torsdag 17 mars 2016

Motion hände

Motion hände. Idag också. Träningsvärk hände. Idag också. Väldigt mycket till och med. Vilodagar är överskattade. 

Visst. Vi motionerar såklart varje dag. Hundar behöver det. Rultiga mattar behöver det. Minst en mils sammanhängande promenad om dagen i raskt tempo, oftast och gärna mer, om inget oväntat inträffar. Oväntat som typ kräkäckelsjukor och liknande. Sådana dagar ligger ribban lågt. Väldigt lågt. Slemkrypare förflyttar sig längre sträckor sådana dagar. 

Nytt är dock att vi fått in lite linlöpning/canicross i vårt skogstutande nu när halk och lårbensbrottsrisken minskat avsevärt tack vare isavsaknad. Och det här. Det här gillar vi verkligen. Skogspromenixande över stock och sten som uppvärmning, sen en 5-6 km linlöpning så fort vi bara kan. Något som Lus och Snigel helt plötsligt gått och blivit stjärnor på. De taggar till ordentligt och kör på som tusan. Fisken verkar ha tappat förra årets dragintresse nånstans på vägen om förra året och leker mest dödvikt för de andra två. Hennes enda gångart är ett tjusigt trav. Ett trav som är snäppet långsammare än de andra tvås full speed ahead tempo. Vilket skapar viss frustration. Gasa gör hon bara om hon får upp ett spår eller om jag släpper Lus. Annars förstår hon inte alls poängen.  Men hon verkar rätt nöjd ändå. Den långsamma och otränade matten hade dock uppskattat lite mera draghjälp i uppförsbackarna. Av en traktor till exempel. Eller två. Men kul är det. Fasligt kul till och med! Och för första gången på ungefär någonsin så har jag trötta hundar efteråt. Så innan jobbet kutade vi 5,5 km och knatade 4,5 i det magiska vårvädret. Sen haltade jag runt på jobbet och gnällde över min träningsvärk resten av dagen. 


onsdag 16 mars 2016

springa ifrån en flock osympatiska älgar

Upp som en sol och ja, ner som en platt stackars pannkaka brukar man väl säga? Oavsett så beskriver det ganska så väl min dag igår. Vaknade med huvudvärk, men kände mig inte särskilt lik en pannkaka just då, utan satsade på att knapra lite piller och rycka upp mig själv likt en eh sol. Vilket jag faktiskt lyckades ganska så bra med.

Rullade ur sängen och i mina träningskläder, packade in töserna i bilen och rullade ut mot sherwoodskogen för vårt allra första canicross-pass tillsammans alla tre. Kände mig hurtig som tusan när jag ringlade mig fram i morgontrafiken. Hurtig som tusan minst sagt. Kände mig även ganska så hurtig när jag faktiskt lyckades avverka en dryga 5 km löprunda, släpandes som en liten vante bakom tre hundar i mestadels full fart. För full fart. Ja, det blir det sannerligen om man släpper lös Lus och låter henne agera hare. Då är det ungefär att springa för livet som gäller, för att man inte ska hinna med att bryta en lårbenshals eller två. Höga knän och tungan rätt i mun och känslan av att man försöker springa ifrån en flock osympatiska älgar som flåsar en i nacken. Sen kastade vi in ytterligare 5 km rask promenadklättring i skogsterräng i vår morgonhurtiga lilla kortlek innan det var dags att ila till jobbet.

Den däringa huvudvärken smög sig tillbaka så fort jag hade satt mig i bilen och var på väg hem och eskalerade såpass under dagen att jag fram emot kvällskvisten hade dubbelseende och knappt var talför (vilket är osedvanligt ovanligt för att vara jag. Talför är liksom det enda jag alltid är). Fick ställa in vår tisdagsagility, till mitt enormt stora förtret, och fick istället agera ytterst platt pannkaka och tycka synd om mig själv.

Idag fanns det inget direkt vidare behov av att tycka synd om mig själv. Inte alls faktiskt. Huvudvärksfri och fullkomligt talför igen. Hade en bra dag på jobbet och smet sedan iväg lite tidigare för att hinna njuta av det fantastiska vårvädret ute i skogen. Ännu en canicrossrunda med tjejerna på en dryga 6,5 km i full fart mest hela tiden och sen avslutade vi med att lalla 4 trevliga kilometrar i den fågelkvittrande, solbadande skogen. Alldeles fantastiskt avslut på dagen! Nöjda töser. Träningsvärken från varmare breddgrader på matte som sedan två timmar fastnat i soffan och inte på några som helsta vis lyckas ta sig ur vinkelvolten hon fastnat i.


måndag 14 mars 2016

iförd nattkläder mitt i rusningsmorgonruschen

Började måndagen på ett, för mig, ganska så typiskt sätt. Utelåst. I pyjamas. Osminkad. Med håret på ända. Med tre hungriga hundar i koppel. Utan nycklar. Utan mobil. Inte tusan kunde väl jag komma ihåg att det var just idag portkoden skulle bytas. Inte heller kan man väl förvänta sig att jag på bara 6 veckor skulle ha lärt mig den nya koden heller. Nej, det kan man faktiskt inte förvänta sig. Jag har liksom fullt upp att komma ihåg vad jag heter i vanliga fall. Så där stod jag. I min allra snyggaste pyjamasmundering. Och testade alla möjliga fyrsiffriga sifferkombinationer jag kunde komma på samtidigt som hundarna snodde in mig likt kassler och vrålade efter frukost. Efter kropps- och jackvisitering nummer tre hittade jag faktiskt bilnyckeln och insåg att jag kunde köra ner till jobbet och leta rätt på mailet innehållande den magiska koden. Visst. Jag hade kunnat promenera också med jag kände att det vore ytterst medmänskligt av mig att inte göra det med håret på ända iförd nattkläder mitt i rusningsmorgonruschen liksom. Så istället stormar jag in på jobbet inför mina kollegor som märkligt nog inte ser särskilt förvånade ut. Inte ens när jag erkänner att jag blivit utelåst ser de särskilt förvånade ut. Märkligt. För det har ju aldrig någonsin hänt förut. Någonsin.

Nåväl. Hittar kod. Antecknar kod. Åker hem. Slår in fel kod. Svär en sväng. Slår in fel kod. Svär lite till. Slår in rätt kod. Inget händer. Svär lite mer och då går plötsligt dörren upp. Magiskt.

Måndagen artade sig sen lite bättre och jag och tjejerna gav oss ut på en långrunda. En långrunda som jag halvvägs igenom insåg lämnade stora möjligheter för ännu större förseningar till jobbet. Tydligen kan man inte gå 18 km på säg cirka 2,5 timmar. Men vi speedade på mot slutet och jag han faktiskt till jobbet med såpass mycket tillgodo att jag han med både födointag och ombyte.



söndag 13 mars 2016

Flärpsnigel skuttmuppade sig i varje fall till en 2:a plats

Andra deltävlingen i SHCs agilitycup idag ute i Väsby. Snigeldjuret var anmäld till en start i blåbärscupen samt en start och en omstart i öppen agilityklass. Och redan där kan man ju fråga sig hur jag tänkte. Agilityklass liksom. När hunden inte ens tar alla kontaktfältshinder ännu och absolut inte har tränat på dem i bana. Nåväl, sanningen är den att inget som helst tänk är involverat. Hjärnan har frisagt sig allt ansvar. När cupen annonserades ut så tjoffade jag in min anmälan för alla tre deltävlingarna så blixtrans fort att jag inte ens han se att det skulle vara en öppen agilityklass en av dagarna. Det hade lika gärna kunnat vara så att jag i själva verket anmälde mig till en pensionärsseglats kring Östersjön för att räkna sardiner i maj som de bara för trevlighetens skull döpt till agilitycup. Jag läste liksom vare sig det finstilta eller det storstilta i inbjudan. Så kan det helt enkelt gå ibland och detta upptäckte jag ganska så nyssens. Nåja. Inoffer är ju till för att tränas på, eller hur det nu var, så min största fundering för dagen var om det skulle anses vara okej att till exempel typ ta och diska sig vid hinder nummer två, kuta vårt fortaste bort till gungan för att sedan träna den en sisådär nittongånger alternativt tills någon bar ut oss från plan. Sånt strategiskt strategitänk funderade jag på idag.

Nåväl. Blåbärsloppet. I vanlig ordning vet jag inte riktigt vad jag pysslar med och det jag gör på banvandringen stämmer aldrig överens med det jag gör på banan sen. Jag har fortfarande inte lärt mig hur min hund fungerar och envisas med att tro att hon på sin höjd uppnår samma maxhastighet som en vinbärssnäcka i full galopp genom en klick honung. Jag har fel. Alltså hinner jag inte riktigt riktigt med om vi säger så. Min enda respit är egentligen hennes fortsatt katastrofala hopp- och svängteknik vilket gör att jag hinner hämta andan i cirka 4 sekunder, och dricka en kopp kaffe, efter att hon tagit en liten sväng bort ut ur kommunen istället för att lite snyggt tighta in sig själv i en tjusig liten sväng kring ett hinder. Fast jag hade nog hellre struntat i andhämtningen och kaffedrickandet och sparat in lite tid istället men bevisligen kan man inte få allt. Flärpsnigel skuttmuppade sig i varje fall till en 2:a plats någon ynka tiondelssekund efter 1:a platsen. Och ingen är mer förvånad än mig. Igen. Och om jag inte har tokfel så ligger hon just nu 1:a i blåbärscupen, medium.

Öppenklassloppen. Jadu. Både balans och gungjävel. Så fantastiskt plågsamt det här kan bli då. Men dra mig baklänges på en liten briobarnvagn säger jag bara. Jo, visst fan diskade vi oss efter hinder nummer två. Det sa jag ju att vi skulle göra. Synd bara att det inte var med flit. Synd bara att jag tänker skylla allt på den tjuvstartande Snigeln som saboterade min potentiellt tjusiga leadout och drog rätt in i fel tunnelingång trots att jag inte alls pekelipekade på den. Trots disk körde vi vidare och det är nu den däringa lilla briovagnen kommer in i bilden. Tjoho säger jag bara. Snigel satte inte bara balansen inklusive kontaktfält utan hon smällde till med att sätta gungan på första försöket, utan tvekan, Utan kräköron. Utan att saltomortera över kontaktfältet. Däremellan missade hon slalomingången men tog sen ett urfint slalom och resten satt liksom så nära en smäck som något vi åstadkommer tillsammans kan göra. Förutom disken då. Vid hinder tre som sagt. Förutom den lilla detaljen då.

Inför omloppet hade vi ett långt samtal kring det här med tjuvstarter och leadout missar och vilken inverkan det potentiellt sett, i ett parallellt universum såklart, skulle kunna ha på eventuella veckopengar. Ett samtal som kändes väldigt utvecklande men i själva verket visade det sig att jag än en gång hade babblat inför fel forum, tomma öron och allt vad man nu brukar säga. Tjuvstarten var inte lika ful som i första loppet och hon drog åtminstone inte över första hindret innan jag hade släppt henne. Men jag är ganska så säker på att jag inte satte henne en med näsan en decimeter från bommen. Ganska säker. Och dum som jag bevisligen är så sätter jag inte om henne utan kör. Vilket kommer bita mig i stjärtfjädrarna nästa gång. Jag vet, Jag vet. Men som kompensation så satte jag henne framför matskålen ikväll på ett "stanna", gick sedan på toa, kollade ett serieavsnitt, bytte däck på bilen, målade om, lärde mig kinesiska samtidigt som jag löste korsord och hon sitter fortfarande kvar och väntar. Kompensation ser ni.

Hur som. Denna gång diskade vi oss inte efter andra hindret. Nånstans skedde en disk, trodde jag alldeles bestämt, men var hade jag ingen aning om. Men Snigel raceade på rätt fint, tog balansen men jag är inte helt säker på om hon tog kontaktfältet eller inte, det gick liksom lite väl fort helt plötsligt och hon har ju så faslans många tår att det faktiskt är möjligt att en gorillatå petade på kontaktfältet. Fullt möjligt faktiskt.. Sen traskade hon förbi slalomporten igen men sen swoshade hon till det väldans snyggt. Gungan gick däremot inte lika geschwint som sist utan denna gång försökte hon åla sig mellan gungan och min knäskål som jag strategiskt placerat nästan kant i kant, men efter lite taktiksnack och veckopengsförhandling så tog hon gungjäveln och skuttade sig i mål. Disk såklart men tjoho! Både balans och gunga i bana. Två gånger var liksom.

Sen kom jag hem och gluttade in på resultatlistan och såg att vi inte alls blev diskade i omloppet, 15 tjusiga fel blev det och jag är så mäkta stolt över min snigelskuttmupp som faktiskt liksom inte ens kan det här egentligen.



lördag 12 mars 2016

Umptiarton pyrrar inom samma postkodområde

Det finns en väldigt god anledning till att det inte hänt nått på bloggen de senaste dagarna. En väldigt god sådan faktiskt. En väldigt god anledning som bottnar i att jag faktiskt råkar vara en ytterst omtänksam person. Faktiskt. Ytterst omtänksam till och med. Det är nämligen så att jag råkade bli golvad längs med fotknölarna av en vidrigt vedervärdig magsjukematförgiftningstjofräs i tisdagskväll (yup. min egen matlagning. jajamen). Och det mina kära vänner. Det kände jag att jag faktiskt kunde bespara er. Bespara er den typen av blogginlägg liksom. Eftersom jag är så ruskans omtänksam som sagtens. Däraf brist på inlägg. Av omtänksamhet. Sa jag det?

Igår och idag har jag mått skapligt betydligt bättre även om jag är trött som en flyttfågel efter eh ja flytt och antagligen kommer lida av uttorkning till nån gång i mitten av maj. Hundar som haft det så larvigt tråkigt nästan hela veckan, men ändå varit så ypperligt bäst på att ha det just tråkigt. Utmärkt timing att det vankades årsmöte för rasklubben inklusive mängder av timmar med träning ute i Arninge. Lushunden fick åka på kollo hos extrahusse och ägna dagen åt filmmaraton, soffmys, Vinnalek och vad jag gissar blev mängder med snask. Umptiarton pyrrar inom samma postkodområde kan nog bli lite för många även för Lus.

Nåväl. Aktivitetsdag och allmän sammankomst ungefär. Ute i Arninge där vi ju brukar hänga ganska så ofta. Samma hängställe som Fisk sedan eoner tillbaka varit livrädd för, oavsett hur mycket och hur ofta vi varit där. Det började liksom ganska så omedelbart i princip första gången vi kom dit. Inomhushallar likställs med tortyrkammare i fiskvärlden och NSHC är den värsta av de värsta. Jag har ju redan framhävt detta vid ett flertal andra tillfällen så jag ska försöka att inte bli alldeles för långrandig. Men idag var en alldeles magisk dag. Jag har använt mig av ordet magisk i det här sammanhanget tidigare men nu övervägare jag att revidera mitt ordval vid de tillfällena för det var inget emot vad som hände idag. Idag hände liksom ren magi. Från klockan 10 till klockan 18.

Fisken travade till att börja med glatt in i hallen med svansen på topp. Självmant. Och detta upprepade hon under hela dagen. Påminner här om att jag så sen som för några månader sedan hade en panikslagen Fisk som slet sig ur sin sele, rakt ut på stora vägen, i ren panik över utsikten att behöva gå in i hallen. Det hände inte idag. Inte ens lite grann.

Väl inne i hallen var Fisken glad. Fisken flärpte. Fisken lekte med Tut. Fisken lekte med TutGris. Fisken hoppade jämfota. Fisken tog snask. Allt snask. Fisken hade puls. Fisken ylade inte som om hon satt fast på tvären i en avfallskvarn. Fisken glittrade med ögonen och stundvis så fnittrade hon med hela sig själv. Visst, hon var såklart stressad. Visst, hon hässjade och hade tungan hängandes likt en slips mest hela tiden. Men hon var glad. Hon var kontaktbar. Hon tog godis. Det gick att göra något med hunden. Hon kunde "träna". Hon kunde, för första gången, nästan helt bekymmerslöst leka med mig och gudmor Therese inne på planen trots att hundar tränade agility alldeles bredvid. trots att hundar skällde. trots att folk skrattade och pratade. Hon lekte. Med mig. Med sin tut. Och jag ville helt ärligt faktiskt bara grina. Hon har pausat. Hon har stundvis till och med kunnat lägga sig ner på golvet när vi lyssnade på en föreläsning och nästan nästan slappna av. När dagen var över flärpte hon glatt sig igenom hallen med sin tut i truten, viftade hejdå till alla och seglade lite sådär avspänt och tjusigt ut genom dörren.

Jag trodde faktiskt aldrig att vi skulle ta oss dit. Inte i den här miljön. Men det gjorde vi. Nu kan vi nog snart banne mig klara vad som helst...
                                                       
                                                           ... med lite himlans massa tid, tålamod, öronproppar och en jäkla massa tutar

Efter 6 timmar av flärpande i hallen var Fisken fortfarande på ett sånt här humör:




Vilket är en enorm skillnad från det HÄR läskigastemestpanikartadehumöret som Fisken hade för ca ett år sedan i hallen (mer om fiskens inomhushalls aversion och våra framsteg kan bland annat läsas i tidigare inlägg så som till exempel här)



Duktiga tjejer på årsmöte. TröttSnail utropade sig själv till första supermegaviktigapappersvakt. Jag hade inte rätt säkerhetsbehörighet och fick således inte ens tjuvkika. 








måndag 7 mars 2016

go all in Svensson och silvertejpa fast hundprylen

Irrationella rädslor har blivit lite av min specialitet faktiskt. Nej inte för egen del. För egen del så tycker jag att jag har högst rationella rädslor. Ytterst rationella rädslor för till exempel höga höjder så som stolar och stegar,  spindlar i ögat och hajar i badkaret. Ytterst rationella som synes.

Nej, min specialisering inom området irrationella rädslor beror allra mestadels på den arma lilla Fiskprylen. Fiskprylen har haft en hel del irrationella rädslor sen hon kom. Irrationella rädslor som satt min klurighets- och tålamodighetsförmåga på prov många gånger om på en sisådär daglig basis. Att klura ut sätt att hjälpa fröken hantera dessa rädslor har liksom varit en lika stor del av vår vardag som grävlingsmangel, gapvrål och födointag. Alltså känner jag mig rätt så specialiserad liksom. Och tålmodig. Och pedagogisk. Och ganska så duktig på det här.

Tills jag blir blindsidad och alldeles överrumplad av en helt annan typ av irrationell rädsla. Nämligen en helt irrationell Snigelrädsla. Snigel har nämligen inte särskilt många rädslor. Framförallt inte irrationella sådana. Snigel är liksom en väldans miljöstark och tuff liten pryl (förutom när det kommer till andra hundar men det är ju ett faktum jag etablerade för långt om jätte länge sedan så det gills faktiskt inte så mycket.). Snigel har miljötränats till tusen från det att hon var ett knappt mjölkpaket stor och Snigel brukar ta sig an det mesta med ett brölande tjoho och ett extra öronflärp.

Men nu igår så stötte vi på patrull. Samma nästan lika patrull vi stötte på för 2 månader sedan men ändå inte. Men det återkomme rjag till om ett par straxar. Nåväl; patrull. Patrull i form av en dammsugare. Fisken har alltid varit rädd för dammsugaren. Trots att hon som pyttevalp idkade mycket dammsugarumgänge hos uppfödaren. Fisken flyr alltid in i sitt skyddsrum när det dammsugs och det får hon så gärna göra. Snigel har inte haft några vidare bryderier såtillvida den inte kommer alltför nära henne stjärtfjädrar men på senaste tiden har faktiskt hon börjat lämna rummet när jag börjar med dammsugarbrummet. Även det, helt okej. Och inget jag faktiskt haft några planer om att jobba med. Vare sig för Fisk eller Snigel. Vi har liksom viktigare saker att fördriva tiden med. Men så igår. Igår blev vi överrasknings anfallna av en irrationell rädsla ser ni. Bara sådär.

Tränade lite roliga saker med hundarna en vända. Först tokpeppig Fisk, sedan matgalen Lus och sist Muppglad Snigel. Muppglad Snigel så länge vi stod med näsan vänd ut mot balkongen. Sen tog jag ett steg och snurrade runt på oss och Snigel frös. Kröp ihop. Skakade. Hässjade. Flåsade och smackade samtidigt som hon fällde in öronen och såg alldeles genomynklig ut. Vadfalls? Har jag trampat på den? Har den ont i magen? Hon vägrade godis och flackade med blicken. Av en slump vände jag om igen så att Snigelnäsan pekade ut mot balkongen igen varpå Snigelprylen genast blev glad hund igen och tog godis. Vände om igen och panik utbröt på nytt. Tog några prövande steg framåt in mot matsalen och försökte belöna. Omöjligt. Och då ser jag den. Orsaken. Boven i dramat och ursprunget till den irrationella rädslan. Dammsugaren. Dammsugaren som numera mestadels står framme under en stol på grund av pälsfällshelvetet vi just nu genomgår. Vi har liksom inte tränat inomhus sen det började och bevisligen har ju något hänt i Snigelhjärnan. Någon form av ytterst alarmerande felprogrammering skulle jag vilja hävda.

Men att det var dammsugaren som var problemet var ganska så solklart. Vi har nämligen råkat ut för en sådam här sak tidigare. För två månader sedan när vi tränade i köket och jag råkade välta min magiskt braiga pälsborstabortsopkvast. Något som hänt nittielva gånger tidigare utan problem men den där gången. Den där gången slog något slint och irrationell Snigelrädsla hände. Så jag kände ju liksom igen symptomen.

I vanliga fall är det ju Fisk som drabbas av irrationell rädsla. Och det är jag van vid. Van vid att hantera. Då går jag pedagogbärsärk och analyserar funderar och klurar och pluttiduttar tills vi kommer på ett sätt som kanske kanske kan lösa problemet. Jag är ju trots allt Etolog och jag tycker det är oerhört intressant och givande att bearbeta just rädslor. Men när det kommer till Snigel. Ärtiga, flärpiga mupphjärnafladdriga orädda kaxSnigel som helst plötsligt blir biten i stjärtfjädrarna av en irrationell rädsla. Ja, då vill jag bara go all in Svensson och silvertejpa fast hundprylen på dammsugaren likt en hårig ryggsäck och dra henne ett par vändor runt kvarteret samtidigt som jag trallar på helan går. Etologen inom mig begår raskt harakiri och jag kan inte komma på en enda vettig lösning på problemet som inte involverar just silvertejp och avgrundsvrål av frustration.

Efter ett par minuters djupa andetag i en tom matavfallspåse i papper kunde Etologen och Svensson föra ett någorlunda halvvettigt samtal med varandra och vi enades om att försöka oss på lite klassisk motbetinging medelst korv och klicker. Lus fick assistera. Med Snigel vid sidan av mig, på behörigt avstånd fick Lus gå bananer på dammsugaren och för varje dammsugarpet fick hon klick och en korvbit. För varje klick fick Snigel också en bit korv som jag kastade åt dammsugarhållet. Lus åt 2,5 korvar. Snigel 0,5. Bra pass hälsar Lus. Men Snigel kunde i varje fall hämta korv både på och bredvid dammsugaren men huruvida hon numera blivit bästa polare med dammsugaren låter jag vara osagt. Motbetingning har sällan önskad effekt på irrationella rädslor. I varje fall inte i första kvarten.
Tog även fram balansbollen (som Snigel älskar) och försökte träna lite i närheten av den hemska dammsugarprylen (något som aldrig varit ett problem innan). Blandad framgång skulle jag nog vilja påstå och jag är nu ännu ett par blåmärken rikare.

Lagom till sängdags rök Etologen och Svensson i luven på varandra kring hur vi skulle arbeta vidare med problemet. Jag säger inte vem som vann men kontentan av det hela blev att vi fick en ny sängkompis den natten. För två månader sedan delade vi även säng med den eminenta pälsborstabortsopkvasten. Jag återkommer längre fram gällande det här projektets framgång eller frånvaro av detta.

När jag vaknade i morse hade alla fyra fortfarande puls så ingen verkar ha dött av traumat än så länge.




Supermagisk borste som vi delade säng med för 2 månader sedan (då utan päls)




söndag 6 mars 2016

salongsberusad dansbandsräv på en Finlandsfärja

Vilken alldeles genomfantastisk helg vi har haft. Igen liksom! I fredags fick vi nämligen besök utav bästa fruktsalladen från helvetet  Wingfield. Tant P och sheltiekillarna  drällde in här på fredagssenkvällskvisten. Stjärtfjädrar sniffades, tösahundar muttrade över integritetskränkande beteenden, pojkhundar sniffade, luftjuckade och var lyckligast av alla. Flickhundar muttrade och fällde undan stjärtfjädrarna bäst de kunde innan de alla kom ihåg varandra och lugnet började lägga sig. Tantmattarna drack vin. Mycket vin. Det behövdes.

Lördagen spenderades med friluftiga och utforskande strapatser och aktiviteter ute på Färingsö i oändligt många timmar. Choklad intogs. Hundar motionerades. Skavsår uppstod. Sammantaget hade vi en mycket mycket bra dag. Mupphundarna likaså. I förmiddags tuffade fruktsalladen med tillhörande mattetant hemåt igen och vi kan bara konstatera att det här görs alldeles för sällan. Kom snart tillbaka!

Vid lunchsnåret drabbades vi utav akut agilityabstinens och tutade därför ut till klubben för lite gyttjebrottning   agilityträning. Och oj vilket pass säger jag bara. Oj oj oj! Så fantastiskt mycket bra saker hände under dessa två timmar att jag liksom inte riktigt vet hur jag ska hantera det ännu. Men till att börja med så var ju Snigelprylen alldeles fantastisk. Igen. Galen. Ja. Flärpig? Ja. Fullkomligt livsfarlig? Jajamensan. Hon körde som en liten blå och bara satte allt så himlans snyggt. Balansen har gått från superläskig till superhöjdpunkt och det där med kontaktfält och vad man gör på dem kommer hon än så länge ihåg.

Sen gav vi oss på den förbaskade gungan. Den förbaskade gungan vi hade en faslans massa otur med nu igen i fredags. Men nu hade jag en ordentlig plan. Jag började med hopphinder efter gungan som hon fick börja med att ta, sen baklängeskedjade vi in gungan, lade till tunnel och/eller hopphinder innan och ja. Det var liksom det. Tjoho sa Snigel och vroomade på. Det här var ju visst också agility! Precis samma som med balansen. När hon väl fattar att gungan också är agility så lossnar det liksom. Hela hennes kroppshållning och attityd på gungan ändrades ögonblickligen. Innan jag satte dit hopphindren provade vi en gång utan, och då tvekade hon som vanligt, jag fick locka, tjata och gnata på henne och när hon väl börjar närma sig mitten så lägger hon sig ner och kryper sakta sakta och tveksamt framåt, allteftersom jag tjatar. Men efter hopphindertillskotten och så vidare så ändrades allt. Visst, vi har lång väg kvar men det här är det största framsteget vi haft med skiten på ruskigt länge.

Den som briljerade allra allra mest var Fisken. Fisken som kom ihåg vår tunnelträning sen sist. Fisken som var tokpepp och glad som en salongsberusad dansbandsräv på en Finlandsfärja  under happy hour. Hon vroomade sig igenom tunneln, gång på gång, utan att jag behövde kasta in tuten först. Det här ska ni veta är enormt stort för den här damen. Enormt stort säger jag bara. Förutom det så tog hon hopphinder. Flera stycken, med svängar. På min signal. Utan förkastad tut. Fisk har aldrig tagit ett hopphinder med flit. Hon har inte ens klarat av att kliva över en hoppbomm som ligger ensam och hinderstödslös på marken. Hon har envist hävdat att den är lika livsfarlig som en giftorm. Jag har heller aldrig fått henne att så mycket som runda ett hinderstöd trots enträgna försök. Men inte idag. Inte för superfisk. Superfisk som dessutom stod max 8 meter från mig och Snigel som gungtränade. Där stod hon med sin tut i munnen, viftandes på svansen, och plirade lite nyfiket på oss. Inget flyktbeteende. Inga försök att pressa sig genom stängslet likt vitlök i en vitlökspress, inga asplövsdarrningar och inga panikyl. Helt jäkla tokmagiskt det här. Nått så sanslöst magiskt att jag liksom inte vet hur jag ska hantera det hela. Vilka framsteg! Vilken attityd! Vilken himlans glad och skitlyckligpinnfisk! Det ni!

Lus ville helst inte träna något annat än godsissök i gräset och det fick hon ju såklart göra. Hur mycket hon ville till och med.

Två alldeles galet fantastiska timmar med träning och en himlans massa lek och bus i leran med tjejerna samtidigt som snön piskade oss tårögda. Vilken alldeles tokpiffig eftermiddag vi fick oss, tjejerna och jag.







fredag 4 mars 2016

Lite som en agilityplusmeny


Jamen tjoho på den agilityträningen! Ytterst mycket tjoho till och med! Vilken liten räserpärla hon är den lilla fröken, jag säger då det. Vroom vroom redan innan vi kommer in på plan och sen ger hon bara allt hon har med extra dreggel och huggtänder på. Lite som en agilityplusmeny faktiskt. Med dip och lökringar. Och extra cheese.

Tränade med finaste pyrrepojken Kessac och matte igen i Väsby. Fortsatt mycket fokus på fart och självständighet i slalom. Än så länge kan jag inte slå mig ner och ta en kopp kaffe medan hon fixar biffen liksom, vilket är ett sätt att utöva agility som nog hade passat mig. Men oj vad hon utvecklas. Svåra ingångar. Hög fart. Flaxande matte som springer åt "fel" håll och ändå så löser hon det mer än 80% av gångerna. Och med vilket flärp sen då! Hon flärpar och fnittrar så mycket att hon självmant springer och tjuvtränar på slalomet när jag vänder ryggen till. Däremot förstår jag inte hur hon lyckas låta bli att trassla in tungan i slalompinnarna så som hon slänger sig med den. Men det är väl att se som ännu en konst hon bemästrar.

Tighta och mjuka svängar, bakombyten, lite stakettråckel och tunnelfällor gick ju verkligen som en dans. Svängarna börjar även de tightas in en gnutta vilket innebär att hon om några veckor kanske bara behöver åka buss en hållplats för att komma tillbaka. Framsteg säger jag bara. Framsteg.

Den vedervärdigt vidriga gungan var just det. Vedervärdigt vidrig och Snigel plockade nästan fram kräköronen igen. I måndags gick det liksom toppen. Idag var det en ny gunga. Fröken generaliserar inte. Ny gunga ultra megaläskig. Så vi började om. Och om. Och om. Igen. Hinderfanskap. Tar nog och beställer hem en gunga, placerar den i köket och börjar servera hennes mat högst upp. Jag tror faktiskt det. Lus skulle i varje fall bli själalycklig. Det skulle hon. Grannarna skulle antagligen flytta. Det skulle dem.

Men rackarns vilket tryck det finns i den hunden. Jag vet att jag har sagt det förut men jag tänker säga det igen. Och igen. Vilket sprak. Vilket flärp. Vilken galenskap. Vilka sanslöst löjligt vassa tänder. Vilken fantastisk precisionsförmåga att veta exakt var på den arma mattens kropp det gör som ondast. Hon är helt enkelt alldeles för begåvad på det mesta den där lilla Snigelprylen. Särskilt den däringa tandbiten. Särskilt den.

Tänk vad jag önskar att jag faktiskt visste vad jag höll på med så att jag kunde förvalta det här lilla atomvapnet på allra allra bästa vis när det kommer till agility. Tänk så himlans bra det här skulle bli då. Tänk så himlans bra det skulle bli om matte inte hade två vänsterfötter samt ett par lungor i storlek med två vissna vindruvor. Tänk va.

Snigels första date med en agilitytunnel, 8 veckor och nån dag gammal. 




torsdag 3 mars 2016

veterinären just plockat ut en symaskin

När Lusen bara var en liten pyttelus, ja sådär pyttig som bara små löss kan vara, precis alldeles nyssens från att jag hade hämtat hem henne så stötte vi på vårat allra första hoppsan. Ett ganska så ordentligt hoppsan tyckte då jag eftersom jag hade att göra med en yttepyttig Lus. En yttepyttig Lus som inte ville äta. Vartenda foder jag serverade resulterade i en ihopynklad Lus som backade undan från skålen sitt allra fortaste. Jag bytte foder, jag bytte sätt att servera fodret, jag bönade, bad, dansade regndans och allt sådant där desperat man liksom gör när ens valp inte vill äta. Det enda som slank ner frivilligt var såklart godis och illermat. Och i det här fallet så var det illermat av sorten dagsgamla kycklingar som den unga fröken kunde tänka sig att ta ett par tuggor av. Köpte jag ett nytt foder så kunde jag kanske lyckas lura i henne några kulor på promenaden under ett par dagar innan det tog tvärstopp och jag än en gång fick byta märke. "En frisk hund svälter sig inte", absolut javisst, men en Lus som inte äter kräks galla och en Lus som kräks galla mår illa och äter absolut ännu mindre än ingenting alls. Så trugandet fortsatte. Minns att jag till och med stod och stekte små plättar av Vom og Hundemat i ister, nötvomsmjöl och blodmjöl som jag sedan, halvljumna, petade ner i en påse i fickan och skuttade ut i skogen och lekte hitta äckelplätten. Blandad framgång på det där. Och Lusen, whippet blandning som hon är, såg ut som ett litet spjälstaket, så tanig var hon.

Det här mat-trugandet fortsatte även efter att hon fyllt dryga året. När maten åkte fram fick hunden ångest, kröp ihop och om möjligt så gick hon helst och gömde sig. Maten serverades mestadels ur mina fickor utomhus och i träning. Det var liksom enklast så. Men sen blev damen kastrerad och redan två dagar senare försökte hon äta upp sin första vägg med tapet och allt av ren skär hunger. Sedan den dagen har Lusmagen inget slut. Inget stop. Den kan liksom bara äta och äta och äta och den blir liksom aldrig någonsin mätt. Tappar jag ett bulgurkorn på köksgolvet medan Lus ligger och drömmer högljutt i sovrummet tar det knappt en mikrosekund innan hon vaknat, passerat ljudvallen och mumsat i sig kornet. Allt slinker nej. Precis allt. Oliver? Absolut. Jalapenos? Självklart. Tapenade? Oh la la! Allt som hålls framför den långa långa näsan försvinner snabbare än tiden det tar för en  myrslok att avverka en koloni med termiter. Och jag bara tittar på henne, höjer frågande på ögonbrynet och undrar lite försiktigt varför vi var tvungna att ägna tretton månader åt att bråka om det här. Lus hävdar bestämt att det där aldrig har hänt och undrar när det är dags för mellanmål.

När Snigel bara var ett knappt mjölkpaket stor, innan benen ens hade vuxit ut så började vårat matkrångel. Hunden hukade sig, rynkade på näsan, räckte ut tungan och nejskakade på hela sig själv när det var matdags. Enda gången jag fick henne att äta frivilligt var ute på promenad eller i träning. Jag bytte foder, bytte skålar, serveringsmetoder, lekte här kommer flygplanet och matade henne med sked. Jag bönade och bad att hon bara skulle ta en endaste liten tugga. Nix pix hälsade Snigel och knep ihop gapet ännu mer. Och även i det här fallet var det ytterst viktigt att valpen åt. Snigel hade ju sina magproblem redan i den åldern, något som inte blev ett endaste dugg bättre av att hon mestadels sniglade runt på tom mage och kräktes galla på min huvudkudde var och varannan natt. Hon var smal som en sticka och alldeles yttepytteliten.
Men sen en dag så vände det. Hon började närma sig året tror jag bestämt och tvättbjörnade sig i princip rakt igenom en matlåda och svalde rubbet. Sen dess har inte heller Snigel något stop. Skulle hon få fri tillgång så skulle hon faktiskt äta ihjäl sig och ändå be om en extra portion  om det så var betong det rörde sig om. När man är på hundkurs eller själv håller kurs blir jag alltid exakt lika överraskad när någon meddelar att deras hund är mätt och inte vill träna mer. Mätt? Vad är det? Nu förstår jag inte alls. Kan utan att överdriva stå en hel kursdag och bara trycka i tjejerna snask utan att aptiten minskar det allra minsta. Snigel äter också allt men är inte fullt lika förtjust i jalapenos som Lus, som tur är.

Innan Fisk kom hit så visste jag på förhand att det tidigare hemmet hade haft stora problem med att få henne att äta. Visserligen hade de nog inte provat så mycket olika fodersorter men att äta sin mat var något Fisken helst inte gjorde alls egentligen. Godis slank ner, men jag förstod att även där var hon ganska så väldans kräsen så det var långt ifrån allt som funkade på damen. Nåväl. Efter 24 timmar i mitt hem så fick jag nästan hindra henne från att svälja matskål och underlägg på en och samma gång samtidigt som jag såg hur hon började fundera på hur betongväggen in till grannen skulle smaka. Vid varje utfodring så slickar hon golv, väggar och matställning. Det finns inget stop och inga begränsningar på vad hon äter. Alls.

Som synes hände det liksom något och alla tre blev som utsvultna vithajar över en natt. Vissa dagar är jag faktiskt orolig för att de kan komma att sluka inredning bara för att man har tappat en liten torkad kikärta nånstans och jag ser mig själv stå på jobbet och förklara varför veterinären just plockat ut en symaskin samt en höganäskruka ur Lusens magsäck. Matdags hemma hos mig bjuder på långt mycket mer spänning och dramatik än vad snöleopardutfodringen gör på Nordens Ark, jag lovar. Och jag är lika förvånad varje gång jag inser att jag har alla lemmar i behåll och att ingen svalt en skål med tillhörande golvyta.

Samtidigt så känns ju det här så ytterst himlans bekant. Det gör faktiskt det. För när jag själv var ett litet squäk, sisådär ett mindre gäng mjölkpaket hög, då åt inte jag heller. Det enda jag frivilligt petade i mig från det att jag började äta riktig mat var vitlöksgratinerade sniglar och entrecôte, såpass blodig att en bra veterinär kunde återuppliva den. Förutom det så var jag tydligen en sån som man fått för sina synders skull när det kommer till mat och ätande. Sen fyllde jag drygt tonåring och man fick börja sätta hänglås på köksskåpen och jag lärde mig ganska snabbt att äta ungefär precis allt (förutom husmanskost, det kommer liksom aldrig att gå tyvärr). Och mycket av allt. Utan stop. När det är matdags så råder jag er att aldrig någonsin röra min mat. Det råder nämligen en överhängande risk att man faktiskt blir av med en kroppsdel. I just don't share food. Ever.

Så ja. På något märkligt vänster så passar vi liksom ganska så bra ihop tjejerna och jag. Eller dåligt. Det beror liksom lite på hur man ser det. Lusens veterinär och min läkare är kanske inte helt med på det här att det är okej att äta precis hur mycket som helst. Faktiskt.






tisdag 1 mars 2016

framför ett stup utan bungylina

Den däringa Tuten i truten som jag berättade om i början av februari var ju ett sådant där genialiskt fantastiskt påfund att jag knappt kunde tro det var sant. Från vrålgapig, stressmuppig och allmänt pest gick Fisken till att bli en mestadels alldeles förträffligt sansad berger som dessutom var alldeles tyst. Förutom de ljuddämpade boffen bakom Tuten som hon undslapp sig ytterst oofta. Fantastiskt, kort och gott.

Men även solen har sina leriga tassavtryck, lycka varar ju inte så länge som man skulle kunna önska och indianerna är sällan på sin plats i kanoten eller hur man nu brukar säga. Tut i trut fristen blev betydligt kortare än vad jag hade hoppats på. Efter drygt två veckor där Fisk och Tut levt i fullkomlig symbios började deras relation knaka i fogarna. Både en och två gånger om dagen kunde Fisk traska in i hallen och när jag tar av henne halsbandet inser jag att tuten inte sitter i truten längre. Kastar på mig skorna igen och flyger ner för trappan i desperat jakt efter den dyrbara tuten med ett uttryck likt ett stressat rådjur framför ett par bilstrålkastare i blicken.
Sen började hon liksom tappa den och glatt traska vidare utan tut lite då och då på promenaderna. Mer än en gång tappade hon in den under parkerade bilar, bakom soptunnor, under parkbänkar, nerför bergsknallar, in i taggbuskar, framför tre älgar, bredvid rävsaxar, nerför branta backar (helst väldigt vältrafikerade sådana eller sådana som slutade i ett taggtrådsstängsel). Varenda vareviga gång greps jag av fullkomlig panik och slängde mig hals över huvud efter den dyrbara tuten utan den minsta tanke på något annat och mer än en gång höll jag faktiskt på att bli påkörd av både bil, buss, älg, barnvagn och ångvält. För att inte tala om alla rivsår och losstrasslingsproblem från allehanda taggiga prylar jag fastnat i under mina Tutjakter. Fisken? Jo, Fisken står lugnt kvar och plirar på mig lite finurligt samtidigt som hon klickar med ett par klor i marken och höjer på ögonbrynen lite så där kaxigt som de gör på film. Nu när detta pågått i nästan 2 veckor så har jag liksom börjat ana lite av ett mönster. Lite av en baktanke hos den där Fisken. Något säger mig att hon inte alls är särskilt bekymrad över den där tuten. Något säger mig också att hon inte heller är särskilt bekymrad över hennes matte väl och ve heller för den delen. Något säger mig att hon antagligen är den sista jag skulle vilja ha bakom mig den dag jag står framför ett stup utan bungylina. Något säger mig att hon nog inte skulle visa sig vara helt pålitlig i ett sådant läge.

Så tyvärr kära tut. Det var väldigt fint och trevligt och allt sånt där så länge det varade, men nu tror jag att jag behöver utveckla en gnutta självbevarelsedrift och helt enkelt lämna dig hemma i byrån hädanefter. Du är faktiskt inte värd att bli platt som ett bokmärke för. Du är faktiskt inte det. Kära grannar. Det är återigen dags att ta på er hörselkåporna. Ni vet väl vart ni har dem? Annars står det en reservlåda nere i cykelrummet. Rosa denna gång. Vi hörs i trappen!