tisdag 4 november 2014

Och så kom provsvaren...

Jaha, då fick jag alltså provsvaren på Snigels gastro/rektoskopi. Och jag vet inte vad jag ska säga, tycka eller tänka. Jag var ju förberedd. Det var jag. Men ändå. Det känns ändå jäklans orättvist. 
Veterinären var inte nöjd med analyssvaret och ska be en annan veterinär på labbet att göra en ny bedömning. Inte nöjd? Jaha? Jo, det veterinären menar på är att biopsisvaren egentligen påvisar lite för lite förändringar för att förklara hennes relativt allvarliga symptom (främst att hon inte tar upp B12 och folsyra). Det kändes visst inte som att de gjorts en tillräckligt djupgående analys av biopsierna. Personligen så kan jag tycka att det där med alltför lite förändringar ju låter alldeles fantastiskt. Men visst, jag har också läst provsvaret och förstår vad veterinären menar. 
Det som tyvärr kan konstateras är att Snigel nu fått en "riktig" diagnos. Och helt ärligt så var det väl just den diagnosen som var min worst carse scenario mardrömsdiagnos. Så den tackar vi allra ödmjukast för. Not.
Diagnosen hon fått är såklart atrofisk gastrit (samt helicobakter och eventuelltt ett släng av IBD). Samma diagnos som älskade Duc hade. Diagnosen jag fasat för sen den dagen Snigel blev dålig i magen för allra första gången. En, på hund, ovanlig sjukdom, men som förekommer i större utsträckning hos Norsk Lundehund. Och vad har Lundehundar gemensamt med pyrrar förutom dubbla sporrar? Jo, de kommer även de från en genpool som mest liknar en plaskdamm. En genpool som kanske är aningens för grund för att man ska våga rekommendera dykningar från kanten eller hopp från trampolinen så att säga. För vad är egentligen sannolikheten? Jag lovar, det finns inget radioaktivt i mitt hem, och det finns faktiskt inget jag själv kan ha gjort för att orsaka det här. Och faktum är att en vanlig människa aldrig hade reflekterat över att Snigel var sjuk. Än. För de enda symptom hon faktiskt har är att hon är lite kass i magen. Ibland. Hon kräks liksom inte ens längre. Man skulle ju kunna skylla det på "vallhundsmage" eller "stressmage". Ett tillstånd som verkar ha blivit helt normaliserat inom många delar av hundvärlden. Men jag var med när Duc utreddes. Jag har sett hans provsvar och jag vet hur det gick. Och det var ingen vallhundsmage. Ingen stressmage. Han var sjuk. Riktigt sjuk. Och jag undrar hur stort mörkertalet av denna sjukdom egentligen är inom rasen. Om Snigel har såpass lindriga symptom men ändå anses vara såpass sjuk, ja, då förstår jag att det är lätt att missa. Jag har själv fortfarande väldigt svårt att tro att hon är sjuk.
 Fördelen här är att vi ändå förhoppningsvis fångat det i tid. I tid att kunna behandla och göra något åt det. Inledningsvis kommer vi därför att behandla Helicobakterna samt tillsätta folsyra och B12. Därefter hoppas jag att vi fått nya provsvar och kan sätta in ytterligare behandling. Gissningsvis kortison och lite annat jox. Samt eventuell justering av hennes kost. Sen får vi se. Prognosen är såklart oviss men jag har bestämt mig för att hon ska bli bra. Så är det bara. 
Så nu ägnas min redan begränsade fritid åt att snoka rätt på de få veteskapliga studier som finns på just det här. Hittills är mitt mest hoppfulla fynd en brasiliansk studie där hunden efter kortisonbehandling gick i fullständig remission. Men visst, det var några år sedan jag pratade portugisiska så jag kan ju ha missat viktiga detaljer. 
Ännu en studie som låter ganska hoppfull.
Om någon sitter på annan läsvärd litteratur om ämnet blir jag mer än oändligt tacksam för tips!


1 kommentar:

  1. Nu är ju inte Snigel en bc, men är ni säkra på att hon inte har Imerslund-Gräsbeck Syndrom? De hundar som har den sjukdomen kan inte ta upp B12 & folsyra. Har hon varit mycket sjuk under sitt liv?

    Lite intressant läsning om jämförelsen med Lundehundarna, själv har jag ju en sån. ;)

    SvaraRadera