Blandar popcorn i lustgas

Att gå på promenad med Snigel är en ganska så spännande upplevelse. Spännande som i lika adrenalinhaltigt som att springa genom en flock hungriga lejon på savannen inlindad i rostbiff. Ungefär så adrenalinhaltigt. Och ungefär så roande.

Så fort vi kliver utanför ytterdörren blir hon som ett popcorn . Och inte vilket popcorn som helst. Nej. Om ni föreställer er hur popcorn poppar i en gryta med olja. Sen föreställer ni er vad som händer om man sprutar in lustgas i en bilmotor á la The fast and the furious. Sen föreställer ni er att man blandar popcorn i lustgas och sedan häller dem i varm olja. Då har vi snigelpopcornet. Intensivt. Poppigt. Och snabbt som tusan. Och alldeles galet. Ungefär. (och antagligen olagligt).

Det poppas hit. Det poppas dit. Det poppas uppåt. Det poppas nedåt. Det poppas helt enkelt åt alla håll och kanter som är fysiskt möjliga för henne att nå och jag har fulltsjå med att hänga med samt att undvika att armen vrids ur led. Allt ska utforskas. Allt ska tittas på. Allt ska nosas på. Helst samtidigt.

Hon är helt oförmögen att koncentrera sig på en sak i taget. Faktum är att hon nog är helt oförmögen att koncentrera sig på något alls. Åh ett löv! Åh en sten! Åh ett sandkorn! Åh ett grässtrå! Åh ett löv! Åh en vattenpöl! Åh en matte! Åh en vindpust! Åh! Hon far fram och tillbaka i kopplet som en jojjo på speed och ingenting verkar kunna stoppa hennes framfart. Samtidigt så viftar hon såklart på hela kroppen, flärper med tungan åt alla håll, fladdrar med öronen och plirar glittrigt med ögonen. Flera gånger är jag tvungen att dubbelkolla att det faktiskt inte är gummiband i vare sig sele eller koppel. För det är precis så det känns. Som om hon hoppar bungyjump med min axel som fästpunkt. Jag har även letat igenom henne för dolda fjädrar  under tassarna. Något måste det ju finnas som kan förklara denna lustgaspopcornighet och studsighet. Någonting som kanske till och med har en avknapp. Bara utifall att man någon gång skulle vilja promenera framåt på en promenad eller så menar jag. Utan att känna mig fångad i en actionfilm till exempel. Men mitt letande har hittills varit fruktlöst.

Jag tror helt enkelt att hon är så här. På riktigt. På heltid. För alltid. Tjoho borde jag väl egentligen säga för visst är det häftigt med all denna energi! Men min otränade stackars axel har ännu inte vant sig med att agera ankare åt ett lustgasstint popcorn och börjar känna sig lite öm i kanterna.

Jag undrar även sådär lite nyfiket vad som egentligen händer i hennes stackars illa hjärna med alla dessa intryck. Jag tror att hennes stackars små hjärnceller fascinerat sitter och tittar på alla intryck som swishar genom hjärnan på henne med en hastighet som nog skulle få rutinerade autobahnsbilförare att blekna, samtidigt som de gör sitt bästa för att akta sig för att lägga sig i denna autobahn av intryck, eller bli överkörda. Inte ens hennes små hjärnceller har en chans att hinna med. Vilket känns som en liten tröst för släpfoten till matte. En liten tröst.

Hur orkar hon egentligen?