tisdag 18 november 2014

Så här skulle det inte bli...

Såhär skulle det inte bli. Nej. Det skulle det verkligen inte. Jag skulle inte heller ägna bloggen åt att skriva gnälliga, trista eller ledsna inlägg. Det skulle jag inte heller göra. Men det tänker jag göra nu. Igen.

För jag är ledsen. Så ända in i själen ledsen. Och arg. Arg på orättvisa. Arg på att det blivit precis så som det inte skulle. Arg för att jag vet att det inte hjälper att vara ledsen. Arg för att det inte hjälper att vara arg. 

Jag är såklart ledsen över Snigel. Min älskade, glada, taggiga, tokiga, alldeles fantastiskt underbara Snigel. Min alldeles jättetrasiga Snigel. Snigel som vid 16 månaders ålder haft fler veterinärbesök än vad de flesta hundar har under en livstid. En Snigel som är mer livsglad än livet självt och som inte vill annat än att tokfladdra genom livet samtidigt som hon vrålar wiiiiiiiiiiieeeee! Något som jag bestämt att hon trots sjukdom kommer att få göra. Det ska bara gå liksom, men. Just idag känns alltså svart. 

Jag vet inte vart vi står med hennes mage. Jag vet inte hur illa det är. Jag vet inte hur prognosen ser ut. Kommer hon att bli bra? Jag vill tro det. Jag har bestämt mig för att tro det. Men sen har vi ryggen. En dans som just nu börjar bli ganksa bakvänd. Ett steg fram. Fyra steg bak. De små framsteg vi gjort på rehaben harvarit så mikroskopiska att de inte ens märks. Och nu. Förra veckans flygincident med vad vi trodde var en skadad tå. Dagen rehab besök visade att det nog inte rör sig om ett ligament i tån utan snarare en senskada. Förhoppningsvis en lindrig sådan. Men hon är svullen över en del av senan och hon är fortfarande smärtpåverkad. Och till följd av hältan är ryggen avsevärt sämre. Något som märktes tydligt i vattentrasken. Så nu har Snigel officiellt fått flygförbud. Inget skutt. Inget tjoho. Ingen sprak. Ingen galenskap. Under lång tid. Och jag vet helt ärligt talat inte hur jag ska kunna förklara detta för henne. Att jag ska ta bort det som är livskvalité för Snigel. Det som får henne att fladdra med tungan och flärpa med schäferöronen. Det ska jag ta ifrån henne nu. 

Så här skulle det inte bli. Vårt enda bekymmer vid 16 månaders ålder skulle vara om hon någonsin skulle lära sig ett tävlingsmässigt slalom samt om det inte vore dags att hd röntga henne snart. Det var så det skulle vara. Inte så här. Så här skulle det absolut inte vara. 

Så snälla. Snälla älskade Snigel. Bli frisk. Hela du. Snälla. Så att allt kan bli så som det skulle bli. 

Och du där uppe, ja, du däruppe bland molnen. Om det nu är så att jag råkade pinka i någons cornflakes, välta en rollator eller ge någon löss i ett tidigare liv. Du tycker inte att du är lite sådär orättvist långsynt på nått vis? Jo jag vet. Payback is a bitch. Men du behöver inte ta det så bokstavligt och Straffa min Snigel...bara för att hon är en tös....eller? 







3 kommentarer:

  1. Snälla, ta kontakt med "min" hundfysioterapeut. Hon har hjälpt så otroligt många, hon och kanske en handfull till i hela Sverige är så duktiga. Jag hade varit på flera instanser med Loke innan vi kom till henne på rekommendation från en annan hundägare, på samma sätt som jag till dig nu. Hon är den enda jag kommer betro med min hund i fortsättningen. Therése Asplund: 0176-26 07 09

    SvaraRadera
  2. Jag håller så många tummar jag bara kan <3

    SvaraRadera
  3. Åh, håller tummarna. Under sker, det vet jag. /Siv

    SvaraRadera