Ledsen

Idag är det ingen bra Snigelkänslodag. Ingen bra dag alls faktiskt. Hennes poopande har å det senaste blivit värre. Mycket värre. I snitt poopar hon nånstans mellan 9 och 13 gånger per dag. Poopandet föregås alltid av något som mest liknar hysteri där hon från ingenstans kastar sig ut i kopplet och panikpoopar. Det är som att hon blir paniknödig, från ingenstans. Konsistensen är det inget fel på. Den är perfekt. Men ack så mycket. Och så ofta. Särskilt i relation till vad hon äter (renkött). Och jag kan bara inte låta bli att faktiskt bli arg varje gång det händer. Varje gång hundstackarn poopar. Arg för att det blir en så tydlig påminnelse om att hon faktiskt är sjuk. Arg för att större delen av min vakna medvetna tid går åt till att räkna och mentalt loggföra hur ofta min hund poopar och fundera kring om det just denna gång finns några yttre omständigheter som förklarar varför hon hunnit med att poopa fyra gången mellan klockan 07:23 och 07:39. Den tiden borde ägnas åt något annat. Som att skriva träningsdagbok eller träna något roligt till exempel. Det är vad tiden borde ägnas åt. Normala hundaktiviteter.

Nu var det 5 veckor sen senaste B12 injektionen. Hon skulle egentligen fått den för en vecka sedan. Passade på att ta B12 och folsyra prov innan injektionen. Sist hon provtogs låg hon nånstans kring 550 (övre referensvärdet är 599). Bra med andra ord. Mem idag visade hon sig nästan ha halverat det värdet. Hon ligger fortfarande inom referensen. Men lågt för en hund som får injektioner. Och det oroar mig enormt att det gått ner så snabbt. Hon tar liksom inte upp det själv via kosten alls känns det som. Det bara passerar. Det i kombination med den enorma poopmängden samt viktnedgång  får mig verkligen att inse att allt nog mest bara passerar rakt igenom henne. Viktnedgången har jag initialt varit nöjd över eftersom hon lade på sig ett kilo i samband med koppelvilan. Sen oroade jag mig för att hon skulle gå upp av kortisonet. Men så är inte fallet. Visst, hon rör sig betydligt mer och obehindrat tack vare kortisonet och far runt som en dåre, och det påverkar ju såklart vikten. Men jag är ändå orolig. Väldigt orolig och börjar få svårt att förbli positiv. Positiv till vad liksom? Positiv till att den där bibdväven som äter upp hennes mage och tarm helt plötsligt kommer att sluta med det? Positiv till att hon bara sådär kommer att börja ta upp näringsämnen och fånen normalt fungerande tarm igen? Jag vet ju innerst inne att det inte kommer att hända. Jag vet ju det. I bästa fall kan vi sakta ner förloppet. I bästa fall. Men jag vet ju ändå vart det barkar hän. Ärrvävnad fyller ingen vidare bra funktion när det kommer till matsmältning och upptag av viktiga näringsämnen. Det gör ju inte det. 

Det enda positiva för dagen är att hon inte har något blod i sin avföring. Det är bra. Det tyder på att kortisonet i varjefall har gjort nytta vad gäller inflamationen. Och folsyran har faktiskt gått upp sen sist, men det förklaras nog främst av att jag inte har trappat ner på den alls och att hon nu får dagligt tillskott. 

Men ändå. Jag är så ledsen. Försöker att inte tänka på framtiden som något annat än rosa fluffiga glittriga moln där jag och Snigel tjoar oss fram tillsammans. Men det är svårt. Svårt när man är ledsen.