Idag turades hundarna om om att traska runt på mässan alla tre. Och ja, än en gång måste jag ge en stående ovation och extra mycket glittriga guldstjärnor till mina fantastiska pärlor. Vilka tjejer jag har! Alla tre! Lus och snigel är ju rätt vana med sånt här och tar det med ro. Lus tar det med såpass mycket ro att så fort man står still börjar hon bjuda på alla tricks hon kan. Eller kommer ihåg kanske vi ska säga. Vilket i själva verket egentligen bara är att stå på händer mot valfritt föremål eller snurra runt. Och det gjorde hon. Mest hela tiden. Upp och ner. Och svansviftande gladlus. Snigel somnade varje gång vi stod stilla. Gårdagens mässbesök verkat ha laddat ur batterierna fullständigt. Något jag aldrig råkat ut för med en pyrre så jag börjar så smått bli orolig. Är de återuppladdningsbara? Jag fick liksom inte med nån laddare i valppaketet vad jag kan minnas och jag hittar vare sig uttag eller batterilucka.
Fixa fortsatte att vara alldeles strålande! Envist försökte hon hälsa på var och varannan människa, lät sig nöjt bli klappad av de som noterade hennes hälsningsförsök. Och jag blir lika imponerad och förvånad varje gång. När frågan "är alla i rasen lika sociala och trevliga?" kom började jag titta mig över axeln för att se vem personen pratade med tills jag insåg att det var Fixa hon menade, en Fixa som just då stod tryckt tätt emot personen och njöt av att bli kliad på magen. Ehhh ja, hm alltså hon där e ju typ inte social var nog det första som slank ur mig innan jag kom på att det är hon ju visst. Och har nog varit det ganska så länge nu räknat från sen hon kom hit i september. Så pass social att halva världen har fått hälsa på henne, på eget och alldeles frivilligt initiativ, såpass social att hon låtit främlingar titta på hennes tänder, såpass social att hon bjudit in okända människor till lek tre minuter efter att de klivit in genom dörren, såpass social att hon försöker klättra upp i knäet på den långe främmande mannen iförd trenchcoat och hatt som klev in i lägenheten för ett tag sen, såpass social att hon tyckte att den storväxta mannen som, iförd arbetsställ, opedagogiskt kastade sig över henne för att klappa var alldeles fantastiskt mycket toppen. Så det är nog dags för matte att ta och kamma iordning sig lite och inse att fröken Räka inte är så ynkligt, larvigt tokräddsligt osocial längre och börja förbereda mig på att i framtiden riskera att hänga i änden på kopplet till inte en, men två tokfnittriga pyrrar som tillsammans gör gemensam sak i att älska hela världen genom att tvångla upp stackars oskyldiga på gatan. Hujeda mig!
Den nya balansbollen som inhandlades idag bemöttes däremot med samma skepscism som alla nya föremål som introduceras till Räkan brukar göras. En panikdykning in under sängen så fort den var uppblåst. Pust! Tur för mig skulle jag väl vilja påstå annars så skulle jag nog tycka att allt liksom går lite för fort fram med fröken. Hon kan ju liksom inte gå och bli helt lobotomerad alldeles på en gång.
(Däremot smög hon fram efter 4 minuter och började äta godis från bollen, vilket är en minskning med ca 43 minuter undersängtryckande som vanligtvis inträffar när hennes neofobi går bananer så lite bekymrad blir jag allt!).
Passade på att byta Snigels täcke till en större storlek, och nej hon blev vare sig mindre gullig eller mindre trött av det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar