söndag 30 november 2014

Pirriga porröron

Jamen dra mig långsamt på en skraltig liten vagn, baklänges, genom en biltvätt. Helst innan jag förlorar förståndet. Tack på förhand.

För förlorar förståndet. Ja, det gör jag nog ganska väldans så mycket snart. Varför då tänker ni då? Är det på grund av Snigels evinnerliga försök att slå ihjäl sig? Nix. Är det på grund av systrarna pest som går bärsärk lite titt som tätt? Nähä. Är det på grund av den allt omfångsökande tjockislusen som aldrig går ner i vikt? Nope. Är det på grund av Räkans förkärlek till att alltid och ytterst konsekvent kissa på köksmattan genast efter att den blivit nytvättad. Nej, inte alls.

Nä. Det är på grund av hormoner. Så ytterst fantastiskt massa skitmycket hormoner. Hormoner som fnittrar ut ur vartenda Snigelpälsstrå och infekterar de andra två djuren så att jag vips har tre lika hormonstinna fullblodsdårar att tas med trots att bara en löper. Jag hatar löp. Nått så in i helsikkes mycket dessutom. Nej, det är inte trasslet med löptrosor som gör mig tjurig. Inte heller löptrosornas förmåga att antingen inte sitta på ordentligt vilket leder till en massa äckelslaffs där man inte vill ha det eller deras förmåga att sitta på alldeles för bra som till exempel klockan sju på morgonen när man går ut och rastar hundar lite sådär sömningt som man gör. Då brukar de däringa svarta trosorna sitta kvar alldeles för väl på den ytterst svarta hunden. Men nej. Jag är inte ens tjurig på det.

Det som får mig att på allvar börja oroa mig för min mentala hälsa är nämligen något annat. Att sitta i min soffa och försöka läsa en bok eller se på en film är i dagsläget en omöjlighet då soffan inom loppet av tre minuter förvandlas till vad som mest liknar en inspelningsplats av en porrfilm. Porrflämtande, snuskflåsande, äckeltungfladder, pirriga porröron för att inte nämna raska rusningar över golvet med krökt svans och rumpsvassande och ihärdigt flirtande. Äckeldjur. På alla nivåer. Det slaffsas och slickas åt alla håll och kanter och detta ackompanjeras av ett tandaklapper som mest kan liknas vid ett crescendo av maracas som när som helst kommer att punktera min trumhinna. Jag är inte nöjd. Inte någonstans. Särskilt inte eftersom jag återigen har varit sjuk större delen av veckan och därmed tillbringat onaturligt mycket tid i min soffa. Onaturligt mycket tid åt att dra en kudde över huvudet i mina försök att stänga ute klappermaracasen och flåsflämtandet. Utan vidare resultat ska erkännas. Varför har de så infernaliskt massa hormoner för?

Haknäs helg!

Äntligen! Under hela hösten har vi saknat Haknäs besök. Vi var ganska duktiga på detta i våras men sen kom sommaren och sen dess har vi inte lyckats tråckla ihop det hela helt enkelt. Så vad är det som finns i Haknäs? Jo Lusings syster Myggan, Myggmatte, Yagakelpie (som Lus kallar för Ondskan) och sen i september månad - det allra sötaste av allt - ännu en Lussyster! En minipluttig lus och myggsyster till valping vid namn Goa. Eller Gwwwwaaaaa. Beroende på humör. Dessutom finns häftiga granntanten där med sina fyra blådårar (även känt som Bearded collies).  Så Haknäs helg blev det. Räkans allra första besök och hälsning på tant myggmatte och tant granntant samt hela hundgänget.

I vanlig ordning en fantastiskt trevlig helg som ägnades åt sedvanliga hundiga saker. Lushund intog sin vanliga plats på köksbordet och avnjöt en skål med ostbågar som myggmatte köpt enbart till henne. Mjo, det rådde såklart vissa delade meningar om det verkligen var enbart till Lus, men hon hävdar det å det bestämdaste så jag känner inte att jag kommer vinna på att tjata om det här. Mina hundar har det ganska snålt med vad de får och inte får äta. Att stå på bord och äta människomat, eller springa rakt över ett köksbord under glada hejjarop samtidigt som hon snabbt som attan försöker fiska i sig så mycket risotto som bara är fysiskt möjligt hör inte heller det till vanligheterna. Faktiskt. Men på Haknäs får man göra sånt. Man får även ta frukostmackor ur handen på myggmatte och plocka ägg från tallrikar. Sånt får man göra på Haknäs ser ni.

Lite bilder blev det från helgen, främst på den där lilla Gwwwaaaprylen. Så underbart fantastisk liten pyssling den däringa tösen. Det gick liksom inte att hålla tassarna ifrån henne. Så härligt okomplicerad och så ytterst personlig och mjuk. För att inte nämna så fantastiskt söt och larvigt luddig hon är.