Får de hälsa?

...det finns få frågor som får mig att sucka så djupt som just den. Missförstå mig rätt, jag är innerligt tacksam över att de frågar, det är jag verkligen. Men jag förstår inte på fullaste allvar vad det är med situationen som får dem att anse att det ens är en lämplig fråga att ställa? Denna fråga ställs nämligen alltid de gånger där Snigel fullständigt tappat besinningen över att ha blivit överraskad av ett plötsligt hundmöte. Hon skäller och avgrundsmorrar på ett vis som borde göra den mest skräckinjagande varulv grön av avund. Raggen är rest och hon ser och låter allt annat än trevlig ut. Vem i hela fridens namn vill frivilligt släppa fram sin egen högt älskade hund till det där undrar jag då?

Snigel har sen hon var liten haft väldigt svårt med hundmöten, vilket har diskuterats flertalet gånger både till exempel här och här. Och hon har verkligen gjort enorma framsteg. Enorma säger jag. Många hundmöten klarar hon numera med att knappt ens avge ett litet möff. Så länge jag är beredd på situationen och hjälper henne med vårat kontaktord. Då funkar det alldeles fantastiskt. I de allra flesta fall. Men när hundar alldeles sådär hejkonbejkon plötsligt dyker upp mitt framför nosen på Snigel utan den allra minsta förvarning, ja, då blir hon tokrädd. Tokrädd verkligen och skäller så att man tror att hon ska få en hjärnblödning. Minst. Speciellt om det är mörkt ute. Och extra särskilt om den hundens koppelhållare finner det lämpligt att just då stanna till nån meter ifrån oss och böja prata, och säga till exempel "får de hälsa? Är det tikar?". Då blir allt ännu mera läskigt och Snigel skäller ännu mera tokläskigt och det finns inte en chans på jorden att jag i det läget ska kunna få kontakt med henne och lugna henne. Snigel gör nämligen ingen som helst skillnad på om det är tikar, hanar, små hundar eller elefanter från en annan planet. Det spelar i det läget ingen som helst roll. Har hon väl slagit på reaktionknappen och gått upp i varv så är det förbenat svårt att slå av den.

Och vad gör då "får de hälsa" människan? Jo, hon står självklart kvar, med sin hund längst ut i kopplet som gör sitt bästa för att ta sig närmare varulvssnigeln. Detta trots att jag bryskt konstaterat att "Nej! De får INTE hälsa, det kommer INTE att göra saker bättre i det här läget". Snigel tokskäller ju allt vad hon kan för att hon helst av allt vill öka avståndet till den främmande hunden. Ett avstånd jag oftast inte kan ge henne eftersom detta alltid och oundvikligen ständigt och jämt händer när jag står in vid ett hörn där jag helt enkelt inte kan komma vidare utan att gå ytterst nära "får de hälsa"-tanten. Hade sällskapet bara fortsatt förbi oss när Snigel började avgrundsvråla hade det (nuförtiden) inte tagit många sekunder för mig att få henne lugn igen, men i och med det obligatoriska kompisraggningsförsöket så har Snigel gått upp så mycket i varv att projekt få tyst på Snigel kommer att ta en sund. En bra stund.

Och jag blir så innerligt less. För varför tror denna typ av hundägare att precis alla hundar är en potentiell lekkamrat? Varför måste alla hundar försättas i en sådan situation där de antropomorfistiskt måste få "hälsa" och "bli kompisar"? I koppel dessutom i ett område de ändå aldrig skulle kunna få springa runt och leka. Jag går inte runt på stan och hälsa på alla, och ni kan ju bara föreställa er vad som skulle hända om jag gick runt på tunnelbanan och kramade och skakade hand med var och varannan människa. Alla hundar gillar inte andra hundar och det är ju inte så svårt att lista ut varför så galet många hundar blir hundbitna varje dag i den här staden. Inte speciellt svårt att klura ut. För att inte tala om smittsamma sjukdomar; kennelhosta, magsjukor och så vidare. De smittar faktiskt och man behöver verkligen inte låta sin hund stoppa snoken i stjärtfjädrarna på varenda hund man möter.

Ja, mina hundar får hälsa på andra hundar. Ja, mina hundar har flera lekkamrater. Men detta är hundar jag själv väljer att låta dem umgås med. Hundar vars ägare jag känner, hundar som ägs av vettiga ägare som vet att ta ansvar över sin hund. Ägare som dessutom faktiskt kan läsa sin hunds signaler.