onsdag 29 januari 2014

En galen ponny med tandvärk

Det här med att helt plötsligt vara ägare av en hund med lite mer gas under tassarna är sannerligen en spännande upplevelse. Spännande och livsfarlig. Minst sagt. Och när jag säger gas under tassarna menar jag egentligen, självklart, mer fart och livsfara än en skenande hjord med bisonoxar.

När LusHund kommer skuttandes och sätter tassarna mot ens ben känns det ungefär som fyra små fladdrande fjärilar i en glasburk. Så känns det inte när Snigel kommer skuttandes. För det första eftersom hon sällan kommer skuttandes så mycket som hon egentligen kommer framdundrandes som en elefant i vild flykt från en skogsbrand. När hon sedan smäller tassen i låret känns det ungefär som att bli påkörd av ett ånglok. Med en vagnslast bestående av stenblock. Så känns det ungefär.

För att göra ånglokskrocken än mer spektakulär så lyckas hon alltid på något viss dundra in samma framtass på nästintill samma ställe på mitt arma stackars lår. Varenda gång. Detta har därmed resulterat i ett alldeles utomordentligt fantastiskt tjusigt blåmärke i form av en tass. En snigeltass. Som tur är för mig är det åtminstone framtassen hon använder som stötdämpare och inte gorillabaktassen med alla extra tår. Jag har på något vis fått för mig att det skulle om möjligt göra ännu mer ont.

En annan aktivitet Snigeldjuret är ytterst förtjust i är att vid all närkontakt börja bocka sig som en galen ponny med tandvärk. Detta bockande resulterar såklart oftast i att man får en hel Snigelskalle indrämd i den kroppsdel som är närmast. Eftersom detta oftast sker när man antingen har henne i knät eller sitter på golvet och febrilt försöker krama en sprak- och knasterfnittrit glädjetokig Snigel är det vanligtvis ansiktet som här agerar stötdämpare. Häromdagen lyckades hon till exempel ge matte en sådan smäll att jag såg både stjärnor och små tecknade blåmesar i flera minuter. Nu ett par dagar senare har jag såklart en tjusig blåklocka strax under ögat.

Den matchar åtminstone tokbra till mitt fina Snigeltass-blåmärke! Riktigt trist att det inte är bikinisäsong än på länge. Verkligen trist.


tisdag 28 januari 2014

Ett avslut, ett avsked

Idag är det lite känslosamt och sorgset.

Fick ett paket på posten, ett paket jag väntat på.

I paketet låg en vacker ask med Avantis tassavtryck, en tuss med hans fantastiska päls samt ett brev som rörde mig till tårar.

Älskade finaste Avanti som så hastigt gick bort den 10 december. Att få hålla hans tass i min hand och lukta på hans päls gjorde med ens hans bortgång så verklig. Jag visste ju att han var borta. Det gjorde jag, men eftersom det hände så plötsligt och så långt ifrån mig har det känts så overkligt att han inte finns mer.

Men nu vet jag. Nu har jag på ett vis fått ett avslut, ett avsked. Samtidigt som jag fått ett så vackert minne av honom. Ett minne jag alltid kommer ha med mig. För när minnet av hans björnlika tassar bleknar och när känslan av hans mjuka päls mot mina fingrar mattas ut, då kan jag bara öppna på asken och återigen minnas.

Nu vilar Avanti på den finaste plats man kan tänka sig och det känns så skönt att veta att han var precis lika älskad i sitt nya och sista hem som han var utav mig. Sov gott älskade Vav. Sov gott finaste du.

Ord räcker inte till för att tacka dig Marie för att han fick så stor plats i ditt hjärta. För att han fick det så bra och för allt du gjort för mig. Du är fantastisk, och jag vet att Avanti älskade dig lika mycket som du älskade honom.









måndag 27 januari 2014

Otroligt riskabelt att ha två spinnakers till öron

Så var det dags igen. Verkligen dags. Det går liksom inte att förneka hur pass dags det är att återigen ta tag i det här med Snigelöronen. Det går helt enkelt inte att låta bli att försöka göra någonting åt dessa extremt tyngdkraftsmotsträviga örontippar. Även om jag sa att jag inte skulle göra det igen För just nu är det bara färgen som ser till så att man inte missta henne för att vara en ökenräv.

Så här ser nämligen fröken Snigel ut just nu:


Visst är det ljuvligt ulligt och gulligt. Visst är det. Men när man har en snigel som redan förflyttar sig i en hastighet av 34 meter per sekund så känns det otroligt riskabelt att ha två spinnakers till öron. Jag vill ju helst inte att hon virvlar iväg halvvägs till Costa Rica. Helst inte.

Eftersom jag vid den senaste öronfixarkatastrofen, både här och här, gömde både lim och häftmassa i det svarta hålet här hemma blev jag tvungen att börja där. I det svarta hålet. Efter cirka tjugo minuters letande lyckades jag hitta textillimet. Jag hittade även tre trasiga headsets, fyra förbrukade batterier, två omaka strumpor och en påse mögligt hundgodis. Men det hör ju egentligen inte hit. 

Så, med limmet i högsta hugg gav jag mig på de bångstyriga öronen igen och denna gång lyckades jag få fast öronspets med öronbas utan att även kleta fast mina fingrar. Framsteg skulle jag vilja påstå. 

Öronen satt även fint ihop när vi vaknade morgonen därpå. Sen gick det över. Lim är helt enkelt fullständigt värdelöst i snigelöronkatastrofsammanhang. Det går inte. Att sedan ta bort intorkat lim. Ja, om någon har nått knep som inte involverar rakapparat och bensin, dela gärna med er. Just nu har Snigeldjuret haft limmrester i öronen i över en vecka och jag ser inga som helsta tecken på att det är något som skulle komma att förändras. 

Häftmassan hittade jag inte i det svarta hålet. Alltså fick vi hitta på något nytt. Nämligen kirurgtejp. Det fäster lätt i sig själv, fastnar inte i pälsen, irriterar inte huden. Helt enkelt strålande. 

Alltså tejpade vi. Och tejpade. Sen när tejpen lossnade så tejpade vi igen. Och igen. Och igen. Tejprullen blev en lika trogen följeslagare som rullen med bajspåsar. För varje gång en tejpbit lossnade så tappade Snigel en tuss med päls. Vilket i sin tur gjorde hennes öron lättare och lättare. Något vi verkligen inte ville ha! Tillslut övervägde jag att bara göra ett helt paket av snigeln och dra en vet-flex rulle ett par varv kring huvudet på henne som om hon hade påssjuka. 

Dessutom upptäckte jag nyss att jag dessutom har tejpat och limmat alldeles jätte tokigt. Jag har försökt få till öron som är lite mera tippade än sheltieöron. Alltså öron som är vikta nästan på mitten med fina små trekantiga örontippar som hänger ner. Toksött! Det jag däremot inte tänkte på var att kontrollera vilka förutsättningar snigelöronen har för att bli just sådana öron. För nej, Snigelöronen kommer aldrig att bli fint sheltietippade. Det finns inget veck som går åt det hållet helt enkelt. Och så länge det är förbjudet att använda sig av strykjärn och platttång för att tukta olydiga öro så kommer vi aldrig att få till sådana veck. 

Det som däremot finns är ett veck som liksom går lite snett utåt mot tippen, vilket innebär att man kan fästa ihop ena långsidan med den andra långsidan. Ungefär. Även om jag är ytterst medveten om att min beskrivning är  infernaliskt tvärtydlig så kan jag tänka mig att förtydliga med en bild på hur snigelöronen skulle kunna se ut: 




Sådana där flygplans paraboler skulle man nästan kunna leva med. Enda problemet jag egentligen ser med dem är att de eventuellt skulle kunna ställa till det lite när vi tränar agility. För jag vet helt ärligt inte hur hon skulle kunna ta sig igenom en tunnel med den huvuddiametern. Elller hur hon skulle kunna ta sig ut genom dörren för den delen heller. Men å andra sidan kan man alltid knyta ihop öronen under hakan lagom till agilityträningarna samt baxa ut henne i sidled genom ytterdörren. Fiffigt värre känner jag. 

Dessutom dök ännu mer fiffigheter upp idag. Som ett brev på posten skulle man väl kunna säga. Snigels toksnälla uppfödare har skickat ett paket Oasisfix. För er som inte är bekanta med oasisfix kan jag efter noggrann inspektion meddela att det är som häftmassa. Fast starkare. Jag provade för skojs skull att sätta fast min ena sko på väggen. Och se, det fungerade. Sen provade jag att sätta fast en kastrull i taket, och ja, det fungerade det med. Sen provade jag att få loss min ena hand från kastrullen och min ena fot ur skon som satt fast på väggen. Nej, det fungerade inte.

Bra grejer det där helt enkelt. Om inte detta kan få pli på snigelöronen så vet jag inte vad. Eller jo, det gör jag faktiskt. Jag skulle kunna trycka ner en soppskål över huvudet på henne. Det tror jag skulle fungera. Jag skulle även kunna hänga tant Agdas clipsörhängen i varje öra, det består nämligen av mer pynt än NK's julskyltning. Men det hade nog inte varit så väldans snällt av mig. Vare sig mot Snigel eller tant Agda som faktiskt är väldigt förtjust i sina örhängen. 

Tokbra söndag, tokduktiga hundar och toktrevligt sällskap!

Ååååh säger jag bara! Ja ååååh! En himlans massa åååååh över min galna, underbara fantastiska lilla Snigelpryl!

Tänk, yttepytte drygt 6 månader gammal och så himlas fenomenalt tokrolig att träna med. Till vardags har hon arton miljoner myror i byxan, minst. Och antagligen ett gäng tusenfotingar och en eller annan gräshoppa. Flärp, studs och fladder åt alla möjliga håll och kanter. Men sen. Sen när det är dags att träna, då är et den helt annan hund som kliver ut på plan. Hon blir fokuserad. Så infernaliskt fokuserad. Störningar i omgivningen som i vanliga fall får henne att studsa på tårna och vifta med hela sig själv samtidigt som hon skäller och flämtar hysteriskt existerar inte längre för henne. Puts väck. Bortblåsta. På planen finns bara Snigel, matte och leksak och hela hunden formligen spritter och gnistrar av arbetsvilja. Det är knappt så att hon höjer ett öra när hundar skäller runtomkring. Om någon hund drar ett frivarv precis intill, kunde hon faktiskt inte bry sig mindre. Hela djuret är tokfokuserad på mig och det vi gör. Vilken fantastisk känsla! Obeskrivligt fantastisk!

Idag hade vi en riktigt hunddag. En vän från min agilityträningsgrupp hängde med oss ut i skogen för lite tokbus och uppvärmning. Två Jack russels och mina två galningar tjoade genom skogen och hängde i grantopparna. Och tänk, den lilla Snigeln betedde sig nästintill helt socialt kompetent. Vilket inte alltid händer med främmande eller nästan främmande hundar. Fantastiskt trevlig skogstur.

Sen begav vi oss ut till vårt kära hundcenter för två timmars träning med flera främmande hundar. Och Snigel uppförde sig. Nått så sanslöst bra. Och träningen ska vi inte tala om. Vilken valp jag har säger jag bara! Japp japp säger hon och viftar glatt med ena schäferörat samtidigt som hon lägger hela sin själ i uppgiften. Hela hunden bara sprakar och känslan av att träna med henne är så obeskrivligt häftig. Och det faktum att hon orkade jobba igenom hela två timmars ganska så intensiv träning är bara galet. Visst, jag växlade såklart mellan henne och Lus och körde korta pass på några minuter med varje, men ändå! Två timmar! Och den lever fortfarande.

Vi tränade såklart lite agility; tränade på tighta svängar på signal, tunnel, hitta raka linjer, sikta framåt, "bang leken" på gungan och häftigaste av allt - slalom 2 x 2 där fröken Snigel gjorde enorma framsteg. Enorma säger jag! Gud så kul det här kommer att bli!
Vi tränade även lite fotgående och stadga i "sitt" och "stå", idag var det lite svårare tyckte snigeln som hade lite svårt att stå kvar när matte stod 10 meter bort och tjoade sitt allra mesta samtidigt som hon hoppade upp och ner och fladdrade med armarna. Då blev det lite svårt att vänta på en frisignal. Lite svårt.

Lushund tränade såklart också. Och för femhundranittitredje gången i ordningen gav vi oss på slalomet. Och vad ska jag säga? Jag vet att hon förstår vad det går ut på. Jag vet också att hon kan klara det flera gånger om. Men så plötsligt får hon nått visst i blicken å jag riktigt hör hur hon fnyser och säger "äsch" samtidigt som hon beslutsamt kliver ur slalomet vid näst sista porten och struttar fram mot externbelöningen. Behöver jag säga att matte, just precis här, blir gaaaaalen och sliter sitt hår värre än matadoren i tjuren Ferdinand. Varför? Varför? Däremot fick hon lite bättre fart och lite bättre attityd när vi ställde gungan efter slalomet. Gungan är nämligen det bästa som finns hälsar Lus.

Men hon tog ändå några fina 12 pinnars med skick från lite olika håll. Det enda som saknas är fart och attityd. Men det är enligt Lusen restnoterat. Slut på huvudlagret. Oklart när det kommer åter. Om någonsin.

Sen svor vi lite över bakombyten. Bakombyten som i nio fall av tio slutar med att jag är en halv centimeter från att peta in min fot i rumpan på henne. Halvt av misstag halvt av frustration. Hon har inget som helst hindersug vilket gör det nästintill omöjligt att skicka henne på ett hinder om jag saktar ner. Och jag blir än en gång galen. Galen säger jag.

Höjdpunkten med Lus var lite Freestyle träning. Trix och konstigheter. Det gillar hon. Hög belöningsfrekvens och minimalt med uppgifter långt ifrån matte. På några minuter tränade vi in början till två nya tricks med en toktaggad Lus som gnällde av förväntan. Vi hann även med att fortsätta jobba lite med det där freestyleprogrammet vi försökt få till under snart ett år. Som det ser ut nu är vi startklara i 2019! Tjoho på det!

Hur som haver, tokbra söndag, tokduktiga hundar och toktrevligt sällskap!



lördag 25 januari 2014

valpsenilitetet

Att matte är senil är något som vi redan vid flertalet tillfällen etablerat. Att jag har senila hundar är något som vi kanske dryftat ytte pytte lite någon gång ibland. Nu tänkte jag att det nog är dags att framhäva mina hundars senilitet lite extra. Och inte vilken senilitet som helst utan den alldeles speciella valpsenilitetet. Nämligen det som Snigel drabbats av.

Jag har en ganska så hög säng här hemma. En säng som är såpass hög att det är ganska så nyligen som Snigel lärda sig att hoppa upp i den. Det lärde hon sig faktiskt först. Att hoppa upp. Ner tog lite längre tid. Även om det egentligen, rent tekniskt sett borde vara betydligt lättare att slå sig i lag med tyngdlagen istället för att sträva mot den så föll sig det inte alls lika naturligt för henne. För just ja, hon är ju en berger. En berger måste upp upp upp och göra allting lite annorlunda och lite motsattsigt mot hur alla andra gör saker. Så upp kom hon, men ner var lite klurigare. Vilket visserligen inte borde förvåna någon, alltså det här med att sträva upp upp upp.... ni har väl inte missat hennes öron?

Många mornar stod jag med en kopplad Lus och handen på dörrhandtaget när jag insåg att jag glömt något. Något som inte kom när jag ropade. Något som satt kvar i sängen och såg ynklig ut eftersom denna någon inte kunde ta sig ner. Igen.

Men nu har ju Snigel lärt sig det här med att hoppa ner. Det har hon faktiskt gjort. Det vet jag eftersom det inte längre går att servera Lus mat i tron att Snigel är på sängen och därmed kommer Lus att få ha sin mat ifred. Det kan man inte göra längre. Lus brukar bli väldigt hungrig då medan Snigels mage blir väldigt väldigt mätt.

Ner kommer hon. Som en sten. En tung sten.

Tills idag. Då seniliteten slog till med full kraft.

Snigel gillar inte dammsugaren. När jag dammsuger hoppar hon upp i den trygga sängen tills jag är färdig. För två timmar sen dammsög jag. För två timmar sen hoppade Snigel upp i sängen.

För två minuter sen kom jag på att det var två timmar sen jag senast såg Snigel. I två timmar har Snigel suttit på sängkanten och sett alldeles förfärligt ynklig ut. Ynklig eftersom hon inte kommer ner. Ynklig för att hon har glömt hur man gör. Ynklig för att matte har glömt att hon har en valp som drabbats av valpsenilitet. Ynklig för att matte under två timmar tydligen glömde bort att hon hade två hundar.

Det matte just nu är allra mest ynklig över är det faktum att jag inte kan förstå hur det för en hund som med lätthet numera hoppar över ett kompostgaller på jobbet och rymmer ut på kliniken med jämna intervaller kan vara helt omöjligt att hoppa ner från en säng. En säng som faktiskt inte alls är kompostgallerhög.  Se det förstår jag verkligen inte.


måndag 20 januari 2014

Råd med ännu en Porsche

På våra promenader finns det två lägen. Två inställningar kanske man skulle kunna kalla det. Eller tävlingsformer till och med. Antingen har vi full fart framåt-inställningen. Det är en mycket fin inställning. Mycket fin. Det är den inställningen som tredubblat min tandkrämskonsumtion senaste tiden samt den inställningen som kommer se till så att min tandläkare får råd med ännu en Porsche.

Full fart framåt går helt enkelt ut på att förflytta sig framåt så fort som bara fysiskt möjligt, gärna uppför till exempel trappor, nedför hala backar eller annat finurligt. Målet är helt enkelt att välta matte framlänges med hakan i backen och helt enkelt få henne att på så kort tid som möjligt, svälja så mycket grus/sand/jord det bara går. Ju snabbare man får ner henne i backen och ju längre man drar henne genom snömodden desto mer poäng får man. Bonuspoäng om man dessutom hinner vråla "timber!".

Den andra inställningen, eller tävlingsgrenen om man hellre vill, är släpankaret. Släpankaret innebär att man helt enkelt går så långsamt det bara är fysiskt möjligt. För bäst effekt växlas detta gärna med fullfart framåt. Detta för att få mest effekt och garantera mest smärta och risk för axlar ur led på matte. Alltså, spring spring spring STOOOOP. Tvärnit och obligatoriskt ryck i axeln. Sen lullar man i myrstegstempo bakom den intet ont anade matten som envist försöker släpa båda hundarna i någon riktning som påminner om framåt, för att sedan göra en tjurrusning framåt. Precis när matte, nöjd över att ha fått med sig hundarna. ökar tempot så tvärnitar vi igen och drar bakåt, helst åt varsitt håll, samtidigt. Detta upprepas i all oändlighet. Bonuspoäng om man kan utföra detta så långt ifrån varandra som möjligt, helst i varsitt dike, med matte på vägen i mitten. Helst när det kommer bilar och cyklister. Helst då.

Det tar cirka fem minuter att gå hem från jobbet. Fem ynka minuter. Dessa fem ynka minuter tar i själva verket en halv evighet och den tid det tar för mig att spotta ut allt grus, tandtråda bort barr och sandkorn samt vrida tillbaka mina axlar i led igen minst en halv sådan till. Så ja, jag bor en hel evighet från mitt jobb helt enkelt och det avståndet tror jag aldrig kommer att minska.

Behöver jag säga att jag föredrar att promenera i skogen? Med hundarna lösa? Behöver jag verkligen säga det?


Utställningspremiär

Den 11 januari var Snigel på sin första utställning. Valputställning i Sollentuna. Drygt 400 anmälda hundar och ett himlans liv.

Att matte var toknervös är väl inget som vidare behöver förtydligas. Hur skulle det gå? Äta upp domaren? Poopa i ringen? Frivarva iväg och skälla ut hundarna runt ringen? Slå i handbromsen och vägra gå? Slita utställningskopplet i två och försvinna ut ur hallen i bästa TurboSnigel fart? Skälla ut domaren i bästa skräckvargsstil och morra dovt åt sekreteraren?

Alternativen och möjliga scenarion var många.

Det hela började mycket bra så fort vi klev in i hallen och Snigel gav i från sig ett högt och ljudligt "gulp!" varpå hon lade sig platt, darrade och vägrade gå. Så många hundar, så mycket skällande. Så fruktansvärt infernatliskt tokläskigt tyckte den lilla Snigeln.

Miljön var stökig och högljudd. Jag förstår att det var läskigt. Sånt här har vi ju inte riktigt haft möjlighet att träna på. Men man skulle väl kunna tycka att valping kanske kanske skulle klara av att gå själv, åtminstone ett par meter. Men nej. Det kunde hon inte. Matte fick agera färdtjänst.

Väl vid ringen var Snigel tokrädd för alla hundar runtomkring. Till hennes fördel så gav hon inte ifrån sig ett enda ljud under tiden vi va i hallen. Inte ett enda skall. Till hennes nackdel var hon tokrädd. Så fort en hund passerade inom en meter från henne drog hon in hela sig själv i sitt skal och höll sig så långt ur vägen som ens var fysiskt möjligt. Ja, det här bådade ju gott. Verkligen. Och mattes nervositet minskades ju exponentiellt av det här. Inte.

När det väl var vår tur ville hon inte följa med in i ringen. För att komma dit var vi tvungna att gå nära förbi ett flertal hundar, och se det hade Snigel inga som helsta planer på att göra. Så Snigeldjuret fick helt enkelt åka färdtjänst in i ringen.  När vi väl började trava runt så släppte lite av nervositeten. Bedömningen på bordet gick även den ganska så bra. Nej, roligt tyckte hon inte att det var, men domaren fick klämma och känna hur han ville.

Sen skulle Snigel ställa upp sig lite fint och stå still. Och det här har vi ju faktiskt tränat lite granna på. Så ja, hon stod ganska så still, det gjorde hon. Åtminstonne med tassarna. Men vid varje högljutt skall eller yl från nån annan hund så drog hon ihop ryggen som en krokig ostbåge, fällde öronen på sitt allra ynkligaste och såg ut som att hon var ämnad att gå till slakt. Strålande. Blicken flackade från sida till sida, öronen flärpte. Inte på ett typiskt berger vis med glädje och tokighet. Nej, de panikflärpte. Tänk om en annan hund smög på henne bakifrån i detta nu?

Så nej, Snigel var definitivt inte i sitt rätta element. Inte alls. Men med tanke på omständigheterna tyckte jag ändå att hon fick bättre kritik än jag hade kunnat hoppas på.

"Feminin valp. Fint huvud. Ostadiga öron ännu. Fronten behöver stabiliseras. Ok kropp för ålder. Trivs inte riktigt i ringen. Står därför alltför underställt bak. Behöver bli lite modigare. Svårbedömda rörelser."

Feminin - check! Fint huvud - Absolut! Det finaste av dem alla!. Ostadiga öron - Nähä? Det har jag inte märkt.... inte alls. Fronten behöver stabiliseras - Vaddå? Är det inte tänkt att hon ska marschera fram med framben stela som om de vore gjorda av stålrör i äkta militärstil? Inte? Jag som tyckte det såg så snyggt ut.... verkligen. Trivs inte riktigt i ringen - check! Underställt bak - ja, som en räka. Eller ostkrok. Var det inte meningen alltså? Märkligt. Behöver bli lite modigare - tveksamt. Kanske just i sådana här sammanhang, ja. Men absolut inte i vardagen. Blir hon modigare kommer hon snart ta över världen. i kid you not. Och det hade faktiskt blivit väldigt tokigt. Väldigt tokigt. Svårbedömda rörelser - trav, galopp, marsch, skutt, hopp och popp och ett evinnerligt rumpviftande och räkstjärtande. Hur kan det någonsin bli svårbedömt? Det förstår jag inte alls. Inte alls.


Summan av det hela är att nu har vi fått ännu ett projekt. Projekt anti räktstjärt i ringen. Jag bryr mig faktiskt inte ett dugg om hur det går, rent utseendemässigt. Snigel är ändå den finaste i hela världen. Men målsättningen är att Snigel ska fixa en utställning med ett öronvift och ett tungflärp, alltjämt leende. Utan ynkel. Utan panik. Det är vårt mål. För bättre miljöträning är nog svårt att hitta. Och fixar hon utställningsmiljön så fixar hon allt.



En film på panikräkstjärtdebuten går att se på den här länken



söndag 19 januari 2014

Felkod 40

Förutom återupptäckten av Snigelöronen så skuttade vi glatt genom skogen på en snöig alldeles fantastiskt mysig vinterväderspromenad idag. Som synes hade jag med mig kameran i ett desperat försök att få knäppt lite fina vinteraktiga bilder på tjejerna. Ni vet sådana där fantastiska actionbilder alla andra lägger upp på sina bloggar. Knivskarpa bilder på hundar som springer genom snön i vackert solglitter. Kristallklara foton på hundar som brottas i ett vackert moln av nyfallen snö.

Just sådana bilder hade jag tänkt ta idag. En hel drös med sådana fantastiska bilder. Sen gick det över.

Det gick över så fort jag knäppt första bilden och kommit ihåg att min kamera lider av det välkända felet felkod 40*.  Ett oavhjälpligt kroniskt fel som det inte riktigt finns någon poäng att ens försöka göra något åt. För det går inte. Jag har försökt. Andra har försökt. Men resultatet blir alltid detsamma - fatal error - fatalt fel.

Så nej, det blev inga fina vintriga soldimmiga knivskarpa bilder. Det blev knappt några bilder alls.
Men de som blev, ja de delar ja såklart med mig av här.

*för er som inte är bekanta med felkod 40 så innebär det att själva felet sitter cirka 40 cm bakom skärmen, eller i detta fallet, bakom avtryckarknappen. Även känt som "skit bakom spakarna". 

Först tog jag några bilder på flickorna när de stod alldeles blickstilla. De blinkade faktiskt inte ens eller fladdrade det allra minsta med vare sig ögonfransar eller skäggstrån.

Då blev det så här:










Sen fick tjejerna koppla på pulsen igen och fortsätta att mangla grävlingar....och jag tänkte fota lite knivskarpa actionbilder. 

Då gick det så här: 







Man skulle ju egentligen kunna tro att jag fotar med en engångskamera från Ullareds fyndavdeling. Man skulle kunna tro det. Men då tror man fel. En engångskamera från Ullared hade gett bättre bilder. Faktiskt.

Jag fotar med en Canon EOS 50D. En kamera som rent tekniskt sett ska kunna ta tjooobra bilder i sömnen. Rent tekniskt. I praktiken är vi sinnesförvirrande okompatibla med varandra och känslan att man helst vill kasta den andre rakt in i en vägg är nog ganska så ömsesidig. Både hos mig och hos kameran. Vi gillar helt enkelt inte varandra. 


Om man sover upp och ned om nätterna...

Så kan det gå säger jag bara. Ja så kan det verkligen gå.

Om man sover upp och ned om nätterna med öronen neråt och baktårna uppåt. Så kan det gå.
Om man dessutom gör detta i minusgrader samtidigt som man sprayar hejvilt med det allra allra starkaste hårsprayet man kan hitta. Så kan det verkligen gå....

Så här....










Jag har visst fått mig en lite schäfer just precis idag! Inte särskilt rastypiskt nej, det vet vi. Inte heller speciellt smickrande nej, det vet vi. Men jag tror faktiskt inte att det är möjligt att göra denna valpen till något annat än hjärteskärande söt, uppåtstående schäferöron eller ej. 

Men jag tror ändå jag får ta tag i hårtorken eller peta in valpuslingen i micron på upptining så att vi får ner de där seglen hon fått till öron ändå. De skulle ju faktiskt kunna skada någon så som de står rakt upp! En samhällsfara nästintill skulle man nästan kunna säga. 

torsdag 16 januari 2014

Avsaknaden av vampyrtand

Idag blev som sagt Snigeldjuret sövd. Sövd för att plocka ut den förbenat envisa mjölktanden.

Om jag inte hade varit med själv hade jag faktiskt inte trott på det. Inte trott på att hon under nästan en och en halv timme legat tillsynes livlös på ett operationsbord. Livlös förutom några blippande punkter på en skärm och en filt som nästintill omärkbart höjer och sänker sig. Jag hade faktiskt inte trott på det.

Men jag var med när Snigel fick lugnande. Jag var med när hennes ögonlock blev allt tyngre och hennes kropp allt slappare. Jag var med när de lades kanyl. Jag var med när hon fick narkosmedel. Jag var med när hon intuberades. Jag var med när hon låg tillsynes livlös på bordet med slang ur halsen och mätare på tungan.

(Jag var däremot inte med när den intuberade, sövda, Snigeln i princip reste sig på bordet och viftade på svansen och funderade på att ge sig av på en flygtur. Då var jag faktiskt inte med. Men jag är inte förvånad. Det är sånt som Sniglar gör. Tydligen.)

Jag vet alltså väldigt bestämt att Snigel blev sövd idag. Jag vet också att ganska så exakt tre timmar efter uppvak så tjoade hon i gardinstängerna här hemma och manglade grävlingar värre än någonsin. Och det gör hon fortfarande. Hon powernapade väl i kanske sisådär en kvart efter att vi kom hem från jobbet. Sen dess har det varit full rulle på det lilla djuret. Galnare än galnast. Tokigare än tokigast. Helt enkelt. Precis som vanligt.

Det första hon gjorde innan hon började tjoa runt värre än en tornado var att kasta sig över ett tuggben. Det faktum att det dragits ut en tand med en rot av storlek smärre Eiffeltorn ur käken på henne och att hon har snoken full av stygn är inget som bekommer henne. Tydligen. Mat vill hon också ha. Massor. Hon svälter tydligen.

Så ja. Det var det. Det enda som egentligen tyder på att Snigel varit med om någon form av veterinärtjolahoppsan idag är avsaknaden av vampyrtand samt den kvarvarande katastrofmagen. Den tackar vi för! (och ställer Ikeakassen brevid sängen och bokar ännu en tvättid, utifall att)









Och så här söt blir Snigeldjuret när hon lämnas obevakad tillsammans med mina kära kollegor. 












Övervägde att bränna ner hela sovrummet

Jag har ganska så många hundnojor. Nojor över saker som kan hända mina hundar. Saker som står högt på den listan är att de skulle bli hundbitna, drabbas av allergi samt ha känslig mage. Självfallet finns det en hel drös med ännu fler, ännu hemskare åkommor och incidenter att drabbas av eller råka ut för, men just dessa är saker jag tänker på ofta. Speciellt på mitt jobb. Då man dagligen ser hur kämpigt dessa hundar och ägare har det.

Och självklart har jag en egen hund med känslig mage. Mycket känslig.

Idag ska Snigel operera ut en envis mjölktand. En tand som sitter som berget. Vis av tidigare erfarenhet med att ge henne metacam i injektionsform (vilket resulterade i akut poop- och kräknödighet i större delen av mitt hem), tänkte vi vara lite sluga och istället ge henne en tablett Onsior redan kvällen innan. Onsior fick hon för sina pinkroblem i November, och den tålde hon bättre än metacamet. Den resulterade åtminstone inte i akutbokning av tvättstuga och miljösanering.

Snigel fick sin tablett igår kväll. I natt vaknar jag av att Snigel kräks tre decimeter från mitt ansikte. Hivar ner Snigel på golvet mitt allra fortaste, kastar mig ut i köket efter papper. Lagom till att jag precis torkat upp kräkset på golvet sätter sig Snigel och pinkar en pöl i storlek med Stilla havet på hallmattan (dett är förövrigt första gången på en dryg månad som Snigel pinkar inne!). Torkar upp även denna med sisådär nittisex meter Torky. Vidare in i sovrummet för vidare lakansbyte och sanering. Väl där inne känner jag hur något drämmer till mig i nyllet med något som inte kan beskrivas som annat än en träplanka. Näsborrarna fylls med en stank som skulle få det bästa träsktroll att bli grön av avund. Om de nu inte redan vore gröna då, såklart. Ögonen tåras och jag får göra mitt allra bästa för att hålla gårdagens middag på plats.

Snigel har inte bara poopat i sängen. Hon har megapoopat. En poop i storlek med det som en fullvuxen häst presterar efter att ha kalast i sig en hel ensilagebal. I konsistens med något man kan hitta längs ner i ett avlopp, Ungefär.

Sadlade på båda flickorna och kastade mig ut i snön. Där båda två fortsätter hästavloppspoopa. Ja, båda två, för stålmagenLus tyckte tydligen det var läge att bli sympatidålig i magen. 

Jag behöver kanske inte nämna att jag inte gick och lade mig igen? Faktum är att jag på nästan fullt allvar övervägde att bränna ner hela sovrummet. Eller åtminstone lakan och madrass. Det övervägde jag faktiskt. Men jag gjorde det inte. Istället bokade jag en tvättid. Och ringde Anticimex.

Så ja, självklart ser jag verkligen verkligen fram emot att söva Snigel idag. Verkligen. För jag ser verkligen verkligen hur det kommer att göra underverk med hennes mage. Verkligen.


tisdag 14 januari 2014

Lus & Snigel

...ja, bildtemat fortsätter i ännu ett inlägg. Tanken va att det skulle bli ett Lus bildinlägg och ett Snigelbildinlägg. Men eftersom Lus inte gör så mycket annat än att se ut som om hon fastnat med långsnoken i en matberedare när man tar fram kameran, så blev det av förklarliga skäl inte så många Lusbilder. Eller jo, många bilder blev det.  Närmare bestämt 243 stycken. Men eftersom jag helst inte vill att Lusens mormor, eller andra, tror att jag regelbundet förvarar hunden i en matberedare så väljer jag att inte lägga upp de ynkelbilderna.  Istället lägger jag upp bilderna som Lus såg glad ut på..... och ja, vi överväger prozac till tösen.

Alltså blir det ett Lus och Snigel inlägg.