. Det här är hunden som nu vänder stjärtfjädrarna åt brukshindret och raskt gaskar upp sig och avreagerar såpass att hon kan genomföra resten av rundan och dessutom klara det med bravur. Jisses i min lilla låda säger jag bara.

Nästa start var även den Fiskens och den här gången så kan det ha varit så att jag tog i lite väl när det gällde uppvärmning. Den kan ha varit så att hunden var både tokmätt och kortslutad i hela hjärnan lagom till vår start. Så var besvisligen även fallet med matten. Kortslutad. Ingen av oss had enågot vidare flyt. Fisken var opepp och seg, jag halvt panikslagen och överdrivet peppig. Aldrig någon bra kombination. Inga hundar uppskattar min gälla panikröst eller hyperventilerande andhämtning.  Ingen uppskattar heller att bli visad fel på var och varannan övning. Vi hade ingen som helst bra känsla och det var nästan så att vi båda längtade efter den däringa bruksstegen en sväng. Men märkligt nog räckte det ändå till 77 poäng och ännu ett godkänt reslutat.

Fjärde och sista nybörjarrundan var nästintill helt fantastisk. Lus fullkomligt briljerade och flärpte så mycket på hela sig själv att ingen av pyrretöserna hade haft en chans. Vilken attityd! Vilken glädje! Trots att hon trasslade kopplet om tassarna vid tredje skylten och tappert trippade på med koppel runt halva sig innan hon elegant trasslade loss sig själv igen. Allt flöt på så himla fint och jag var så genomförvånad och så överväldigad att jag helt tappade fokus på vad vi höll på med när hunden plötsligt börjar ta glädjeskutt att jag glömmer bort vad det egentligen är vi ska göra vid sista skylten. En sur felövning på en kanonrunda som annars hade gett 99 poäng. Nu blev det 89 poäng och jag är mer än toknöjd. Lilla Lus. Lilla Lus har liksom tävlat. Och överlevt.

Snigelprylen näst på tur. Eller otur. Det beror helt på hur man ser det. Att sitta och göra ingenting en hel förmiddag är ingenting som Sniglar är särskilt bra på. Att göra ingenting en sväng resulterar oftast i att djuret ifråga försöker göra allting istället. På en gång. I överljudshastighet. Herregud. Den var helt fullständigt genomgalen när jag tog ut henne ur hagen. Den kunde inte ens sitt.
I ett desperat försök att få tillbaka henne till samma solsystem igen så ägnade jag tiden fram till vår start med att försöka trötta skiten ur henne. Samt mata ihjäl den. En mätt Snigel kanske inte är lika godisbesatt? Kanske? Fel. Ack så fel. Men efter ca 20 minuters tragglande började den sansa sig såpass att jag ansåg att det fanns hopp om livet och vi traskade in på banan. Än en gång. Ack så fel. Efter två skyltar började den jama som en katt. Efter fem skyltar (och oceaner av konstiga fel på vägen) så kvittrade den även likt ett marsvin. Något som aldrig någonsin är bra. Aldrig aldrig någonsin. Marsvinkvitter och kattjamningar brukar efterföljas av fullständig galenskap och så löjligt mycket blåmärken. Alltså försökte jag bara fokusera på att dämpa dårskapen, vilket hade exakt noll effekt. Allt krånglade. Hunden var både övertaggad och oerhört ofokuserad och flamsig. Efter hopp över hinder är hunden helt plötsligt på väg för att tvångla upp domaren. Något som faktiskt aldrig någonsin hänt tidigare. I varje fall inte på tävling. Vad Snigel tvånglar upp på sin fritid lägger jag mig inte i. Men under tävling? Jag visste liksom inte om jag skulle skratta eller gråta. Efter målgång så tror jag att jag gjorde båda. Vad pysslade den med egentligen? Hur det än var med dårskapen så lyckades den, galet nog, sampla ihop 77 poäng och därmed sitt tredje godkänt i avaceradklass. Något jag faktiskt inte riktigt tycker att vår taffliga prestation egentligen förtjänade.

Start nummer två för Snigeldjuret avlöpte egentligen inte så annorlunda mot start nummer ett. Förutom att hon lät bli att försöka tvångla upp domaren. Marsvinskvittret kvarstod och jag funderade på hur sjuttsingen jag skulle lyckas fånga in den om den bestämde sig för att ta ett flärpskutt och lämna galaxen. När jag genomsvett och alldeles skakig rinner av plan så tar jag ett djupt andetag över att pärsen är över. Ni väntar bara honnören med ligg på höger sida. Plättlätt liksom. Till och med rabieskatten fixar det där. Inte. Nos nos, uppsitt, nos nos uppsitt, nos nos jamennosapådåpesthundgördetbaragördet.  Felövning. Med tanke på hur resten av rundan kändes så insåg jag väl rätt snabbt att vi omöjligt kan ha fått godkänt. Men än en gång hade jag fel. 82 poäng och bland annat domarkommentaren "SM?". Jahopp. Så även när Snigelprylen är på det humöret som ger henne absolut sämst förutsättningar så kan hon bevisligen ändå gå in och göra helt okej ifrån sig. Två gånger. Tänk om hade varit sitt allra bästaste jag? Helt ärligt så är den faktiskt ganska så grym den lilla galenpannan. Hon är faktiskt det. Även om jag ska erkänna att jag var skapligt irriterad på hennes mentala härdsmälta och larviga ljudlåda idag. Skapligt irriterad. Men duktig pryl.

Duktiga prylar allihop. För med 6 kvalificerande resultat utav 6 möjliga så blev tjejerna även varsin titel rikare!

Så får jag be att få presentera:

RLD N Önska 
SE FI UCH RLD N Beyonce Joie Prizzi Petit Norvégien 
RLD N RLD F RLD A Bielza de la Prizzi Petit Norvégien

Det gick inte ett enda dugg sämre för vårt grymma resesällskap! Sandra och SuperPhalènen fick även de med sig två kvalificerande resultat av två möjliga. Grattis duktiga ni!







Inga kommentarer:

Skicka en kommentar