onsdag 12 november 2014

glömt att fälla upp landningsstället innan take-off

Det är ju inte som så att Snigel redan är både sjuk och trasig. Det är ju inte alls som så att hon både medicineras och rehabbas för sina besvär samtidigt som matte går med daglig magkramp och hjärtsnurp i väntan på ytterligare besked från veterinären. Nej. Så är det ju såklart absolut inte alls. 

Det är inte heller som så att Snigel på 14 månader har hunnit med närmare 25 vårdtillfällen på bara "min" klinik. Hon har inte heller hunnit med ytterligare ett gäng vårdtillfällen på andra kliniker. Nej. Så är det såklart inte alls. 

Så eftersom vi verkar vara inne i ett sånt fantastiskt bra hälsomässigt flow så är det ju såklart ytterst lämpligt att fortsätta med precis just det. 

Eller hur. 

I eftermiddags upptäcker jag nämligen hur Snigelprylen plötsligt får slagsida på promenaden. Hela hunden lutar liksom åt fel håll. Huh? Vadfalls? Eftersom hon hade täcke på sig var det inledningsvis inte helt enkelt att se vad som orsakade denna omfattande slagsida, men efter lite närmare inspektion visade det sig såklart vara en fullständig ovilja att sätta ner höger bakben. Och när man är lite sådär härligt pyrrekonstruerad så är det ju inte som så att knäna på något logiskt vis pekar åt samma håll som tassarna är på väg. Nej. På en pyrre så pekar liksom knäna lite märkligt utåt, vilket även gör att när en pyrrepryl blir såpass halt att den inte vill sätta ner baktassen, ja, då lyfts den liksom inte uppåt, utan den vinklas utåt som en fågelvinge ungefär. En fågelvinge som i det här fallet inledningsvis doldes av ett otympligt täcke. 

Efter en lite veterinärinspektion där Snigel faktiskt för första gången under alla sina mängder av veterinärbesök pep för att det gjorde så ont. Det har aldrig hänt innan. Någonsin. Med andra ord har den faktiskt ont. Ganska mycket ont verkar det som dessutom. Smärtan verkar lokaliserad till tredjetån (vilken tå det nu blir om man ska räkna på en hund som liksom har 2 stycken fler baktår än vad en normal hund har. Hur gör man egentligen? Räknar man med de där bonustårna? Eller låtsas man att hunden är funtad som en normal hund?). Misstanken är (ännu ett) avslitet ligament eller möjligens nån form av fraktur eller senskada. Tjoho! Så himlans kul med en hund man inte kan ge smärtstillande till. Ännu roligare med en hund som är så faslans enkel att vila. Verkligen. 

När vi skulle gå från jobbet var Snigelprylen om möjligt ännu mer ovillig att sätta ner tassen. Drog ett varv med vet-flex runt den för att stabilisera upp den onda tån men resultatet blev liksom oförändrat. Tassen hänger ungefär i öronhöjd och lågt flygande flygplan skulle faktiskt kunna ligga i farozonen för att få en Snigel i propellern liksom. 

Vad som hänt vet vi ju i vanlig ordning inte. Det är liksom Snigel det handlar om. Så vitt jag vet kan det helt enkelt röra sig om något så enkelt att hon glömt att fälla upp landningsstället innan take-off ute i skogen i morse. Det skulle ju förhoppningsvis kunna vara något såpass enkelt och normalt. Normala skador känns nämligen som något jag helst av allt skulle vilja ha om jag fick välja. Normala, vanliga, behandlingsbara skador och sjukdomar. Det hade jag verkligen uppskattat. Om man nu inte helt sonika bara kan välja bort sjukdomselände rakt av. För då hade jag valt det. Helt klart. 

Så här ser det ut om man har slagsida när man är en Snigel om det skulle vara så att någon faktiskt suttit och funderat på just det. 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar