söndag 23 oktober 2016

Blinka lilla muppdjur där...

Lite sådär hastigt och olustigt gick det och blev lite väl mörkt om dagarna och lite väl jättemörkt alldeles för tidigt på kvällarna. Därmed var det oundvikligen dags att göra en djupdykning ner i reflex och blinklådan. En djupdykning som resulterade i mången svordom och mycken besvär. Förra årets fiffiga blinkprylar visade sig ha blivit skapligt ofiffiga. Visst. De blinkade. Bara inte när jag ville att de skulle blinka. Istället vaknade jag mitt i natten i tron att jag fått ett EP anfall när det i själva verket bara rörde sig om tre blinkhalsband som bestämt sig för att spontant börja blinka i otakt 02.43. Tre frenetiskt blinkande halsband som inte längre gick att stänga av heller för den delen. Klockan 03.06 gav jag upp mina desperata avstängningsförsök, stoppade ner halsbanden i en skokartong, virade in spektaklet i en handuk, och stuvade in det hela längst in i garderoben. Nej. Jag kommer inte ladda batterierna igen. Om de nu någon gång skulle behaga dö vill säga. Vi är nu inne på fjärde dygnet och jag måste ändå få ge ebay lite cred för hållbarheten. 

Nåväl. Ytterliggare djupdykning i mörkersäkerhetslådan resulterade i ett gäng tjusiga reflexvästar. Strålande! Om det inte vore så att jag oftast har sele på hundarna och att det blir så förbaskat knöligt med det ovanpå västen. För att inte nämna hur opraktiskt det är när man förutom sele och reflex även vill slänga på dem ett regntäcke när det slaskar som mest. Det är även ganska opraktiskt när samtliga hundar blir såpass rörelseförhindrade av alla lager kläder att de får vandrandepinnar att framstå som akrobater. 

Alltså kände jag att det var dags att investera i något vettigt och blinkigt. Det kan även ha varit så att de sved lite i shoppingtarmen. Särskilt när nu Orbiloc haft den goda smaken att tillverka blinkprylar i både rosa och lila. Då sved det lite extra. 

Övervägde en sväng att börja med att bara köpa en för att naivt nog försöka skona plånboken ett tag och köpa de andra senare. Men sen började jag fundera på vem utav hundarna man skulle placera den på. Den med störst risk att befinna sig mitt i trafiken? Den  med störst risk att simma iväg efter en älg? Den som klär bäst i rosa? Den med lägst livförsäkring? Den som ligger i riskzonen för vild lek på motorväg? Så många märkliga tankar blev det av det hela att jag raskt samlade på mig tre stycken och åkte hem.

Väl hemma ägnade jag 47 minuter åt att få elva nervösa sammanbrott innan jag fick erkänna mig besegrad. Att montera de däringa blinkprylarna visade sig vara en lite mer avancerad övning än vad jag hade räknat med. Tillslut gav jag upp för stunden och övervägde att helt sonika låta hundarna svälja varsin. Tydligen ska de ju synas på ruskigt långt håll så just då så kändes det som en alldeles ypperlig idé. 

Idag gav jag mig på det igen och efter bara 7 minuter, två brutna naglar, 5 svordommar så hade jag löst problemet och nu blinkar flickorna så fint så fint. 



lördag 22 oktober 2016

Ännu en bokstavskombination

Flest hoppinnar innan man dör vinner? 

Förra helgen släpade vi oss, skapligt motvilligt faktiskt, ur vår varma säng. Drog på matten elva par långkalsonger, fyra underställströjor, kamelhårsmammelucker och allt annat jag kunde hitta som såg ut att kunna utlova någon form av värme. Föregående helgs väder som till och med bjöd på t-shirtvänliga temperaturer fram på eftermiddagen var liksom som bortblåst. 

Likt en michelingubbe vaggade jag ut till bilen med tre morgontrötta hundar i släptåg där vi sedan styrde nosarna mot Nacka BK. Väl framme började jag fundera på lämpligheten med antalet lager kläder och hur det eventuellt skulle kunna ha en negativ inverkan på det dära springiga man förväntas ägna sig åt i den här sporten. Problemen började redan när jag inte kunde böja mig ner för att plocka upp bilnycklarna jag hade tappat på marken. Missförstå mig rätt, Jag gillar vinter. Jag gillar kyla. Jag gillar att klä på mig arton vinterlager med kläder. Jag gillar agility. Ja ´g gillar bara inte när man är tvungen´att kombinera de där sakerna. Jag har tillräckligt svårt som det är att inte se ut som en valross med liggsår när jag guppar fram på planen. Jag behöve rinte lägga till en vadderad bodysuit på det där liksom. 

Således gnällde jag på kylan. Jag klagade på mina kliiga kamelhårsmammeluckor och snyftade åt det oundvikliga mösshåret jag skulle bli tvungen att reda ut senare på dagen. Sumsummarum så var jag inte riktigt mitt bästa jag. 

Snigelprylen var däremot absolut definitivt sitt bästa jag. Om man frågar henne. Man skullle även ha kunnat få medhåll utav mig på den fronten om man hade frågat efter första loppet. För jajamensan vad bra hon var. Så bra vi var. Ingen brann. Ingen bröt höften. Ingen tappade hjärnan. Och håll i ullmössan. Ingen av oss diskade sig heller. Nix. Vi gick in och körde ett ganska så snyggt (för att vara oss) och flytigt lopp med exakt precis noll fel och en tid som räckte till en andra plats och Snigelprylens femte hoppinne i klass 2. Därmed blev hon ännu en titel rikare. Hoppsan!

I nästkommand etvå lopp så gick det väl ungefär så som det brukar. Bergerhjärnan brann. Matte huvudet exploderade. Vi var så sämst som bara vi kan vara och det blev små franska pannkakor av exakt precis allt vi försökte oss på (förutom en liten tysk som vi fick till. Men å andra sidan hade vi redan lyckats diska oss på tre olika ställen så den gills liksom inte riktigt ändå). 

Tänk om vi hade kunnat vara lite mer konsekventa i vårat agilityflärpande. Tänk om vi hade haft färre härdsmältor och mindre galenskap. Tänk om. 

Tänk om vi hade kunnat få till de däringa förbaskade kontaktfälten också. Nu när vi ändå är ute och tänkommar menar jag. 

Nå ja. Vi har i alla fall kul. Väldigt kul till och med. Och vi blir ju inte alls ledsna när det då och då lyckas trilla in en liten pinne bara sådär hux flux. Inte alls ledsna. Ännu gladare blir jag över de tillfällen där vi faktiskt har lite sammarbete på plan. De tillfällena är liksom världsbäst och alldeles oslagsbara. 

Duktig liten pryl som nu får lägga til lännu en bokstavskombination i sin samling. 
RLDN RLDF RLDA AgD I AgHd I AgHd II Bielza de la Prizzi Petit Norvégien.

Dessutom är hon ju så galet söt.



måndag 3 oktober 2016

mest perfekta lagnamnet

Nu tävlar jag och Snigelprylen endast individuellt i agility men om. Om vi någonsin skulle hitta nån som vill tävla lag med oss som har samma inställning till det här med agilityflärp och tjoho som vi har så har jag det alldeles utomordentligt mest perfekta lagnamnet. Ett namn vi skulle kunna identifiera oss med. Ett namn vi skulle bära med stolthet. Ett namn som skulle passa oss som handen i handsken.


Voilà!



Any takers?

ett helt nytt lågvattenmärke


Häromnatten nådde jag ett helt nytt lågvattenmärke. Japp. Ett alldeles nytt och glansigt sådant.
Jag fungerar inte när jag är trött. Jag fungerar alldeles särdeles dåligt om jag blir störd i min nattsömn. Blir jag dessutom störd i min nattsömn när jag på förhand är lika trött och utsliten som en fyrbarnsmor som bestämt sig för att ta alla ungarna på en liten utflykt till närmaste shoppinggalleria två dagar innan julafton så kan det liksom aldrig gå bra. Till mitt försvar så är jag vare sig särskilt bra på barn, köer, folksamlingar eller julruscher. Inte särskilt bra alls faktiskt. Jag är inte heller särskilt bra på att bli störd i min nattsömn.


Häromnatten vaknade jag utav det enda ljud som kan väcka en död, förutsatt att den döde är en före detta hundägare. Ljudet av en hund som kräks. Sätter mig käpprakt upp i sängen och spanar vilt omkring mig. Puh. Ingen som kräks i sängen i varje fall. Nä. Den vomerande hunden höll sig tacksamt nog på golvet. Den vomerande hunden visade sig vara en Fisk som glatt vände ut och in på sin arma mage för att sedan lika glatt mumsa i sig hela härligheten. Två minuter senare upprepade hon proceduren bara för att ytterligare 2 minuter senare göra om konsstycket igen. Släpade mitt arma jag ut i köket och slet med mig ett par meter papper och städade upp den obefintliga spyan från det renslickade golvet. Fisken kröp in under sängen och somnade om. Jag gjorde samma sak och försjönk snart in i medvetslöshet. En medvetslöshet jag lika raskt ryktes ur av en återigen hulkande hund. Innan jag hann trassla mig ur lakanet hade hon glatt mumsat i sig hela härligheten. Igen. Hon var pigg och glad och jag kände mig inte särskilt bekymrad över hennes hälsa där och då. Alltså slocknade jag igen bara för att återigen bli väckt av en spykavalkad som jag återigen inte han torka upp. Även min skapligt omtöcknade uttröttade hjärna började ana ett visst mönster.


Tillslut gav jag helt enkelt upp. Jag var så trött. Så innerligt trött. Så trött att jag helt enkelt inte orkade kasta mig ur sängen i ett desperat och misslyckat försök att hinna fram till spyan innan hunden han slaffsa i sig den. Alltså gav jag upp. Och somnade om. Bara för att återigen vakna till hulkljud följt av slaffs och smaskljud bara för att somna om och återigen bli väckt. Om och om igen. Jag petade in öronproppar. Jag drog kudden över huvudet och tillslut. Till slut, klockan 05.23 då jag balanserade på vansinnets rand , låg jag i sängen och vrålade desperat åt stackars hunden "Kan du spy tystare!!" följt av "sluta smaska!". Japp.


Lågvattenmärke. Jajamen. So much för öm och vårdande matte. So much för omtanke och tyckasyndom. Nix. När min nattsömn blir störd då är jag liksom inte människa längre. När min nattsömn blir störd så slutar jag fungera normalt. När min nattsömn blir störd är jag ärketypen av en ganska så egocentrisk och vidrig människa. När min nattsömn blir störd så finns det inte en enda gnutta tålamod kvar. Nix.


Fisken mår för övrigt fina fisken och golvet blev rensvabbat så fort jag återfick medvetandet. Bara så att ni vet. Och nej. Jag har inga barn. Bara så att ni vet.

Föreställ er istället att det helt enkelt var världsbäst

Nämen tänk om jag skulle ta och tävlingsrapportera lite igen då. Lite sådär för ovanlighetensskull. Igår var vi på Stockholmsavdelningen och flärpte lite agility.



Redan i första agilityloppet fick jag upp förhoppningen om att vi kanske möjligens skulle kunna reda ut någonting den dagen. Självfallet diskade vi oss. Något annat hade vi liksom inte planerat. Det vi däremot inte hade planerat var att hunden skulle ta samtliga kontaktfält, göra ungefär exakt precis det jag sa samt att undvika att brinna upp. Det hade vi inte planerat. Vilket gjorde hela alltihoppet ganska så chockartat. För förutom en liten liten disk ungefär mitt i där matte missade att skicka hunden runt ett hinder eftersom hon var så fokuserad på att hund skulle ta kontaktfältet så tog vi oss faktiskt runt banan. Förutom den där lilla diskdetaljen då. Men den gills faktiskt knappt. Helt plötsligt kändes det som att min hund liksom var tillbaka. Äntligen!



Sen var det dags för agilitylopp nummer två. Och redan vid hinder nummer två insåg jag att den där känslan av att ha fått tillbaka min hund mest bara var ljug och hittepå och en märklig villfarelse. För redan där, där vid hinder nummer två så brann bergerhjärnan upp och vi diskade oss redan innan det roliga hade börjat. Snigel brann vidare och hoppade lite valfria hinder innan jag lyckades hala in henne och skutta oss igenom resten av banan som hon bitvis redde upp ganska så skapligt bra. Jag tror baskemig hon tog samtliga FYRA kontaktfält. Ja. varför nu någon någonsin kan tycka att det är lämpligt att ha fyra stycken tillfällen till att flyga av ett kontaktfält på en och samma bana kan man ju fundera på. Men hon tog dem i varje fall. Allihop. Möjligtvis med endast en gorillatassklo men man kan inte vara så kinkig.


Jag bävade faktiskt inför hopploppet. Föregående lopps härdsmälta brukar ju liksom allt som oftast sprida sig om ringar på vattnet och innefatta samtliga lopp varpå ett hopplopp som avslut bara kan betyda en enda sak: ofantlig smärta på arma matten.


Den här banan innefattade något så fiffigt som två tillfällen av "valfri tunnelingång". Tjoho på den liksom. Hur vi än gör så kan det ju inte bli fel. Eller? Jag bestämde mig såklart redan på banvandingen för vilken ingång vi skulle ta. Jag gjorde verkligen det. Men sen när hunden väl brakat iväg över starthindret och jag redan vid hinder nummer fyra måste göra min första räddningsaktion för att förhindra hunden från att löpa amok och bränna av åt motsatt håll så blir jag så illa tvungen att hiva in henne i "fel"tunnelingång. Denna lilla avvikelse från ursprungsplanen orsakade en smärre systemkollaps hos den arma matten som sedan ägnade resten av banan åt att bara försöka hänga efter hunden som likt en komet på autopilot brände iväg genom banan. Turligt nog verkade det som att hunden hade varit med på banvandringen och därmed likt en rutinerad orienterare verkade ha nästintill stenkoll på vart hon skulle. Tur. För jag hade verkligen ingen aning. Ett par gånger vände hon sig om, fulsnurrade, bara för att kolla så att den arma matten hängde med. Men det hela resulterade märkligt nog i ett nollat lopp, en andra plats och vår fjärde pinne i hoppklass. Hoppsan. Ibland är det bra att bergern kan tänka själv. Ibland.


Tyvärr lyckas jag inte lägga in några filmer i inlägget men ni får helt enkelt föreställa er hur det såg ut. Eller nej. Gör inte det förresten. Föreställ er istället att det helt enkelt var världsbäst. Det blir roligare då.



måndag 26 september 2016

Kan man inte samla på pinnar...

Nå hur går det för oss på diskfronten? Jorå. Tackar som frågar! Sen sist har vi tippexat bort inte mindre än fem pinnar. Bra va? Det börjar verkligen kännas som att det hela är på väg åt rätt håll. Rätt som i pinnfritt. Och det måste ju egentlige vara en bra sak. För vem vill egentligen ha en massa pinnar på sitt samvete? Låter ju ungefär lika otrevligt som att ha käppar i hjulet liksom.


Förra helgen körde vi totalt 5 lopp och faktum är att vi på något magiskt vis inte ens diskade oss i alla fem. Nä. Faktum är också att vi inte heller nollade ett enda lopp heller. Ännu ett faktum är det faktum att Snigel inte missade vartenda kontaktfält. Faktum är att hon istället satte fler än vad hon missade. Däremot så roade hon sig kungligt med att slarva bort sig i lite slalompinnar. Matte roade sig minst lika kungligt med att slarva bort ett par byten och slarva iväg hela Snigel in i fel tunnelöppning ett par gånger. Men som sagt. Vi diskade oss inte i alla lopp och med tanke på hur sanslöst dåliga vi är på att få ihop saker och ting just nu så får jag faktiskt känna mig ganska så nöjd med att lyckas ta oss i mål med futtiga fem fel. Särskilt eftersom jag vid målgång var helt övertygad om att hunden hade satt vartenda kontaktfält och att vi därmed hade nollat loppet. Tyvärr hade vi ju inte gjort det men det är liksom känslan som räknas. Och känslan var riktigt bra i just det där loppet jämfört med allt flams vi ägnat oss åt. Dessutom var jag även påklädd när vi skuttade ut från planen och det är baskemig en bedrift.


I övrigt så kantades våra lopp utav ganska så färgglatt språk från min sida. Det är nämligen så att varje gång Snigel missar i slalom så vrålar jag "helvete". Inte för att vi får fem fel. Nej nej. Inte för att jag blir besviken. Nej nej. Helvetesvrålet grundar sig helt och hållet i en bävan för den smärta som oundvikligen komma skall. Snigelprylen blir nämligen något så sanslöst frustrerad över att behöva ta om ett hinder. Särskilt ett slalom. Så pass frustrerad att hon alltid måste ta ut frustrationen på mig i form av minst ett känguruskutt och ett välriktat tugg i den extremitet hon kommer åt. Och trots att hon inte är så mycket större än ett par staplade mjölkpaket så är det faktiskt ganska så imponerande med vilken lätthet hon alltid lyckas placera slalomblåmärkena i axelhöjd. Alltid. Och det gör så ont. Så infernaliskt tokont att jag helt enkelt inte kan låta bli att svära en sväng så fort jag vet att det onundvikliga är ett faktum. Förutom blåmärken så samlade vi även på oss ett gäng femmor för kontakt. På grund av blåmärkena. Vad annars liksom. Kan man inte samla på pinnar så kan man ju samla på blåmärken och efter denna helg så skulle jag kunna påstå att vi faktiskt tagit oss mer än halvvägs till SM. Blåmärkes SM. Jajamen.


Igår tyckte vi att det var dags för lite mer förnedring  tävling. En arla morgonstund som bjöd på två diskar så raska att jag inte ens hann svälja morgonkaffet innan det var klart och dags att åka hem. Första loppet skiljde sig enbart från katastrofen i Frövi på det att jag faktiskt råkade få komma i mål påklädd, men det berodde nog på mer tur än skicklighet. Snigel kom inte ens i mål. Hon började med en rivning på första hindret på grund av alldeles för sent uppdraget landningsställ (hon skyller på dålig service och bristande underhåll, jag skyller på allvarligt maskinellt fel) och sedan fortsatte det i samma anda. Inte ett hinder i rätt ordning. Hon frivarvade värre än på länge och passade på att bränna igenom 19 hinder som en liten bonus samtidigt som hon gapskällde mig i ansiktet och siktade in sig på mitt gäddhäng varje gång hon skuttade förbi. Glad var den. Väldigt glad. Matte var trött. Innerligt trött och skaplig fundersam till varför hon ens släpat sig ur sängen för att medverka i denna galna flyguppvisning istället för att ta en välbehövlig sovmorgon.


Lopp nummer två var skapligt mycket bättre. Skapligt som i att hon bara tog ett extra hinder istället för 19 men ja, återigen hade vi vare sig flyt eller samarbete och det känns som att det skulle vara lättare att dra med sig en bisonoxe med tandvärk in på plan och få till något som skulle kunna likna ett flytigt samarbete. Det enda som blev bra var att jag fick tillfälle att tokbelöna balansens kontaktfält och att jag än en gång kom i mål påklädd.


Vi fortsätter med andra ord på samma tema som vi nu harvat oss igenom sen början av sommaren. Galenskap. Hysteriskt mycket galenskap. En hund som tycker att agility är roligare än livet självt och att allt helt enkelt blir oerhört mycket roligare om inte matte står i vägen och viftar och guppar sig genom plan. Jag verkar knappt kunna reda ut att handla henne rätt över två hinder på en raksträcka i dagsläget och jag börjar faktiskt bli lite ledsen i ögat. Vi som haft ett så fint samarbete. Vi som haft så himlans galet tokroligt tillsammans. Nu är det som att hela hunden checkar ut på egna äventyr så fort hon hör ordet "kör" på tävling och jag mest ägnar mig åt att komma undan huggtänderna och hålla i underkläderna. Lite sorgligt hela alltihopet eftersom meningen liksom är att vi ska ha kul. Tillsammans. Som ett litet miniteam liksom. Oavsett hur det går resultatmässigt. Men jag vet faktiskt inte riktigt hur vi ska lyckas hitta tillbaka.


På träning så kan det ömsom gå lika illa som på tävling, ömsom gå helt fantastiskt. Som exempel så tränade vi på blindbyten och tyskar häromdagen. Något vi i princip aldrig tränat innan. Och visst sjutton gick det vägen. Visst sjutton kunde vi samarbeta. Visst sjutton var vi ett team. Visst sjutton kunde jag tråckla henne över fler än två hinder.




fredag 16 september 2016

så ses vi bakom bajamajorna för lite pinnåterlämningsförnedring

Egentligen borde jag sluta kalla det för tävlingsrapportering. Jag borde verkligen sluta göra det. För att få lov att kalla det för tävlingsrapportering så krävs det liksom att man har tävlat. Och för att få lov att säga att man tävlat så krävs det liksom att man typ har eh ja, gjort det. Tävlat. Presterat. Gjort något som man kanske skulle åtminstone kunna få att se ut som om man gjort det förr.


Det vi gjorde i helgen i Gävle kan knappast kallas för tävling. Totalt 11 lopp. 6 stycken Snigellopp och 5 stycken Luslopp. Inget av det särskilt tävlingsmässigt. Nope. Inget av det ens särskilt agilitylikt faktiskt. På det stora hela så var vi en skuttande katastrof från början till slut och lyckades verkligen inte få ihop många rätt. Jo. Ett par rätt. Snigelprylen satte nämligen magiskt nog ett flertal kontaktfält under helgens 3 agilitylopp. Faktiskt. Antagligen mest av misstag. Men sen var det inte så mycket mer än det.


Lus hade inte ett endaste slalom i kroppen under hela helgen. I varje fall inte inne på tävlingsplan. Inte ett endaste ynkligt litet slalom lyckades hon genomföra på första försöket. Hon skuttade antingen tankspritt förbi eller så ledsnade hon efter två portar och flärpte vidare. Hon har helt enkelt inte tid och ser alltid lika förvånad ut varje gång de där blompinnarna dyker upp mitt på plan. På uppvärmningen så är det inga problem. Då älskar hon slalom. Men så fort hon äntrar plan försvinner liksom hela slalomkonceptet ut ur hennes söta lilla huvud. Ingångarna på helgens slalom var allihop så himlans trevliga och inbjudande att det enda som saknades var att rulla ut en röd matta samt presentera hunden med en guldgraverad inbjudan. Men nej. Istället hamnade jag i en intensiv diskussion med Lus varje gång vi hamnade vid ett slalom.


- Slalom!
- Eh nej.
- Men eh jo! Slalom!
- Nej.
- Men ta slalom.
- Du kan faktiskt inte tvinga mig. Jag är en kännande individ och du har inte rätt att ställa krav på mig.
-Eh alltså jo. Slalom ingår i agility. Du gillar agility. Du gillar slalom. Man måste ta slalom om man ska köra agility.
- Eh nej. Nu känner jag mig faktiskt lite kränkt här så jag tror att jag skuttar iväg och hoppar ett annat hinder faktiskt så kan du ta slalom själv.
- Lättkränkta Emounge.


Så nej. Det gick inge vidare för mig och Lus.


Det gick definitivt inte någe vidare för mig och flärpmuppen Snigel heller för den delen. Hunden ägnade återigen helgen åt att vara spritt språngande galen på plan och flänga runt som en tornado med tandvärk. Jag gormar "ut" och viftar mot närmaste hinder. Hunden nickar glatt i samförstånd, gör en U-sväng och bränner av mot en tunnel på andra sidan planen. I varje lopp. Jahopp.  Som bäst lyckades vi väl få till en sisådär tre hinder på raken i rätt ordning. Som bäst. Resten var rent ut sagt en katastrof och jag började liksom fundera på om det inte snart börjar bli dags att tvingas att börja lämna tillbaka pinnar.


Efter ett visst antal lopp som mest ser ut som att man aldrig någonsin tränat agility så kanske man blir återbetalningsskyldig? Pinnretur liksom. Kanske i samband med prisutdelningen efter att man delat ut pinnar till dem som förtjänat dem så listar man upp de som är inne på sitt sexhundrafemtielfte frivarvsgrundadedisklopp och därmed måste lämna tillbaka en pinne. Ta med er tippex och tävlingsbok så ses vi bakom bajamajorna för lite pinnåterlämningsförnedring liksom. Det skulle i varje fall förklara varför man inte kan lägga ner den här skitsporten. Hamnar man på ett minusantal med pinnar så måste man strafftävla tills man samlat ihop tillräckligt många pinnar för att hamna på plus minus noll innan man kan lägga ner och byta sport. Det börjar liksom bli dags nu för så som vi håller på så reder vi helt ärligt inte ens ut en blåbärsbana och jag vet verkligen inte varför det har blivit så här.


Den 18 juni drog hon sitt första frivarv. Sen dess har det liksom rullat på och jag lyckas verkligen inte samla ihop det hela. Sen hjälps det väl inte att jag istället har börjat bebishandla henne på ett sätt jag aldrig gjort tidigare eftersom jag aldrig hunnit med henne. Nu är hon ännu snabbare och hur jag tror att jag ska hinna ligga framför henne och framförbyta henne genom en hel bana bara för att minska möjligheten till att fatta egna beslut går lite över mitt förstånd. Det funkade liksom inte förr, varför skulle det fungera nu? Men eftersom henne hjärna brinner av redan efter hinder nummer tre och hon har tappat bort den lilla hoppteknik hon faktiskt hade lärt sig bemästra så innebär det följaktligen att hunden landar 6 meter efter varje hinder hon tar och därmed är hon ute och paddlar i spenaten så långt från mig hon kan komma. Därmed hittar hon på en hel ocean av nya spännande vägar att ta alldeles själv. På alldeles eget initiativ. Med lite tur springer hon på mig någonstans i mitten av banan, smockar in ett par gorillatassar i min rygg, och flärper sen vidare likt en missil med slagsida på eget uppdrag och jag trillar i mål med nitton nya blåmärken och elva tjusiga bitmärken (se bild nedan tillexempel, där kan man faktiskt börja räkna blåmärkena)) . Suck




Duktiga Marie Andersson lyckades för övrigt fånga cirkusen på bild. Stort tack för det!

















fredag 9 september 2016

hyra ut henne till ett vildmarkssafari

Måste väl ändå komma i kapp mig med katastrof tävlingsrapporteringen innan det liksom fylls på med mer fiaskomaterial här på bloggen (ja, i helgen är det ju dags igen! Håll i hatten. Eller Bhn.).


Förra helgen tävlade vi i Märsta och ja. Det var ju spännande. Minst sagt. För alla som tittade på i varje fall. Visserligen även för mig eftersom våra två lopp mest kändes som ett desperat försök att fly undan en flock med vilda vargar. Herregud.


Galen. Galen. Så förbenat jäkla tokgalen. Galen på den nivån att inte ens jag tycker att det är roligt längre. Och då är det baskemig illa.


Startade dagen med ett agilitylopp. Kontaktfältshinder. Tjoho. Not. Men döm om min förvåning när flygsnigel faktiskt går in och sätter samtliga kontaktfält. SAMTLIGA. KONTAKTFÄLT. Förstår ni vad jag säger? Den flög inte ett enda kontaktfält. Däremot så diskade den sig på hinder nummer fyra, tog nittisex frivarv, tuggade mig halvt fördärvad och brände ihjäl minst elftiarton stackars små hjärnceller. Både mina och hennes egna. Hon var lika lätt att manövrera över planen som det är att vända en atlantångare i en barnpool. Men hon tog kontaktfälten. Jäkla skitsport till att få en att få upp hoppet igen. 


Inför hopploppet så tänkte jag, strategiskt nog, värma upp henne så pass mycket att hon liksom kanske skulle vara för trött för att överljudsflärpa ur jordens omloppsbana. Hon kändes riktigt bra inför starten. Sansad. Samlad. Lagom taggad. Vilket aldrig aldrig någonsin är goda tecken. Någonsin. Aldrig.


Och mycket riktigt. Hon satt fint i starten och såg så lugn ut. Men så fort jag sa "kör" så slog blicken över i ren pur galenskap. Ögonen formligen lyser och medan hon rusar mot mig känner jag instinktivt hur det här måste vara exakt så som rådjur framför bilstrålkastare känner sig. Skräcken liksom kryper ner genom ryggraden. Galenskapen hon utstrålar är liksom obeskrivlig. Och man vet med sig att det här kommer göra ont. Så ont. Så fruktansvärt ont. Och det gör det. Ont. Både rent fysiskt när hon kolliderar med en eller hänger sig i gäddhänget eller sparkar en i njurarna med gorillatassarna bara för att hon är så jäkla lycklig på planen. Men det gör även ont i själen. Vad har liksom hänt med min agilityhund? Hunden som led av en alldeles utomordentligt bra, sansad och balanserad agilitygalenskap? Vad hände med den? It is no more kan vi väl i varje fall enas om.  Disk på hinder nummer tre. Jajamen. Och vi kan inte ens skylla på att starten var svår. Men man kan självfallet diska sig på en raksträcka. Såklart att man kan. Sen slog det än en gång slint och hunden brände av så många hinder hon kunde på så lite tid som möjligt samtidigt som hon han sätta ett par fina tuggmärken i min ena skinka och ge mig tre hjärnblödningar innan jag hann mota den vilda bebin av plan. Skjut mig. Igen.


Men jag kom åtminstone i mål påklädd.


Stod sedan i valet och kvalet om vad jag skulle göra. En del av mig övervägde att anmäla henne till en kurs i jaktapportering och låta henne agera apport, alternativt hyra ut henne till ett vildmarkssafari långtbortistan. En annan del av mig övervägde att åka och straffträna lite mer agility.


Ni kan väl gissa vilken del av mig det var som vann.


#hataagility #varförgermanbarainteupp

torsdag 8 september 2016

Du är en sån. Bara så att du vet.

Jag är högst medveten om att den här bloggen ofta tenderar att fokusera på Snigelprylens bravader. Inte för att de andra inte tar upp oceaner av plats i min vardag, de gör faktiskt det. Inte för att de inte utmärker sig, för de gör faktiskt det. Inte för att de inte är världsgulliga, übersöta och alldeles genombäst och tokälskade, för de är faktiskt det och mycket mer.


Så nu har jag försökt att rannsaka mig själv till varför Snigelprylen liksom alltid är mitt i smeten och jag har inte riktigt lyckats komma fram till något annat än att hon helt enkelt är Mest. Mest i vägen. Mest galen. Mest knäpp. Mest i mitten. Mest pestig. Snigel är helt enkelt mest av allt. Alltid. Hon är den ständiga vageln i ögat. Den ständiga flugan i soppan. Hon är överallt precis hela tiden och det liksom går inte att inte upptäcka henne. Det är en hund som man antingen älskar eller blir galen på. De flesta som träffar henne faller, av någon högst outgrundlig anledning, in i kategori nummer två. Snigel är helt enkelt väldigt mycket. Mest. Mest glad. Mest kärleksfull. Mest benägen att krypa under skinnet på dig eller fastna i en råbandsknop med tungan kring dina tonsiller av pur glädje över att äntligen ha fått återförenas med dig efter hela två minuters separation. Hon är en hund som syns. En hund som hörs. En hund som ja. Helt enkelt är mest. Igen. De flesta normalt funtade människor börjar desperat slita sitt hår efter tre minuters umgänge med prylen. Hur kan något vara så jäkla lyckligt. Hela tiden? Det är onaturligt!


Jag själv går däremot alltid runt i ett lite rosaluddigt kärleksmoln till denna hund. Hon är min själsfrände och vi är så innerligt lika. Jag är nämligen precis lika mycket mest som henne och folk verkar raskt klassificera mig i en av samma två kategorier som Snigel hamnar i.


Så när Snigel glatt hoppar upp i sängen för att hälsa på mitt moderskepp en tidig morgon på landet och formligen anfaller henne med hela kroppen. Trampar på Lus. Sätter sig på moderskeppets arma huvud. Petar ut minst ett öga med en gorillatassklo för att sedan göra en saltomortal och landa på hennes mage så att luften formligen går ur henne innan hon tvånglar upp henne efter bästa förmåga.


Då suckar moderskeppet, skakar på huvudet och konstaterar "Du vet de där föräldrarna vars vidriga småbarn ränner upp och ner i flygplanskorridoren samtidigt som de vrålar ända från tårna? Du vet de där föräldrarna som sitter kvar på sin plats, knäpper händerna och bara ler åt hur fantastiskt kreativa och försigkomna barn de har som på egen hand ställt till med hela havet stormar och vält tre serveringsvagnar högt uppe i luften. Du vet dem? Du är en sån. Bara så att du vet.".


Kommer då på mig själv med att sitta och skratta. Och le, lite sådär fånigt åt Snigels framfart. Med händerna knäppta i knät. Jahopp. Jag är alltså en sån ja. Bara så att ni vet.



Foto: Patrik Hjelm


Foto: Emma Hammar

Du får en cheeseburgare om du tar det!

Och den Lilla Lusen då? Den lilla Lusen var såklart även hon i Frövi och fortsatte att glömma bort hur man tar slalom. Hela helgen. Hela jäkla helgen faktiskt. Inte ett enda slalom hade fröken i kroppen. Inte ett enda.

Hon var glad. Hon var snabb. Hon morrade i svängarna. Hon frivarvade till och med i ett lopp och tappade huvudet helt och hållet. Hon gjorde ett fantastiskt upplopp och formligen flög fram mot mål likt en elchockad iller. Hon gjorde många bra saker. Att ta slalom var inte en av dem.

I det sista loppet var jag så desperat att få henne att ta slalom att jag vrålar "du får en cheeseburgare om du tar det!". Needless to say. Det blev ingen cheeseburgare för Lus. Däremot så tröståt matte fyra stycken i bilen på väg mot  landet. Det gjorde jag faktiskt. Lus fick inte smaka.



Förutom slalomvägran så är även Lus numera tjockare än någonsin. Och det mina vänner, det, det vill inte säga lite. För Lus har liksom varit tjock sen hon kastrerade för 3,5 år sedan. Nu är hon ännu tjockare. Att ägna dagarna på dagis ute hos bästa gudfamiljen har visat sig medföra vissa nackdelar. Eller fördelar beroende på vem ni frågar. Hos gudfamiljen finns det nämligen körsbär. Mycket körsbär. Lus gillar körsbär. Lus gillar visserligen exakt precis allt som man kan eller egentligen inte kan äta. Så egentligen är det av den anledningen helt irrelevant att nämna att det är just körsbär. Men jag gör det ändå. Att plocka upp Luspoop har de senaste två månaderna mest kunnat liknas vid hur det skulle kunna vara att plocka upp efter en kulspruta. Poopet innehåller enbart körsbärskärnor. Inget annat. Allt förutom kärnorna verkar ha lagt sig som två mjuka kuddar som likt fendrar sträcker sig längs med hennes bröstkorg. I snitt verkar hon äta närmare 75 körsbär per dag. Ja. Jag har gjort en överslagsräkning i samband med pooplockandet. Och ja. Jag är högst medveten om att körsbär inte är nyttigt alls att peta i sig om man är en Lus. Jag är högst medveten om detta. Men det är liksom inte så himlans enkelt att få henne att låta bli. Tro mig. Vi har försökt. Senaste upptäckten av ett jordgetingbo vid körsbärsträden tog raskt hand om de övriga fem hudnarnas eventuella körsbärsintresse. Jordgetingboet hade ingen närmare effekt på Lus. Likt ett vikingatåg så kastade hon sig in under trädet, fyllde munnen med så mycket körsbär hon kunde, rusade därifrån och tuggade glatt i sig sitt byte för att snabbt ställa sig på jordgetingspan i väntan på nästa tillf'älle att anfalla. Inte ens regn höll henne borta. Regn håller annars Lus borta från livet själv. Men nej. Körsbär segrar över allt.



Jag övervägde möjligheten att sätta munnkorg på hunden men insåg snabbt att den ynkliga lusen genast skulle lägga sig ner och självdö. Och det kändes faktiskt ganska så onödigt. Jag övervägde att sätta en krage på henne men förstod genast att den om möjligt bara skulle öka på hennes körsbärsmummseri. För med en krage på är man både skyddad mot jordgetingar och har möjlighet att ställa sig under trädet och bara vänta på att fylla upp sin alldeles egna körsbärsgodisskål precis inom snokavstånd. Matsäck liksom. Så nej. Istället åkte vi på en körsbärsfri semester till landet. Där mumsades det bara skaldjur, kantareller, nypon samt en och annan servett ur källsorteringslådan. Och möjligens ett halvt kilo skinka, några paket leverpastej och en och annan herrgårdsost. Till mitt försvar var inget av detta sanktionerat utav mig. Mormor tar nämligen egna initiativ när djuren är uppe och härjar i köket. Nämligen.



Så nu står jag här med en Lus som är så tjock att det ska mycket till för att lyckas pressa henne genom en dörröppning. En Lus som allt oftare går under namnet Lus af Tjockholm. Varje promenad ägnar hon åt att blänga anklagande på mig och nu senaste idag, efter att ha blivit medtvingad på en löprunda. så försökte hon omplacera sig själv till grannen. Hon hävdar att hon svälter. Hon hävdar att hon lider. Hon hävdar att matte borde skjutas. Jag hävdar att hon är tjock.












onsdag 7 september 2016

Konsten att komma i mål påklädd

Det blev lite semester ändå för vår del. Semester och fullständig datorfrihet vilket visade sig vara ganska välbehövligt. Därför har den oerört spännande tävlingsrapporteringen från vår helg i Frövi fått vänta. Länge. Men jag kan faktiskt nästan lova er att den rapporteringen är väl värd sin väntan. Den är faktiskt det. För den helgen var en riktig katastrof, På så offantligt väldans många kreativa vis.

Snigel gjorde sedvanlig succée. Jajamen. Jag tror hon på egen tass bidrog med minst 40 % av helgens underhållning. Resterande 60 % föll på min lott att bistå med. Igen.

Inför Snigels första agilitylopp hade jag bara bestämt mig för att få stopp på henne på balansen. Skit sak samma hur bara hon stannar. Vi måste liksom få ett bryt på de häringa galna flygfasonerna. Således placerade jag mig vid balansens slut inför starten. Placerar strategiskt en fot vid balansens slut och liksom böjer mitt knä över kontaktfältet samt sträcker ut mina armar i ett försök att, if all else fails, bodyblocka dårmuppen. Samtidigt som hon kommer ångandes över balansen så vrålar jag "ligg" i ett desperat försök att liksom överraska henne till den grad att hon stannar upp en sekund. Snigel ger mig ett överraskat ögonplir samtidigt som hon tar sats och skuttar upp i luften, genom mina utsträckta armar, över mitt utsträckta ben och landar tjusigt en halv kilometer från kontaktfältet samtidigt som jag chockat vrålar "jävla skithund!".  Sen drog hon igenom två tunnlar och passade på att ta A hindret och flyga över det kontaktfältet två gånger innan jag lyckades få henne av planen. Jahopp.

Hopploppet var inte det ett endaste dugg bättre. Visserligen innehöll det inte kontaktfältshinder alls men det betyder inte att det ändå inte går ypperligt bra att fullständigt tappa huvudet och diska sig fortare än kvickt ändå. Och det var ungefär precis det vi gjorde . Att släppa lös henne på planen kändes som att släppa lös en hormonstinn babian i en godisaffär. Helt utom kontroll och alldeles sjövild.

På söndagen hade jag snickrat ihop ännu en plan för att få  stopp på kamikazepiloten från helvetet. Den här gången planerade jag att kräla längs med balansen i samma hastighet som en myra tar sig över den klistriga sidan av silvertejp. Jag planerade även in en kaffepaus vid sidan av kontaktfältet för att ge henne tillfälle att fundera över sina synder.

Sagt och gjort. Jag släppte lös den svarta faran och lyckades på något magiskt vis få henne att ta de första fem hindrena i rätt ordning innan balansen. Väl vid balansen så lade jag i handbromsen och ser man på! Den tog kontaktfältet. I amöbahastighet. Visst. Den såg ytterst chockad ut. Visst, det gjorde jag också. Visst, ingen av oss såg riktigt klok ut. MEN HON TOG KONTAKTFÄLTET! Jag säger bara det.

 Sen brann det i bergerhjärnan. Fullkomlig eldsvåda. På samtliga plan.

Efter balansen så slog det fullkomligt slint. Frustrationen av att inte få flyga över kontaktfältet likt en missil radiostyrd av fulla, finniga tonåringar orsakade en smärre gräsbrand inne i den lilla lilla bergerhjärnan. Hon brändes raskt av de nästkommande fyra hindren, jag viftar och hojtar "slalom" lite sådär halvdesperat, Snigel slänger en blick på mig samtidigt som hon vrålar "apselut! jag ska bara ta det här andra hindret långtbortistan först!". Jahopp. Disk. Sen seglde hon tillbaka, tog slalom, lade krokben framför mina fötter och brände av åt vänster fastän jag tokpekade åt höger, bara för att smita in i fel tunnel. Då började det så smått brista för den annars tålmodiga matten. Jag bad henne lägga sig ner samt beordrade henne att koppla på hjärnan. Hon nickade lite förnuftigt att hon var med på min plan sen satte hon av igen och jag fick först stopp på henne på gungan. Där hon långsamt traskar över bara för att ställa sig med klospetsarna precis ovanför kontaktfältet och sedan ta ett jämfota skutt rätt upp i luften, efter landningen fortsäter det vilda skuttandet och hon liknar just nu mest en överförfriskad tasmansk djävul. Där och då brinner det även av i mattehjärnan. Kastar mig övervilddjuret och hivar upp henne i famnen. Nånstans får det liksom räcka. Det vilda djuret sprattlar och ålar sig likte det ehh vilda djur hon är och lyckas raskt få in båda sina gorillatassar innanför min tröja. Innanför min BH. Som hon raskt drar ner. Både BH och tröja. Och där står jag mitt på en agilityplan i Frövi, toppless, med endast ett sprattlande litet odjur som skydd. Och det sprattlande odjuret är liksom påväg att åla sig ur mitt grepp. Således kan jag alltså inte släppa taget med ena handen för att raskt fiska in behagen. Nix. Mitt enda alternativ är att springa in i mål och snabbt som ögat vända framdelen in mot en tältvägg, släppa hunden och hiva upp mina kläder samt avsluta det hela med ett Taaadaaaaaaa och buga mig inför publiken. Suck.

Skjut mig. Bara gör det. Varför måste jag alltid vara en vandrande cirkus vart jag än är? Jag får ju inte ens betalt för att göra mig till åtlöje liksom.

En censurerad film från topplessloppet. Bästa Monica slutade schysst nog att filma när själva topplessincidenten begav sig. Ytterst finkänsligt och kompisaktigt av henne måste jag säga. Jag tror det var ett misstag.



Sista i sista loppet fick jag väl i varjefall behålla kläderna på men det var väl också allt. Tre sekunder efter start så slutade bergern återigen att lyssna och seglade glatt över starthindret trots mitt desperata HÄÄÄR-vrålande. Disk. Igen. Sen fläpte hon sig i varjefall igenom resten av banan. Visserligen med en hoppteknik som mest liknade Agda 87s försök till poppig jitterbugg. Men ändå.

Efter denna incident har jag helt reviderat min definition av ett lyckat lopp. Fram tills denna helg innebar ett lyckat lopp såklart en nolla. Efter denna helg så innebär ett lyckat lopp att komma i mål påklädd.


Foto: Patrik Hjelm


Foto: Leona Örtenberg 

tisdag 16 augusti 2016

nu springer du för i helveteeeeeeeeee

I sann viärtillbakaochgörprecissomviegentligenbrukargöra-anda så tävlade vi även i söndags. Agility. Vad annars?

Snigel har ju haft tävlingspaus i 5 veckor nu eftersom hon fick ont/blev stel i ländrygg och karpalled efter tävlingen i Fagersta. Frågar man henne så var pausen helt vansinnigt onödig och matte är fullständigt dum i huvudet. Frågar man mig så känner jag mig ganska nöjd eftersom hunden nu verkar vara både stelfri och smärtfri. Lika galen som alltid men det är ju inte ett tillstånd som påverkas det allra minsta oavsett hur ont hunden har ändå. Med andra ord är galenskap en ypperligt dålig barometer i Snigelsammanhang.

Jag hade inga som helsta förväntningar för dagen. I varjefall inga positiva sådana. Men jag hade däremot en hel drös med ytterst spännande potentiellt möjliga scenarion.  Fast som sagt. Det involverade liksom ingenting som egentligen var särskilt framgångslovande på planen om vi säger som så. Snigelprylen har ju fortsatt att flärpa halvt ihjäl sig på träning. Inget bra flärp. Inte bra alls. Har jag sagt höger så har hon bränt av åt vänster. Har jag sagt genom så har hon istället flugit över fyra hopphinder. Kontaktfältsträningen behöver jag väl inte ens nämna. Sumsummarum så har vi haft samma förutsättningar till långlivad symbios som en utsvulten bengalisk tiger och en spädgris.

Så sannolikheten att vi skulle lyckas ta oss igenom en hel bana i rätt ordning, tillsammans, var väl ungefär lika troligt som att lyckas stoppa tillbaka kaviar i en kaviartub. Alltså banvandrade jag och letade diskmöjligheter. På de sekvenser där jag såg klara diskmöjligheter hittade jag på en egen sekvens som vi då skulle köra för att snabbt göra nått rätt, samarbetsaktigt och belöningsbart innan vi brände av planen och gömde oss längst in i tältet. Jag planerade även för hur jag skulle bete mig om hunden drog iväg på ett eget frivarv. Bästa alternativet torde vara att snabbt dyka in i en tunnel och lägga mig i fosterställning och kvida som en skadeskjuten bäver tills hunden behagade återvända till jorden.

Behöver jag säga att jag blev både förvånad och överbevisad. Förvånad över utfallet och överbevisad om att min hund faktiskt är ganska så skitbäst ibland. På 29,31 sekunder lyckades Snigeldjuret köra sitt antagligen bästa hopplopp någonsin. På 29,31 sekunder lyckades mattemojängen springa sitt allra snabbaste agilitylopp någonsin. För att vara en blekfet, kort, astmatiker såklart. Som vi sprang! Och så rätt det blev! Förutom de där evinnerligt vida svängarna som Snigel alltid och oundvikligen ägnar sig åt så fanns det liksom inte så mycket utrymme för förbättring. Känslan när vi gick i mål. Tillsammans. Dessutom rätt mål. Inte målet på andra banan. Den känslan var lite obeskrivlig. För jädrar i min lilla låda vilket sammarbete vi hade. Jag slutade tänka och bara sprang. Vilket visserligen kanske mest berodde på att vår kära agilityfröken stod vid sidan av planen och skrek sig blå och jag därmed inte vågade något annat. Meningen "nu springer du för i helveteeeeeeeeee" kommer för alltid att eka genom mitt huvud varje gång jag bemödar mig med att röra mig snabbare än den amöba jag egentligen är. Uppenbarligen hade den önskad effekt.

Eftersom loppet inte finns på film så kommer jag envist hävda att jag sprang toksnabbt och att loppet var så tokvackert att man fick tårar i ögonen. Finns det inte på film så finns det inte på film liksom. Så ni får helt enkelt lita på min ytterst ödmjuka beskrivning.

Det hela räckte visst till en andraplats samt Snigls tredje pinne i hoppklass 2. Hoppsan. Ibland är hon allt bra magisk.

Sen väntade agilityloppet. Och ja. Vad ska jag säga? Magin gick liksom över. På banvandringen så ägnade jag mest tid åt att gå mellan hinder 1-3. Hinder 3 var balansen. Således fanns det liksom inte egentligen så mycket mening med att trötta ut sig och banvandra resten alls faktiskt. Men mot bättre vetande gjorde jag det ändå och fylldes av en alldeles jättepirrig längtan att få lov att springa hela banan. Alla hinder. I rätt ordning. Med kontaktfält. Men nej, vi vet ju alla hur bra just det där går med flygprylen för närvarande.

Bestämde mig för att vi ändå skulle lyckas sätta det där förbaskade kontaktfältet på balansen, om jag så skulle behöva hockeytackla hunden. Jag ville ju så gärna testa resten av banan. Alltså fick jag för mig att vråla "stannaaaaa" i ren desperation när Snigel närmade sig kontaktfältet. På en mikrosekund så stannade  hunden. Hon plirade lite förvånat på mig där hon lydigt hade stannat en halvmeter norr om kontaktfältet innan hon tog sats med allt bakbensskutt hon kunde uppbringa och seglade elegant över hela jäkla kontaktfältet och landade någonstans strax sydväst om nordpolen. Jahopp. Det var den banan det. Jag kom liksom av mig litegran och glömde helt bort att plocka upp hund och hiva upp henne på balansen igen. Istället sprang jag förvirrat vidare som en yr höna tillräckligt länge för att hon även skulle flyga över A-hindrets kontaktfält. Fan.

Nåja. I den här takten kommer vi att ha 100 pinnar i hoppklass innan vi lyckas sätta ett enda kontaktfält. Skitsport.




ärthjärnsflärpande och belöningssmitande Lus

I lördags var det äntligen dags för agilitytävling igen efter ett alldeles för långt uppehåll. Tävlingsdjuret i fråga var denna gång fröken Lus som hade två starter i agility samt en start i hopp att se fram emot. Eller ja, se mot i varjefall. Huruvuda damen ser fram emot saker är liksom alltid lite av ett frågetecken.

Lus är ju som hon är och man vet ju aldrig riktigt vad man får med henne. Jag är fortfarande lite sådär fjärilspirrigt lycklig över att hon överhuvudtaget ens kan tänka sig att så mycket som snegla på ett hinder. Så förväntningarna på att hon överhuvudtaget ska kunna bemöda sig med att starta på tävling är ännu ganska så skapligt låga. Men det gick ju ganska så bra sist vi tävlade vid midsommar. Det gjorde ju faktiskt det. Men som sagt, bara för att något har funkat med fröken så betyder det inte att det komme funka igen.

Så döm om min förvåning när fröken inte bara kampar med leksak innan start utan dessutom glatt skuttar fram över planen åt rätt håll och efter en liten stund så inser jag att hon även morrar i svängarna. Gladmorrar. Så mycket hon bara kan. Att hon sen inte tog slalom är liksom bara en liten larvig detalj i sammanhanget. Lus tar nämligen nästan aldrig slalom i bana. Och eftersom jag är medveten om det så hade jag redan på förhand planerat att diska oss vid slalom för att få tillfälle att ta om hindret före och träna på just den ingången. Vilket vi alltså gjorde. Sen gladmorrade hon sig igenom resten av banan. Och jag skuttade glatt flämtandes och fnissandes efter av lyckopirrighet.

I andra loppet fanns det inget slalom med. Varpå matte i en mikrosekund fick upp ett litet hopp. Men bevisligen så kan man diska sig ändå. Även fast det inte finns ett slalom med i bilden. Vi missförstod varandra och Lus var kanske liksom lite väl glad och ärthjärnsflärpig och inte sitt sedvanligt uppmärksamma jag och hoppade ett hinder åt fel håll. Men vi var liksom lika lyckliga för det. Särskilt Lus. Lus älskade agility. Hon gjorde faktiskt det.

I sista loppet så trasslade det till sig redan i start. Lus tjuvstartade vilket följdaktligen ledde till att jag inte kund eutröna vem utav oss som var mest förvånad över det. Men förvirringen var total. Jag sprang åt ett håll, Lus åt ett annat, innan vi lyckades mötas vid gungan och bränna av några felfria hinder innan vi snubblade in i slalom och fick traggla om skiten. Efter slalom hade vi 3 hinder kvar till mål. Tre hinder som Lus helt sonika brände förbi för att whippetskutta sig rätt in i belöningslådan. Huh? Lus? Smita på belöningar? Belöningar som inte ens består av mat utan bara en ensam liten leksak? Vad händer med världen egentligen? Men där och då så kunde jag inte annat än att brista ut i ett gapskratt. Hela altihopet var bara så fantastiskt komiskt att jag liksom inte kunde sluta skratta på minst en kvart.

Tre diskar och en glad tjuvstartande, ärthjärnsflärpande och belöningssmitande Lus. Kan det liksom egentligen bli så mycket bättre? För en glad Lus. En riktigt glad Lus. Det är något man egentligen ser alldeles på tok för sällan.



torsdag 4 augusti 2016

alldeles helt slututmattad i huvudet

Att gå en promenad med Snigelprylen de senaste månaderna har varit en alldeles genomvidrig upplevelse nästintill varje gång. Från att ha ägnat större del av sitt liv till att gå fot, hålla ögonkontakt så att man nästan ledsnar på henne, aldrig dra i kopplet och bara vara helt fantastisk på promenaderna så har hon nu förvandlats till något helt annat. Något annat jag liksom inte ens vet vad jag ska göra med. De tappahuvudet tendenser som hon visat på tävlingsplanen har nu även genomsyrat våra promenader. Hon går än hit, än dit. Ena sekunden travar hon fint vid min sida för att i nästa sekund snabbt som ögat slinka bakom mina knäskålar bara för att ställa sig och glo ut i tomma intet på andra sidan om mig, helt obekymrad över de brännsår kopplet just lämnade i mina knäveck. Från att ligga på rätt bra framåt i kopplet kan hon plötsligt börja sacka efter och långsamt släntra bakom mig samtidigt som hon translikt ser sig om. Ena sekunden går hon så fint brevid mig, tigger godis och sköter sig alldeles strålande för att bara en mikrosekund senare kasta sig huvudstupa in i en buske och bli helt okontaktbar. Från ingenstans kan hon bara streta iväg ut i kopplet och ställa sig på en grästuva och liksom bara stå och glo. Hon byter håll och sida under promenaden oftare än vad man behöver byta fil i rondellen runt Triumfbågen och jag blir liksom alldeles helt slututmattad i huvudet över hennes oförmåga att behålla någon form av fokus i mer än trekommasjuttifemsekunder. Hon är glad som tusan, flärper på precis som vanligt och tjohoar sig fram genom dagarna. Men hjärnan verkar helt och fullständigt ha tagit semester och hon har blivit en större fara för sig själv och resten av omgivningen än vad hon någonsin har varit.

Men nu tror jag att jag har kommit på det. Nu tror jag att jag vet vad det är hon egentligen pysslar med. Hundprylen måste ha börjat spela Pokémon Go. Någon annan förklaring kan jag faktiskt inte finna. För baskemig om inte hunden beter sig exakt och precis så som alla andra Pokémon Go spelare verkar göra.

Skjut mig
Mvh uppgiven matte.



onsdag 3 augusti 2016

Vallhundar är inga retrievers och jag behöver semester...

Jag är ganska så säker på att jag har skapat monster. Jajamensan. Tre stycken till och med. Alldeles själv. Bad- och Tut-monster. Alla tre.

Vaddårå kanske ni tänker nu. Vaddå monster? Mer monster än vanligt menar du?

Jo, att Fisk varit badgalen sedan förra året är ju liksom ingen hemlighet. Alldeles sprittsprångande badgalen, Sedan lade vi till det här med Tut. Tutgalen. Tutgalen Badgalen Fiskpinne. Gud hjälpemig.

Och eftersom jag ständigt lever efter devisen att mest helt enkelt är bäst och att man ju inte har så mycket roligare än man gör sig så lyckades jag ju efter mångt om mycket även förvandla Snigeldjuret till en badgalning. Vilket nästintill per automatik ledde till att även hon blev en Tutgalning. Vilket nästintill per automatik innebär att jag är rätt rökt som matte. Faktiskt.

För nu har jag nämligen två halvt om halvt skogstokiga hundar som tappar vettet alldeles mer än vanligt så fort vi närmar oss minsta vattendrag. Tar jag dessutom fram en tut eller två är kalabaliken ett faktum. Båda två håller på att fullkomligt krypa ur sitt skinn av förväntan. Tutförväntan. Sedan kastar de sig hals över huvud rätt ut i det blå så fort tutarna lämnat min hand. Väl uppe på land igen drar de en obligatorisk segerrunda innan de sjöblöta kastar sig över mina arma blåslagna lår och trycker tuten i min hand inför nästa kast. Och jag kastar. Gång på gång på gång. Tills jag råkar kasta tutarna väldans nära varandra och tills Snigel råkar simma alldeles så litet för mycket åt vänster och bara råkar ta Fiskens Tut istället för sin egen. Då uppstår problematik. Fisken simmar fram till den ensamt guppande tuten, tar den i munnen. Tutar en gång med den varpå hon oundvikligen spottar ut Tut och simmar förnärmad ensam in mot land. Fel Tut serni. Att tutarna är i princip identiska är inte relevant i sammanhanget. Att det enda som egentligen skiljer dem åt är det faktum att Fisktuten är solblekt och Snigeltuten inte är det. Det är ungefär likasamma som en smärre världskris. Och tuten lämnas ensamt guppande åt sitt öde. Snigel är ju fullt upptagen med att ränna runt med Fisktuten i truten så där finns ingen hjälp att hämta. Och inget lockande i hela världen kan få Fisk att plocka upp fusktuten. Visst, jag får henne glatt att simma dit ut men varje vända ger samma resultat. Ett tutpip sen släpper hon den snabbare än en het potatis. Det här leder alltid oundvikligen till att jag själv får bada. Om jag vill ha med tuten hem igen. Och det vill jag ju såklart eftersom tutar faktiskt numera räknas som hårdvaluta i vårt hem. Alltså får jag ge mig ut i plasket oavsett om jag betänkligt eller obetänkligt glömt eller inte glömt att packa badkläder.

Väl i land börjar hela proceduren om igen. Kasta tut? Japp, jag kastar tut. Gång på gång. Stundvis kommer dock tjejerna skuttandes mot mig utan Tut i truten samtidigt som de uppmanar mig till att Kasta Tut. Men du har ju ingen tut jag kan kasta påpekar jag då. Men kasta Tut! Mäh, du har ju ingen Tut. Men kastadårå vrålar töserna i kör. Jag försöker desperat förklara omöjligheten i deras begäran. Utan vidare framgång bör tilläggas. Efter en stunds argumenterande och oändligt trassliga förklaringar över vilka förutsättningar som krävs för att jag med framgång ska kunna genomföra tutkastaruppdraget lyckas jag tillslut få dem att skutta iväg för att leta rätt på sina tutar.

Och det är här det tredje tutmonstret kommer in i bilden. Tutmonstret som egentigen inte alls gillar tutar. Eller vatten för den delen heller. Medan pyrretjejerna försökt övertyga mig att man absolut visst kan kasta icke existerande tutar långt ut i det blå så har Lus istället lämnat sin plats i solen och raskt letat upp tjejernas tutar. En i taget har hon sedan smugit iväg med dem in i skogen där hon lämnat dem åt sitt öde. Jag vet inte riktigt vad hon försöker förmedla med detta men jag har ju mina aningar skulle man väl kunna påstå. Jag har ju det. Bevisligen är det inte bara jag som drabbas av bergertokarnas tut och badfixering. Bevisligen inte. Den arma Lusen är numera nästintill lika Tutbesatt som systrarna, bara på ett lite annorlunda vis. Minst sagt. Och ni kan ju bara föreställa er vad som händer när flickorna inser att tutarna adressändrat. Och ni kan ju bara föreställa er hur många timmar jag numera ägnar per vecka åt Tuteftersök i både skog och vatten...

Vallhundar är inga retrievers och jag behöver semester...








torsdag 28 juli 2016

krånglat in skiten i micron och kört den på full effekt

Den där magiska kontaktfältsbågen ni vet? Den där magiska bågen som fick Snigel att sätta tårframkallande fina kontaktfält häromdagen? Ni vet just den va?

Just den kan eller inte kan möjligens eventuellt råka att alldeles strax hamna på tippen. Alternativt så kan eller inte kan matten återfinnas i ett dike ute i obygden med nämnda båge hårt virad kring halsen. Eller möjligens bli åtalad för försök till mordbrand efter att ha krånglat in skiten i micron och kört den på full effekt en vända bara för att jag vill slippa se båghelvetet igen och inte hittar något bättre ställe att göra av med den på. Just saying.

Den magiska kontaktfältsbågen visade sig visserligen ha magiska egenskaper. Så pass magiska att Snigelprylen lyckades hoppa nästintill vartenda kontaktfält utan att vare sig hoppa över själva bågen eller lätta mer än elva centimeter från marken. Så pass magisk visade den sig vara. Istället för att höjdhoppa sig över fälten lärde hon sig snabbt att länga ut hela sig själv likt en välsvarvad pil och genom att skjuta ifrån med tårna och fladdra ett extra varv med tungan så tog hon sig graciöst över hela jäkla fältet i ett swish.  Den visar sig fortfarande ha tårframkallande kvalitéer och sånt där. Bara av en helt annan karaktär än vad jag hade hoppats på. Vredestårar. Tårar av djup frustrtaion och jag börjar sakta men säkert inse att vi aldrig någonsin igen kommer att ta oss igenom en agilitybana.

Därför surfade jag raskt in på nätet och anmälde mig till Knyppling för nybörjare samt  5 HP Kastrullpolering, distansutbildning.  Får nån jäkla hobby måste jag ju ha.

tisdag 26 juli 2016

operation kontaktfältshelveten

Även om Snigelprylen egentligen är satt på lite agilityvila så är det ju ändå i princip nästan alldeles nödvändigt att ändå försöka lösa lite världsproblem. Agilityrelaterade världsproblem. Närmare bestämt ännu ett desperat försök till att få frökens flygcert indraget på permanent basis. För även om det var oväntat kul att diska sig gång på gång på senaste tävlingen på den däringa förkastliga balansbommen så ser jag ju hur jag om inte alldeles för lång tid kommer att bli lite trött på att aldrig någonsin få lov att springa klart en enda bana. Om inte annat så kommer snigelprylen spinna ut i yttre rymden propellerad av sin egna frustration över bristen på tjoho på tävling. Såldes har vi inlett operation kontaktfältshelveten. Igen. 

Hittills har ju vårt problem bestått i att hunden alltid alltid sätter fina fält på träning. Men numera aldrig aldrig på tävling. Vilket har gett träningens känsla lite bergochdalbanefeeling. Men så sist vi var och tränade så lyckades jag få henne att misslyckas. Tjoho tänkte jag. Nu jädrar har vi nått att jobba med. Och jobba, det fick jag. Efter första missen så satte hon inte ett enda. Istället hoppade hon högre och högre och högre. Jag började efetr en stund fundera på om någon hade placerat en externbelöning någonstans högt uppe bland molnen för det där skutten är liksom bara orimliga. Där fick jag liksom. Nu sitter de där förbaskade fälten vare sig på träning eller tävling. Jag och terrierMonica började klura. Särskilt eftersom hennes Samson på samma pass också började hoppa fält på exakt samma sätt som Snigel. Vi klurade och klurade. Skyddsnät? Silvertejp? Elstängsel? Dra en tunnel och tejpa fast den längs med hela balansen så att de helt enkelt inte kan hoppa? Magneter? 

Man kan lära hundar nästintill vad som helst. Allt från att hitta cancer till att sätta på kaffekokaren. Hur förbaskat svårt ska det egentligen behöva vara att få en hund att springa nedför en lång planka  utan att hoppa. Bara liksom springa nedför. Utan hopp. Hur svårt? Mycket. Särskilt om man har med Snigeldjur att göra. Snigeldjur som ägnat hela sitt liv åt att hoppa runt så högt hon kan på sina små gorillatassar. Jag har nog bättre odds att få henne vald till Usas nästa president än att få henne att låta bli att hoppa. 

Nåväl. Skam den som ger sig och agility är verkligen dårarnas sport. Efter en lång diskussion av en rad etiska och oetiska möjliga sätt att få skuttmupparna att sluta göra just det. Skutta. Så landade vi i att ingen av oss har det tålamod som krävs för att träna äkta runnig contacts. Nope. Nix. Lat. Check. Ingen av våra hundar har heller det tålamod och den hjärnkapacitet som krävs för att reda ut ett ordentligt två på två av. Alltså letade vi efter genvägar. Och kom fram till kontaktfältsbåge. Det kändes liksom som något som kanske kunde passa oss. Lite som en blandning mellan att göra luftrummet ovanför kontaktfältet så pass strömförande att hundarna inte törs hoppa och att tejpa fast en tunnel över hela jädra hindret för att inte ge den några möjligheter till utsvävningar. 

Kontaktfältsbåge fick det bli. Och igår gjorde vi premiärpasset. Ganska så lämplig träning eftersom Snigel egentligen agilityvilar och inte ska hoppa och så. Därmed jättelämpligt att träna på att inte hoppa. Eller hur?

Och ser man på. Vilken alldeles utomordentligt magisk pryl den däringa kontaktfältsbågen visade sig vara. Hundarna fattade genast att man skulle springa igenom den. De fattade även genast att man inte alls skulle hoppa över den utan satte så fina kontaktfältsträffar att båda mattarna grät varje gång. De fattade också att när bågen inte stod på plats så gick det alldeles utomordentligt bra att hoppa högt upp i luften igen. Då grät mattarna lite igen. Magisk som sagt. 

Nu ska jag bara se till så att jag får startnummer ett på alla tävlingar så att jag raskt kan smyga dit min lilla båge innan start och tjoffa rätt över balansen utan flygtur och glatt flärpa oss igenom en hel bana. Jajamen. Så tänkte jag att vi skulle göra. 

Det gäller att ha en plan. 











måndag 25 juli 2016

en riktig sommarfloppsdag

Igår var en sån dag. En sån dag där man egentligen bara borde ha dragit täcket över huvudet istället för att glatt och hurtfriskt skutta ur sängen strax efter åttasnåret. Men sådant kan man ju liksom inte veta på förhand. Att det är en dratäcketöverhuvudetdag. Nä. Särskilt inte när jag redan på förhand hade bestämt att vi skulle ha en alldeles strålande kalasbästdag.

Jag har nämligen ingen semester i sommar. Vilket somliga stunder gör ganska så ont i själen. Särskilt när solen gassar och himlen strålar och allting är sådär underbart somrigt. Just då så svider det faktiskt ganska så ordentligt. Alltså vill jag såklart göra det bästa av den lediga stund jag har. Det allra mest sommarbästa som går liksom utan att vara sommarledig på riktigt. Och vad är liksom mer somrigt eller mer bäst än att få sola och bada?

Till detta bör tilläggas att jag är västkustbo i själen. Nästintill varenda sommar i mitt liv har tillbringats på en ö i västkustens vackra saltiga hav. En ö med rosa granitklippor. Kristallklart himmelsblått vatten, ljust sandiga bottnar och mjuka vackra klippor. Det är sommar för mig.

Numera bor jag i Stockholm. Och missförstå mig rätt här. Jag gillar Stockholm. Jag gör verkligen det.  Jag älskar den vackra naturen varenda vareviga dag. Men för att vara en stad som består av en infernaliskt massa öar i en skärgård så är det baske mig förbenat svårt att komma åt vattnet. Kustlinjen är mestadels att likna med en överväxt trädgård och man behöver egentligen en machete alternativt en mindre skogsröj för att så mycket som kunna komma åt att doppa tårna på andra platser än större offentliga stränder. Om man sen mot förmodan ändå lyckas komma åt det där blöta är vattnet oftast av samma färg som en riktigt vällagrad whiskey och man står med dy och eller alger upp till knäveckan. Så nej. Med mina mått mätt så är just det här med badmöjligheter kanske inte Stockholms allra bästaste egenskap.

Men tydligen så ska det ju liksom finnas en ordentlig skärgård här runtomkring. Med riktigt vatten. Saltaktigt vatten. Klippor. Mindre whiskeyfeeling helt enkelt. Jag har i varjefall hört ryktas att så är fallet. Alltså hade jag bestämt mig för att denna dag skulle ägnas åt att hänga just där. Vid skärgården. Med fötterna i det blöta. Helst på en klippa. Men först behövde vi hitta nämnda klippa i nämnda skärgård. Något jag egentligen inte trodde var så svårt. Det borde rimligtvis räcka med att styra fordonet österut ungefär så långt man kan komma. Eller tills fötterna blir blöta.

Trodde jag. Oj så fel jag hade. Herreminge så fel jag hade. Tre timmar. Ja tre timmar ägnade jag åt att puttra runt med flickorna bak i bagaget i ett desperat försök att hitta vatten. Skärgårdsvatten. Saltaktigt vackert sådant. Gärna med en klippa att sitta på. Men inte alls nödvändigt. Vad som inte heller var nödvändigt efter första timmen var salthalten. Den började bli av underordna betydelse. Efter ännu en halvtimme så behövde jag inte ens en klippa. Efter två timmar så behövde det inte ens vara skärgårdsvatten bara det var vatten. Efter två och en halv timme så övervägde jag faktikst att ta en simtur i det grönmurkiga träsket ute i hästhagen vi vid detta laget hade passerat tre gånger. Tillslut bröt jag ihop. Svor ve och förbannelse över havs och kustbrist på ön jag befann mig på och styrde snopet bilen hemmåt igen. 28 grader varmt. Gassande sol. Och min tidiga morgon var inte längre lika tidig och jag var argare än nånsin.

Styrde bilen ut mot Ekerö, där vi alltid hamnar, och trasslade oss genom skogen till det enda skapligt dugliga badställe jag känner till där man slipper machete och grässtrån och pissemyror mellan skinkorna. Som tur var så var just den platsen ledig. Tur. Tur för de som annars hade råkat sitta där menar jag. För helt ärligt var jag så förblindad av havs och skärgårdsbrist att jag nog inte alls var vid mina sinnens fulla bruk. Alls.

Släppte lös flickorna som överlyckligt flängde ner mot vattnet. Fisken simmade iväg, Snigel hängde som vanligt vid vattenkanten och plaskade eftersom hon inte simmar. Lus åt upp en pinne. Själv kände jag hur ilskan började rinna av mig och jag bestämde mig ganska så snabbt för att jag kanske inte behöver flytta till andra sidan landet precis än. För det var ju faktiskt ganska så fint här. Och hundarna var väldigt glada. Så pass glada att Snigelprylen helt hux flux bara sådär kastade sig i vattnet efter en tut och simmade. Frivilligt. Jahop. Efter nästan tre år av simmskolor, pedagogiska och opedagogiska simövningar och lockande och pockande in absurdum så valde den just denna dag att börja simma. Vilken tur. Och simma. Det gjorde den. Visserligen med samma teknik och finess som om en stelopererad steoridstinnhockeyspelare skulle framföra ett stycke ur svansjön. Men simma. Det gjorde den. Och matte var glad. Löjligt glad. Så glad att jag till och med började älska världen igen, tänk att det fortfarande fanns flera flera timmar kvar av dagen att göra precis just detta.

Slog mig ner i solen och åt min mycket försenade frukost och såg fram emot resten av dagen med mina tjejer. Mycket bad skulle det bli! Åtta minuter senare ser jag hur något suspekt flyter förbi. Det suspekta blir allt fler och jag inser att det inte helt omöjligens rör sig om algblomning. Jomen tack då. Tack. Slutbadat helt enkelt. Nåväl. Solen skiner ju ändå.

I åtta minuter till. Sen börjar det mullra över vattnet och jag ser hur mörka moln dykt upp från ingenstans och i rask takt rör sig mot oss. Mina numera skotträdda pyrreflickor trivs helt plötsligt inte alls på vårt fina badställe och jag får helt enkelt bittert inse att det helt enkelt inte var meningen att vi skulle ha en härlig semesterdag just denna dag. Tydligen inte.

Fyra meter från bilen så kastar sig alla tre tjejer huvudstupa fram i gräset, i ögonvrån ser jag något som inte alls påminner om ett skosnöre utan mer som en redig cykelslang. Den svarta cykelslangen ringlar iväg samtidigt som jag skriker i högan sky varpå tjejerna chockat hoppar iväg från den gigantiska ormen och undrar om jag helt tappat vettet. Jo nästan. Nästan att jag tappade hela vettet. Huggormsbett är min största vår och sommarfasa. Största vinterfasan är att bli ihjältrampad av älgar men det behöver vi inte gå in på idag.

Förutom det så inträffade den största katastrofen av dem alla. Fisken tappade bort sin favorit-Tut. Japp. Den liksom bara försvann. Och katastrofen är därmed ett faktum. Jag har nu ett lager på 8 stycken identiska tutar. Men nix. Nope. Inge av dem duger. Enligt Fiskens egen utsago är de helt enkelt inte äkta. Och jag ger upp.

Summan av det hela är att jag bedömer gårdagens sommardag till en riktig sommarfloppsdag. Dagens enda positiva var snigelsimning, att ingen blev ormbiten och att jag överlevde resten av dagen utan att bryta nacken.






onsdag 20 juli 2016

En välfärdsdiskussion

Under den mörka medeltiden var det visst inte helt ovanligt att barnamördare och annat otrevligt folk bands fast till armar och ben i fyra hästar som fick galloppera iväg åt olika håll som straff för sina hemska illdåd. Hur otrevligt det här artade sig för den dömde behöver jag knappast redogöra för i detalj. Något säger mig att ni liksom fattar galloppen. Eller poängen. Vattentortyr? Är det något som får en klocka att ringa hos någon? Vatten som sakta droppar ner på en utvald punkt på den fastspände förövaren. Smärtsamt och fullkomligt sinnesberövande för den som upplever det.

Varför dessa blodiga medeltidsreferenser tänker ni då? Jo. Det ska jag berätta för er. Dessa medeltidsreferenser är i dagsläget inte så mycket referenser som de är en realitet för den arma matten i hushållet. Visst, jag begår regelbundet folkmord på den arma dammråttebefolkningen som titt som tätt olovligens invaderar mitt hem. Visst, en och annan krukväxt vanvårdas väl lite då och då till den grad att återupplivning inte är ett realistiskt alternativ. Ja, ibland orkar jag helt enkelt inte källsortera varenda pinal och jag har i ärlighetens namn både gått och kört mot rött ljus vid ett par enstaka tillfällen.

Men personligen kan jag ändå inte se det rimliga i att bestraffa mina förhållandevis lindriga tillkortakommanden och fadäser med både tortyr och potentiellt dödsstraff. Jag ser helt enkelt inte det rimliga i detta och jag tycker att det snart borde vara dags för en lite större utredning utav de hem- och utomhemförhållanden jag tvingas att leva i. För jag är ganska så säker på att man skulle kunna påvisa ett visst lidande hos den arma matten och därmed vidta åtgärder för att minska nämnda lidande. Faktiskt.

Det är helt enkelt inte rimligt att varje varenda vareviga kisspromenad inleds med att tre hundar hysteriskt och desperat, vilt kastar sig så långt ut de kan i varsitt koppel. Varje kast får det att kännas som att mina armar bokstavligen strax kommer att slitas från min kropp och jag ser framför mig hur mina sladdriga överarmar släpar efter tre sjövilda hulliganer som glatt galopperar iväg genom kvarteret. Varje ryck får min ryggrad att slå knut på sig själv i pur skräck och förvåning över vad som komma skall. Och jag drar en lättnadens suck varje gång jag kommer hem och lyckas räkna in rätt antal fastsittande kroppsdelar. Orimligt skulle jag vilja påstå. Fullständigt orimligt. För att inte nämna det ohyggligt löjjeväckande i hela spektaklet. Efter snart två år med tre hundar har vi liksom fortfarande inte lyckats få den däringa morgonkissrundan att se ens det allra minstaste gnutta civilicerad ut till mina grannars stora nöje. Underhållningsvärdet på vår lilla familj har nog inte minskat genom åren och grannarna ser precis lika förtjusta ut varje morgon där de står på sina balkonger med frukostsmoothien i högsta hugg. Orimligt.

Något annat som faktiskt även det är ganska så orimligt är något som egentligen i själva verket inte alls är menat att vara vare sig orimligt eller otrevligt. Egentligen. Men Som vanligt när det kommer till Snigelprylen så upplever omgivningen ytterst sällan saker på samma vis så som hon själv tycker att allt borde upplevas. Med ett flärp och ett rungande tjoho. Omgivningen i det här fallet är självfallet den arma matten och orimligheten och otrevligheten inträffar huvudsakligen nattetid. När man sover som allra allra bäst. Precis exakt just då passar djuret alltid på. Hon kryper tätt tätt intill och lägger sig på rygg i armhålan. Mysigt värre eller hur? Absolut. Det som därmot gör det hela en skaplig portion mer obehagligt är tungflärpet. Tungflärpet som med 3,5 sekunders intervaller slaskar till mig på exakt precis samma bara hudfläck. Gång på gång. Eftersom jag dessutom ligger fastkilad likt en larv i en kokong under de två andra djuren så har jag ju inte en chans att undkomma slaffset. Snigel fortsätter halvsömningt slaskandet likt en padda som lurpassar på insekter med sin långa långa tunga. Och hur kärleksfullt hon än menar att hela alltihopet ska vara så balanserar jag på vansinnets rand varenda vareviga natt och stundvis överväger jag möjligheten att helt enkelt knyta fast hennes  arton meter långa slasktunga i sängstolpen och bara knyta loss henne lagom till frukost. Nej, mitt humör är vare sig hallon, rosor eller tårtkalas när jag blir väckt mitt i natten.

Så snälla snälla flickor. Kan vi bara en gång för alla prata om det här och enas om någon form av kompromiss? Snälla. Matte är så trött så trött i orken och har stundvis sån fruktansvärd kramp i tålamodet. Skulle vi kunna ta en välfärdsdiskussion? Snälla?






måndag 18 juli 2016

En bedrift av kalasnödvändiga proprtioner

Enligt bergerrön finns det en magisk gräns nånstans där kring 3 års ålder, den ålder där poletterna ska börja trilla ner, förnufttet hitta hem, sans hamna i balans och allt sånt där bra som händer betydligt tidigare hos många andra raser. Något man i folkmun visst kallar mognad.

Den magiska gränsen passerade inte mindre än två bergersystrar igår. Jajamensan. Hela tre år fyllde flärpmupparna igår. Och jag går fortfarande här och väntar på den däringa magiska förändringen. Väntar. Likt någon som väntar på den där bussen som aldrig någonsin dyker upp när man står kissnödig i obekväma skor mitt i ett skyfall utan regnjacka vid en busshållplats så långt från civilisationen att det rimligtvis inte ens borde gå bussar därifrån någonsin. Väntar som sagt.

Något säger mig att jag kommer att få vänta länge. Länge länge på den däringa utlovade mognaden. För helt ärligt så tror jag inte att den uppdateringen någonsin kommer att vara kompatibel med en bergers operativsystem. Inte heller den däringa polett-appen eller sansochbalans.exe. För jag tror faktiskt att det hela helt enkelt handlar om en ickekompatibilitet på evolutionär nivå. En berger ska inte vara sansad. Den ska inte vara i balans. Den ska definitivt inte påvisa någon som helst form av mognad eller förnuft. Aldrig någonsin. En berger ska liksom bara vara berger. Hela livet.

Och om jag ska vara helt ärlig så väntar jag inte heller så mycket på det däringa magiska. Nej. jag gör faktiskt inte det. För i smyg, eller nästan faktiskt inte alls i smyg. Så är jag alldeles utomordentligt nöjd med att ha hundar, som likt mig själv, aldrig någonsin någonsin vill bliva stur. Eller stor. Eller vuxen. Eller mogen. Ingen av oss. Vi har det helt enkelt alldeles för roligt så som vi har det nu. Så det så. Och jag brukar inte heller stå och vänta på bussar långt ut i obyggden heller för den sakens skull.

Alltså passerade flickornas treårsdag utan några som helsta tecken på någon som helst form av personlighetsutveckling. Och tur är väl egentligen det.

Födelsedagen firades hemma hos bonusfamiljen med tårtkalas för alla involverade hundar. Lus hävdade högljutt att det som egentligen firades inte alls var hennes ohängda systrars födelsedag. Nej, vi firade Lusens överlevnadsdag. För att ha överlevt att leva ihop med bergers i snart tre år. Det. Ja det. Det anser hon vara en bedrift av kalasnödvändiga proprtioner. Och jag är faktiskt böjd att hålla med.

Så hipp hipp hura älskade, tokiga knasfior. Tänk vilken tur jag har som i snart tre år varit drabbad av världsomvälvande bergerlycka. Tänk vilken tur!