fredag 29 april 2016

livsnödvändig, intensiv Rallyträning

I eftermiddags tutade vi iväg till klubben för lite livsnödvändig, intensiv Rallyträning med Snigeldjuret inför helgens tävlingar. Vädret hade helt plötsligt gått från artontusen minusgrader, synålssvass isande vind och plaskeblötigt till någon form av förvårlig, solaktig trevlighet. Alldeles ensamma på klubben och tre flärpiga små töser. Ja. Tre flärpiga töser. Till och med Lus flärpte. I massor.

Vi tränade och tränade och flickorna var så himelens duktiga att jag flera gånger snubblade på min haka och tjongade knäskålarna i varann av pur förvåning. Vi sprang och vi fnissade om vartannat och hade sådär magiskt kul liksom. Fiskprylen imponerade allra allra mest och det är bara tur att jag faktiskt filmade en skvätt av härligheten för det är knappt så att jag tror på det själv. Agilitylivräddaste Fisk tog nämligen både balans och A hinder. Självmant. Med extra flärp på och ett ordentligt schwung av glädje i gorillatassarna. Flera gånger. Och jag fattar exakt ingenting. Hur är det ens möjligt? Förutom det så tog hon även små kombinationer med hopp och tunnlar och fnittrade som en tok. Det ni. Från att ha försökt att tillverka en egen nödutgång och fly till bortre Asien så fort någon annan hund bara tasspetade på ett hinder till det här. Vem vet? Det kanske kan bli agilityhund av den här damen den också. Någon gång.

Lushund var på strålande humör, vilket i sig är lite av ett under, och både kampade, lekte, morrade som en tok och skuttade agility som bara den. Vilket liksom inte riktigt händer i vanliga fall. I vanliga fall tar lus kontaktfältshinder. Inget annat. Råkar jag på något vis peka lite menande på ett hinder som för att förmedla att jag liksom vill att hon tar just det hindret så checkar hon ut och lämnar planen och ställer sig och betar gräs i ett hörn. Men inte idag. Idag körde vi riktig agility jag och Lushund.

Snigel tog slalomet så snyggt, säkert och snabbt så många gånger att jag fick en lite tår i ögat av stolthet och var liksom sisådär sedvanligt magisk. Precis som hon brukar.

Vi hade en liten incident också där under vår vårliga trevlighet. En rätt otrevlig och oturlig sådan dessutom. Och ganska så jädra skitklantig om jag ska vara ärlig. Fiskpinnen har ju sin tut som hon älskar och det är ju tack vare tuten hon alls vågar vistas nära agilityhinder. Snigel gillar egentligen inte tutar, men Snigel är en avundsjuk jäkel och har Fisk en tut så vill hon också ha en. Alltså skuttade båda två runt med varsin tut. So far so good. Sen bestämde jag mig för att använda Fisktuten som externbelöning bakom ett par hopphinder åt Fisk. Lägger ut tuten och släpper på Fisk samtidigt som jag vrålar "ta deeeeen". Snigel är vare sig dum eller döv och reagerar liksom instinktivt och tjohoar sig fram i raketfart från sin pausplats, överlycklig över att ha fått en signal för att få lov att sno Fisktuten. I samma veva seglar Fisken över sista hopphindret och landar på Snigel och tuten och slagsmålet är ett faktum. Ett ordentligt slagsmål. Ett sånt där där man liksom bara inte kan få isär dem från varandra och man är övertygad om att de snart slitit varandra i små jämnstora stycken. Tillslut lyckas jag haffa en svans. En Fisksvans och hivar henne därifrån alltjämt morrandes och fräsandes likt en katt i en torktumlare. Släpper ner henne några meter längre bort, naiv som jag är till att tut och Snigelmosande skulle vara överspelat. Pang och så sitter systrarna ihop igen i en spottande, morrande sabletandadpälshög. Lyckas få tag på nästa svans, som visar sig vara en Snigelsvans och får svingat upp henne på ett bord samtidigt som jag vrålar åt båda två att de ska lägga sig ner. Och vips är allt överblåst och jag har tre välartade. Ja ni läste rätt. Välartade pyrreflickor och en oskyldig Lus som skamset ligger plats. Fem minuter senare är allt glömt och tjejerna skuttar glatt iväg bredvid varandra med varsin tut och vi tränade vidare för att bli på bättre humör allesammans. Vilket vi såklart blev allesammans.

Ett tag kände jag mig säker på att kvällen skulle få spenderas på akuten, men efter så noga inspektion jag kan göra utan helkroppsrakning så hittar jag faktiskt inga sår. Men visst, med vår otur så står jag säkert här med två böldhundar på söndagmorgon. Bara för att vi egentligen har bättre saker för oss då.

Nöjda, färdig bråkade och belåtna packade vi sedan in oss i bilen och lagom till att vi svängde runt Brommaplan kom jag på att vi glömde bort det där med att vi skulle träna Rallylydnad inför imorgon och inte alls skulle ha tränat nån agility. Jäkla agilityskit att alltid omkullkasta mina planer. Jäkla agilityhinder att alltid se sådär himmelens inbjudande ut där de står alldeles ensamma i vårsolen. Jäkla agilityskit säger jag bara.


Livsnödvändig bevisfilm av fiskflärp på balanshelsiket och Ahelvetet


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar