söndag 29 maj 2016

Livet på en pinne

Eftersom jag är synnerligen världskass på att ge mig själv sovmorgon och om möjligt ännu mer synnerligt världskass på att infinna mig nånstans jag ska infinna mig i lagom god tid (jag lever efter devisen är jag inte en kvart för tidig så är jag försenad, eller fem timmar för tidig i det här fallet då) så skrapade jag mig själv ur sängen nånstans vid nio snåret och packade relativt raskt ihop alla djur och styrde fordonet mot Nynäshamn. Bara ungefär sisådär fem timmar tidigare än vad vi hade behövt egentligen. Men Monica och terriermupparna lockade med sol, fika och trevligt sällskap vilket med lätthet toppade alla andra morgonalternativ jag hade planerat för dagen.

Många timmars väntan tills det var dags för våra lopp, men vi hade det så trevligt i det förvånansvärt finfina vädret att det liksom inte spelade någon roll. Att få sitta i solen i en sketen campingstol med en kopp kaffe i ena handen, tjusiga agilitylopp framför näsan samtidigt som man skrattar och fnittrar åt braigheter i trevligt sällskap har blivit min senaste form av riktigt livsnjuteri. Ja, förutom att få skuttmuppa runt på en agilityplan ihop med mitt alldeles egna tokflärp såklart. För det. Ja det är verkligen livet på en pinne. En agilitypinne närmare bestämt.

Hopploppet gick ju inget vidare värst. Än en gång var det slalomingången som ställde till det. Jag tyckte i stundens hetta att hon borde kunna hitta den däringa ingången själv, precis så som hon gör på träning. Men nej, riktigt så enkelt var det visst inte. Så fem fel och en fjärdeplats. 

Agilitybanan var såklart fullsmockad med vartenda flygfältshinder som går att uppbringa. Vartenda ett. Inte särskilt upplyftande med gårdagens flygrunda i färskt minne. Men den här gången hade jag en plan. Kör på tills hon lämnar luftrummet, plocka då ner henne, kör om flygfältshindret i fråga med krav om markbundenhet, ta sedan snabbaste vägen ut. Köp mer köttbullar. Straffträna resten av veckan. Bra plan liksom. 

Det enda som visade sig vara fel med den planen var att hunden inte flög. Alls. Istället tog hon vartenda kontaktfält. Jajamensan. Tricket var visst att vråla stannatrampastoppväntaförihelveteannarsfårduingenveckopeng. Ungefär så var det faktiskt. Inte särskilt snyggt. Inte särskilt pedagogiskt men jädrar i min lilla låda så effektivt i just detta fallet faktiskt. Vilket kändes välbehövligt just precis nu till exempel. Till exempel innan flygmuppen får för sig att kontaktfälts helst tas två meter ovanför marken på en permanent basis. Enda nollade loppet i klassen, en första plats med pinne. Tjoflärp på den liksom. Undrar vad jag ska vråla nästa vecka? Några förslag?  Straffträning medelst köttbullar verkar ju inte vara ens hälften så effektivt som långrandiga tirader i falsett liksom. 






lördag 28 maj 2016

Två hopplopp och en flygflopp

Och så tar vi den nya lilla svarta igen då. Även känt som tävlingsuppdatering! Två hopplopp och ett flygagilitylopp i Haninge idag.

Första loppet var en alldeles ypperligt trevlig agilitybana men alldeles ypperligt på tok för många möjligheter att bryta mot tyngdlagen. Igen. Och bröt mot tyngdlagen? Japp det gjorde vi. I varjefall Snigelprylen. Jätte mycket bröt hon den lagen redan vid balansbommen. Hinder nummer två. På exakt precis samma sätt som förra helgen. Hon tog balansen lugnt och fint och jag till och med saktade ner henne. Lagom till vi kommer till nedfarten så ger hon mig en blick, fäller upp landningstället och kastar sig upp i det blå med ett tjoho och ett öronflärp. Jahopp. Så var det med det loppet ja. På A hindret var hon visst lite långsam med att fälla upp landningstället så hon lyckades faktiskt misslyckas med att missa kontaktfältet. På ren tur kanske vi ska säga och medelst ett gorillatasspet så slapp hon fem fel åtminstone denna gång. Det var en skapligt bitter Snigel som lämnade planen vill jag lova.

I lopp nummer två så fanns det ju inga flygfältshinder  kontaktfältshinder vilket innebar att hela alltihopet gick väldans mycket bättre. Men redan efter hinder nummer fem så insåg jag att jag nog hade banvandrat med en betydligt långsammare och betydligt mindre självständig hund i åtanke så jag fick helt enkelt skita i min plan och bara springa som tusan för att överleva. Ungefär. Och ser man på. Tydligen funkar sådant ganska så bra för oss. Ett nollat lopp, en första plats och ännu en pinne. Vår allra första agilityförstaplats till och med. Tjohejs!

I tredje loppet hade jag planerat för en snabbare och mer självständig hund. Det jag inte hade planerat för var en övertaggad tjuvstarthund som hade alldeles för bråttom in i slalom. Fem fel på ett annars ganska så bra lopp.

Utomordentligt trevlig dag i genomfantatsiskt sällskap, där sällskapet dessutom smällde till med sin allra första, mycket välförtjänta, nolla med pinne! Grattis duktiga ni!

När vi väl kom hem insåg jag att jag visst hade missat det här med frukost. Klockan halv sex på kvällen. Således försatte jag mig själv raskt i matkoma och drog en filt över huvudet bara för att tjugo minuter senare ha tre rastlösa hundar som dansar cancan på min mage. Eter sju minuter av det så gav jag upp. Det finns gränser för hur mycket av den varan min sprängfulla mage klarar av och således föll jag till föga och samlade ihop hundarna, gjorde ett raskt pit-stop vid coop och inhandlade 350 gram köttbullar och styrde snokarna mot klubben. För visst är det alldeles genomnormalt att åka till klubben en sen lördagkväll efter att ha spenderat en hel dag på tävling? Eller?

Alltså strafftränade vi kontaktfält. Vilket i sedvanlig ordning gick alldeles genombra. Inte en enda flygtur. Inte ett enda missat kontaktfältshelvete. Såklart. Förutom straffträning med Snigel så fick Lus träna ordentligt med agility. Ja. Ni läste rätt. Lus! Och jisses i min lilla låda vilken fart hon hade. Så glad. Så galen  (för att vara en lus) och alldeles jättesuperduktig. Håll i hatten och alla andra lösa persedlar liksom. Vad har hänt med min agilityvägrande Lus?

Nu har jag återigen parkerat mig i soffan och den här gånger reser jag mig inte ens om huliganerna kör en dubbeldäckare rakt genom vardagsrummet och fickparkerar den i mitt knäväck. Nix. Nope. Slut för idag. Sen laddar vi om inför tävling i Nynäshamn imorgon!













söndag 22 maj 2016

panikpinknödigtpinnlopp

Flying contacts, burning contacts, tusenmiljonernålarpåmattanaktatassarnadetgöront, hoppaavsåfortdubarakanannarsdördu och så vidare och så vidare. Kärt barn har många namn. Okärt barn har ännu flera. Kontaktsfältshelveten. Jajjamen. Nu har vi sällat oss till denna skara av äkta agilityutövare som svär över dess existens eller icke existens lite beroende på vad man har för hund. Våra första fem fel på ett kontaktfältshinder som vi raskt följde upp med ytterligare fem fel nästa kontaktfältshinder. Såklart. Men det är egentligen inte det som är poängen i det hela. Det finns nämligen ganska så många sätt att missa kontaktfältehelveten på. Och eftersom Snigel är som hon är så måste hon ju såklart, i sedvanlig ordning, ta i lite sådär extra jätte mycket så att hon missar så mycket så att inte ens en synskadad sengångare i Amazonas missar det liksom. Hon gör det dessutom med ett extra flärp, ett avgrundsgrowl och en blinkning åt mitt håll samtidigt som hon vrålar my way is the highway. Och ja. Där har hon ju faktiskt en poäng. För högt blev det. Väldigt högt. Såpass högt att jag tackade gudarna en sväng för att det inte låg ett flygfält i närområdet eftersom risken då hade varit ytterst överhängande för ett lågt flygande flygplan att få en Snigel i motorn. Två gånger.

Än en gång måste jag få lov att beklaga mig över att handläggningstiden för att få det där förbaskade flygcertet indraget är så orimligt lång. Förstår inte de däringa handläggarnissarna att en Snigel med flygcert är en fara för allmänheten. Inte bara vår allmänhet utan liksom hela världens allmänhet i allra största allmänhet. Livsfarligt.

När jag sen tittar på filmen så kan jag inte låta bli att fundera på om det helt enkelt inte vore enklast att låta henne fortsätta flygplansdyka av kontaktfältshindren men istället finputsa landningen lite genom att helt enkelt be henne att fälla ut det där landningsstället nån centimeter tidigare så att hon åtminstone lyckas baktasspeta på kontaktfältet med sina gorillatassar när hon dunsat i marken. Någonting säger mig att det skulle vara ruskigt mycket lättare.



I första hopploppet så var det min tur att göra bort mig. Snigel seglar tjusigt in i slalom och medan jag flåsigt guppar efter henne så börjar jag sväva iväg i tanken över hur säker hon börjat bli på slalom och funderar på om jag bara ska släppa henne och kuta vidare mot nästa hinder varpå slalom plötsligt tar tvärslut. På 12 pinnar hinner man visst inte med så mycket tankesväv som jag trodde och helt plötsligt har jag ingen som helst aning om vart jag ska. Snigel slänger en blick på mig och verkar genast inse att jag är ungefär lika vilse som jag brukar vara på våra skogstutar och bestämmer sig raskt för att styra upp det hela själv och seglar över första bästa hopphinder och in i en tunnel. Min hjärna står fortfarande still och jag kan helt enkelt inte komma på vart vi ska. Gjorde hon rätt? Nä? Eller? Men va? Fullkomlig blackout helt enkelt och tyvärr var det visst fel hinder Snigel seglade över trots allt.Men det hade nog inte spelat någon större roll för vid de laget hade jag på allvar börjat fundera på om det egentligen var meningen att jag själv skulle åla igenom tunneln istället för hund. Mycket obehaglig känsla att inte ha någon som helst aning om vart jag ska. Visst, den känslan har jag nästintill jämt i vardagen men hittills aldrig på en agilityplan. Och jag hade gärna önskat att min virriga vardagshjärna höll sig så långt bort från en agilityplan som den kan komma. Helst.

Sista hopploppet bestod bara av hopp och tunnlar och jag insåg väl ganska så omedelbart att det bara skulle handla om tid i det här loppet. Snabb tid. Hög fart. Inte bara på hund utan även på matte. Hjälp. Förutom det så blev jag extremt akut kissnödig tre minuter innan vår start men jag insåg att jag aldrig skulle hinna med en tur till damrummet så det var bara att knipa ihop och visualisera damrummet som min alldeles egna externbelöning efter utfört lopp. Sen skuttade vi iväg. Jag har ingen som helst aning om vad jag sysslade med, men det enda jag kommer ihåg är att jag vid varje tunnel undrade vad tusan hunden höll på med eftersom hon kändes så långsam. Skynda för guds skull! Matte kissar faktiskt snart på sig! Spring bara spring! Och sprang gjorde vi. I mål och raka spåret till damrummet. Jajamen. Lagom tills vi kom tillbaka så var klassen nästintill slut och det visade sig att vårt panikpinknödiga lopp räckte till en andra placering och en pinne. Ser man på! Jag vet sen tidigare att jag jobbar bättre under press och stress men det var väl kanske inte helt precis den här typen av stress jag menade.



Så tekniskt sett är vi nu uppflyttningsklara till Hopp 2 efter mindre än en månads tävlande, men vi hänger nog kvar i klass 1 en sväng till, så mycket tokigheter som vi lyckas hitta på i mer än hälften av loppen. Men har jag nämnt att jag är så himmelens stolt över min magiska svarta lilla mördarsnigel?

lördag 21 maj 2016

Tävlat helt slut på mig själv

Helg och tävlingsuppdateringar verkar vara vårt nya svarta för tillfället. Inte för att vi inte har en massa händ under veckan. Nej nej. Här händer det alltid händ. Jämnt och ständigt faktiskt. Det blir liksom lite lätt så när man har de hundar jag har helt enkelt. Det som däremot ytterst sällan händer under veckorna nuförtiden är extra tid. Tid att göra ingenting till exempel eller tid att skriva ett blogginlägg. Sån tid händer liksom ytterst sällan. Så ni får helt enkelt nöja er med ännu en tävlingsuppdatering.

För visst har vi tävlat idag. Jajamen. Tävlat helt slut på mig själv såpass att jag inte har någon som helst aning om hur jag ska lyckas förflytta mig från soffan till sängen för att sedan kliva upp i morgonbitti och göra om hela alltihopet på ännu en tävling.

Snigelprylen körde hopp och agilityklass på Väsby BK. Hopploppet gick liksom åt pipsvängen redan innan vi hade startat. Platsade prylen och började gå upp i banan för att placera mig för en leadout. Ser i ögonvrån hur Snigel börjar tjuva och lyckas få stop på henne med nosen bara nån centimeter från att dunka i första hopphindret. Inser snabbt att jag nu har två val. Antingen så skyndar jag mig upp till en bättre position och riskerar att hon ändå tjuvstartar på riktigt och än en gång blir förstärkt i det här förnipprade dumma beteendet, eller så släpper jag henne på en gång så att hon åtminstone startar på signal men jag riskerar att hamna jättetokigt till inför mitt byte. Väljer alternativ två och efter det gick väl allt åt skogen ungefär. Jag glömde bort vad jag höll på med eftersom jag är erkänt kass på att ändra min plan när det inte går som eh planerat. Vi diskade oss så att det tjongade om det. Sen hade vi kvartssamtal gällande tjuvstarter.

Agilityloppet nollade vi och tiden höll för en andra plats och en pinne utan alldeles för många missförstånd mellan mig och flärpmuppen. Tjoho på den liksom!

Det allra läskigaste och mest nervpirrande uppdraget för idag var inte Snigeltjuvstarter eller att akta sig för att bryta lårbenshalsar på agilityplanen. Nej. Idag hade vi något ännu mer knäskaksframkallande på schemat. Nämligen Fiskpinnens allra första tävlingsdebut. Två starter i rallylydnad nybörjare tyckte jag för nån månad sedan var en utomordentligt lämplig sak att anmäla Fiskpinnen till. En månad innebär ju oceaner av tid att träna rally på. Eller hur? Särskilt för en hund som alldeles nyligen börjat lära sig ingångar och att hålla en fotposition i mer än en halv mikrosekund. Och tanken var ju väldigt god eftersom en månad rent tekniskt sett innebär mängder med rallyträningsminuter. Om det bara inte vore så att jag envist envisats med att tjuvträna agility med Snigel under vartenda planerade rallyträningstillfälle. Hela tillfället.

Fisken är liksom inte Snigel som besitter en ganska så stor portion både naturlig och inlärd följsamhet. Fisken är inte sån. Fisken är oftast följsam i en mikrosekund, tills ett löv blåser, en dörr stängs, en människa fiser i Hong Kong sen kastar hon sig ut i kopplets längd och försöker lämna solsystemet i halv om halv panik. Numera går det vanligtvis att lugna henne och få tillbaka ett uns fokus men det brukar ta minst några minuter och en skaplig portion övertalningsförmåga och veckopengshöjningar. Alltså kanske inte helt ultimata förutsättningar för dagens spektakel. Igår när vi tränade rally  tjuvtränade agility så slog det mig att vi hittills inte tränat på att gå mer än en skylt utan belöningar. Dvs. inte en enda kedja. Jomen grattis. Således tvångstränade jag faktiskt äkta rally en kvart efter snigels agilitytjuvträning och det gick faktiskt så långt över förväntan att jag var tvungen att skrapa upp hakan från backen. Visserligen var vi då alldeles ensamma i antagligen hela postnummerområdet och inte så mycket som en daggmask behagade agera störning. Men ändå. Fisken imponerade.

Men idag. Med en tokstressad matte som joggade mellan agility och rally banvandringar och försökte få ihop våra starter samt en Fisk som panikade över den pågående agilitytävlingen. Då kändes det liksom inte så lovande. Men målet för vår debut var enbart att lyckas hålla kvar Fisk på planen i minst 3 skyltar och snabbt belöna och lämna planen innan full panik inträdde. Döm om min förvåning när Fisk några minuter innan vår start tokleker, godismumsar, brottas,kampar och flärper runt som en galning precis utanför banan. Hur cool som helst. Vilken känsla! Ni anar inte hur häftigt det är att hon kan göra en sån sak. Men sen precis när vi just ska till att starta så sjunker hon ihop, fäller in flärpet och jag ser hur hon är på väg bort till nevereverscaryland. Hjälp! Lyckas på något magiskt vis ändå peppa upp henne så mycket att hon faktiskt följer med mig in på banan. Den flärper inte men den ser inte heller ut som att den ska hänga sig i kopplet. Och på något magiskt vis lyckas vi ta oss runt hela banan och stundvis ser jag faktiskt hur hunden ser nästan så där fnitterglad ut som hon kan göra ibland när vi tränar bara hon och jag. Hon utför varje moment, om än kanske lite tvekande vid vissa skyltar och så fort hon hör en hund skälla eller någon andas lite väl högt så vrider hon bort huvudet och vägrar ta kontakt med mig. Men ändå! Fisken tävlingsdebuterade! Fisken dog inte! Fisken var ganska så glad till och med och baskemig om hon inte lyckades skrapa ihop ett godkänt resultat på 86 poäng i första rundan! Makalöst!

I runda nummer två så hade jag ungefär samma målsättning som i den första. Inte dö. Inte fly. Belöna flärp. Den här banan var skapligt mycket klurigare ur Fiskperspektiv eftersom den bestod av många snarlika skyltar. Fisk har relativt svårt att sortera mellan kommandon i vanliga fall och blir hon det minsta stressad så kan hon inte skilja på något alls. Nåväl. Den flärpte, den lekte och den var alldeles galet glad utanför planen en stund innan vår start. Lagom till starten så tonade hon ner sig, men kändes inte fullt så på väg in i dimman som hon gjort i första starten. Vi tog oss runt och även om hon frös till och tittade på annat i början så hade hon ändå en väldigt trevlig attityd nästan hela rundan. Svansen gick och hon kändes samlad och kontrollerad och hon gjorde precis allt som jag bad om vid precis rätt tillfälle. Herregud. Två rundor och hon vare sig checkade ut, lämnade plan eller flydde till skogs. Helt galet.

Vad som visade sig vara än mer galet var det faktum att andra rundan visst landade på hela 95 poäng och en tredjeplats. En pallplats! I en hundsport! På en tävling! För Fisk! På riktigt! Milda makaroner säger jag bara. Jag hade verkligen aldrig någonsin kunnat tro att Fisk skulle klara av en hel tävling. Jag trodde faktiskt inte det. Inte med sådana resultat. Hon har kommit så galet långt i sin utveckling från den darrande, livrädda, vettskrämda lilla Fiskpinnen hon en gång var när hon kom hit. Fantastiska lilla Fiskeflärp säger jag bara. Oj så stolt jag är över dig!

Lushunden agerade maskot och allmän avfallskvarn och mumsade snask, tutade runt och var mer än lovligt lycklig över att hon minsann inte behövde tävla. Hon var till och med såpass lycklig över det att hon kamptuggade på min tröja och glädjemorrade av bara farten.

Blir alldeles tårögd över att se på den här filmen. Ni som har följt oss från start eller som träffat Fisk när hon har sina sämre stunder, jag tror ni förstår varför jag blir alldeles till mig över det här. 

















söndag 15 maj 2016

Isbjörnsjakt & agilitytjoho

Jag skulle väl egentligen ha bloggat om gårdagens agilitytjohejsan redan igår. Medan det fanns en liten skugga av ett hörn av en chans att jag kom ihåg något som helst från dagen i Vallentuna. Jag skulle egentligen ha gjort det. Men för att göra det så krävs det puls. Jag hade ingen puls igår kväll. Ingen alls faktiskt. Jag tyckte nämligen att det var en alldeles utomordentligt bra idé att hänga med jobbet på en avskeds afterwork för en kär kollega. Eller nej. Det tyckte jag faktiskt inte. Inte initialt. Jag tackade faktiskt nej på fredag morgon. På fredag lunch hade jag gått med på att dyka upp på jobbet för en fördrink innan de andra skulle traska vidare till krogen för mat och vin. På fredag runt 19 snåret hade jag druckit två glas bubbel och hängde glatt efter mina kollegor till krogen. Mina kollegor hade lovat att skicka hem mig hel, ren och i god kondition långt innan lämplig läggdags för en som ska tävla 8 agilitylopp i helgen. Det gick åt fanders. Inte för att de inte försökte skicka hem mig. För det gjorde de. Flera gånger. Men på något viss var ändå jag sisten hem från krogen.

Tre timmars sömn och lite väl mycket god rosé gör verkligen inga som helsta under för morgonformen. Det gör inte heller några som helsta under för logistik, packning och tältbyggande. Inga alls faktiskt. Men på något vänster lyckades jag ändå infinna mig på Vallentuna Bk i god tid. Sätta upp ett tält utan att strypa mig själv i tältsnöret eller peta ut ett öga medelst tältpinne. Jag lyckades även få med mig hundarna även om det var lite touch and go där på morgonen när jag skulle ut genom dörren och jag fick verkligen hålla tungan rätt i mun när jag räknade in dem. Sammantaget så kändes det som att morgonens förutsättningar inte riktigt låg på vår sida om man säger som så- Enda fördelen var att jag inte var ett enda dugg nervös. Nackdelarna med det hela var desto fler.

Kortfattat kan vi säga som så här att i första hopploppet gick slalomet ytterst ickeförvånande nog käpprätt åt skogen. Fast denna gång gick hon inte ur vid näst sista porten. Nej nej, absolut inte. Nej. Att gå ut genom näst sista porten förutsätter nämligen att man lyckas gå in i den första porten från rätt sid. Det är en mycket viktig förutsättning. En förutsättning vi inte verkade vara begåvade med denna arla morgontimma. Andra hopploppet kändes ungefär som att försöka paddla sig uppströms i en kantrande kanot medelst ett tennisracket. Men det hade visst ingen betydelse för vi lyckades visst hålla en nolla och ta en tredjeplats med pinne. Efter tredje hopploppet ville jag bara stoppa in hela min goretexterränglöparsko i truten på mig själv. Att jag aldrig lär mig att hålla truten. Disk på grund av glappkäft som råkar kalla in hunden från det hinder hon skulle ha tagit. Agilityloppet var väl det enda som faktiskt nästan kändes bra, och det blev faktiskt en nolla och en fjärdeplats, hundradelar från en pinne. Bittert som tusan men mycket nyttigt för mig som på kort tid börjat få för mig att om vi bara nollar så kommer tiden räcka till pinne. Det gör det bevisligen inte.

I dag jagade vi isbjörnar i snorkylan på SSBK. Och isbjörnsjakt var väl den enda jakt vi egentligen ägnade oss åt idag. I första agilityloppet så är jag helt övertygad om att vi har nollat när vi går i mål. Jag hade fel. Jag glömde en tunnel. En tunnel som jag efter mitt första varv på banvandringen mentalt strök från banan. Jag banvandrade i 7,5 minuter utan att ha en tanke på att tunneln som låg mitt på planen skulle användas till något annat än möjligt grävlingsbo eller fågelholk. Hur är det ens möjligt? Bitter? Alla dagar!

I första hopploppet bestämde sig Snigelprylen för att tunnlar är suveräna att göra tighta U-svängar i och glatt skuttar ur tunneln jag just skickat henne på. Disk. Agilityloppet flöt på rätt bra tills jag bestämmer mig för att göra en tjusig vurpa i det blöta gräset, som tur är så är Snigelprylen rätt van vid att hennes matte slår ihjäl sig lite titt som tätt så hon stannar väl egentligen bara upp i nån sekund eller så och himlar med ögonen innan hon skuttar vidare. Noll fel och en sjätteplats, återigen hundradelar från pinne.I sista hopploppet blev det ännu en tunnelflopp. Helt plötsligt reder inte fröken mupphuvud ut det här med bakombyten vid tunnlar och gör återigen en tight U-sväng inne i tunneln. 5 fel. Inte alls vår dag helt enkelt, men vi satte baskemig slalom på första försöket i vartenda lopp. Och det är jag så himmelens nöjd med.

Så nu lägger vi lite krut på det här med tunnlar, bakombyten och kämpar vidare med att försöka få frökens flygcertifikat suspenderat för att kanske eventuellt möjligens lyckas tighta åt hennes svängar en liten aning eller fem.





söndag 8 maj 2016

Det rosa geléhallontältet invigdes

I helgen var det agilitytjoho i Västerås. Två agilitylopp på lördag och två hopplopp på söndag. Lördagen spenderades i strålande Sandra och mupphundssällskap. Äkta särskolestil på hela sällskapet. Ingen av hundarna är liksom helt som de ska i det här gänget. Ingen alls faktiskt. Mattarna är nog inte heller särskilt funtade heller för den delen men det behöver vi inte diskutera i detalj.

Det rosa geléhallontältet invigdes medelst uppfällning där endast två tummar klämdes fast. Vems tummar behöver vi såklart inte gå in på. Det känns liksom rätt så överflödigt om vi säger som så. Men kan skvallra om att tummarna tillhör samme matte som även klämde fast ett finger i en canvasbur samt fastnade med en armbåge i en Snigeltand. Mycket rosa. Mycket hund. Väldigt mycket kaffe. Strålande väder. Hundramiljoner grader och väldigt lite solskyddsfaktor. Mycket andning i papperspåse och skakiga knän. 

Till första loppet hade jag som mål att vi skulle sätta en leadout till slalom samt att lyckas peta en Snigel genom ett däck som för hennes del såg väldans konstigt ut. Mina två enda mål. Vilket resulterade i 10 fel. 5 på slalom och 5 på däcket. Vad annars. Leadouten satt som en smäck när vi värmde upp så jag kunde inte förstå varför det blev så tokigt tills jag såg filmen och att jag hade placerat mig minst en meter högre upp än vad jag borde ha gjort. Så jag skickade henne inte ens rätt in i slalom. Så hunden gjorde faktiskt helt rätt som glatt skuttade förbi de däringa blompinnarna i backen även om hon såg något förvånad ut. Asså du tycker alltså INTE att jag ska ta slalomet? Nä nä, då skiter jag väl i det då. Däcket skuttade hon glatt förbi, lite som jag hade misstänkt men tog det utan protest på andra försöket. 

Andra loppet hade jag ett mål. Sätta slalom. Vilket resulterade i 10 fel. På slalom. I ett försök att göra som vi gör på träning och släppa henne i slalom för att få en bättre linje ut till mål så svarar snigelmojängen lite väl snabbt på det och skuttar glatt ut ur slalomet. En port för tidigt. Så nära. Så jäkla nära ett felfritt lopp att jag ville gråta en skvätt. Men det gjorde jag inte. Jag svor som en sjöman åt min egen klantighet istället och började fasa inför slalom på söndagens lopp. 



Slalom är liksom nästan det enda vi tränat på sista tiden. Slalom sitter som en smäck på träning. Oavsett vad jag hittar på. Hon tar kluriga ingångar, hon stannar kvar även om jag smiter iväg och tar en kopp kaffe. Men bevisligen är det inte detsamma på tävling. Bevisligen är matte både konstig och klantig som tusan på tävling. Bevisligen. 

Nya tag på söndagen och bästa fru Therese följde med som PA och hållahandennärdetärläskigtstöd. Roliga banor även idag men redan på parkeringen började jag få slalomfjärilar i magen. Innan start så tog vi ett par slalomvarv som gick alldeles strålande. Slalomet efter start gick allt annat än strålande. Vid näst sista porten slår Snigel huvudet rakt i pinnen eftersom hon är för upptagen med att glo på den blekfeta matten som guppar fram bredvid henne utan att andas, och går såklart ur. Får ta om det två gånger innan vi kan guppa vidare. Skitslalom och surt på ett annat ganska bra lopp. Direkt efter målgång sprang vi iväg och strafftränade slalom medelst 20 bitar korv. Felfritt varje gång. Skitslalom. 

Till lopp nummer två tänkte jag satsa på att få träna lite bakombyten och försöka göra exakta motsatsen till hur jag hade gjort vid våra 3 tidigare slalommissar. Nämligen andas och ge hunden lite lite utrymme. Och ser man på. Det funkade! Hon tog slalom. Tydligen klarade vi oss igenom resten också med en nolla och en tid som visade sig räcka till en tredjeplats och en pinne trots långa skutt ut i yttre rymden efter varje hopphinder. Ofattbart skönt att faktiskt lyckas ta oss igenom åtminstone ett slalom den här helgen. Annars så kändes det som att risken att jag skulle göra en "grej" av det vid nästkommande tävlingar var rätt överhängande. Även om jag ju normalt sett aldrig någonsin gör grejer av något. Aldrig. Någonsin. Host. Host. 


Vi hade även äran att äntligen få träffa både Vesp och Barbie från Kennel It's Like. Med goa mattar såklart. Och vilka valpar sen då! Eller vuxenaktigatonåringar kanske man ska säga. Så galet trevliga, coola, sociala och miljötrygga! För att inte nämna alldeles bedårande att titta på! Härligt syskonpar alltså! 

Duktigaste lilla Snigel. Det som räddade mig från att halvt bryta ihop av nervositet inför varje lopp och riskera att göra ännu mera konstiga konstigheter var att påminna mig själv om att för ganska så precis ett år sedan så var jag helt inställde på att jag skulle bli tvungen att låta Snigel somna in på grund av sin dåvarande sjukdom. Jag var ganska så övertygad om att hon inte skulle överleva till årsskiftet. För ganska så precis ett år sedan så visste jag att vi aldrig någonsin skulle få lov att tävla ihop. Bara det faktum att vi nu skulle få skutta in på en tävlingsplan tillsammans och flärpa runt, oavsett hur mycket fel och tokigheter vi än kunde hitta på. Det faktumet och den känslan är rätt obeskrivlig. Och ganska så himelens nervositetsbotande för stunden. Så den där agilitypinnen vi fick för ett par helger sen och pinnen från dagens hoppklass, dem är vi så innerligt tacksamma för. För jädrar i min lilla låda vad vi har fått kämpa. Vi har kämpat för att överleva. Bokstavligt talat. Bästaste lilla Snail. 

Tack för en trevlig helg alla involverade!











måndag 2 maj 2016

Tillbiffning av pyrretöser - how to guide

Häromdagen kommenterade Sandra att systrarna Berger verkligen hade musklat på sig. Särskilt över de ädla bakdelarna. Hon nämnde det flera gånger och undrade vad jag hade gjort och hur vi hade tränat och om det fanns möjlighet att få hyra in en liten phalènegrabb för tillbiffning. Själv kliade jag mig mest i huvudet och undrade hur det hela hade gått till. Om något så har vi snarare varit ganska så kassa på ordentlig fysträning senaste veckorna. Det har mest blivit koppelpromenader och agilityträning för Snigel. Inget aktivt fysande alls faktiskt.

Jag fortsatte att klia mig i huvudet och fundera på hur det hade gått till halva kvällen. Nu såg och kände jag ju det helt plötsligt själv. Rediga välmusklade bakdelar på båda flickorna. Något de inte haft på väldigt länge tycker jag. Mycket tjusigt hur som helt. Men hur har vi lyckats med det här, nu? Nu när vi inte tjohat runt i midjebälte på tvåmila promenader eller ens tagit en löptur på evigheter?

Jo ser ni. Det ska jag ta och berätta för er. Efter en stunds finurlande kom jag på exakt hur töserna gått tillväga för att få så fina välmusklade rumpor. Jag säger bara tre veckor av äckellöpande och porrsurfande i/över/under/brevid/på  min säng/soffa/köksbord. Det är inte tjusiga välförtjänta fysrumpor de format fram. Nej. Det är juckmuskler. Juckmuskler som damerna överansträngt genom att upprepa nittiosex tvåminuterspass per dag av intensivt juckande mot varandra. Det ni.

Det förklarar också varför Lushunden och matte snarare fläskat på sig under dessa veckor. Choklad. Torkad kycklingfilé. Chips. Korv. Det finns inte så mycket annat man kan göra när man gömmer sig i en bunker under köksbordet i tre veckor i ett desperat försök att undvika att bli för evigt traumatiserad av systrarna snusk.

söndag 1 maj 2016

Högerhandling och trestegsbackande

Eftersom det är dumt att ändra på vinnande koncept och så vidare så blev det såklart mer Rallylydnad idag. Debut i avancerad klass med två starter för det lilla Snigelodjuret. En debut som jag egentligen som tidigast hade planerat skulle ske i juni nån gång när vi liksom hade hunnit låta fortsättningsklassen landa och kanske haft lite mera tid på oss att fila på det här med högerhandlingen och trestegsbackandet och allt det där. Men eftersom mina kära vänner gärna ägnar sig åt utpressning av värsta sort och jag är en vek jävel som ständigt faller för grupptryck så blev det helt enkelt bara till att försöka samla ihop sig och köra på.

Snigel kändes lite trött och off även i morse och jag anade väldans mycket ugglor och annat luddigt i mossen. Hade inga som helsta illusioner om att dagens starter skulle gå vår väg. Vi kan ju liksom inte det här och vi har inte ens börjat träna på ens kortare sekvenser i den här klassen. Däremot hade jag som målsättning att få till både lite flärp och lite gorillatassschvung i Snigelprylen under dagens rundor. Det var mitt enda mål faktiskt. Få tillbaka lite av det däringa flärpet och tjohoet som vi verkade ha tappat bort igår. 

Under uppvärmningen kändes hon riktigt fin. Inte helt sig själv utan ett par hack lugnare, men ändå - nära nog liksom. I själva rundan hade hon betydligt mycket bättre attityd än igår även om jag fortfarande saknar det där lilla extra, och även idag så kändes det som att hon zoomade ut lite då och då. Sista skylten på rakstreckor verkar ha blivit en grej sen igår. Hon gjorde nämligen exakt samma sak på båda loppen igår och båda idag. Hon liksom bara knatar rakt förbi den som att hon inte ser den och kommer sen på sig själv och går sedan runt skylten. Inga andra skyltar ger det här problemet men just sista skylten på en raksträcka. De gills tydligen inte. I övrigt hade vi väl lite missförstånd och lite flamsigt trams och mycket riktigt så trampade jag på hunden i backa tre steg. Precis som jag hade förutspått. Men ändå. Jag kände mig väldigt nöjd med vår debut ändå och känslan hade vi nästan nästan. Jag var dock ganska så säker på att vi inte hade fått godkänt eftersom jag tyckte mig ana ett par felövningar. 

Runda nummer två gav en lite bättre känsla, däremot var den lite mer ojämn. Snigel blev lite halvflärpig i starten och gjorde till och med ett jämfota skutt men missade mina njurar med ett par centimeter. Vet inte om jag ska vara glad eller ledsen för det. Jag ville ju ha flärp liksom. Sen kändes det som att hon lhela tiden låg på gränsen mellan att explodera i räserflärp eller checka ut helt och hållet.  Även här så blev det lite småtrassel och backa tre steg gick ju såklart käpprätt åt varmare breddgrader även om jag denna gång inte trampade på hund. Men Det kändes ändå helt okej liksom för att vara helt nytt för oss och grejer. Och Snigel var ju liksom flärpigare än igår. Mål uppnått liksom!

Förutom flärp och peppmål så råkade vi visst även behålla nog med poäng för att faktiskt få med oss två godkända resultat dessutom. Bara lite sådär hastigt och lustigt och väldigt oväntat bör tilläggas. 83 poäng och en 5e plats i avancerad A med mycket fina kommentarer. 73 poäng och en 12 plats i avancerad B även det med mycket fina kommentarer. Hoppsan så det kan gå liksom.  Mitt rallyårsmål för i år för Lyckoprylen var att ta en titel i fortsättningsklass innan årsskiftet. Hoppsan. 

Dagen spenderades även idag i fantastiskt Sandra och mupphundssällskap. Tack för idag bästa ni! Ni var grymma!