måndag 23 mars 2015

SM i trötthet

Trött. Tröttare. Tröttast. Ett tillstånd som,för de flesta här i familjen mupphund, är ytterst obekant. Ett tillstånd vi liksom inte riktigt vet hur vi ska hantera eftersom de inträffar så sällan. Som solförmörkelser till exempel. Den visste vi inte heller hur vi skulle hantera alltså gjorde vi helt enkelt inte det. Trötthet faller under samma princip. Vi sysslar inte så ofta med sådant så vi är tyvärr ganska så otränade, därför är det fullt möjligt att vi just nu gör det här helt fel. Men efter helgens freestyle & htm-kurs ligger jag nu avslagen i soffan. Snigel ligger utspilld på golvet, Lus har kraschat upp och ner i soffan och somnat i vinkelvolten medan Fisk alternerar mellan att ligga klistrad som ett frimärke på eller under sängen. Än så länge känner jag att vi gör skapligt bra ifrån oss gällande tröttheten. Visst har Snigel tjohoat in öronen i takkronan ett par gånger och jag har bara varit tvungen att resa på mig och städa lite nån minut eller åtta. Men jag tycker ändå att det artar sig. Man kan ju inte vara bäst på allt på en gång menar jag. 

Vidare uppdatering av superhelgen kommer när vi inte är fullt så koncentrerade på att träna på att vara trötta. 


fredag 20 mars 2015

HD-kaka

Jag och bästa gudmor slog vad. Vad om fiskens hd-status i brist på annat väsentligt att slå vad om. Förloraren skulle bjuda på HD-fika. Det är sånt som vi pysslar med. Vadslagning och fika. Och somliga av oss ägnar oss tydligen även åt bakning. 

Jag vann! Alltså vankades det HD-fika. 

Har odjuren världens bästa gudmor? Jajamen. Har jag världens bästa bonusfru? Jajamen. 




Lite mer positivt

Lite fler positiva nyheter. Finaste Fisken är även HD och ED fri likt Snigelsyster! Nu blev jag lite glad igen faktiskt.  Alltså är hela kullen fri eftersom bror Origo nyligen röntgades med samma resultat.







onsdag 18 mars 2015

Ledsen

Idag är det ingen bra Snigelkänslodag. Ingen bra dag alls faktiskt. Hennes poopande har å det senaste blivit värre. Mycket värre. I snitt poopar hon nånstans mellan 9 och 13 gånger per dag. Poopandet föregås alltid av något som mest liknar hysteri där hon från ingenstans kastar sig ut i kopplet och panikpoopar. Det är som att hon blir paniknödig, från ingenstans. Konsistensen är det inget fel på. Den är perfekt. Men ack så mycket. Och så ofta. Särskilt i relation till vad hon äter (renkött). Och jag kan bara inte låta bli att faktiskt bli arg varje gång det händer. Varje gång hundstackarn poopar. Arg för att det blir en så tydlig påminnelse om att hon faktiskt är sjuk. Arg för att större delen av min vakna medvetna tid går åt till att räkna och mentalt loggföra hur ofta min hund poopar och fundera kring om det just denna gång finns några yttre omständigheter som förklarar varför hon hunnit med att poopa fyra gången mellan klockan 07:23 och 07:39. Den tiden borde ägnas åt något annat. Som att skriva träningsdagbok eller träna något roligt till exempel. Det är vad tiden borde ägnas åt. Normala hundaktiviteter.

Nu var det 5 veckor sen senaste B12 injektionen. Hon skulle egentligen fått den för en vecka sedan. Passade på att ta B12 och folsyra prov innan injektionen. Sist hon provtogs låg hon nånstans kring 550 (övre referensvärdet är 599). Bra med andra ord. Mem idag visade hon sig nästan ha halverat det värdet. Hon ligger fortfarande inom referensen. Men lågt för en hund som får injektioner. Och det oroar mig enormt att det gått ner så snabbt. Hon tar liksom inte upp det själv via kosten alls känns det som. Det bara passerar. Det i kombination med den enorma poopmängden samt viktnedgång  får mig verkligen att inse att allt nog mest bara passerar rakt igenom henne. Viktnedgången har jag initialt varit nöjd över eftersom hon lade på sig ett kilo i samband med koppelvilan. Sen oroade jag mig för att hon skulle gå upp av kortisonet. Men så är inte fallet. Visst, hon rör sig betydligt mer och obehindrat tack vare kortisonet och far runt som en dåre, och det påverkar ju såklart vikten. Men jag är ändå orolig. Väldigt orolig och börjar få svårt att förbli positiv. Positiv till vad liksom? Positiv till att den där bibdväven som äter upp hennes mage och tarm helt plötsligt kommer att sluta med det? Positiv till att hon bara sådär kommer att börja ta upp näringsämnen och fånen normalt fungerande tarm igen? Jag vet ju innerst inne att det inte kommer att hända. Jag vet ju det. I bästa fall kan vi sakta ner förloppet. I bästa fall. Men jag vet ju ändå vart det barkar hän. Ärrvävnad fyller ingen vidare bra funktion när det kommer till matsmältning och upptag av viktiga näringsämnen. Det gör ju inte det. 

Det enda positiva för dagen är att hon inte har något blod i sin avföring. Det är bra. Det tyder på att kortisonet i varjefall har gjort nytta vad gäller inflamationen. Och folsyran har faktiskt gått upp sen sist, men det förklaras nog främst av att jag inte har trappat ner på den alls och att hon nu får dagligt tillskott. 

Men ändå. Jag är så ledsen. Försöker att inte tänka på framtiden som något annat än rosa fluffiga glittriga moln där jag och Snigel tjoar oss fram tillsammans. Men det är svårt. Svårt när man är ledsen. 

måndag 16 mars 2015

Utan underställ i mars

Ibland inser man att man glömt att lära hundar viktiga saker. Närmare bestämt livsviktiga saker. Särskilt när det är mars månad, minusgrader och nästan mitt i natten och man glömt att ta på sig understället.

Livsviktiga saker som jag nu bittert inser att jag borde lärt hundarna är saker som att till exempel kunna öppna dörrar. Gärna balkongdörrar. Helst gammelmodiga sådana med låshasp. Ja, helst sådana borde jag ha lärt dem att öppna. För det hade varit ytterst andvändbart precis just nu tänker jag. Eftersom jag glömde mitt underställ, det är mitt i natten, minusgrader och mars månad. Så precis just nu hade det varit suveränt bra om hundarna faktist hade kunnat öppna balkongdörren. Det hade det verkligen varit. 



ZeroDC sele - en ypperlig ursäkt till att bränna pengar

Innan jag skaffade hund så hade jag illrar. Innan jag skaffade illrar så hade jag mig själv. Vad dessa saker har gemensamt förutom att de tar tid, har en väldans massa åsikter och helt enkelt är ganska så himla bra? Jo, för min del har de inneburit en fantastiskt bra ursäkt för att få lov att shoppa. Som yngre och djurlös så behövde jag såklart tröstshoppa en himlans massa saker just för att jag var djurlös. Som illerägare behöver man ju shoppa ännu mera, det säger sig ju självt. Både för att odjuren faktiskt behöver en halv miljard saker men även för att det faktiskt ibland kan behövas lite tröstshopping när de just revirpoopat på den nyinköpta mattan, lekt chickenrace med de dyra prydnadssakerna som stod så säkert högst upp på köksskåpen, samt planterat om den där garderobsblomman jag släpat med mig genom halva världen i tolv år. I sådana lägen behövs det mycket shopping. När det kommer till hundarna så behövs det även där shopping. Mycket shopping. Det finns ju så mycket saker de behöver. Verkligen. Att köpa fina saker till hundarna är så infernaliskt roligt. Ingen tröstshopping här inte utan bara ren nöjesshopping. För all shopping till hundarna känns alltid motiverad. De måste ju ha just det där just då. Något annat är otänkbart.

Min hundshopping är däremot kanske något mera riktad än min tröstamigsjälvshopping jag tidigare bedrev. Hundsaker måste ju vara funktionella. Snygga. Hållbara. Och sa jag funktionella? Och snygga? Och helst rosa. Och visst har jag shoppat saker som inte varit något av ovanstående. Ganska mycket sådant faktiskt dessutom. Men däremellan har jag hittat saker som jag verkligen känner att jag inte skulle kunna leva utan som hundägare. Så jag tänkte helt enkelt att jag skulle dela med mig lite av mina absolut bästaste hundprylar.

En av dessa saker är mina ZeroDC Shorter selar. Oj vad jag älskar dem! Suverän passform vilket bara det är ganska så chockartat med tanke på hur galet tokigt mina hundar är konstruerade. Alla tre. Inget skav, fria armhålor, inga breda konstiga bröstplattor som skaver. Hållbara till tusen. Vet inte hur många gånger jag tvättat dem i tvättmaskinen än så länge och de ser fortfarande ut som nya. Jag vet heller inte hur många gånger jag fått montera ut en halv sele ur munnen på Snigel när hon hänger fast i Lus som en blodigel mitt i ett av deras grävslingsmangel. Använder dem oftast ihop med midjebälte och expander när vi canicrosspowerwalkar eller vad man nu ska kalla det vi gör för något. Kul är det i varjefall. Men de fungerar ju lika bra när vi är ute och springer eller promenerar eller den enda gången vi åkte skidor i år (en kombination av akut svanskotetrauma samt brist på snö såg effektivt till att det endast blev en enda skidårkardag, vilket med tanke på den eftervarande konvalescensen kanske ska ses som tur.) och jag planerar att använda dem när vi provar oss på vårens nya aktivitet: kickbike.  Enkla att trassla på även mina hundar som mest beter sig som sololjemarinerade ålar när det är dags för någon form av påklädning. Kort och gott. Jag älskar dem. Jag gör verkligen det. Innan Fisk fick sin egen ZeroDC så hade jag en annan kortare dragsele till henne, efter tjugo meter så lät hon som ett frustande ånglokomotiv i motvind och kunde knappt få luft när hon låg på i selen. I den här selen låter hon som en väloljad sommarbris. Alltså inte alls. Dessutom är de ju snygga. Riktigt snygga.













söndag 15 mars 2015

Somliga var väldans billiga när det var dags för hemfärd


Igår hittade vi världens mysigaste långrunda. Idag kände jag att den långrundan inte var lång nog. Alltså gjorde vi helt enkelt långrundan ännu längre. En och en halv mil blev det i det fantastiska vädret. Denna runda är suverän eftersom terrängen är så blandad. Stora grusvägar, små skogsstigar, kalhyggen, träningstravbanor för havremopeder, lövskog, taggig barrskog, små grusvägar, strandstigar och mossiga berg. Perfekt helt enkelt. Men det allra bästa är att man kan gå nästan hela rundan utan att träffa på en enda människa. Det är nästan det allra bästa. 

Eftermiddagen rundades av med en vända till klubben som innehöll delvis bra träning med inslag av nästintill katastrofalt misslyckad träning. Somliga var väldans billiga när det var dags för hemfärd, somliga andra var sanslöst dyra. Vem som var vad kan ni försöka er på att gissa. Men kan skvallra om att kvällen innehöll en joggare, långa avstånd, full fart och en hel bytta med "skit på dig matte". 

Bortsett från det så var det ett härligt avslut på ännu en fantastiskt bra hundhelg.

Och oh! Nästan häftigast av allt är att jag för första gången på ungefär för evigt lyckats använda leksaksbelöning på Lus utan att den dog. Lusen alltså. Eller ja, egentligen är det ju godbitar men fiffigt kamouflerade till en aktiveringsleksak som egentligen är en kamouflerad leksak. Eller något åt det hållet. Bollformad är den i varje fall och det närmaste Lus frivilligt tidigare varit en boll är hennes egen svagt bollformade mage och balansbollen därhemma "Langa hit den för bövelen" vrålade Lusen. "Jajamen!" tjohoade jag och langade glatt över den utan ytterligare uppmaning. Gång på gång.