Ikväll fick alla tre följa med. Eller ja, fick och fick. Det blev medtvingade om jag ska vara ärligt. Om jag dessutom ska vara helt ärlig så hade nog Lus och Fisk hellre stannat hemma och beställt pizza med extra allt och bea u en extra stor burk. Men inte idag inte.
Fiskpinnen behöver träna vidare på att överkomma sin aversion mot inomhushallar. Sin extrema aversion kan vi till och med med lätthet konstatera att det rör sig om. Hon har mer än en gång slitit sig ur selen redan utanför hallens ytterdörr och fått bli infångad ute på vägen, fullkomligt skräckslagen. Har man väl lyckats fiska in henne utan rymningsintermezzon har paniken varit ganska så total inne i hallen. Bara själva lokalen (och det här gäller alla lokale man tränar i. Utställningslokaler är inte alls samma sak hävdar hon bestämt, för där har hon inga issues alls.), är det liksom allra värstaste. Lägg sen till folk som tränar hundar och hundar som skäller och man har en helt okontaktbar, sönderstressad Fisk. Och detta trots att vi regelbundet hängt i hallen (och många andra hallar) sen ett par dagar efter att jag fick hem henne. Små små yttepytte framsteg har gjorts men hon har ju knappast varit kontaktbar eller ens träningsbar då hon vägrat alla former av belöning i hallen. Så nu har vi haft en lååååång paus på det här med hallflamsande för damen. Tills för ett par veckor sen när hon fick hänga med en stund innan vi andra skulle träna. Hon var oerhört stressad men efter en hel del pyssel så lyckades jag få ner henne såpass i stress att hon stundvis tog godis och till och med kunde bjuda på enkla beteenden tills hon återigen trillad etillbaka in i sin stressbubbla. Framsteg var det hur som helst.
Men ingenting mot vilka framsteg vi haft idag! Fisk har viftat på svansen, Fisk har tagit godis på en gång, hon har bjudit på beteenden och faktiskt inte hyperventilerat sig till en för tidig stroke en endaste gång. Hon har överlevt andra hundar som tränar agility. Hon har överlevt att se och höra Snigel träna på gungan och hon har överlevt att lattja runt inne på planen en sväng med viftande svans. Nej, hon är inte bekvämast i stan och skulle man fråga henne om hon vill ha en enkel biljett ur hallen så skulle hon inte tacka nej. Men likväl en helt annan attityd hos den unga fröken. En attityd man kan jobba med. En attityd man kan utveckla. Och jag är, ovanligt nog, ganska så mållös.
Längre ner finns en film på Fiskens kanske femte eller sjätte besök i hallen. Det som syns på filmen är inte en förväntansfull hund som taggar på att träna, bara så att ni vet. Det som inte syns på filmen är att hon både tömde analsäckarna och försökte kasta sig in i väggen för att ta sig därifrån. Och det enda som har hänt är att vi traskat in i hallen och satt oss på långt avstånd från träningsplanen. Paniken var omedelbar. Och nej, hon tvingades inte att stanna kvar i hallen sen. Men jag kan lugnt konstatera att skillnaden från då till nu ändå är ganska så magisk!
Lus briljerade genom att ta 2 hopphinder åt fel håll, ta en tunnel istället för ett hopp, blänga surt på mig och lomma iväg med sin ledsna whipletiestjärt och ställa sig och trycka mellan två slalomportar och vägra komma till mig ens för att få korv. Sen kissade hon även på plan. Bra pass!
Snigel då? Tja.. jo.. alltså. Det lär nog ta ett tag det här innan vi kommer någon riktigt vidare vart med den här agilitygalenskapen liksom. Men fröken briljerade faktiskt ganska så mycket mestadels av tiden. Hon tog dolda tunnelingångar vilket vi aldrig tränat på, ett par riktigt fina sekvenser i den fantastiskt roliga och oerhört frustrerande bana vi tränade på idag. Och ja. Sen blev det lite snigeltok som synes i filmen nedan och sen blev det en hel del mattetok som jag medvetet redigerar bort. Kan ju liksom inte outa min egen inkompetens och dubbla vänsterfötter hur som helst på sociala medier. Verkligen inte! Men ja, Snigel gör liksom det hon är allra allra bäst på; att förvåna. Och jag blir lika fascinerad varenda vareviga gång: varför i hela fridens namn blir jag ens förvånad? Borde jag inte ha lärt mig att låta bli vid det här laget? Helt ärligt? Nå ja, fortsätter vår agilityträning att flyta på så här fint så kanske det finns nån klubb som vill hyra in oss som humoristisk mellanakt som underhållning för alla uttråkade barn och äkta hälftar som inte själva tävlar hund. Any takers? Ju mer vi övar dessto större verkar åtminstone underhållningsvärdet bli. Minisuck på det!
När banan var bortplockad så tränade vi mer slalom och det tar sig verkligen alltså, bakombyten, svängar och den där förbenade gungjäveln. Och Snigel var faktiskt ganska så fantastisk. Och jag är dessutom bara 2 blåmärken rikare idag. Så mycket bra dag helt enkelt!
Bjuder på filmmaraton nedan....
Stressad Fiskpryl i inomhushall hösten 2014, en stilstudie.
Det här var ju liksom inte så tokigt för nån som aldrig tagit en dold tunnelingång innan...
Men sen gick det liksom utför. Eller uppför. Beroende på hur man ser det. Man kan liksom aldrig riktigt vara säker på vad som kan komma att hända när man gör något som helst med Snigel.
Och varför lära sig av sina misstag?
Och banskiss
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar