fredag 14 november 2014

en ganska så normal hund i snöret

Den där känslan man får när man upptäcker att man faktiskt har en ganska så normal hund i snöret. Den där känslan är ganska så häftig faktiskt.

Nu har jag visserligen redan en skapligt normal Lus i snöret, det har jag ju. Såtillvida vi inte börjar prata om depressioner, självmordstankar och allmän ynklighet. Snigel? Not so much. Den där tokknasiga prylen är så långt ifrån normal man kan komma skulle jag vilja påstå och hade hon varit en människa hade hon haft ett helt alfapet i diagnosväg. Ganska så säker på det. Hade hon varit en människa hade hon dessutom varit en sån där dryg mobbare på skolgården. En sån där som snor andras lunch, lägger krokben eller punkterar cykeldäck med häftstift. En sån hade hon varit. Det är jag väldans säker på. Hon hade dessutom varit en sån där tonårstjej som pratar lite väl högt i sin mobiltelefon, tuggar lite väl ljudligt på sitt tuggummi och snackar lite väl mycket skit om sina bästa tjejkompisar. Hon hade definitivt varit en sådan tjej. Hon hade även varit en sån där adrenalinjunkie som ägnade sin fritid åt att hoppa fallskärm utan fallskärm från en jumbojet, simma inlindad i bacon bland vithajar samt hoppa bungyjump från Eiffeltornet med sytråd som bungysnöre. Jupp jupp. Hon hade varit precis en sådan. Dessutom hade hon självfallet varit alldeles underbart genomfantastisk. Såklart. För det är hon ju. Mitt i all sin tokighet. Genomfantastisk.

När man till exempel är ute och går i skogen med Snigel och Snigel är lös. Ja, då gäller det faktiskt att hålla lite extra span. Span på både människor och hundar. För skulle det nämligen vara så att vi faktiskt fick ett möte med något av ovanstående, ja, då ska det ganska mycket till att inkallningen verkligen sitter. Jag har ungefär en mikrosekund på mig att få stopp på henne innan hennes hjärna kopplar om till vakt och larmidiot. En mikrosekund försent och Snigel kastar sig, tokskällandes fram. Hela vägen. Tokskällandes. Hon skorpiontaggsskuttar den sista metern, alltjämt tokskällandes. Nämnde jag att hon tokskäller? Sen händer vanligtvis en av tre saker. Antingen så kastar hon sig upp i famnen på människan och försöker lokalisera dennes tonsiller medelst slaffstunga samtidigt som hon viftar sig halvt fördärvad. Eller så springer hon skällandes runt ekipaget i en vid cirkel innan hon skuttar tillbaka till mig, eller så cirklar hon bara runt som den vallhund hon är och skäller sig halvt fördärvad. Hon gör ingenting annat otrevligt. Även om det där skällandet nog är att räkna som både otrevligt och ja, otrevligt. Detta gör givetvis att Snigel endast hålls på lösdrift på platser där jag är ganska så säker på att vi inte kommer att möta någon så länge hon är lös.

Hur som haver så har jag ju blivit ganska så van med det här. Vi jobbar aktivt på att få hela otrevligheten under någon form av kontroll även om det är svårt eftersom det är en ganska så rastypisk egenskap. Men vi jobbar som sagt på det.

Därmed, eftersom fröken Räka är av samma ras, har jag i princip utgått ifrån att hon har samma beteende. När hon har varit lös med Snigel på t.ex hundöarna så har hon ju betett sig ungefär likadant som henne. Så då känns det väl bara ganska så logiskt att förutsätta att hon faktiskt gör det även när hon är Snigellös.

Igår fick jag då däremot ännu ett bevis på att systrarna inte är så lika som jag tror. Eftersom Snigel är satt i viloarrest p.g.a sin onda tass så fick Lus och Räkan ensamma hänga med ut på lunchen. Vid jobbet har vi ett skogsparti som är delvis inhägnat där hundarna faktiskt kan springa lösa utan att riskera att ränna över alltför många förbipasserande. Hur som haver. När vi närmade oss skogens slut kallade jag in hundarna för att koppla dem och precis just då får jag syn på en kvinna med en hund 50 meter bort. Kallar in hundarna igen, lyckas i min förvirring ropa fel namn på fel hund och ser framför mig hur Räkan är på väg att göra en ytterligt pinsam Snigel. Men sen hajar jag till och inser att det är tyst. Helt tyst. Ser hur Räkan glatt närmar sig ekipaget, alldeles knäpptyst, glatt skuttandes fram med en svans som vajar som en vimpel i toppen på en flaggstång under en orkan. Den är glad. Den är tyst. Och framförallt: den är trevlig. Den uppför sig. Visserligen struntade hon blanka den i min inkallning (Snigel! Hit!.... Det hade kanske varit bättre med rätt namn där). Men det är faktiskt strunt samma. För när hon kommer fram till ekipaget gör hon genast en lekinvit till den ljuvliga isländska fårhunden. Och sen ännu en och ännu en. Vid det här laget har Lus visat sig lyssna exakt lika dåligt på sin inkallning (Räkan! Hit!... suck. Jag har ganska så stora problem med vem som heter vad nuförtiden, det måste erkännas) och även hon nått fram till ekipaget. I normalfallet bryr sig Lus inte nått vidare värst om andra hundar. Men den här hunden. Han var fin. Så otroligt fin att Lus ville ta med honom hem. Matte också för den delen om jag ska vara ärlig.

Hur som helst. Jag ber skamset om ursäkt för mig och mina hundars dåliga uppförande till finhundens matte. Sen blir vi ståendes och pratar om våra knepiga hundraser en sväng under tiden som Räkan beter sig som vilken trevlig, normalt funtad, socialt kompetent hund som helst. Hon pendlar mellan att flirta med finhunden och hälsa på finhundens matte. Som vilken hund som helst.

När vi går tillbaka till jobbet travar båda två på så fint i koppel att man nästan tror det är ett skämt. Inget hets. Inget drag. Hundmöten, människomöten, tvärbanor och Pelle vet vad får inte den minsta uppmärksamhet från Räkan som istället travar på som en gud vid min sida, alltjämt viftandes på svansen och gladflärpandes med tungan.

Visst. De flesta promenader med alla tre går faktiskt nästan lika bra, koppelmässigt, däremot behöver jag alltid vara lite mer preventiv med just Snigel. Som annars faktiskt tenderar att kunna gå fladdermusextrementgalen på säg, eh mötande hundar. Ibland. Även om hon blivit hästlängder med mycket bättre. Men det får jag behandla i ett alldeles eget inlägg.

Men när Räkan travade på sådär fint, skötte sig så bra i ett hundmöte (ja ja, jag vet jag vet, inkallningen gick åt skogen.) och hälsade så glatt på ännu en främling. Ja. Då blir jag lite sådär extra varm i hjärtat och tårig i ögonen.

Något som även gör mig lite ytterligare varm i hjärtat är det faktum att jag senaste tiden, vid ett flertal tillfällen, blivit tvungen att hålla in hennes koppel när vi passerat främlingar. Inte för att hon gjort utstuderade försök till att äta upp en främmande vad eller lårbenshals eller så. Nej. Hålla emot eftersom Räkan tasslöst slängt sig fram med viftande svans för att ehh... hälsa på folk. Hälsa! Hon som inte alls gillar främlingar. Hon vars största problem varit just människomöten. Hon som tidigare bara lärt sig acceptera en halv handfull med utomfamiljliga människor. Just hon. Slänger sig tasslöst fram för att hälsa. Med propellevrift och allt. Det. De är sånt som gör mig alldeles varm i hjärtat. Inte för att jag på något vis anser att hon ska behöva bli vän med hela världen. Det räcker med att jag har Snigel som tror att hon måste det. Men det faktum att den här darriga lilla ynkliga Räka gjort sådana fantastiska framsteg, trots att vi faktiskt inte alls jobbar direkt med hennes människomötesproblematik. Snarare har jag gjort så att jag helt enkelt har struntat i det. Jag har tagit bort alla krav som kommer när man har med människor att göra. Ingen får ta i henne om hon inte själv vill. Ingen får tjata, locka eller pocka. Ignorera henne och låt henne ta allt i sin egen takt har varit min strategi. Göra en sån liten grej som möjligt av det här med läskiga människor. Samtidigt som vi sett till att vistas i ganska så människotäta miljöer. Och visst har det gett resultat. Jag har tappat räkningen på alla främlingar hon självmant gått fram till och låtit sig bli klappad av. Men det som har varit tricket där är helt enkelt att fortsätta låtsas som ingenting när hon kommer fram, sträck ner en hand, börja klappa samtidigt som du inte egentligen låtsas om henne. Då har det funkat. På hennes egna villkor där hon själv kan bryta när som helst. Och har man väl fått klappa henne, ja då är eventuell tveksamheten vanligtvis som bortblåst. Fantastiska lilla hund! Jag säger då det.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar