fredag 31 oktober 2014

Happy Halloween

Både mattes födelsedag och Halloween och Snigeldagen. Fråga mig inte vad Snigeldagen är för något egentligen men enligt Snigel så inträffar den 365 dagar om året. I snitt. Ungefär.





måndag 27 oktober 2014

Snigel BPH

I söndags gick Snigel BPH. Äntligen! Tjohoade hon hela vägen till Nyköping. Snigel har ju faktiskt redan varit med och smygkikat på ett BPH när hon var en ullig och gullig pyttevalp. Inte för att hon egentligen förstod så mycket vad det här skulle gå ut på, förutom att skälla så mycket hon bara kunde. Och skälla. Det gjorde hon minsann. Och överraskade.

Jag hade ju såklart redan en ganska tydlig bild av hur Snigelprylen skulle bete sig under BPH:et, man känner ju sin hund liksom. Eller hur.
Initialt var jag väldans förvånad och överraskad över det mesta faktiskt, men nu när jag haft tid att titta på filmerna samt läsa protokollet så är jag nog ändå inte fullt så förvånad. Hon är nog ganska så Snigeltypisk ändå den däringa prylen.

Det moment som framkallade reaktioner som gjorde mig lite mållös var faktiskt det allra första momentet som går ut på kontakt med testledaren. Mitt intryck allt som oftast av Snigelprylen är att hon liksom lätt kan bli ganska så pestigt jobbig runt människor som vill hälsa på henne. Pestigt jobbig i det att jag brukar få assistera i desperata försök att montera ut en snigeltunga som slagit krokben för någons tonsiller. För så mycket måste hon faktiskt hälsa. Och slaffsa. Sen brukar man behöva få låna ut en handuk. Och en hockeyhjälm lagom till hälsingsrond nummer två. Därför blev jag väldans förvånad över hur hon reagerade på BPH:t. En sida av Snigelprylen jag bara sett ett yttepytte fåtal gånger under hela hennes liv. Men visst. Hon är ju faktiskt en berger och tydligen så älskar hon faktiskt inte alla.

Moment 1 - Främmande person 

Lekmomentet tjohoade ju på alldeles finfint och jag var ganska så säker på att hon faktiskt inte skulle leka med testledaren. Det som däremot förvånade mig var hur tjusigt hon kom tillbaka och avlämnade leksaken. Två gånger dessutom. Tur att jag har det där på film. Tur säger jag bara. För det händer nog aldrig igen.

Moment 2 - Föremålslek

Nästa moment involverade mat. Vad ska jag säga? Den gillar korv ganska så skapligt, men jag hittar inte klippet just nu. Men den åt. Petade på åtskruvade godisburkar. Surade över att den inte kom åt mer godis. Och petade lite till.

Jag trodde faktiskt att hennes reaktion vid överraskningsmomentet skulle vara starkare och jag var lite tveksamt till om hon alls skulle avreagera, men visst gjorde hon det min lilla morrhoppa.

Moment 4 - Överraskning 

Nästa moment var även det ett moment där jag faktiskt hade förväntat mig mer skepticism av damen, även om jag vet att hon inte brukar bli rädd för ljud så borde ändå den konstiga mackapären framkallat ett skall eller nitton kan man väl tycka. Hon är ju trots allt en berger liksom.

Moment 5 - Skrammel  

Momentet som involverar en främmande person iförd blå rock, slokhatt och solglasögon var jag övertygad om skulle leda till fullkomlig hjärnkolaps på Snigeldjuret. Jag var övertygad om att hon skulle skälla tills hon fick andnöd och sen skälla lite till men jag var ändå skaplig säker på att hon faktiskt skulle hälsa på personen sen när jag hade gått fram. Och jag hade ju inte helt fel. Ingen ragg eller skorpiontagg hade hon heller.

Moment 6 - Närmande person 

Att trava över konstigt underlag var jag ganska så säker på att hon skulle ogilla skarpt. Jag vet ju bara vad hon tycker om gungan i favoritsporten agility. Vidrig. Alltså var jag inställd på en tvärnit.

Moment 7 - Underlag

Sista momentet var skott. Ett moment jag faktiskt inte hade någon aning om hur det skulle gå. Hon har aldrig visat tendenser till att vara skotträdd men man vet ju aldrig. Hon hade heller aldrig visat tendenser till att vilja fly i panik från en människa innan heller. Men jag tycker att hon fixade det här fin fint. Hon vart i varjefall något mindre berörd än hennes skotträdda matte som helst hade velat ha hörselskydd samt käkat Zylkène en vecka innan.

Moment 8 - Skott 


Beskrivaren konstaterade att hon var en aktiv liten pryl som var ganska så svårbeskriven. Det var svårt att avgöra om hon egentligen var arg, rädd, osäker, glad eller bara Snigeldryg i flera av momentet. Han upplevde att hon själv inte riktigt visste var hon kände men mer reagerade för reagerandets skull. "Någonting händer alltså gör jag" - typ.Och ja, han har inte fel. Inte fel alls. För precis så upplever jag Snigeldjuret.Reaktiv men utan någon verklig känsla bakom reaktiviteten. Utan mer för att hon kan. För att hon måste. Och för att hon älskar sin egen röst. (och kanske för att hon är en berger).

Snigels spindeldiagram hittar ni nedan. Inte så mycket att jämföra med eftersom endast 7 face raser har gjort BPH hittills.Men jag hoppas att det blir många många fler. Det var enormt intressant, spännande, kul och allmänt tjohoigt och framförallt lärorikt att göra det här. Så se så alla ni bergerägare som inte gått BPH, anmäl er så att Snigel slipper vara så ensam och spretig i sitt diagram!

Är man nyfiken på hela Snigels show så finns det ytterst väldokumenterat på avelsdata.




i riskzonen för att bli ganska så julklappslösa

Ibland tror jag faktiskt att mina hundar är inne och tjuvläser min blogg. Ibland tror jag faktiskt det. Särskilt de senaste dagarna har jag blivit allt mer säker på det. Jo, för sen jag skrev inlägget om Snigel och Fixas katastrofala grävlingsmangel som jämt och ständigt drabbade mig som en besinningslös tornado varje vareviga promenad, så har antalet katastrofala grävlingsmangel minskat. Dramatiskt dessutom. Mycket dramatiskt. De har nästan minskat till någon form av nästintill obefintlighet, med vissa små yttepyttiga undantag såklart. Men ändå. Enda förklaringen måste ju liksom vara att de faktiskt läst min blogg. Inget annat känns liksom rimligt. Och att julen börjar närma sig. Och att somliga därmed kanske känner att de kan ligga i riskzonen för att bli ganska så julklappslösa kanske.

Därför tänkte jag att jag skulle ägna detta inlägg till att skriva ner andra viktigheter oviktigheter. Absolut inte viktigheter jag vill att mins smygläsande hundar ska gör något åt. Nej nej. Absolut inte. Inte alls. Bara oviktigheter. Eller hur.

Som det här med leksaks och bendrällandet. Ibland blir jag liksom lite sådär extra ledsen i tålamodet, och framförallt ledsen i extremiteterna när jag stoppar ner min frusna kalla fot i min varma mysiga toffla bara för att brista ut i ett illvrål likt en bengalisk tiger och snabbt slita åt mig foten bara för att finna att en torkad yttepytte del av en lammnacke prydligt blivit inmonterad i min fotsula. En sån sak skulle man ju kunna anse vara en viktighet. Men inte jag, nej nej. Eller som när man mitt i natten när man sover som allra bäst rullar över på sidan och rullar på en sån där multipip-leksak, en sån där med etthundranittiarton pip i, som medför att jag flyger ur sängen och alltid och oundvikligen slår huvudet i taklampan jag krampaktigt får tag i samtidigt som jag är helt säker på att jag där och då kommer att dö av hjärtsnurp. Eller höjdskräck. Vilket som. Men nejdå, ingen viktighet det inte.

En annan oviktighet är det här med bristen på sovmorgon. Att alltid, varendaste varevigaste morgon bli väckt av ett allt annat än milt pet i ögat klockan 07:04. Det är absolut ingen viktighet att ta upp för diskussion. Absolut inte.

Eller att samtliga tre hundar nästintill alldeles jämt måste sätta sig och poopa i tre olika väderstreck exakt precis samtidigt, så långt ut  kopplet de någonsin kan komma. Särskilt allra helst längst in i varsitt buskage. Eller framför en välfylld uteservering. Och sedan så fort ärendet är uträttat drar iväg värre än en slädhund åt varsitt håll. Nej, det är absolut heller ingen viktighet. Absolut inte.

Andra oviktigheter som man bara så där lite för skojs skull skulle kunna nämna är ju det där med det däringa skällandet som systrarna pest så fint satt i system. Snigel skäller på hundar, check. Ingen ny information. Men hon skäller inte särskilt ofta på människor, om de uppför sig normalt. Och hon skäller väldans mycket mindre på andra hundar om hon är ute med mig ensam. Fixa skäller egentligen inte så mycket alls om hon är ute ensam, absolut inte på hundar egentligen och nästan aldrig på människor. Men tillsammans. Ja, tillsammans blir man tuffare. Eller fegare. Välj själv. Men skäller gör de. Oftast börjar Fixa med ett enda skall. Ett skall som genast får Snigel att börja vråla "varedom varedom? ska vi slåss eller?". Ungefär. Sen är kakafonin igång och i mitten hänger Lushund som ett sladdrigt litet salladsblad, alldeles tyst. Och oförstående. Medan matte reflekterar över vad som blir billigast: utrusta grannarna med hörselkåpor eller montera på en James Bondaktig ljuddämpare längst ut på vardera snok. Men nej. Sådana här oviktigheter behöver vi inte heller alls ta upp för diskussion.

Ytterligare en oviktighet är bristen på kantarellsöksfunktion på valfri hund. Eller bristen på letaeftervadtusandetnuärsommatteåterigentappatbort-funktion. En sådan oviktig sak känns ju inte alls som något som bör få komma på tal det heller. Eller bristen på frukost på sängen. Ännu en oviktighet som hundarna absolut inte behöver läsa och ta till sig av. Absolut inte. Särskilt inte nu så här nära Jul och julklappstider och sånt liksom.

onsdag 22 oktober 2014

Eller varför hon inte råkade glömma oss på Ikeas bollhav

Jag minns så väl den utomordentligt fantastiskt syskonkärleksfulla relation jag och min bror hade när vi var små. Jag minns den alldeles utomordentligt väl. Mycket tack vare den hårlösa fläcken jag har där normalt syskonokärleksfullt folk har lugg, och tack vare ett par ärr lite här och där, nedsatt syn på ena ögat efter en soft air gun incident och ja, ni vet allt sånt där normalt som syskon gör. Tack vare det så minns jag mycket väl det här med att växa upp med ett syskon.

Något annat jag även minns är alla resor och bilturer vår fantastiskt tålmodiga, kärleksfulla, oerhört förstående och antagligen smått suicidala mor gjorde med oss under vår uppväxt. Eskapader som nog alla förlöpte på nästintill samma vis. Bror och syster placerade i varsinn barnstol i baksätet. Strategiskt fastspända så långt ifrån varandra som baksätet på en Volvo 740 tillät. Lagom till att bilen backat ut från parkeringen och rullat förbi Anderssons brevlåda har det första tjuvnypet delats ut. Två vägbulor och en rondell senare sitter lillebror och försöker äta upp en näve av storasysters avslitna hår. En skarp högersväng senare, precis lagom till påfarten till motorvägen har storasyster tagit av sig sin rosa ballerinasko och sitter nu och slår den i huvudet på lillebror upprepade gånger ackompanjerat av illvrål och Orups jagad av vargar på högsta volym. Den tålmodiga moderns försök att få de ohängda syskonen att sjunga med till Orups trallvänliga låtar istället för att ägna sig åt fribrottning i baksätet misslyckades ungefär varenda gång. Hot om att köra av vägen föll ganska platt eftersom det verkade vara det som var vår huvudmålsättning under dessa turer - se hur lång tid det egentligen tar innan man driver sin ömma moder såpass mycket från vettet att hon frivilligt styr 740:n rätt in i blåbärsriset. Det eller se om man kunde klämma fast syskonets huvud på utsidan av bilen med hjälp av fönsterhissen och vad som hände om man gjorde detta vid möte i trafiken.

Hur som haver. Vi hade ingen vidare respekt för moderskeppets så kallade hot och kalabaliken fortskred under våra bilresor. Tills en dag. Jag minns den fortfarande så väl. För jag har nog aldrig blivit så chockad i hela mitt liv. På väg till landet. Varm bil. Lång resa. En unge i baksätet som förutom att regelbundet sticka ut armen och nypa lillebror tills han skriker därtill kräver att modern ska spela samma barnvisa på kassettbandet som tuggat i högtalarna senaste timmen. Om och om igen. Och på den är tiden fick man faktiskt spola tillbaka. På riktigt. Om man ville höra något igen. Och igen. Och igen. Tjatandet tilltar, lillebrorsvrålen ökar. Moderskeppet svettas. Och tillslut händer det. Något jag aldrig trodde var möjligt. 

Vips sliter moderskeppet kassetbandet ur bandspelaren, den långa långa kassettbandsremsan fladdrande i näven, vevar ner rutan och hivar ut det genom fönstret, rätt ut i skogen. Jag är ganska så säker på att det tog minst en mil innan jag stängde munnen. För att förstå varför jag blev så chockad så måste man här veta att min mamma är träd och miljökramaren nummer ett. Hon har nog aldrig i hela sitt liv tappat så mycket som en knappnål utomhus och hon plockar regelbundet upp andra människors skräp, källsorterar in absurdum samt tar folk i örat om de så mycket som slänger en fimp på backen. Därav min stora chock. Mamma slängde något. Mamma skräpade ner.  Det var inte helt lätt för en 5-åring att ta in. Och om jag ska vara ärlig så har jag nog aldrig kommit över den där chocken. (Men det bör nämnas att moderskeppet faktiskt vände bilen efter någon dryg mil för att leta efter kassettbandet mitt ute i ingenstans).

Efter denna incident vill jag tro att åtminstonne jag faktiskt blev en uns snällare under bilresor. Jag skulle åtminstonne vilja tro det. Men jag har antagligen fel.

Hur som haver vill jag med det här be så ofantligt mycket om ursäkt till min mor för alla de plågsamma, vedervärdiga resor jag utsatte henne för under min uppväxt. Varför denna insikt och (något försenade) mognad  undrar ni kanske då? 

Jo det ska jag berätta. 

jag har ju nämligen lite så där hastigt och lustigt skaffat mig två bergersystrar. Ja jo, en av dem hade jag ju innan, men nu blev de ju två. Och dessutom systrar.

Systrar som på varje varenda evigaste promenad numera får mig att minnas kassettbandbilturen.Varje  varenda vareviga promenad så är jag ganska så säker på att jag känner precis just exakt samma känsla som mitt moderskepp kände precis sekunderna innan hon slet bandet ur kassettspelaren och vevade ner rutan. 

Systrarna luddhjärna beteer sig nämligen exakt så som jag och min käre bror gjorde. Skillnaden är att de inte är fastspända, de har koppel. Vilket faktiskt gör det hela värre.

På promenaden tar det inte många sekunder innan jag ser hur Snigel börjar putta lite på syster med rumpan samtidigt som hon sneglar på henne med vitögat i tron att jag inte ser. När sen syster sneglar tillbaka är kalabaliken ett faktum. Med varsitt avgrundsvrål kastar sig systrarna över varandra och ett vilt lekslagsmål är genast igång, ackompanjerat av vrål som mest låter som en skadeskjuten sabeltandadtiger med tandvärk samtidigt som de står på bakbenen och brottas med varandra på ett vis som får folk att tro att det faktiskt rör sig om ett allvarligt hundslagsmål. I mitten står jag. Och Lushund. Och blir allt mer intrasslade i vårat desperata försök att dels avbryta den högljuda syskonkärleken samt undvika att bli överkörda eftesom detta alltid och oundvikligen sker när vi ska gå över en väg. Och varenda gång tänker jag på den där bilresan. På det där kassettbandet. Och på hur min kära mor lyckades undvika att med flit köra rakt in i en bergsvägg. Eller varför hon inte råkade glömma oss på Ikeas bollhav. Eller på bagagebandet på flygplatsen. Eller varför hon kastade ut kassettbandet. Hade det inte varit mer effektivt att säg, sula ut den där vrålande ungen istället? 

Sådana tankar tänker jag numera varje dag. På varenda promenad. Vad ska jag kasta? För det ska erkännas, just det här ger migen sådan kramp i tålamodet att det inte är långt ifrån att jag råkar kasta den ena hunden på den andre samtidigt som jag springer skrikandes därifrån. Faktiskt. 

tisdag 21 oktober 2014

Regntäcken är lömska, olycksbådande saker

Tidigt igår morse regnade det. Lite sådär normalt höstigt regn som avtog lagom tills vi hade ätit frukost. Men på sådär normalt höstigt vis hängde det fortfarande kvar i luften. Alltså klädde jag på flickorna regntäcken inför långpromenaden. Fast det inte regnade. Inte en enda droppe. Men visst, hängde i luften gjorde det. 

Öppnar porten varpå Fixa och Snigel glatt skuttar ut bara för att upptäcka att våra glada språng ut i hösten får ett abrupt stopp, nästan så att jag tappar löständerna faktiskt.Så abrupt var det faktiskt. Joho. 

Vafalls? Handbromsen måste vara ilagd. Och mycket riktigt. Visst är den det. I slutet av sitt koppel står Lushund på trappsteget utanför porten och spjärnar emot sitt allra mesta. Ut? Inte. Inte en enda chans faktiskt. Det regnar. Helt säkert. 

Därefter följer en utav våra sedvanliga konversationer, en konversation vi har nästan varje gång det regnar, vilket bland annat kan läsas om här. 

Lyckas locka ut Lushund från porten och börjar gå. Lushund går bakåt. Försöker envis förklara för henne att det faktiskt inte regnar. Lushund fortsätter gå bakåt
-"Jo, regnjacka på. Det regnar". 
Försöker ännu mer envist förklara för den slokörade ynkellusen att det faktiskt inte regnar. Täcker är bara tänkt att verka förebyggande, utifall att det skulle börja regna. Lushunden drar än mer frenetiskt bakåt i kopplet. 
-"Du ser! Regn! Du sa ju det",  muttrar den arga prylen längst bak i kopplet som motsträvigt lyfter på tassarna i sina försök att nudda så lite blöt asfalt som möjligt samtidigt som hon lägger all sin tyngd bakåt. 

Försöker på mitt allra mest pedagogiska vis få Lushunden att inse att det faktiskt inte regnar genom att be henne känna efter med de kroppsdelar som inte är täckta av regntäcket att det faktiskt är alldeles utomordentligt torrt i luften och inte en enda regndroppe finns att skåda. Och precis just då kör en bil förbi och skvätter vatten över halva trottoaren. Och Lushund. 

Här ska jag i ärlighetens namn erkänna att jag precis just då inte hade så mycket att sätta emot. Istället fokuserade jag på att bromsa in de två pyreneiska fullblodsdårarna som tyckte att fågeljakt var en ytterst lämplig aktivitet när man har en 8 kilos bromskloss på släp bakom sig och en matte vars tålamod faktiskt börjar få lite träningsvärk. Igen. 

Efter 15 minuters bakåtsträvande började faktiskt Lusen skåda framåt, så att säga, och höll sig bara en dryg meter bakom mig istället för två. Svansen var inte heller så långt instoppad under magen att den kittlade henne på hakan längre, utan man kunde faktiskt skymta den strax bakom stjärtfjädrarna, där den ska vara, lite då och då. Men muttrade om regn, det gjorde hon. Hela promenaden. 

Hade hon inte haft regntäcke på sig hade hon glatt promenerat på i täten, med viftande svans, utan ett mörkt åskmoln hängandes över huvudet. Men regntäcken...det är lömska, olycksbådande saker som alltid innebär att man blir blöt. På ett eller annat vis. Och inte heller den här gången hade hon fel. Suck. 





måndag 20 oktober 2014

Cirkulatorisk kollaps och hjärtsnurp

Influensa säger jag bara. Influensa.

Årets virusangrepp däckade mig från fotknölarna och uppåt i ungefär en vecka. Tjoho sa hundarna första dagen. Sängliggande matte är ungefär det bästa som finns eftersom det är så fantastiskt mycket roligare att grävlingsmangla i en säng fylld med en matte än vad det är att grävlingsmangla i en säng utan mattefyllning. Dag två innehöll en betydligt mindre mängd av tjoho men det gick ändå ganska bra att mangla grävling några vändor under dagen. Dag tre innehöll inte en endaste lite gnutta tjoho, bara en smula "mäh" och en gnutta "kom igenrå matte". Dag fyra avbröt de alla försök till återupplivning av den feberdäckade, hostsnörvelslemmande matten och åt upp en möbel istället.

Influensa. Fy fan.

Hur som haver, när jag började återkomma till de levandes rike började nästa vända av Fy Fan. Nämligen Snigeldjurets inbokade tid för gastro och rektoskopi den 17 oktober. Ångest är väl det snällaste man kan kalla det där svarta monstret som sliter hål på mig inifrån och gör sitt bästa för att få hjärtat att slå i otakt mest hela tiden. Gruvlig Ångest.

Men undersökningen gick bra. Snigel tjohoade sig ut från kliniken i sin sedvanliga överljudshastighet och skuttmuppade sig runt hemma i lägenheten halva kvällen. Biopsisvar kommer att dröja minst två veckor. Det veterinären kunde säga bara baserat på själva undersökningen var att hon inte hade sett några synliga magsår, inga polyper samt en fibrotisk (förtjockad) tjocktarmsvägg som inte kändes normal. Men att få diagnosen kronisk kolit är nog något jag känner att vi skulle skulle kunna leva med. Jag har föreställt mig ack så mycket värre saker senaste månaderna att en kronisk tjocktarmsinflammation skulle kännas som rena friskförklaringen ändå, även om det kan leda till livslång medicinering och bakslag i mängder. Men vi får invänta provsvar. Tills dess umgås jag flitigt med Ångest och gör mitt bästa för att försöka undvika en cirkulatorisk kollaps och hjärtsnurp.

lördag 4 oktober 2014

dramatik i vardagen

Och så var det det här med dramatik i vardagen. Närmare bestämt i vår vardag. Alltid. Till allmänhetens förtjusning och höga nöje. 

Ut med hundarna för en snabb kvällskiss, slänga en påse sopor. Samtidigt. Inget konstigt med det skulle en normalt begåvad människa troligtvis tycka. Eller hur. 

Tre koppel i ena handen. En full soppåse i den andra. Såklart iförd rosa foppatofflor. Ut genom porten. 2 av 3 möjliga slänger sig (i sedvanlig ordning) handlöst rakt ut genom porten och panikkissar. Som om de nyss klivit av en nonstop flygtur runt jorden. Det var ju faktiskt hela 2,5 timmar sedan de kissade senast. Samtidigt som systrarna hänger längst ut i varsitt koppel så står Lus och hänger så långt ut i sitt egethon bara kan, så långt från de andra som är fysiskt möjligt. I mitten står jag och försöker jonglera en överfull soppåse. 

Ser redan här hur grannarna tvärs över gatan hajar till och stannar till vid sina fönster. Let the underhållning begin.

Lyckas samla ihop nöttena någolunda och styr bestämda steg mot soptunnan i tron att jag ska hinna ta mig 30 meter innan nästa incident. Icke. Hinner 3 meter,sen flänger den ena hunden runt mig åt fel håll, sätter snurr på soppåsen och på något vänster lyckas jag slunga den rakt i mitt eget ansikte samtidigt som jag desperat försöker att dels låta bli att lägga mig raklång över Räkan som plötsligt och mycket lämpligt står och poopar framför mina fötter, dels låta bli att trampa i nämnda poop. Får ordning på påsen och försäkrarmig om att alla 3 är markbundna och inte planerar ett luftanfall eller liknande. Fiskar upp en bajspåse med hjälp av lillfingret på handen som håller soppåsen (som för övrigt innehåller färskfoderrester...), och försöker plocka upp poopet med samma hand utan att spilla ut några äckelsopor ur påsen. Lyckas fiska upp alltihopet och ska precis resa på mig, ganska så nöjd med mig själv när Snigel gör en panikrusning åt höger sen en skarp sväng åt vänster samtidigt som Räkan gör raka motsatsen. Efter vänstersvängen sätter sig Snigel såklart för att poopa och katastrofen är nu ett faktum. Soppåsehållararmen har blivit bakbunden av båda tjejernas koppel. Båda två står nu och drar smått paniskt åt varsitt håll, lushund har såklart lyckats trassla in sig i sig själv så som bara hon kan och står och ser ut som en kassler och agerar därmed ett utmärkt farthinder. Jag står i mitten och kan inte komma loss. I handen har jag dessutom en oknuten bajspåse och vetskapen om att det någonstans framför mig i mörkret ligger en pinfärsk snigelhög jag på inget vis vill stifta närmare bekanskap med eh säg mitt ansikte. För att göra saker ännu mer underhållande (ja, grannarna har nu tillkallat hela familjen som glatt lämnat tv-soffan och nu står med näsorna tryckta mot rutorna i huset mitt emot) lyckas Snigel på något vis ta sig ur sitt halsband i mitt losstrasslingsförsök och skuttar glatt iväg över gräsmattan. Jag upptäcker inte ens detta utan berömmer den duktiga hunden som så fint trasslat loss sig innan jag inser att jag står med ett tomt koppel i näven och Snigel är i full färd med att kamikazeflärpa sig ut i vägen. Slänger mig efter henne lika smidigt som en puma kastar sig över sitt byte (jo, det gjorde jag faktiskt. Faktiskt) och får krokat fast henne igen innan jag vänder mig om till de två andra somnu lyckats lägga krokben för varandra och trasslat ihop sig mer än jag ens trodde var möjligt. Soppåsen och den snuskiga oknutna bajspåsen har jag fortfarande i handen av den enkla anledning att jag mitt i en av vänstersvängarna lyckades tvinna kopplet runt handen så hårt att jag är osäker på om jag nånsin kommer återfå blodflödet i de extremiteterna.

Lyckas på något vis trassla loss alla berörda parter, samla mig såpass mycket att jag slänger påsarna och inte hundarna i sopnedkastet och lyckas till och med lokalisera snigelpoopet. Som märkligt nog inte satt under min sko. Bugar mig lite sådär gracisöst inför grannarna och samlar ihop min cirkus och styr stegen mot porten igen. 

Mission accomplished. 

fredag 3 oktober 2014

full speed ahead likt ett ånglokomotiv

Det är när man skaffar den tredje hunden som man först inser hur mycket de andra två faktiskt kan skulle jag vilja påstå. 

När jag säger "stanna" till Snigel så vet jag att hon, såtillvida det inte dyker upp en flock kärlekskranka canadagäss eller ett ufo kraschlandar en meter därifrån, kommer att stanna. När jag säger det till Lus så vet jag att hon kommer att stanna ungefär lika länge som hon minns att hon fick ett kommando, villket visserligen kan variera men det finns ändå en viss förutsägbarhet i det hela.

När jag ger Räkan något som helst platskommando, oavsett språk (jo, jag har testat alla möjliga och omöjliga norska ord jag kan), blir jag lika fascinerad varje gång över hur räcer snabbt hunden lyckas misslyckas med att förstå vad jag menar. Stjärtfjädrarna hinner knappt toucha golvet inna Räkan kör full speed ahead likt ett ånglokomotiv glatt viftandes med hela sig själv, toknöjd med sin strålande bedrift att göra exakt det jag inte bad henne om. 

Jag är även bortskämd med att ha två hundar som lugnt kan pausa medan den andre tränar och sedan lite snyggt bytas av. Räkan har såklart ingen som helst förståelse för det här ytterst märkliga koncept och flänger runt och lyckas om möjligt vara mer i vägen samt förvånandsvärt mer irriterande än arracuan i Kalles Djungelexpedition. Hon hämtar leksak på leksak och trycker i nosen på mig eller den tränande hunden, klättrarpå min rygg, slänger sig på rygg, gärna över den tränande hunden samtidigt som hon glatt nynnar "arappaparaparara arapaparapa". 

Så nu har vi infört ett en grundkampanj i Räkträningen här hemma för att få lite ordning och reda.

- stadga och självkontroll med hjälp av omväntlockande. Med särskilt fokus på stadga i sitt och ligg.

- klossträning - fotposition? det är väl när man ställer sig påmattes fot va? Eller var det när man lade sig rakt över fötterna som en skadeskjuten bäver? 

- burträning. Fröken räka får fullständig panik över att själv gå in i en bur. Fullständig panik. Vilket krånglar till pauserna när vi är iväg och tränar (vilket är enda tillfället mina hundar befinner sig i bur såklart). Men jag vill att mina hundar ska ha en positiv association till burar och därmed glatt och frivilligt gå in i den och slappna av när det är dags för träningspaus, något Räkan i dagsläget inte har. Dessutom är det ju så utmärkt fiffigt att kombinera burträning med träning av frisignal. 

Familjefotografering

I augusti så tuffade vi på utställning i Eskilstuna och där mötte Bästa Tant P och Herr Svarträv upp oss i egenskap av hejarklack/förnedringskommitté/hovfotograf. Efter snigels flyguppvisning varv i ringen gav vi oss ut på en skogstur där Bästa Tant P gjorde sitt allra bästa för att föreviga vår lilla familj. Jag vet inte vem av oss som var svettigast efter bravaden men jag är ganska säker på att jag var den som hade flest hästmyror i byxorna eftersom jag skakade ut myror ur byxbenen ungefär var annan mil under hemvägens bilfärd till mina kära medtrafikanters irritation.

Så här kommer en hel hög med familjebilder från den tiden vi "bara" var tre! Tack bästa hovfotograf! Du vet att det börjar bli dags för en ny omgång med tanke på tillökning å allt sånt va?

(Lushund är inte fullt så lik en heffaklump i verkligheten vill hon å det bestämdaste hävda, inte fullt så lik. Så det så.)
















torsdag 2 oktober 2014

Och så var det det där med det däringa tråkiga

Och så var det det där med det däringa tråkiga.

Som några kanske vet så har Snigel haft trassel med sin mage efter att vi höll på och behandlade en enveten urinvägsinfektion hon fick som pytte valp som hon drog åt sig efter att ha mumsat sitt eget poop i stora lass. Vid 6 månader misstänktes en allvarlig kronisk mag- och tarmsjukdom men som tur var blev den avfärdad och Snigel friskförklarades i januari. Tyvärr verkar det som att Snigelmagen inte fick det däringa PM-et om friskförklaringen för magen har trasslat till och från under hela våren. Hon är aldrig så dålig att hon är allmänpåverkad, som värst händer en olycka inne på natten eller så rusar hon ut för att sätta sig, men det brukar komma i skov som varvas med att hon är tokbra i flera dagar. Nu under sommaren har hon under 2 månaders tid varit helt fantastiskt bra oavsett hur mycket konstigheter hon ätit så jag har känt mig ganska så hoppfull och tjohoig över detta. Men bestämde redan tidigare i somras att jag ville kolla upp henne igen hos en mag- och tarmspecialist. Pyrrar är som kanske tidigare nämnt ganska så duktiga på att dölja symptom på eventuell sjukdom och jag vet av tidigare erfarenheter att Snigel gjort det där med att inte visa någonting alls till en konstform.

Eftersom det kan ta väldans lång tid för mage och tarm att läka har jag även hållit en tumme för att problemen vi sett under våren även varit en del av läkningsprocessen. Men med tanke på att det faktiskt verkar finnas en del mag- och tarmproblem inom rasen (och vallhundar överlag) vågar jag inte chansa och låta bli att utreda vidare.

I kombination med det här, just för att en olycka sällan kommer ensam liksom, så har Snigel även haft ont i ländryggen till och från sen i februari. Ingenting man märker på henne över huvud taget, hon flyger på som aldrig förr, men vid palpation blir hon ängslig, slickar sig om munnen och sätter sig ner. Hon har kollats av flera veterinärer på jobbet samt röntgats och inget specifikt har hittats, mer än att hon har ont, även om det inte verkar hindra henne ett endaste dugg (än så länge i varje fall). Men det här måste såklart kollas upp det också.

Alltså bokade jag tid till gastroenterolog & ortoped i början av september. Ganska snabbt kunde veterinären konstatera att det var i L7/S1 området hon ömmade. Vad som orsakat det vet vi inte och kan egentligen bara tas reda på via MR röntgen vilket hon inte är en kandidat för ännu. Men det kan röra sig om ett trauma,en disk som ligger tokigt, nerv i kläm, en missbildning eller helt enkelt bara en jäkla massa otur. Så vips hade fröken fått diagnosen L7/S1 syndrom. Och en vidare tid till rehabilitering för att få reda på lite mer om prognos och eventuell behandling. Tjoho på den liksom.

2 veckor senare fick jag provsvar på de prover som togs med tanke på magen. Resultat? Inte bra. Hon tar inte upp B12 och folsyra som hon ska, har förhöjt levervärde (antagligen till följd av den ostabila magen så egentligen inget att hänga upp sig på) och hon har blod i avföringen (vilket jag inte ser med blotta ögat). Så nej, Snigel borde nog aldrig ha blivit friskförklarad i januari. Förutom att det här tyder på att hon mest troligt har allvarligare problem än jag hade trott så innebär det här även problem för ryggen. För att den ska hållas okej så länge som möjligt så måste hon hållas oerhört väl musklad vilket kan försvåras av det faktum att hon inte tar upp näring som hon ska. Dessutom kan ryggen försämras av det faktum att hon p.g.a smärtor i magen kan gå runt och spänna sig. Så summ-summarum så skulle jag väl vilja säga att det hade räckt jäkligt bra med ett av dessa problem. Faktiskt så tycker jag det.

När veterinären ringde upp för att lämna provsvar så var avlivning en av de första saker som hon tog upp, att eftersom Lycka har såpass många allvarliga problem så hade hon full förståelse för om jag skulle vilja sätta stopp nu. Stopp? Nu? Va? Säger jag samtidigt som jag ser Snigel flyga fram över skogen i överljudshastighet alltjämt flärpandes med tungan samtidigt som hon tokfnittrar så att det måste höras halvvägs till Abisko. Sätta Stopp? Inte en chans!

Här vill jag passa på att veterinären inte på något vis försökte få mig att fatta det beslutet utan hon tog upp det som ett alternativ och blev snarare glad att jag ville köra på. Så nu blir det gastro- och rektoskopi i en mycket snar framtid. Något jag verkligen bävar för eftersom jag är övertygad om att inget positivt provsvar någonsin har kommit från en gastro. Och provsvaren ser helt ärligt inte helt upplyftande ut, speciellt inte med tanke på att de är tagna under en period då hon varit helt bra i magen i ca 2 månader.

Igår var vi på rehab och det var faktiskt mer positivt än jag hade väntat. Hon har en instabilitet i antingen höfter, L7/S1 området eller båda två, men eftersom hon är såpass opåverkad av det ännu så är prognosen mest sannolikt god. Så för ryggen blir det intensiv rehabilitering med 20 minuters långsam (haha!) gång i blåbärsris med benviktsmanchetter, balansövningar enligt ett träningsschema dagligen, dra kätting i uppförsbackar och gå uppför trappor flera gånger i veckan samt water tread mill en gång i veckan i 8 veckor. Förutom hennes vanliga tjoho och det bästa av allt - hon blev inte belagd med agilityflygförbud! Så länge hon inte verkar bli sämre av det så får hon köra på. Men rehaben kan vi först dra igång ordentligt efter magen är avklarad och det visar sig att det finns en behandling man kan ge henne för magen. Så just nu står ett träningskort för WTM högst upp på min önskelista för det kommer även innebära att även magen kommer att bli bra. Så det så.

Det har varit mycket tårar, magont och ren ilska över alltings orättvisa de senaste veckorna, men nu orkar jag helt enkelt inte gräva ner mig i det här nått mer tills jag faktiskt vet hur illa det är med henne egentligen. Så vi kör på och hoppas på en tid till gastro så snart som möjligt och att hennes mage och tarm är så in i bänken friska att veterinären blir alldeles bländad av den glittriga friskheten. Så det så.





Och som en lite parentes, så att ingen får för sig att tro någonting annat, Fixa tackade jag ja till innan jag fick veta detta om Lycka, men även om det hade skett i omvänd ordning så hade jag tackat ja i alla fall. Fixa vare sig är eller kommer någonsin bli ett substitut för Snigelprylen. Hon är sin alldeles egna lilla RäserRäka med en alldeles egen plats i mitt hjärta. Precis som de andra två. 


onsdag 1 oktober 2014

Team ryggradslös...

Dags att börja beta av lite av höstens händelser. För att inte helt få in er i någon form av pre-höstig depression tänkte jag börja med det mest tjohooiga.

I början av september fick jag ett meddelande av Snigelsysters matte där hon berättar att systeryster tyvärr behöver hitta ett nytt hem. "Åh nej!" var min första tanke, "vad gör jag nu?". Tre hundar står inte antecknat i min ToDo lista över de nästkommande åren. Det gör faktiskt inte det. Men ändå. SnigelSyster liksom. Jag har träffat henne som valp, haft kontakt med hennes matte, följt henne på facebook. Det kändes liksom som att jag på något vis kände henne.

Nu vill jag på en gång förtydliga så att inte mamma någon går och får ett sånt där sammanbrott eller så: bara för att det känns som att jag känner en hund eller bara för att den råkar vara syskon till någon av mina så drabbas jag mer än ytterst sällan av akut kidnappningslusta. Faktist. Så det är inte det.

Men SnigelSyster fick det liksom att spritta till inne i hjärtat och fick fart på de där små fjärilarna i magen och jag kände bara att, antagligen mot bättre vetande, så måste jag bara ge henne en chans.

Många tankar snurrade. Diskuterade mycket med hennes dåvarande matte samt bästa snigeluppfödaren. Att flytta hem till oss skulle innebära ett radikalt miljöbyte. En hund som inte är van vid storstadslivet. En hund som bott i stort hus med trädgård och stor familj ska nu flytta in i en lägenhet med två hundar och en ny människa. Jag hade förstått att fröken var ganska så olik sin tokiga syster i mångt om mycket. Go som tusan mot sin familj men osäker på främlingar. Vaktade mycket hemma och blev stressad av saker i omgivningen utanför hemmet. Med andra ord ett kanske inte helt okomplicerat beslut. 

Men hur det nu var så kunde jag inte stå emot. Det kändes bara så rätt. Hon måste flytta hem till oss.

Sagt och gjort. Lång väg att resa för lilla fröken och uppfödaren ställde upp och mötte upp henne nånstans i Norges egen variant av tjottaheiti. Sen möttes vi upp i Sverige. När jag klev ur bilen ser jag vad som mest liknar en spräcklig liten räka som står ihopkrokad som ett upp och nedpåvänt U och ser alldeles förskräckligt ynklig ut. Lus och Snigel travade nyfiket fram, sa vaff, sniffade lite och räkan blev ännu mer räkstjärtig men efter 8 sekunder var introduktionen över och hundarna brydde sig inte nämnvärt om varandra. Räkan ville inte bli klappad eller tagen i utav mig överhuvudtaget och snigeluppfödaren fick tillslut, inte helt odramatiskt, lyfta in henne i bilen. Väl hemma var det en mycket försiktig räka som nosade runt här hemma. Det tog ungefär två timmar innan jag fick lov att ta i henne såpass mycket att jag fick av selen, men så mycket mer kontakt än så ville hon inte ha.

Tills nästa morgon. En helt ny hund mötte mig, en hund som ville leka och kampa och bli kliad bakom öronen. Att bli upplyft var dock inte något som räkan tänkte tillåta. Inte ännu. 

Sen den första kvällen för nu lite drygt 2 veckor sen har räkan genomgått en sån enorm förvandling att jag knappt kan tro att det är samma hund som stod där på parkeringen och darrade. Mig litar hon nu på till 100% och jag litar på henne precis lika mycket. Hon är så enormt tillitsfull, gosig, och alltigenom fantastisk. Hon har under dessa veckor frivilligt tagit kontakt, hälsat, låtit sig bli klappad och till och med pussat på näsan en hel hög med främlingar. Hon har fått flera människovänner hon glatt hoppar upp i knäet på och lika många nya hundkompisar att leka med. Hon travar på nästintill obrydd i stadsmiljön och skäller enormt mycket mindre än Snigel någonsin gjort. Hon hänger med överallt och köper läget. Hon har varit med på snigels agilityträning och haft ro nog att träna lite klossträning och tricks. Första dagarna skällde hon som en tok när hon lämnades ensam med de andra. Såpass att rutorna faktiskt skallrade. Men efter 3 dagar och lite träning är hon nu alldeles lugn och knäpptyst när hon är ensam hemma. En fantastisk hund helt enkelt som vi är så enormt tacksamma att vi fick lov att bli ny familj till! 

Systrarna ser verkligen ut som natt och dag. Räkan är mycket större än miniSnigel, har ordentligt snyggt tippade bergeröron och när hon tar ett skutt upp i sängen och sätter tassarna i magen så känns det som att man blivit tacklad av en älgtjur. Men annars är de så lika. De har samma kroppspråk. Samma konstiga små idéer för sig. Samma helt galna sätt att leka (ett sätt de inte ens själva förstår). Samma flärpighet och allmänna muppighet. Men Räkan är (än så länge) lugnare, mindre galen och betydligt mera markbunden än snigel (även om hon gärna slänger sig upp i min famn i tid och otid, vare sig jag står eller sitter).

Så lite sådär hastigt och lustigt blev vi fler i familjen, och glada är vi för det!

Nu ska jag bara klura ut hur man rastar tre hundar samtidigt utan att sluta som en innätad kassler runt en lyktstolpe. För det ska erkännas att tre dårar som grävlingsmanglar får mig om möjligt att känna mig extremt mycket mer maktlös än två.

Så vi hälsar ett oerhört varmt välkommet till RäserRäkan, även känd som Fixa! 

Kanske dags att börja använda oss av arbetsnamnet Team Ryggradslös med både en Lus, en Snigel samt en Räka (och en mycket amöbalik matte). Någon som är sugen på att sponsra oss med en tjusig lagtröja tro? 

Och ja, bloggens banner kommer såklart även den att få tillökning. 


                                       
                                    
                                    Bilden är oärligt tjuvlånad av hennes första matte. 
                                       Har inte lyckats få fröken att stå stilla ännu...









Lätt att bryta en vana...

Det var inte igår, eller ens i förr förrgår. Nä. Det var bokstavligt talat en halv evighet sen sist. Minst. Men ni vet kanske hur det är. Hur lätt det är att bryta en vana liksom. Ungefär som att börja gå till gymmet efter nyår. Man gör det slaviskt under några veckor. Sedan händer det något. Ett läkarbesök. En förkylning. Mamma kommer på besök. Någonting som får en att hoppa över det där ena passet. Och efter det överhoppet blir det ännu lättare att hoppa över nästa pass och nästa pass och nästa...Och ungefär så här har det blivit med bloggandet. Alldeles för mycket har hänt och jag har skjutit på att uppdatera gång på gång på gång. Och sen har jag skjutit på det lite till.

Men visst har här hänt en hel del.

Lushund gjorde officiell agilitydebut på Gotland med ett mer eller mindre katastrofalt resultat. Första fyra loppen gick bra. Disk såklart men hon var taggad och tyckte det var tokroligt. Den däringa matten handlade henne som om hon hade varit en överfylld kundvagn på Ullared. Inte bra alltså, men hunden var pepp och det var det viktigaste. Tredje dagen, precis innan första loppet skulle vi värma upp. Några slalomrepetitioner, inga problem. Glad hund. En millisekund senare går hund in för att dra en ny vända slalom och plötsligt viker hon av, slokar ihop som bara Lushund kan sloka och styr stegen mot buren i tältet. Där och då tog Lushunds framtida eventuella agilitykarriär slut. Sen dess har hon agilityvägrat. Jag lyckades få henne att ta ett par tre hinder i första loppet innan hon slokade ihop och styrde stegen av plan och upp i famnen på en förvånad främling i publiken. Några timmar senare var det dags för agilitylopp. Jag hade inte haft någon som helst framgång med att få hunden det minsta agilitypepp under timmarna däremellan. Hade såklart försäkrat mig om att hon inte hade ont vilket hade varit en väldigt logisk förklaring till spektaklet, men icke. Ingen smärtpåverkan. Bara en extrem lusynklighet och agilityovilja. Anledningen till att jag ens startade henne i agilityloppet var för att se om de älskade kontaktfältshindren kunde göra henne lite mindre olycklig. Ett par hinder tog hon, en balans, en tunnel, svansen viftade till och med lite gran, men sen fick hon syn på ännu en främling i publiken och drog av planen för att söka tröst.

Sen denna helg har vi fått lägga ner agilityn helt.Hunden bryter ihop nått så fullständigt varje gång hon får syn på ett hinder eller ett hinderlikt föremål. Hoppa och skutta som en galning i skogen går bra, men så fort någon skogsövning blir för agilitylik flyr hon fältet i panik. Varje gång. Så jag har gett upp. Hon vill helt enkelt inte och jag kommer nog aldrig att förstå varför.

Sommaren spenderades på det mest tjohoiga ställe som finns - landet. Hundarna levde runt som galningar och varvade absurt godistiggeri hos mormor med att hänga på stranden och rejsa runt bland klipporna sitt allra fortaste.

I slutet på Juli drog jag och Snigel över gränsen och hälsade på bästa Snigeluppfödaren och åkte på utställning. En fantastiskt trevlig helg vid den vackra kusten med god mat, mycket vin, båtturer i fantastisk miljö och ännu trevligare sällskap.

Utställningen gick något så sanslöst över förväntan. Min enda förhoppning var att hon kanske skulle kunna få ett Very Good. Som bäst. Efter rasspecialkatastrofen kändes det liksom som en ganska lagom målsättning. Men tji fick vi. Snigel plockade hem Excellent med CK, Bästa Tik med Cert samt BIR (eller vad de däringa bokstavskombinationerna nu heter). 4 face raser totalt, så jag blev lite extra stolt över min lilla galenpanna.


Utställning i Eskilstuna några veckor senare gick inte fullt så bra. Snigelprylen spenderade mer tid i luften än på marken och hur jag än betedde mig kunde jag inte för mitt liv få henne att ta ett enda travsteg. Den stackars domaren stod bokstavligt talat och slet sitt hår över den rörelsemässiga katastrofen. Very Good, vilket var långt mer än spattprylen faktiskt förtjänade. Därefter förde jag och Snigelprylen en något hetsig diskussion rörande skillnaden mellan FLYGcert och CERT på utställning. Vi nådde ingen som helst konsensus.

Och där slutade vår sommar och somriga semester. Men jag kan lova er att det har hänt mycket mer sen dess. Både väldans sorgliga saker och väldans roliga saker. Men mer om det får komma i ett annat inlägg annars tar ju scrollandet aldrig slut!