Tokbra söndag, tokduktiga hundar och toktrevligt sällskap!

Ååååh säger jag bara! Ja ååååh! En himlans massa åååååh över min galna, underbara fantastiska lilla Snigelpryl!

Tänk, yttepytte drygt 6 månader gammal och så himlas fenomenalt tokrolig att träna med. Till vardags har hon arton miljoner myror i byxan, minst. Och antagligen ett gäng tusenfotingar och en eller annan gräshoppa. Flärp, studs och fladder åt alla möjliga håll och kanter. Men sen. Sen när det är dags att träna, då är et den helt annan hund som kliver ut på plan. Hon blir fokuserad. Så infernaliskt fokuserad. Störningar i omgivningen som i vanliga fall får henne att studsa på tårna och vifta med hela sig själv samtidigt som hon skäller och flämtar hysteriskt existerar inte längre för henne. Puts väck. Bortblåsta. På planen finns bara Snigel, matte och leksak och hela hunden formligen spritter och gnistrar av arbetsvilja. Det är knappt så att hon höjer ett öra när hundar skäller runtomkring. Om någon hund drar ett frivarv precis intill, kunde hon faktiskt inte bry sig mindre. Hela djuret är tokfokuserad på mig och det vi gör. Vilken fantastisk känsla! Obeskrivligt fantastisk!

Idag hade vi en riktigt hunddag. En vän från min agilityträningsgrupp hängde med oss ut i skogen för lite tokbus och uppvärmning. Två Jack russels och mina två galningar tjoade genom skogen och hängde i grantopparna. Och tänk, den lilla Snigeln betedde sig nästintill helt socialt kompetent. Vilket inte alltid händer med främmande eller nästan främmande hundar. Fantastiskt trevlig skogstur.

Sen begav vi oss ut till vårt kära hundcenter för två timmars träning med flera främmande hundar. Och Snigel uppförde sig. Nått så sanslöst bra. Och träningen ska vi inte tala om. Vilken valp jag har säger jag bara! Japp japp säger hon och viftar glatt med ena schäferörat samtidigt som hon lägger hela sin själ i uppgiften. Hela hunden bara sprakar och känslan av att träna med henne är så obeskrivligt häftig. Och det faktum att hon orkade jobba igenom hela två timmars ganska så intensiv träning är bara galet. Visst, jag växlade såklart mellan henne och Lus och körde korta pass på några minuter med varje, men ändå! Två timmar! Och den lever fortfarande.

Vi tränade såklart lite agility; tränade på tighta svängar på signal, tunnel, hitta raka linjer, sikta framåt, "bang leken" på gungan och häftigaste av allt - slalom 2 x 2 där fröken Snigel gjorde enorma framsteg. Enorma säger jag! Gud så kul det här kommer att bli!
Vi tränade även lite fotgående och stadga i "sitt" och "stå", idag var det lite svårare tyckte snigeln som hade lite svårt att stå kvar när matte stod 10 meter bort och tjoade sitt allra mesta samtidigt som hon hoppade upp och ner och fladdrade med armarna. Då blev det lite svårt att vänta på en frisignal. Lite svårt.

Lushund tränade såklart också. Och för femhundranittitredje gången i ordningen gav vi oss på slalomet. Och vad ska jag säga? Jag vet att hon förstår vad det går ut på. Jag vet också att hon kan klara det flera gånger om. Men så plötsligt får hon nått visst i blicken å jag riktigt hör hur hon fnyser och säger "äsch" samtidigt som hon beslutsamt kliver ur slalomet vid näst sista porten och struttar fram mot externbelöningen. Behöver jag säga att matte, just precis här, blir gaaaaalen och sliter sitt hår värre än matadoren i tjuren Ferdinand. Varför? Varför? Däremot fick hon lite bättre fart och lite bättre attityd när vi ställde gungan efter slalomet. Gungan är nämligen det bästa som finns hälsar Lus.

Men hon tog ändå några fina 12 pinnars med skick från lite olika håll. Det enda som saknas är fart och attityd. Men det är enligt Lusen restnoterat. Slut på huvudlagret. Oklart när det kommer åter. Om någonsin.

Sen svor vi lite över bakombyten. Bakombyten som i nio fall av tio slutar med att jag är en halv centimeter från att peta in min fot i rumpan på henne. Halvt av misstag halvt av frustration. Hon har inget som helst hindersug vilket gör det nästintill omöjligt att skicka henne på ett hinder om jag saktar ner. Och jag blir än en gång galen. Galen säger jag.

Höjdpunkten med Lus var lite Freestyle träning. Trix och konstigheter. Det gillar hon. Hög belöningsfrekvens och minimalt med uppgifter långt ifrån matte. På några minuter tränade vi in början till två nya tricks med en toktaggad Lus som gnällde av förväntan. Vi hann även med att fortsätta jobba lite med det där freestyleprogrammet vi försökt få till under snart ett år. Som det ser ut nu är vi startklara i 2019! Tjoho på det!

Hur som haver, tokbra söndag, tokduktiga hundar och toktrevligt sällskap!