måndag 21 april 2014

Officiell utställningsdebut

I fredags gjorde Snigel debut på sin allra första officiella utställning i Kista. Oj vilken nervös matte det var som hängde där i snöret på väg mot mässhallen.

Men redan på parkeringen briljerade Snigel genom att inte skälla ut alla hundar vi mötte. Hon briljerade sig även hela vägen in i lokalen genom att glatt trava på med svansen viftandes och tungan flärpandes. Huh? Glad? Flärpighet? Jajjamen! Snigeldjurets obekvämhet och rädsla som visade sig vid hennes första utställning i januari har ju minskat något enormt för varje utställning hon har varit på (alla fyra stycken ja). Men ingenting hade kunnat förbereda mig på den glada, fnittriga och svansviftande Snigeln som jag hade med mig på utställningen. I princip helt obrydd av miljön, glad, viftig och alldeles tyst!

I sedvanlig ordning var jag ute i god tid. Närmare bestämt dryga tre timmar i god tid så vi hade väl lite tid att slå ihjäl (och matte nerver att lugna). Snigel tutade runt i lokalen och plirade nyfiket på allt som hände. Hon hälsade på alla som kom fram för att beundra den lilla prylen (Är det en mudi? en Kuvasz? Åh så söt!) och klättrade upp i famnen på både barn som vuxna och slickade alla på näsan. Var matte stolt? Jajamen! Hur i hela fridens namn har jag lyckats få mig en så sanslöst trevlig lite hund kan man ju fundera på! Faktiskt! Och hur hon har gått från att tre utställningar tidigare behöva bli inburen i lokalen till att glatt flänga runt och fladdra i kopplet, ja det är lite av ett mysterium tycker jag faktiskt.

Efter oändligt många timmar var det dags att kliva in i ringen. Toknervös matte. Glad Snigel. En glad Snigel som travade runt i ringen så fint så fint. Visst skuttade hon runt på bakbenen ett par gånger och glädjefnittrade och det kanske man inte ska göra. Men sådana saker bryr vi oss inte om. Det faktum att hon glädjefnittrade inne i ringen och travade runt med en viftande svans och tungan lätt på sned är helt fantastiskt! Vilken fantastisk liten pryl hon är!

Självklart fick domaren ett par obligatoriska näspussar innan det var dags för uppställning. En uppställning som min makalösa Snigelpryl skötte med bravur! Från att ha stått och räkstjärtat sig samtidigt som hon halvt hysteriskt kastade ängsliga blickar kors och tvärs samtidigt som hon dansade jitterbugg med alla fyra tassar stod hon nu i princip helt stilla, nästintill riktigt snyggt till och med samtidigt som hon höll ett glatt fokus på mig. Ett par blickar kastade hon runt om i ringen men denna gång inte av rädsla eller osäkerhet utan av ren nyfikenhet! Vilken grej!

Matte var så stolt att jag knappt hörde vad domaren sa, men det var någonting om att hon ännu var för ung och outvecklad för att gå vidare. Vilket är helt sant! Något annat hade vi liksom inte förväntat oss. Men det blev ett excellent och fin kritik - vilket är mer än jag någonsin hade vågat hoppas på. I bästa fall trodde jag att vi kanske kunde få ett very good som tack för näspussen, så excellent var verkligen över all förväntan.

Bästa, duktigaste lilla Snigelprylen. Hur kunde du bli så himla bra egentligen? Det är så fascinerande hur snabbt hon kommer över och släpper rädslor. Än mer fascinerande hur tillgiven hon är mot främmande människor (och barn!!!). Och alldeles tokfantastisk att hon är så himlans duktig på det här med passivitet (tro det eller ej). Om det inte händer något står hon oftast stilla, sätter eller lägger sig ner och inväntar kommande händ.

Dagens kritik:

"9 mån. Ännu inte färdig och behöver tid. Välskuret huvud, mkt feminint, fina öron (!!!). Bra hals och överlinje, knappa vinklar fram och bak. Ännu inte färdig i kroppen. Det fattas stabilitet fram och bak. Annars det rastypiska sprättande kvicka rörelsemönstret"



Vi blev filmade med två olika kameror så här kommer första delen



Notera de alldeles perfekta, finfina mudischäferöronen! 



måndag 14 april 2014

Osedvanligt oförsiktig, slarvig, nonchalant och hänsynslös matte

Man skulle ju kunna tro att mina hundar har en osedvanligt oförsiktig, slarvig, nonchalant och hänsynslös matte. Man skulle ju faktiskt kunna tro det med alla veterinärturer som varit den senaste tiden.

Och dagens incident gör visst ingenting alls för att förbättra min image som matten som bara vill mina vovvar väl och i själva verket gör allt för att ha så friska och hela hundar som möjligt. Ingenting alls faktiskt.

För idag var det såklart dags igen.

Spenderade en tokhärlig förmiddag hemma hos extrafamiljen och Snigelgudmor och sedan vidare ut i skogen med alla våra fem hundar. Tokigheter och tjohoigheter avlöste varandra. Solen sken och fåglarna kvittrade så där alldeles idylliskt och vårglittrigt. Hundarna hängde i grantopparna och tjohoade sitt allra mesta.

Jag minns att jag (i sedvanlig ordning) då och då fick andan i halsgropen och såg framför mig alla möjliga hemska skador och oturligheter som kan inträffa när man tjohoar runt i en skog det allra mesta man kan. Jag gick även runt och letade efter huggorm och hade örnkoll på tjejerna varje gång de stannade till och sniffade på något lite extra.

På väg hem från skogen så gjorde jag så som jag numera alltid gör efter en skogsutflykt. Jag pustade ut och drog en lättnadens suck över att vi än en gång klarat oss skadefria från en skogstur.

Åkte till jobbet och bara efter några minuter kommer en kollega och frågar om jag sett att Lus har ett sår på bröstet. Vadfalls? Lyfter upp Lusen och hittar ett sår på bröstkorgen. Ett djupt litet sår som känns alldeles svullet vid sidan om. Efter lite mer petande kan vi konstatera att det känns som att det sitter något väldigt hårt och avlångt fast inne i sårfickan. Ungefär som en tand. Slänger mig över Snigel och inspekterar gapet. Alla gaddar sitter där de ska. Beordrar Snigels gudmor per telefon att göra detsamma med sina hundar som var med i skogen men även där var alla fulltandade. Alltså återstår det mest troliga alternativet att det är en pinne som sitter fast.

YnkelLus blev sederad och veterinären kämpade för att få ut vad det nu var. Päls, mer päls och efter lite meck med en skalpell och en pincent fick hon ut en ful träflisa långt ner i såret. Lus har alltså lekt grillspett på vår promenad och inte haft den goda smaken att säga så mycket som ett enda pip medan hon gjorde sitt bästa för att bli spetsad.

Tyvärr var såret lite för långt och djupt för att bara sy igen det så Lus fick ett drän. Och en krage. Och smärtstillande. Tjoho på det sa matte och avanmälde Lus till helgens ralllylydnadstävling samt vår tilltänkta agilitypremiär i maj.

Så nu sitter jag återigen här med två hundar iförda varsin tratt. För vis av tidigare erfarenhet så vet jag ju väldans mycket väl att det inte går att tratta den ena och förvänta sig att det andra ger fan  i det den första nu är trattad för. Jag har även införskaffat en burk sparris. Utifall att de eventuellt skulle få för sig att gå avfallskvarn på trattarna och mumsa i sig mer plastig härlighet. Jag har ju liksom varit med om det här förr skulle man väl kunna påstå.











söndag 13 april 2014

Plötsligt händer det...

...nej, tyvärr ingen trisslottvinst. Dessvärre inte. Men något nästan oh så mycket bättre!

Sen den senaste Snigelöronkatastrofen  har jag liksom låtit det här med schäferöronen bero. Jag har låtit bli. Lagt ner. Struntat i. Gett fan i dem helt enkelt. Det kändes liksom inte som någon mer idé. Vill hon ha spinnakers till öron så får hon helt enkelt lov att ha det. Jag får bara se till att förankra henne väl vid storm och oväder.

Förra veckan drabbades jag dock av ett återfall och rotade fram tejpen och tejpade om öronen ett par varv. Bara för att två dygn senare inse att det återigen, än en gång var en mycket dålig idé. En idé som bara leder till tovor och öronpälsbortfall. Med tanke på att båda öronen pekade rakt upp trots både tejp och häftmassa lindade om dem, ja, då är det helt enkelt inte meningen.

Men så hände det. Alldeles nyss. Satt och tränade med Lushund medan Snigel satt i soffan på vänt. Sneglar åt hennes håll och hajar till. Huh? Vad falls?




Jo, mycket riktigt. Ni ser rätt. Bilden är inte manipulerad och öronen har inte fått öronvecksmassage på hela dagen.


Ett par minuter senare är det Snigels tur att träna och jag vänder mig åt hennes håll och slår bokstavligt talat hakan i knäna.




Inte heller denna bild är vare sig manipulerad eller öronvecksmasserad.


Plötsligt händer det alltså!

Vad öronen gör just precis nu är däremot ingenting jag känner att jag har någon som helst skyldighet att rapportera. Så det så.


Lushunds öron är, för den som undrar, precis lika slokiga som hennes ledsna långsnok. Precis som vanligt. Precis som det ska vara.


Som en påse morötter - rallylydnadsdebuten

I går var det dags för min och LusHunds rallylydnadsdebut. En debut som egentligen hade kunnat gå hur som helst faktiskt. Och det gjorde den. Gick hur som helst alltså. Precis hur som helst faktiskt.

Rally är ju inte något som vi egentligen tränat särskilt mycket på. Vi har senaste veckorna gått igenom skyltarna ett par gånger, varit på en banträning (innan vi hade kickat på skyltarna) och larvat runt. Jag har redan från start, vis av Lushundens lusighet varit medveten om att rally med Lus kan gå precis hur som helst. Eftersom hon i sedvanlig ordning har en tendens att glömma bort viktiga saker så som "sitt", "ligg" och till exempel "stå" från en minut till en annan. Oavsett hur mycket det tränats. Den är helt enkelt ganska så senil den där LusHunden.

Att matte aldrig någonsin tävlat med hund gjorde ju inte heller det hela mer nervöst och ångestfyllt. Toknervös, tokskakig och nästan alldeles jätteillamående anlände jag till tävlingsområdet.

Alltså hade jag redan i min nervositet klurat ut ett hundratal saker som skulle kunna gå fel på tävlingen. Alltifrån att hon lite så där käckt och lusigt redan vid startskylten skulle ställa sig och backa upp på mitt ben och stå upp och ned en stund till att hon skulle backa fyra varv runt mig vid varje "sitt". Jag såg även framför mig hur hunden skulle hänga i kopplet som en slokande tulpan och se alldeles genomynklig och lidande ut genom hela banan. Ett par sneda sättanden samt ett ligg istället för ett stå var ju även de självklar förväntade tokigheter. Så nej, jag hade inte några jätte höga förväntningar på spektaklet. Men i sedvanlig ordning har jag återigen glömt att alltid förvänta mig det oväntade.

För visst hade jag glömt att förvänta mig något oväntat. Det enda jag faktiskt inte hade bekymrat mig nämnvärt över var huruvida LusHund skulle ha kontakt med mig eller inte. För kontakt, det är faktiskt något hon är bra på. Jag hade heller inte haft några som helsta orostankar kring huruvida LusHund skulle vilja hålla sig kvar hos sin matte. För det är faktiskt också något hon är bra på. Såpass bra att det faktiskt ställer till problem i agilityn ibland när hon inte vill ta en tunnel utan att matte följer med in i tunneln.

Ack så fel jag hade.

En utav LusHunds allra bästa favoritpersoner, nämligen syster Myggmatten var så gullig att hon följde med för att supporta oss i vår debut. Även syster Mygga samt Snigeldjuret var såklart även de med. Tre utav Lushunds favoritsaker helt enkelt. Som vi otaktiskt nog placerade inom synhåll från planen.

Så fort vi fick ett varsågod att kliva in på planen sa LusHund helt sonika hejdå och hängde sig i kopplet i sin strävan att nå fram till Myggmatte. Huh? Var mattes första reaktion. Hjälp! Var min andra. Och precis där och då började det desperata lockandet och pockandet (och hysteriska fnittret) som genomsyrade hela vårat första Rallyvarv. Fick tillslut in Lus i någolunda fotposition och fick henne högst motvilligt att sätta sig. Den långa ledsna Lussnoken slokade och hon tittade längtansfullt bort mot sin älskade trio. Fortsatte vidare till nästa skylt som slutade i att istället för en snygg sväng i 360 grader tillsammans så snurrade den smått hysteriska matten själv runt den stretande Lushunden, åt fel håll. Fortsatte framåt. Ännu en katastrofal snurr. Framåt igen. Åh där sitter ju domaren! Hon kanske kan hjälpa mig få tag på Myggmatte så jag kan komma härifrån? Ut från plan, över linjen. Disk. Vilket inte hade kunnat komma tidigt nog kände väl jag. Men skam den som ger sig. Genom banan skulle vi. Eller jag åtminstone. För Lushunds del hade jag lika gärna kunnat vara en påse morötter. Eller nej förresten. LusHund gillar morötter. De hade nog fått betydlig mycket mer uppmärksamhet än matte. Faktiskt.

Sen kom vi till en skylt som gjorde att vi vände ryggen åt det lockande sällskapet på sidolinjen och plötsligt fick jag något som skulle kunna liknas vid kontakt med LusHund. Vi genomförde en skylt ganska så skapligt, en till som nog skulle kunna anses vara godkänd. Ännu en som började strålande. Men så mitt i, när LusHund har nosen vänd mot mig blir hon alldeles glädjetokig. Men matte! Är DU här!!?? Varför sa du ingenting? Varpå LusHund glatt hoppar upp på mig. Suck. Det här med att leva med en hund med Alzheimers ja. Traskar vidare och lockar mitt allra gladaste. Sätter Lus ner och går runt henne. Under de tre sekunder det tar för mig att promenera runt henne så har Lus haft hela tre sekunder att spana ut över planen och få syn på Myggmatte. Tjoho! Där är dem! Skynda skynda!

Detta resulterar i att jag får göra ännu en sväng runt min hund istället för med henne. Och resten av banan fortlöper ungefär lika katastrofalt.

Det positiva i det hela är väl att det här med tävling (detta var ju min allra första hundtävling någonsin) blev ganska så snabbt avdramatiserat för min del. För jag skrattade. Och skrattade. Sen skrattade jag lite till. Sen tittade jag på filmen som Myggmatte spelat in och då vek jag mig dubbel i skrattplågor. Och sen insåg jag att jag faktiskt överlevde en tävling. Trotts att det gick så mycket åt pipsvängen det nog är möjligt faktiskt. Men jag lever idag. Jag känner ingen ångest över vår skrattretande debut. Jag kan bara konstatera att skit händer och det är faktiskt helt okej. Sen har jag fått lära mig att det nog inte är en bra idé att placera folk och fä som LusHund känner i närheten av planen. Eller i samma postnummerområde heller för den delen. Och det trodde jag faktiskt inte. Jag trodde inte att hon skulle vara så känslig. Men vem vet? På nästa tävling kanske det inte spelar någon roll om vi är där helt ensamma. Hon kanske bestämmer sig för att kliva av planen i alla fall. Vem vet? Och vem bryr sig egentligen? Det var ju faktiskt inte så farligt att bli diskad. Det gjorde inte ont. Vare sig i självförtroendet eller någon annanstans. Det kändes liksom helt okej. För jag har ju fortfarande världens bästa LusHund. En LusHund som jag vet kan klara en rallybana hur lätt som helst. När hon känner för det. Problemet är väl att vi kanske inte alltid är så synkade på just det där. När hon känner för det och när jag känner för det. Inte alls speciellt samspelta på den fronten faktiskt. Men så får det vara.

Nästa helg är det på't igen. Tävling. Men vet ni vad? Jag känner mig faktiskt inte speciellt nervös. Det är möjligt att vi går in på planen och LusHund gör sitt allra bästa partytrick och ställer sig upp och ned. Det är faktiskt fullt möjligt. Det är även fullt möjligt att hon lämnar planen och går hem. Det är även möjligt att det helt enkelt går toppen bra. Det jag vet är att hur det än går så kommer vi att överleva. Hur det än går så har jag fortfarande världens bästa LusHund. Även om hon är en lite knäpp och tokig och alldeles speciell liten sådan.

tisdag 8 april 2014

Ett sprakfärgat stjärnbeklätt Önska-halsband

Det är nog ingen hemlighet att jag gillar att köpa saker till mina hundar. Faktum är att jag tycker att det är så oändligt mycket roligare att handla alldeles nödvändiga onödvändiga saker till dem än att handla nödvändiga saker till mig själv.

Ända sen Snigel kom hem har jag gått och längtat efter att få beställa ett vuxenhalsband till henne. Och nu för ett tag sedan så bestämde jag mig för att hon nog inte blir så mycket större än sina 41 centimeter i strumplästen och 9.4 kilo tung. Alltså var det dags för Snigelhalsband i vuxen edition.

LusHund var såklart även hon tvungen att få sig ett alldeles eget LusHunds halsband när jag ändå var i farten.

Och oj vad nöjda vi blev! Men jag inser såklart att även LusHund behöver ett sprakfärgat stjärnbeklätt Önska-halsband. Och Snigel kommer såklart att behöva ett Snigelhalsband. Vilken otur skulle man kanske kunna säga. Vilken himlans otur att jag kommer att behöva beställa mer onödiga nödvändiga Lus och Snigel prylar. Verkligen.









måndag 7 april 2014

en alldeles särskild variant av spritt språngande tokgalen

Jag tror att man måste vara en alldeles särskild variant av spritt språngande tokgalen för att skaffa och leva ihop med en Berger och älska det. Faktiskt.

Man bör åtminstone inte vara av den blödiga smärtkänsligare sorten. Då blir man nämligen inte så värst långlivad. Man  får inte heller vara av den där humorbefriade varianten heller. Nä, det skulle passa utomordentligt dåligt ihop med en Berger. Inte heller kan man vara en sån där finkänslig pedantisk pryl som blir smått ifrån sig när saker inte går helt enligt planen. Jag tror inte heller att man bör vara en sån där organiserad människa som planerar sin vardag. Jag ser helt enkelt inte hur det skulle fungera speciellt bra. För ingenting går någonsin som planerat med en Berger.

Sen tror jag visserligen inte heller att man kan vara som man ska. Någon endaste stans. Egentligen.

För livet med en Berger är något alldeles tokigt speciellt. Något så tokfnittrigt, bubbelspraktigt, fullständigt galet och alldeles hysteriskt. Blandat med en osannolikt stor mängd blåmärken, fläskläppar och blåtiror. För ja. Bergers är fysiska hundar. Väldigt fysiska. Just precis min Berger kan inte få en känsla i kroppen utan att jag får minst en fläskläpp och två nya blåmärken. Bara för att hon är så alldeles toksprattelglad. Och sådana gladbubbelkänslor måste man dela med sig av. Fysiskt. Gärna med en skalle mitt mellan ögonen och två gorillabakfötter i låret i överljudshastighet. Ackompanjerat av det allra ljuvaste glasskrossar skallet ni någonsin kan föreställa sig. Precis just så glad blir Snigel ganska så ofta. Flera gånger i timmen. Varje dag. Hon är nog den gladaste tokigaste lilla Berger på jorden skulle jag vilja påstå.

Och jag tror faktiskt att man måste vara en alldeles speciell variant av inte som man ska för att tycka att det här nog är det bästa som har hänt en. För det gör jag. Tycker att mitt lilla Snigeldjur är alldeles magiskt makalöst fantastiskt. Även när hon för hundrasextitolfte gången samma dag skallar mig mitt mellan ögonen så att jag ser små tecknade blåmesar kvittra runt runt runt. Eller när hon för elftifjärde gången planterar en baktassklo rätt in i min ena, redan såriga, näsborre. Även då tycker jag att hon är alldeles fantastisk.

Men jag tror att det krävs en speciell typ av person. En person som dessutom har en väldigt bra olycksfallsförsäkring. Och drulleförsäkring. Och livförsäkring.


söndag 6 april 2014

Tjejerna har nämligen ställt om till sommartid

Helgen fick en märkligt konstig början skulle jag vilja påstå. Det märkliga i det hela var att min helg, närmare bestämt lördag, först började klockan 12.37. Det vill säga fem timmar senare än när mina dagar börjar nu för tiden. Tjejerna har nämligen ställt om till sommartid och sen några veckor tillbaks väcker de mig klockan prick 07:37 varendaste lediga dag med en Lustass i ögat och en studsig Snigel på magen. Jobbdagar går jag upp en hel kvart innan och när klockan är 07:36 står jag desperat med koppel i hand och försöker få liv i flickorna som envisas med att snooza till klockan prick 07:37.

Alltså blev det en märklig start på dagen när jag försov mig med ganska så exakt fem timmar. Detta resulterade i en kort men intensiv dag där jag ock tjejerna ägnade några timmar åt att traska runt och utforska Brommas villakvarter och strandpromenader. 

Idag återställdes däremot ordningen och Humle och Dumle stod återigen och studsade på mig klockan 07:37.  Alltså fick vi en hel lång dag att göra något vettigt av. Och vad är mer vettigt än att spendera dagen i skogen med  trevligt sällskap? Monica och Russlarna från agilitygruppen hängde glatt med oss på en riktig långpromenad i skogen. Hundarna röjde som om det inte fanns en morgondag och om det fanns ett enda stackars djur i den skogen när vi påbörjade promenaden kan jag lova att allihop flytt till lugnare trakter, som till exempel centralstationen eller Sergelstorg för att få lite lugn och ro. Våra hundar (läs: framförallt Snigeldjuret) har en viss tendens att låta som en brunstig älgtjur som fastnat i en avfallskvarn när de idkar socialt umgänge. Spektakulära brottningsmatcher i leran, svindlande tallkottsjakt och avancerade vallhundsmanövrar och djupa grytdykningar kantade våran mycket trevliga och ostillsamma promenad genom skogen. Snigeldjuret och den lilla Vilda prylen  gjorde även sitt allra bästa för att alla människor och hundar vi mötte i skogen skulle veta hut och skaffa sig ett jobb. Det är ordning på de där två damerna. Verkligen. 

Under kvällen ha vi förutom paltkoma även ägnat oss åt lite träning. Med Snigel jobbar vi just nu på att lära in "hoppstå", något som enligt henne själv är förvillande likt "peta ut mattes öga med en vass tass". Med LusHund jobbar vi som vanligt vidare med ordförståelse och fortsatta desperata försöka få min hund på 2,5 år att lära sig sitta, ligga och stå på kommando. Nu igen. 



En kottfas av allra största proportioner

Alla som någon gång haft en hund är nog ganska så väl bekant med den däringa fasen där hundskrället beter sig som om den har kottar långt ner i öronen. Skulle det vara så att du haft en hund som inte genomgått den där fasen så var så vänlig och påpeka inte detta till någon annan som haft en hund som genomgått den däringa fasen. Det är lite som att sparka på någon som redan ligger. Faktiskt.

För just nu så genomgår vi en kottfas av allra största proportioner. Men eftersom mitt Snigeldjur inte är som alla andra barn så finns det uppenbarligen ingen som helst anledning till varför hon skulle genomgå en alldeles utomordentligt normal kottfas, och därmed precis som alla andra hundar i hennes ålder placera sina kottar i öronen. För varför skulle hon göra det egentligen? När det tydligen är så alldeles utomordentligt mycket roligare att placera kottfaskottarna mitt i snigelgapet.

Snigeldjurets kottfas har utvecklats till en extrem besatthet i kottar. En sådan extrem besatthet som lika gärna skulle ha kunnat yttra sig genom att hon tryckte in en hel gran i ena örat och ut genom det andra. Men det gjorde hon inte. Tyvärr.

Istället är hon besatt i att jaga kottar. Vi kan inte så mycket som sticka snoken utanför ytterdörren innan hon raskt plockat upp en kotte i gapet som hon inledningsvis stolt paraderar runt med. Det här låter ju egentligen inte speciellt otrevligt när man läser om det.  Och det är det inte. Kottar har dessutom en mycket angenäm ljuddämpande effekt om de placeras mitt i ett Snigelgap. Det har de. Det otrevliga brukar infinna sig cirka elva sekunder efter att hon plockat upp kotten. Då börjar nämligen jakten på den borttappade kotten. Borttappad säger ni då. Hon hade ju den i munnen? Jo, det hade hon. I elva sekunder. Sen kastade hon bort den. Och jagade efter den. Plockade upp den. Kastade bort den. Jagade efter. Kastade åt vänster, skuttade åt vänster. Kastade åt höger, skuttade åt höger. Kastade bakåt, bakåtvoltade sig bakåt. Kastade uppåt.... ja, ni börjar nog förstå. Det låter väl heller egentligen inte så illa. Snarare ganska så roligt kan jag tänka mig att ni nu tycker. Men låt mig då förtydliga.

Detta sker endast då snigeldjuret är kopplat. Och som tidigare nämnts är hennes favoritsysselsättning att leka bungyjump med min axel som fästpunkt. Tänk er då att detta sker med ett koppel. Inte en bungylina. Tänk er då att hon kastar kotten precis så långt att kopplet tar slut två decimeter från kotten hon kastat. Varje gång. Tänk er även att detta sker i samma hastighet som Snigel gör allting här i livet. Överljudshastighet. Tänk er även att detta sker varje promenad. Varje kissrunda. Varje dag.

Tänk er även att hennes besatthet i kottar gör att hon helt glömmer bort tid och rum och andra viktigheter. Viktigheter så som att pinka och poopa när vi är ute för rastning. Sådana viktigheter glömmer hon bort. Men tursamt nog kommer hon ihåg det på hallmattan så fort vi kommit hem igen. Tursamt värre. Verkligen.

Förstår ni då att jag faktiskt precis just nu inte vill något annat än att min valp får genomgå en normal kottfas. En sån där fas där öronen är fulla med kottar. En sån där fas där man har mottagning yttre
rymden ungefär. En sån fas hade jag faktiskt gärna velat genomgå just precis just nu.