valpsenilitetet

Att matte är senil är något som vi redan vid flertalet tillfällen etablerat. Att jag har senila hundar är något som vi kanske dryftat ytte pytte lite någon gång ibland. Nu tänkte jag att det nog är dags att framhäva mina hundars senilitet lite extra. Och inte vilken senilitet som helst utan den alldeles speciella valpsenilitetet. Nämligen det som Snigel drabbats av.

Jag har en ganska så hög säng här hemma. En säng som är såpass hög att det är ganska så nyligen som Snigel lärda sig att hoppa upp i den. Det lärde hon sig faktiskt först. Att hoppa upp. Ner tog lite längre tid. Även om det egentligen, rent tekniskt sett borde vara betydligt lättare att slå sig i lag med tyngdlagen istället för att sträva mot den så föll sig det inte alls lika naturligt för henne. För just ja, hon är ju en berger. En berger måste upp upp upp och göra allting lite annorlunda och lite motsattsigt mot hur alla andra gör saker. Så upp kom hon, men ner var lite klurigare. Vilket visserligen inte borde förvåna någon, alltså det här med att sträva upp upp upp.... ni har väl inte missat hennes öron?

Många mornar stod jag med en kopplad Lus och handen på dörrhandtaget när jag insåg att jag glömt något. Något som inte kom när jag ropade. Något som satt kvar i sängen och såg ynklig ut eftersom denna någon inte kunde ta sig ner. Igen.

Men nu har ju Snigel lärt sig det här med att hoppa ner. Det har hon faktiskt gjort. Det vet jag eftersom det inte längre går att servera Lus mat i tron att Snigel är på sängen och därmed kommer Lus att få ha sin mat ifred. Det kan man inte göra längre. Lus brukar bli väldigt hungrig då medan Snigels mage blir väldigt väldigt mätt.

Ner kommer hon. Som en sten. En tung sten.

Tills idag. Då seniliteten slog till med full kraft.

Snigel gillar inte dammsugaren. När jag dammsuger hoppar hon upp i den trygga sängen tills jag är färdig. För två timmar sen dammsög jag. För två timmar sen hoppade Snigel upp i sängen.

För två minuter sen kom jag på att det var två timmar sen jag senast såg Snigel. I två timmar har Snigel suttit på sängkanten och sett alldeles förfärligt ynklig ut. Ynklig eftersom hon inte kommer ner. Ynklig för att hon har glömt hur man gör. Ynklig för att matte har glömt att hon har en valp som drabbats av valpsenilitet. Ynklig för att matte under två timmar tydligen glömde bort att hon hade två hundar.

Det matte just nu är allra mest ynklig över är det faktum att jag inte kan förstå hur det för en hund som med lätthet numera hoppar över ett kompostgaller på jobbet och rymmer ut på kliniken med jämna intervaller kan vara helt omöjligt att hoppa ner från en säng. En säng som faktiskt inte alls är kompostgallerhög.  Se det förstår jag verkligen inte.