tisdag 26 maj 2015

Den hänger och dinglar i takkronorna

Jag har bestämt mig för att blicka framåt. Att vara positivt. Att förbli hoppfull. Ja, det har jag bestämt mig för. Snigel också. Framförallt hoppfull. Mycket hoppfull. Alltså full av hopp. Flera meter av hopp till och med.

För ja, the tjoho is still going strong! Sen hon piggade på sig efter gastron har hon bara blivit piggare och galnare för varje minut. Så pigg så att hon knappt kan sitta still och så galen att jag verkligen känner igen min fina tokiga lilla Snigel igen.

Som ni märker så svänger det ganska så rejält det här med Snigels hälsa. Det är upp och ner och sen lite lite upp för att sedan peka rakt neråt. Och det är inte för att jag hittar på. Det är det faktiskt inte. Men faktum kvarstår att de diagnoser hon har fått hittills är såpass ovanliga att man egentligen inte vet så himland mycket om dem (de finns liksom inte ens med i något diagnosregister hos vare sig veterinärkliniker eller försäkringsbolag) mer än att det liksom inte är så bra. Och jag känner mig fullständigt förvirrad över vad jag ska tro om alltihopet. Men just nu så väljer jag att titta på fröken TurboSnigel som är i princip lika sprakig som hon var innan jag ens visste att hon var sjuk. Fullständigt galen, tokig och megaknäpp är vad hon är och hennes hysteriska poopande har till och med det lugnat ner sig ett par omgångar den senaste veckan. Så tjoho på det säger jag och bestämmer mig för att vi just nu ska vara tokoptimister och satsa på att tidigare prover helt enkelt har varit fel eller att medicineringen har hjälpt. För just nu, förutom den hysteriska hungern och den katastrofala pälsen, har jag ärligens svårt att betrakta henne som sjuk.

Nu i veckan väntas provsvaren från gastron. Jag vet väl innerst inne att det nog inte kommer att göra henne friskförklarad. Det gör det nog säkerligen inte. Men oavsett. Just nu är hon pigg. Jätte pigg! Sa jag föresten att hon var pigg? Alltså känner jag mig hoppfull ändå. Jag gör faktiskt det. För just nu, om jag tänker riktigt ordentligt, så är hon inte ett dugg sämre än vad hon var vid den här tiden för ett år sedan. Innan jag visste att hon var sjuk. Tvärtom så är hon bättre med en mer stabil mage och minimalt med kräkningar och annat urkigt.

Alltså tänker vi fira den här nya optimist och tjohokänslan genom att börja agilitykurs nästa vecka. Det var liksom över ett halvår sen som vi fick lägga ner agilityn, då på grund av rygg och senskador och den däringa tråkiga koppelvilan vi ägnade oss åt. Sen dess har jag liksom inte känt att det har varit någon mening med. Hittills har det liksom inte verkat vara agility jag alls ska få pyssla med med tanke på Lushundens kroniska agilityaversion och sen trassnigel. Men nu, nu ger vi oss på det igen och tjohoar så länge det bara går. Så det så. För det har vi bestämt. För vad än provsvaren säger så kvarstår faktumet att den där prylen som hänger och dinglar i takkronorna återigen är pigg. Som tusan.





Duktiga Emma Hammar som tagit bilderna

tisdag 19 maj 2015

Hipp Hipp...

...Hurra! För världens allra bästaste mommo idag! Lyckliga lyckliga knasmuppar som haft den allra mest fantastiska toktur att ha mig till matte och på det lilla finurliga viset lyckas snirkla till sig världens allra bästaste mommo. Sa jag att hon var världens bästaste? Jo, tänkte väl det. 

Hur som haver så fyller världens bästaste mamma och mommo år idag. Inte jätte många år. Och inte jätte lite år. Men sådär alldeles lagom med år. Så många år fyller hon. Och det måste såklart firas! 

Stort grattis bästaste du! 










onsdag 13 maj 2015

Gastro nummer 2 - check!

Liten Snigel är hemma igen! 

Tidigt igår morse lämnade jag av den lilla prylen på Bagis. Den lilla prylen tuffade glatt in i receptionen, flärpte lite med öronen och viftade lite förväntansfullt med svansen innan hon slog sig ner på golvet framför mig. Sedan ägnade hon en kvart åt att försöka trixa till sig lite snask. För Snigelmagen var hungrig. Väldigt hungrig. Nu är den visserligen alltid hungrig men särskilt hungrig är den när matte inte ens gett den någon mat. Hur som, glad och flärpig var hon tills vi kom in på ett rum. Där anades det oråd och jag såg så väl hur en viss Snigel mindes exakt vad som hade hänt efter senaste besöket i just detta rum. Men ändå travade hon efter sköterskan, om än lite tvekande och med ett par försök att rymma tillbaka till mig. Sen promenerade jag ut ur kliniken med det värsta man kan ha i handen - ett tomt koppel. 

Men faktum är att mitt hjärta kändes lättare än vad jag hade föreställt mig förra veckan. Det är nämligen så att sedan vi satte ut Azateoprimet förra tisdagen så har Snigel gått från en ynklig liten pryl med tvivelaktig livskvalite till att bli nästan helt sig själv igen! Efter 36 timmars medicinfrihet så började hon pigga på sig. Efter ytterligare 12 timmar så stod hon och hoppade jämfota vid grinden på jobbet så fort någon tittade på henne. I helgen har hon rejsat runt på landet med de andra och inte tagit en enda Snigelotypisk mikropaus. Hon har sprattlat, tjohoat och varit nästan som hon ska. Hon har till och med tränat agility en sväng. Visst, galet hungrig, tokpoopig och lite sådär pälsmässigt otjusig är hon ju. Hon är ju inte frisk. Men hon är tillbaka till hur hon varit innan Azateoprimet. Och det gör mig själaglad. Att det visst var medicinen. Själaglad att få se henne tjohoa runt. 

Därför var hjärtat inte så fruktansvärt tungt när jag backade ut från Bagis parkeringsplats. 

I eftermiddags ringde veterinären och meddelade att Snigel var klar att gå hem. Flera biopsier av mage och tarm är tagna och skickade på analys. Rent makroskopiskt kunde hon vare sig säga bu eller bä, mer än att hon inte såg något omedelbart katastrofalt avvikande. Mer än att tjocktarmsväggarna känns något förtjockade, men det visste vi ju. Självklart vet jag att det är enorm skillnad på vad man ser makroskopiskt jämfört med mikroskopiskt. Och bara för att något ser ok ut med blotta ögat så behöver inte så vara fallet. Men jag kan inte låta bli att känna mig hoppfull. Jag hade nämligen förväntat mig att hon vid det här laget skulle se ut som ett slagfält inombords. Ett, för blotta ögat, ytterst synligt ulceröst slagfält. Men inte. I varjefall inte för ögat. Så nu väntar vi lite till på provsvar och nya beslut helt enkelt. Men jag kan inte låta bli att känna mig lite hoppfull igen. 

Så nu ligger jag under ett duntäcke med en nybadad, darrande liten Snigel tätt emot magen som då och då får små otäcka hostanfall efter att ha varit intuberad. Hon luktar lite svagt av allehanda snusk och operationssal på de ställen jag inte kom åt att tvätta. Men vem bryr sig? Hon är hemma igen, vi har klarat ännu en vecka sen sist. Och jag tänker försöka att bli optimist igen. Ännu en gång. 


onsdag 6 maj 2015

Is this is it?

När man tror att man nästan nått botten så visar det sig såklart att det finns ett par källarvåningar till att utforska. Idag ringde äntligen veterinären. Och det samtalet gick väl inte alls så som jag hade hoppats. Jag hade så innerligt hoppats på att det skulle vara självklart att det var nya medicinen som gjort så att Lycka mår dåligt. Särskilt eftersom hon i måndags visade sig ha väldigt förhöjda levervärden mot hur fina de varit för en månad sedan. Men nej. Så självklart var det visst inte.

Visst. Levervärdena kan förklara en del av hennes dåliga mående. Absolut. Men inte tillräckligt. Det förklarar inte varför hon har blivit så mycket sämre i magen att hon måste ut nattetid. Det förklarar inte att hon poopar slem och slaffs mest hela tiden. Det gör det inte. Övriga värden såg bra ut. Ingen anemi, normala gallsyrevärden. Alltså är det, enligt veterinären, mest troligt att det är sjukdomen som stormar fram i allt högre tempo. Och ännu mer troligt att medicineringen hittills inte har gett den effekt vi hade önskat. Vilket innebär att det inte finns så mycket kvar. Det vi inte har provat i medicinväg är Atopica. Cellgifter. Men veterinären vill allra helst undvika detta eftersom hon har haft riktigt dåliga resultat i form av grava biverkningar på just mag- och tarmpatienter. Så allra allra helst inte. Och jag håller med. Så vad gör vi nu? Hon kan inte ha det som hon har det nu. Det går inte. Inte under en längre tid. Alltså sätter vi ut senaste medicinen. Förhoppningsvis mår hon kanske något bättre av den. Förhoppningsvis. Men sen då? Alternativen är inte många. Faktum är att det knappt finns några. Sätta ut all medicin och hoppas på det bästa? Utan medicin kommer hon sannolikt att krascha helt. För även om kortisonet och dipentum inte verkar ha gjort några underverk har det ändå hållt henne diarré och kräkfri i många månader. Vilket hon inte var tidigare. Så något har ju hänt. Vill jag se henne må som hon gör just nu och dessutom lägga till ännu sämre mage samt kräkningar på listan över symptom? Nej. Vill jag att mitt sista minne av henne är att se henne utmärglad, lealös och uppkopplad till dropp på IVA? Nej.

Inflikar här ett förtydligande om Lyckas mående just nu; för att vara henne så mår hon inte ett enda dugg bra. Det gör hon inte. Men för den utomstående som ser henne så tror man inte att hon är sjuk. Inte ens nu. Bara så att ingen får för sig att hon ligger utslagen på sidan och chipandas i sin egen avföring mest hela tiden. Än så länge är vi inte på den nivån att det är oetiskt (eller djurvälfärdsmässigt fel) att låta henne fortsätta få finnas ett tag till. Än så länge. 

Hon kommer aldrig bli frisk. Jag vet det. Hon kommer aldrig bli särskilt gammal. Jag vet det också. Men just nu klarar jag inte av att fatta det beslutet. Beslutet att det ska få ta slut. Det går helt enkelt inte. Inte just nu. Inte utan att med säkerhet veta att det verkligen inte finns något mer att göra. Och veterinären förstår mig. Även om hon med all tydlighet informerat mig om att det inte vore det minsta oetiskt eller fel att låta det ta slut redan idag. Hon förstår mig och verkar själv inte vara redo att helt ge upp än så länge. Så länge jag bedömer att Lycka är i skick att klara av det. Men jag vet att jag egentligen bara köper oss tid.

Så vad gör vi då? Jo. Vi gör en ny gastro-rektoskopi redan nästa vecka. För att se hur det verkligen ligger till. För att få ett svar på hur pass snabbt sjukdomsförloppet är. För att få veta om hon verkligen har blivit sämre eller om det faktiskt är medicinen som gjort det. För att få veta om det finns något kvar att kämpa för eller om det helt enkelt måste få ta slut. Jag behöver mer information. Jag behöver mer svar. Jag behöver någonting att gå på för att klara av att fatta ett beslut. Vare sig beslutet är att låta henne få tuffa på så länge hon är okej eller om beslutet måste vara slutet. Jag måste veta att det är okej att låta henne få hänga med oss ett tag till. Att det är försvarbart. Jag måste få veta om det inte är det.

Jag vet att jag egentligen bara undviker det oundvikliga. Jag vet det. Innerst inne. Men jag kommer aldrig kunna leva med mig själv om jag bara låter det ta slut utan att veta om det verkligen verkligen behövde ta slut just där och då. Jag vet att det mest är för min skull. Jag vet att jag är egoistisk i det här. Jag vet att för Lyckas del så spelar det kanske inte så stor roll om hon får leva dagar, veckor eller månader till. Det kanske inte gör det. Jag vet också att jag borde sätta henne först. Men jag vet också att Lycka är en fighter. Jag vet att hon inte ger sig i första taget. Vad det än gäller. Jag vet att hon klarar av att gå igenom ännu en sån här undersökning. Jag vet det. Och jag vet att det, för hennes del, visst spelar roll om hon får tjoho några minuter, dagar, veckor eller månader till. Det vet jag.

Alltså räknar jag med fasa ner till tisdag nästa vecka då Lycka lämnas in på Bagarmossen för att sedan genomgå undersökningen på onsdag. Sedan väntar vi. Igen. Och fattar beslut. Och hatar orättvisan.

Man ska inte behöva sitta och planera vart, hur och av vem ens 22 månaders "valp" ska avlivas. Man ska inte behöva sitta och planera om man vill ha allmän eller separatkremering. Man ska inte behöva sitta och fundera på vilket halsband och vilka leksaker som ska få följa med vid slutet. Det ska man fan i mig inte behöva göra. Det är inte fair. Inte någonstans. Men dessa tankar har förföljt mig sedan november 2013 när jag fick Snigels allra första dödsdom (ja, hon har ju haft ett par). Och jag har fortfarande inte klarat av att tänka tanken hela vägen runt. Jag vet fortfarande inte vad jag ska göra när den dagen kommer. För det är helt enkelt inte en okej sak att behöva planera för sin valp.








söndag 3 maj 2015

Återvändgränd

Jag har börjat ana ett mönster här i bloggen. Jo det har jag faktiskt. Ett mönster som innebär att det blir bloggpaus när något tråkigt händer. Först bloggpaus på grund av det tråkiga och sedan mera paus där jag känner att jag inte orkar skriva om något tjohoigt innan jag avhandlat det tråkiga. Ett mönster liksom. Så nu tänkte jag avhandla det tråkiga. Jag vet inte om det någonsin blir något mer tjoho.

Snigel mår sämre. Väldigt mycket sämre till och med. För en dryg månad sedan var hon, trots tilltagande pälslöshet och abnorm kortisoninducerad aptit, alldeles utomordentligt galen och tjohoig så det tjongade om det. Precis som hon alltid varit med andra ord. Glad. Sprattlig och toksprakig i alla hörn. Trots medicinering. Även om jag vet att hon är fenomenal på att dölja sina symptom och eventuell smärta så kunde jag med lätthet säga att hon hade livskvalité. Ganska mycket så.

Men nu har det förändrats. För tre veckor sedan satte vi som nämnt i tidigare inlägg in en ny immunosupprimerande medicin. En medicin som jag visste kunde medför ganska allvarliga biverkningar så som till exempel anemi och leverskador.

Och nu känner jag inte längre igen min Snigel. Inte alls. Tappat än mer päls. Tappat muskelmassa. Tappat orken. Tappat tjohoet. Tappat glädjen. Tappat flärpet. Mjällig, torr och fnasig i huden. Hon är trött. Så trött att hon tar mikropauser nästintill hela tiden och lägger sig ner. Sover gör hon inte på dagtid. Det har hon inte ro i kroppen till. Men alltsomoftast kan man se hur ögonen trillar ihop när hon sitter upp för att sedan plötsligt försöka rycka upp sig igen. Spraket och glittret i ögonen är borta. Hon svarar inte längre på tilltal om hon inte tror att du har mat i fickan. Hon är flåsig och flämtig. Poopar uppemot 13 gånger per dag och har senaste veckan haft två skov med kräkningar och riktigt dålig mage efter att ha ätit renben (som hon klarat fint de senaste månaderna). Sackar efter på promenaderna. Vill inte gosa eller klänga på mig som hon alltid gjort. Det är bara tankar på mat som snurrar i hennes huvud. Men allt som oftast ser hon faktiskt mest ganska moloken och illamående ut. Just nu känns det inget vidare. Just nu har vi inget tjoho. Just nu har hon ingen livskvalité. Och det känns för jävligt.

 Riktigt jäkla för jävligt. Och ja. Nu svär jag. Jag gör faktiskt det. Men helst vill jag bara ställa mig och skrika. Skrika om världens orättvisa. Skrika tills lungorna imploderar och förbanna vad det nu är som gjort att just min Lycka är så Olycksdrabbad. Varför just hon? Varför denna fantastiska pryl som jag haft i mitt hjärta sen innan hon ens blev född. Varför? Varför måste hennes liv rinna ur mina händer innan hon ens har hunnit leva ett liv? För leva. Det har hon knappt hunnit med. Hon är inte ens 22 månader gammal men har levt med en olycksbådande skugga runt hörnet nästan hela sitt korta liv. Varför? Varför kan hon inte få vara frisk? Varför kan jag inte få sitta här och planera roligheter för vår framtid? Så oändligt många frågor. Så oändligt mycket bitterhet. Så oändligt mycket sorg och smärta bultar i min bröstkorg. Varje andetag. Varje blick. Det gör så ont.

Och jag vill inte. Jag vill inte behöva fatta några beslut. Jag vill att den här nedåtgående spiralen bara ska vara en biverkning av medicinen. En biverkning som raskt flaxar iväg på rappa vingar så fort vi slutar med medicinen. Och att det då visar sig att medicinen gjorde underverk under tiden. Men jag vet att det bara är önsketänkande. För jag tror inte att det här är en biverkning. Jag tror tyvärr inte det. Jag tror det är sjukdomen som jagar fram i allt snabbare takt.

För nu är jag inte längre optimist. Optimismen är slut. Helt. Man orkar bara ägna sig åt sådant så länge, innan man inser det fruktlösa i ens naiva hopp. För jag tror vi börja närma oss en återvändsgränd.

Imorgon ska vi ta nya prover. Prover som kommer att visa huruvida hon drabbats av biverkningar i form av anemi och/eller leverskador. Prover som jag tror kommer att vara normala. Prover som kommer att visa på att hon inte drabbats av biverkningar men istället på att medicinen helt enkelt inte fungerar. Det ska vi göra imorgon.