måndag 5 oktober 2015

Dra mig långsamt upp och ner i en dramat

Åh hej! Rumpan i backen! Lite tungflärp, lyfta en vänstertass, passa på att flärpa med öronen samtidigt som svansen gör dubbelknut på sig själv. Åh nu vet jag! Höger och vänster framtass. Skaka lite grann. Backa två steg, sprattla med ett bakben. Glöm inte tungflärpet! Just ja! Upp på bakbenen! Framtassar i luften! Vifta lite på svansen. Viktigt att inte glömma att backa tre steg och avsluta med en piruett. Åh en piruett till. Bäst att flärpa lite extra med örat samtidigt som jag marsvinskvittrar medan jag backar runt i en cirkel. Tjoho! Det här går ju så löjligt bra! Häng med nu! Magen i backen, nu crawlar vi! Höger, vänster, sprattel! Om jag bara lyckas få till quickstepstegen samtidigt som jag ställer mig upp så ska ni få se på jackpottbelöning! Matte! Tjoho! Jag är hääääär borta! Nu kan du klicka och belöna så kommer jag och slår gorillatassarna i dina njurar. Okej?

Jag sa SITT. Bara SITT. Endast SITT. Helst i fotposition. Men det var liksom inte så noga egentligen. Det var just det däringa SITT som var fågeln i kråksången så att säga. SITT.

Rallylydnad med Snigel. Stånga mig. Kölhala mig. Dra mig långsamt upp och ner i en dramat. What was I thinking? För guds skull....





Foto: Leona Örtenberg 

söndag 4 oktober 2015

Världens bästa skogshuggarman

Idag tog vi en liten spontantur ut till bästa Emma och hennes goa hundar för att gå långpromenad. Våra hundar har träffats för träning ett par gånger innan men har aldrig varit lösa ihop vilket alltid kan bli spännande första gången. Särskilt när man har med en viss liten Snigel att göra. Snigels definition av hur man leker och beter sig socialt med andra hundar skiljer sig nämligen ganska så ofta från de allra flesta andra hundars definition. Snigel är ju som nämnt tidigare ganska så mycket "mest" och enligt henne själv väldigt mycket bäst. Och det är hon rätt värdelös  bra på att eh informera om. Högt och ljudligt faktiskt. Ganska så ofta. Hon menar liksom inget illa alls med sitt flängande och sina öronbedövande skall rakt i örat på alla hon passerar, men jag har full förståelse för att normalt funtade hundar inte tycker att detta är vare sig kommunikativt effektivt eller speciellt trevligt.

Nå, hur det nu var så hade vi fem mer eller mindre galna hundar som rejsade runt som små skållade råttor i skogen och flängde runt som små tokar. Ytterst trevligt. Minus Snigels öronbedövande vrål hon då och då lände var nödvändiga att ge upphov till.

Ungefär halvvägs in i turen hör vi ljud från en motorsåg. Kopplar hundarna och närmar oss en man i full skogshuggaroutfitt inklusive orange hjälm, visir och handskar. Hundarna såg rätt skeptiska ut och snabbt som attan stängde mannen av motorsågen och tog av sig hjälmen trots att vi fortfarande var långt ifrån. Han såg genast att ett par av hundarna såg lite tveksamma ut när vi skulle till att passera. Vi började prata med honom och för att avdramatisera det hela gick han på eget bevåg fram och gav oss varsin kram för att "visa hundarna att vi är okej med varandra". Sen satte han sig på huk, tog av sig handskarna varpå Fisk och Snigel formligen slängde sig över honom i glädje och hälsade halvt ihjäl honom. Han pushade ingen, han tjatade inte på någon utan var bara bra liksom. Världens bästa skogshuggarman sa tjejerna i kör och hälsade lite till. Mycket pedagogisk hundmänniska nickade mattarna i samförstånd medan vi diskuterade allt mellan himmel och jord med den trevlige mannen medan hundarna lugnt stod bredvid. Mycket odramatiskt helt enkelt!

På vägen tillbaka passerade vi honom igen och Snigel (som på äkta bergervis annars gärna vrålskäller sig hela vägen fram till folk) kunde glatt gå lös vid min sida utan minsta ansatts till att ge mannen en bergeravhyvling. Fisk hälsa på honom som vore han en gammal vän och alla var så coola.

Lite längre fram mötte vi ett svampplockargäng. Även de var löjligt pedagogiska och hälsade så fint på hundarna som i sin tur skötte sig exemplariskt och hånglade beskedligt upp de som befanns sig i upphånglingshöjd. Må så vara att mina tjejer är sociala i vardagen och väldigt trevliga mot de allra allra flesta, men möten med främmande i skogen har alltid varit vår akilleshäl. Man liksom går och går och det är bara vi och så helt plötsligt, efter en timme av bara vi så är där någon mer som kommer klampandes. Inte alls okej brukar tjejerna vråla i kör och både ser och låter allt annat än trevliga. Så det här var oerhört nyttigt för oss alla och jag är så mäkta stolt över hur tillitsfulla och goa mina tjejer är.

Det blev en fantastiskt härlig promenad på 3,5 timme inklusive bad för somliga. Härligt sällskap, underbart väder och så vidare och så vidare!

Tack Emma, Arrac och Yxa för en toppendag!



















fredag 2 oktober 2015

En stilstudie i säkerhet

Det där med att ha hundar som liksom är sådär mest glada, mest överjävliga och framförallt mest lyckliga och allra mest fullkomligt livsfarliga är liksom inte så där eh mest bäst alla dagar i veckan. Särskilt inte när alla dessa fantastiska egenskaper sammanfaller samtidigt när man befinner sig mitt ute i skogen och hela sammanfallet slutar med att man sitter ensam på en stubbe mitt ute i ingenstans och stirrar upp i himlen medan tårar och blod rinner. Näsblod. Massa sådant. Överallt. Och inte en endaste näsduk i sikte.

Fiskprylen bestämde sig för att bli sådär allra mest glad och lite klämkäckt skalla mitt näsben allt vad hon kunde med sitt skallben i ett vältajmat glädjeskutt. Aj. Väldigt mycket aj. Sen lite mer aj och nu 36 timmar senare kan jag konstatera att det fortfarande är aj.

Att bästaste Fru (gudmor till alla barnen) lämpligt nog kom på att jag ju strax fyller lårbensbrott år och tydligen behöver få present kändes kanske inte alls sådär väldans tokigt tills smsen började hagla. Tydligen är det detta jag får välja på i år.....











Nåja, med tanke på eh omständigheter och händelser och så vidare är det väl egentligen väldans tur att någon åtminstone tänker på min säkerhet. Jag gör ju det bevisligen inte. Trots allt har jag vanligtvis fler blåmärken per kvadratcentimeter än där finns sand i öknen, jag stukar regelbundet fötterna bara genom att stå upprätt och jag har lyckats med bedriften att bryta revbenen genom att ramla på en dammsugare. Så det kanske helt enkelt är tur att någon faktiskt försöker se till så att jag inte slår ihjäl mig så fort jag kliver ur sängen. 

Vid närmare eftertanke vore en sådan här kanske mer lämpligt egentligen....