Råd med ännu en Porsche

På våra promenader finns det två lägen. Två inställningar kanske man skulle kunna kalla det. Eller tävlingsformer till och med. Antingen har vi full fart framåt-inställningen. Det är en mycket fin inställning. Mycket fin. Det är den inställningen som tredubblat min tandkrämskonsumtion senaste tiden samt den inställningen som kommer se till så att min tandläkare får råd med ännu en Porsche.

Full fart framåt går helt enkelt ut på att förflytta sig framåt så fort som bara fysiskt möjligt, gärna uppför till exempel trappor, nedför hala backar eller annat finurligt. Målet är helt enkelt att välta matte framlänges med hakan i backen och helt enkelt få henne att på så kort tid som möjligt, svälja så mycket grus/sand/jord det bara går. Ju snabbare man får ner henne i backen och ju längre man drar henne genom snömodden desto mer poäng får man. Bonuspoäng om man dessutom hinner vråla "timber!".

Den andra inställningen, eller tävlingsgrenen om man hellre vill, är släpankaret. Släpankaret innebär att man helt enkelt går så långsamt det bara är fysiskt möjligt. För bäst effekt växlas detta gärna med fullfart framåt. Detta för att få mest effekt och garantera mest smärta och risk för axlar ur led på matte. Alltså, spring spring spring STOOOOP. Tvärnit och obligatoriskt ryck i axeln. Sen lullar man i myrstegstempo bakom den intet ont anade matten som envist försöker släpa båda hundarna i någon riktning som påminner om framåt, för att sedan göra en tjurrusning framåt. Precis när matte, nöjd över att ha fått med sig hundarna. ökar tempot så tvärnitar vi igen och drar bakåt, helst åt varsitt håll, samtidigt. Detta upprepas i all oändlighet. Bonuspoäng om man kan utföra detta så långt ifrån varandra som möjligt, helst i varsitt dike, med matte på vägen i mitten. Helst när det kommer bilar och cyklister. Helst då.

Det tar cirka fem minuter att gå hem från jobbet. Fem ynka minuter. Dessa fem ynka minuter tar i själva verket en halv evighet och den tid det tar för mig att spotta ut allt grus, tandtråda bort barr och sandkorn samt vrida tillbaka mina axlar i led igen minst en halv sådan till. Så ja, jag bor en hel evighet från mitt jobb helt enkelt och det avståndet tror jag aldrig kommer att minska.

Behöver jag säga att jag föredrar att promenera i skogen? Med hundarna lösa? Behöver jag verkligen säga det?