När vi banvandrade för blåbärsklassen kände jag mig däremot ganska så modfälld. Det här kändes inte alls som en blåbärsbana. Inte nånstans. Frågan är om den ens kund eklassas som en klass 1 (undrar då jag som inte tävlat så vidare värst mycket då va). Klurig var den och det fanns ett par fällor jag bara visste Snigel skulle lockas in i likt Nalle Puh till honing. Fick inte heller till någon bra plan för hur vi skulle ta oss runt, inget liksom kändes rätt när jag gick där och dansade runt och gjorde piruetter under banvandringen. Hmpf var egentligen hela min känsla när klassen drog igång. Men nu skulle vi ju faktiskt tjohoa jag och Snigel och flamsa runt och ha kul, om det så innebar att vi skulle ta vartenda hinder baklänges liksom. Snigel var ju hur glad och flärpsprättig som helst och tyckte att hela hittepået var liksom det bästa som hänt någonsin ungefär. Så vi gick in, startade och sen har jag i princip inga som helsta minnen av vad som hände. Det enda jag vet är att jag inte lade mig raklång över ett hopphinder och vrickade knäskålen som jag nästan var säker på att jag skulle göra samt att Snigelprylen verkade ha haft det väldans kul. Jag hade ingen aning om hur många fel vi fått eller om vi blivit diskade. Fullständig blackout helt enkelt. Jag vet bara att det inte kändes helt bra liksom. Vi skulle ju ha kul jag och Snigel, det skulle vi ju, men jag vet inte om jag var så kul helt ärligt. Men å andra sidan sett så räcker det med att knyta skorna för att den här prylen ska tycka att livet är världsbäst liksom. Så hon var nog ganska nöjd ändå och jag har ett par nya blåmärken som bevis på det.
Sen var det prisutdelning för mediumklassen och döm om min förvåning när det visar sig att jag och Snigel vunnit 1:a plats. Va? Något måste ju vara rejält fel! Vi kan liksom inte ha nollat och vi lallade ju mest runt och fick säkert tidsfel och så vidare och så vidare. Men så var det tydligen inte. Nolla och en dryg sekund i marginal till nästa placering. Järnspikar och kastruller på det liksom. Vem kunde ha anat? Inte vi i varje fall. Vi vinner ju liksom inte saker Snigel och jag. Särskilt inte bland alla andra superduktiga och rutinerade ekipage som susade igenom banan så himlans snyggt.
Öppenklassen hade jag inga direkta illusioner om med tanke på hur svårighetsnivån hade legat på blåbärsklassen. Och jomenvisst. Det första jag ser är att hinder nummer 2 består av en mur. Snigel har aldrig sett en mur. Äver. Det hade inte Lus heller sett första (och sista) gången hon tävlade vilket resulterade i att vi fick stå och bråka med den där muren i evigheter för att få henne att hoppa över. Och nu stod jag där med ännu en hund som jag missat att introducera till detta larviga lilla hinder. Grattis. I övrigt kollrade jag bort mig nått så fullständigt under banvandringen, det var liksom runt runt kring samma 2 hopphinder och 2 tunnlar i en halv evighet i en rad olika möjliga och omöjliga kombinationer och jag kunde bara inte få ihop det hela och därmed minnas banan. Så vi var inte så hoppfulla men målet för oss var att prova på den där muren samt ta slalom i bana. Och kanske något annat hinder eller två på vägen.
Självklart, garanterat bara för att jag suttit och muttrat över muren en sväng, så tar hunden såklart den inte. Vilket kanske inte var så konstigt. Om jag nu vet att den kommer ställa till problem, varför hjäääälperjag inte hundstackarn att ta sig över då? Nej, jag bara släpper henne och liksom kniper ihop ögonen och hoppas på det bästa. Ärkeklant. På andra försöket seglade hon över och jag kom alldeles av mig och gjorde inte många rätt. Glömde bort halva banan och diskade oss på momangen ungefär men vi körde vidare i någon egen banvariant och hade hur kul som helst faktiskt. "Great dog, shame about the handler" var kommentaren jag fick när vi klev av planen från en av mina träningskompisar. Och visst var det exakt precis så det var även denna gång. Så det var precis det jag behövde höra faktiskt. Varför gör jag som jag gör ibland och allt som oftast? Och hur svårt ska det vara att få hjärna och övrig kropp att bli något sånär samspelta?
Sen hade vi en omstart och nu kändes som att jag faktiskt nästan kunde banan. Och den här gången hjälpte jag henne för säkerhetsskull med muren. Sen flärpte vi på och det kändes faktiskt riktigt riktigt bra och tjohoigt. Nåväl, hopptekniken är liksom inte mindre än katastrofal, det är jag högst medveten om och jag är inte alltid helt tydlig med vad jag vill. Vilket straffar sig mellan hinder 16 & 17 där jag skickar in hunden i fel tunnelingång eftersom min hjärna bevisligen blivit bortkopplad från resten av min kropp och därmed blivit helt oförmögen att få fram några som helsta direktiv om vart jag ska ta vägen och hur jag ska rikta kroppen för att inte ställa till det ordentligt. Nåväl. Kul hade vi. Snigel tog slalom i bana. Nyttig träning så in i bänken har vi fått. Och Snigel tycker att det här med agilitytävlingar och tävlingsmiljöer och stackars oskyldiga människor man kan hångla upp mellan loppen är något så löjligt fantastiskt att hon skulle vilja göra det här dygnets alla timmar.
Banskiss Blåbärsklass, medium
Öppenklass
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar