måndag 24 februari 2014

Gratulerade mig själv till väl utfört promblemlöseri

Snigel blev bandagefri idag. Tyvärr inte så kul som det låter. Bandagefri eftersom tån börjat se lite röd och svullen ut. Tån behöver alltså få sig en nypa frisk luft eller två. Alltså bandagelöst.

Detta betyder för snigels del att vi måste byta krage. Till en som är ungefär en decimeter längre än den förra. Detta innebär att snigels huvud nu är såpass tungt att hon knappt orkar lyfta det från golvet och när hon väl gör det så sitter huvudet mest och svajar lika planlöst som en kronärtsskocka ungefär.

Det tog tyvärr inte många minuter innan jag insåg att någon ändå varit framme och slickat på såret. Något om är absolut jätte förbjudet. Det tog inte så många fler minuter och krävdes inte heller något vidare högt IQ eller slutledningsförmåga för att inse att det inte var den trattade snigeln som var boven i dramat. Eller snoken i såret om man hellre vill det. Snoken, närmare bestämt långsnoken i såret var såklart LusHund som bestämt sig för att stjälpa till med lite sårvård. Fantastiskt.

Före detta illerägare som jag är så har man ju självklart ett arsenal av lösningar i bakfickan när problemet tagit nackskinnsgrepp på en och skunkat en i mitt mellan ögonen för umptiartonde gången. Ett arsenal av lösningar säger jag.

Alltså gjorde jag följande och gratulerade mig själv till väl utfört promblemlöseri och bjöd mig själv på en kaka:




I åtta minuter ungefär så var jag fladdermusexkrementsnöjd över mig själv och min eminenta problemlösningsförmåga. Jag åt även en kaka till för att fira.

Sen hittade jag det här:



Sen åt vi sparris. Alla tre. Matte tröståt även en kaka.

Sen vände jag upp och ned på jobbet för att leta fram ordentliga snokfällor. Ni vet sådana där gallerförsedda skräckinjagande prylar. Jag hittade inga.

Sen googlade jag lite om gipsvaggor på hund, ihopsydda mungipor, tåamputationer och blodförgiftning. Tänkte att det skulle vara bra att ha en till plan i bakfickan liksom. Bara utifall att liksom.

Sen kikade jag lite på det här med dubbla veterinärvårdsförsäkringar och kom fram till att det nog är bäst att ringa ett sånt samtal imorgon.




min lilla familj är så ytterst normal

I helgen försökte vi få till lite fina familjebilder. Du vet sådana där där matte sitter och ler lite försiktigt in i kameran med en hund på var sida som sitter fint och tittar rakt in i objektivet. Sådana bilder försökte vi få till. 

Men eftersom min lilla familj är så ytterst normal så går väl saker och ting kanske inte riktigt precis som tänkt. Men vad gör egentligen det? För det är ju precis så här vi faktiskt är! 

En genomtokig och fnittrig matte, en glädjesprattlande tokgalen Snigel samt en suicidal, djupt deprimerad LusHund som tycker att närkontakt alltid är av värsta graden.








Oj vilken hundig helg vi har haft!

Oj vilken hundig helg vi har haft! I lördags morse tog vi vårt pick, pack och tratt och åkte iväg till Lushunds syster Myggan med familj för en riktig myshelg.

Långa skogspromenader, spår, vin, vardagsrumsagility, god mat och trevligt sällskap av Myggmatte och snälla GrannTanten  samt sju hundar och en himlans massa tokfnitter och fniss. Vilken helg!

Och vilka duktiga, tokiga hundar vi har!

Gårdagen avslutades med en långpromenad med två kameror, tre mattar och sju hundar ute i vildmarken. Skrattkramp och desperata försök att få till lite bilder på alla tokhundarna.

Fler sådana här helger röstar vi för alla tre!